8 januari 2014

Sjukskrivning

Idag har jag varit vid företagshälsan. Igen.
Tärffade läkaren, L, idag.

Det har inte gått så bra som jag har hoppas. Fasktiskt har det gått riktigt dåligt. Nu har jag ju iofs haft semester ett par veckor. Men innan dess var det ett litet helsike på jobbet.
Hade halv sjukskrivning men orkade knappt med de 4 timmarna per dag. Det var hemskt. Och NEJ, det hade inte med någon "julstress" att göra. Det var min mans år i år så jag la inget krut öht på att fundera över julklappar. Pepparkaksdegen ligger fortfarande oöppnad i kylen. Har nog aldrig varit så ointresserad av julförberedelser.

Det är väl själva kärnan i det hela. Jag är rätt ointresserad av det mesta just nu, det spelar liksom ingen roll, jag bryr mig inte. Orkar inte bry mig.
Jag har liksom tappat tron på att det nånsin ska bli bättre. Jag kommer fortsätta leva mitt liv med en hjärna som beter sig som om den har glappkontakt blandat med kortslutning. Rytmen i kroppen är helt skev, mensen hoppar hit och dit, hjärtat slår ibland så hårt att jag tror bröstkorgen ska sprängas, jag blir aldrig sömning trots att jag är hur trätt som helst och temperaturen i kroppen skiftar så än har jag frossa, än är jag varm och nästan svettig. Ibland svettas jag fast jag fryser.
Aptiten är borta. Men trots att jag inte äter har jag svårt att kommar ner, komma till ro, jag är så rastlös och orolig ibland så det räcker inte ens att springa en mil. Jag fattar inte var energin kommer ifrån. Eller, jo. Kanske. Jag väger idag ca 13 kilo mindre än för ett år sen. Det mesta tappade jag i mars-april förra året. Sen en dipp i september/oktober. Nu ligger jag faktiskt tämligen stilla. Än så länge.

Idag hos L fick jag fylla i ett MADRS test. Har gjort det förut. Fick... vad var det nu? 36? Efter att jag gjort testet pratade L om antidepressiva. Igen.
Har hittils testat Mirtazapin och Sertralin. Ingen av dem vågade jag testa mer än någon vecka. Mest är jag nog rädd för att... tja... dels att bli tjock. Sen är jag nog rädd för hur känslolivet blir. Har hört om dem som blir helt avtrubbade. Med Mirtazapinet blev jag alldeles jättetrött. Vaknade liksom inte. Fast nu, om jag skulle få den biverkningen nu, så skull jag nog bara bli glad. Lättad. Skönt att sova, liksom.
Nu fick jag recept på en annan tablett. Paro... nånting. Paroxin? Minns inte... Hoppas den funkar.

För några dagar sen skrev jag ett mail till läkaren L och psykologen P. Jag skrev att okej, om de båda två trodde att jag skulle må bättre av att inte gå till jobbet, så gick jag med på att ta en "time-out". Jag ville helst inte använda ordet heltidssjukskrivning...
Så mot slutet av mötet med L så gick han iväg för att dra kopior på sitt läkarutlåtande. När han kom tillbaka hade han P med sig. Det hade jag inte väntat mig. Men de var väldigt lugna och snälla båda två. Annars kan jag ofta känna mig liksom väldigt granskad, där på företagshälsan. Men inte nu.
Mitt dåliga samvete bara skrek. NEJ! Inte sjukskriven! Försökte låta bli att lyssna. det gick rätt bra ända tills de frågade om de skulle kontakta min arbetsgivare eller om jag gjorde det själv. Då tappade jag liksom greppet. Kunde inte bestämma nåt längre. Orkade inte mer.
Mötet avslutades tack och lov. Efteråt fick jag världens frossa. Skakade som ett asplöv hela vägen hem och en bra stund i soffan hemma sen. Fy fan. Sen kom ångesten också. Tack för det. Sen gav magen upp och kastade ur sig sitt lilla innehåll.

Känner mig tom på alla sätt nu. Tom och meningslös.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar