Sömnen

Under sommaren, när jag var helt sjukskriven från jobbet, då hade jag börjat få ordning på sovandet. Tyckte jag iallafall. Jag sov inte åtta timmar i sträck, men jag sov de timmar jag behövde lite jämnt uppdelade över dygnet.

Under sensommaren började jag få mer ordning på dygnet tack vare S och löpningen. När jag började jobba i slutet av september hade jag fått skaplig ordning på mat-och-sov-klockan. Dessutom hade jag fått bättre kondition och även gått ner ytterligare ungefär sex kilo. Alltså ungefär tretton kilo mindre på ungefär ett halvår.
Rocky hade kommit i form. Men var det samma sak som att vara redo för Den Stora Matchen?

Känslorna inför att börja jobba var minst sagt blandade.
Dels hade jag en enorm skuldkänsla över att ha svikit mina kolleger och mina kunder/klienter. Dels var jag livrädd för att inte klara jobbet. Så var jag ju skitförbannad på chefen. Och så hade jag en stor lust att visa att jag kunde och att nånstans skaffa mig ett -i mina ögon alltså - existensberättigande.
Genom att finnas till för andra, genom att göra skillnad och utföra saker och genom att vara en del i ett sammanhang, skulle jag ju liksom ha ett värde.

Så började jag på 25 %. Först lite längre pass uppdelat på tre dar, men det gick bättre att köra två timmar om dan i fem dar istället. Trots de korta passen var jag rätt trött, särskilt i början.
Så småningom blev jag varm i kläderna och hade svårt att avsluta arbetet i tid.
Jag fick också svårare att sova. Igen.

Då fick jag börja med sömndagboken. I två veckor skrev jag ner hur jag sov. P kollade igenom och konstaterade att jag sov mer på natt mot lördag och söndag, och minst under nätterna mitt i veckan. Han drog slutsatsen att jag nog varvade upp pga jobbet. Vid lite eftertanke kunde jag hålla med om det.

Så för att komma tillrätta med sömnen föreslog P att vi skulle prova emd nåt som hette sömnrestriktion. Jag skulle korta ner tiden i sängen till 5 timmar, tillatt börja med. På så sätt skulle jag vara så trött att jaginte skulle kunna göra nåt annat än att sova.
Jag ville vakna kl 06 på morgonen och då blir det läggdags kl 01. I fyra nätter. Därefter lägger man sig 20 minuter tidigare, håller den nattiden i fyra nätter och sen lägger man sig 20 min tidigare igen, osv.. tills man är uppe i "rätt" sömnlängd.
Lätt som en plätt. Inte.

Kroppen fattade inte. Jag var uppe i varv. Orolig. Det var inte svårt att vara vaken. Det som var svårt var att somna. Och att fortsätta sova. Jag var nere i 3 timmars sömn per natt, mådde illa, var yr och kände mig... konstig. Ringde P och vi pratade en stund. Vi avbröt sömnrestriktionen. Han pratade med L. L ringde upp och så fick jag utskrivet en tablett som hette Zopiklon. Jag var livrädd för den. Rädd för att bli beroende. Rädd för att inte fungera dagen efter. Rädd för att kanske ha blivit ett vrak.
Det tog ungefär två veckor för mig innan jag mådde så dåligt och var så trött, att jag ändå tog tabletten. En lördagkväll. Och shit vad jag sov. Inte bara somnade. Jag sov hela natten. Åtta timmar! När jag vaknade kände jag mig märklig. Det tog en stund innan jag fattade att jag inte var rastlös. Jag hade lite vanlig jäkla ork bara.Och mindre ont i kroppen.
Efter ytterligare några dagar kom jag överens med mig själv att göra som L skrivit på receptet och faktiskt ta tabletten varje kväll.

Så småningom kom en helg när jag skulle vara själv med barnen. Vågade inte ta tabletten då. För tänk om något av barnen skulle vakna, eller ännu värre, bli sjuk under natten, och jag inte skulle märka det och itne kunna vakna för att jag... drogat ner mig med zopiklon?? Det fanns inte. Så jag var utan tablett den helgen.
Fick ont i huvudet. Och ont i axlar och nacke - spänningsvärk liksom. Och ångest. Inte panik, tack och lov. Mer en molande, ihållande, tärande ångest. Och så sov jag ju dåligt också.
Blev rätt fundersam ver det där. Hade tabletterna blivit så viktiga att jag inte klarade mig utan dem? Hur som helst tog jag tabletterna igen sedan. Och har testat att vara utan ibland. Ångesten kommer som ett brev på posten. Även värken i axlarna och nacken.

Efter ungefär fyra veckor tror jag (har dålig tidsuppfattning) började jag vakna tidigt. Tabletterna hjälper mig att somna, men jag vaknar efter 4-5 timmar. Det är hopplöst.
Jag har förstått att en del som vaknar ligger och tänker på att de inte sover och att de blir bekymrade över att de inte ska orka nästa dag.
Det där stadiet har jag passerat, för länge länge sen. Nu när jag vaknar är det bara så att kroppen är i högvarv. Allt är "på". Det går inte att somna för nu är kroppen och alla system vakna, redo att sätta igång med dagen. Så det är bara att gå upp.
Dessutom. För min del finns inget "att inte orka med morgondagen". Det är bara att resa sig upp och göra det man ska. Ingen idé att ligga och känna efter en massa och gnälla. För trots allt så har man sina uppgifter, sitt att sköta. Oavsett hur man mår.

Att sova ungefär 5 timmar per natt är kanske ingen katastrof. Men som L sa, det är inget att skryta med heller. Och nu har jag sovit rätt så lite väldigt länge. Flera månader faktiskt, med kortare perioder av mer sömn (tack och lov!) som i somras och den första tiden med zopiklon.
Ibland får jag lust att dubbla dosen med z. Men jag är för feg. Nu i julas råkade jag ta en tablett fast jag druckit alkohol på kvällen. Den natten sov jag sju timmar. Men att blanda alkohol med tabletter känns inte som en lyckad väg. Eller hållbar. Trots det gjorde jag om det. Tre gånger har jag grundat med ett par glas vin och sedan tagit z, bara för att få sova.
Har inte utvärderat hur pass utvilad jag känner mig efteråt. Det är lite som i skolan i årskurs tre - det är den som har räknat flest tal som är bäst i matte, inte den som räknat mest rätt... det är jäkligt skönt att känna att "jag har ju sovit i sju timmar i natt!" - sen att det varit oroligt och konstiga drömmar, det spelar mindre roll.