Gräva för sinnesro

Försöker skita i saker nu.
Eftersom jag ändå inte verkar fatta om/när jag är arbetsför så försöker jag skita i att fundera på det.
Eftersom jag bara får dåligt samvete av att inte hinna med det jag vill så försöker jag skita i att vilja hinna med att göra nånting.
Ibland går det, ibland går det inte så bra...

Försöker fokusera på väldigt konkreta saker. Nu blir det en del plantering, omskolning och annat jordnära arbete. Gräva, rensa ogräs, gödsla. Det håller tankarna i schack för det mesta.
Emellanåt måste jag ju pausa. Då drar det lätt iväg. Sånt som varit, sånt som kanske kommer att ske, eventuellt, och sånt som händer nu... tänk om, jag borde, jag borde inte, tänk om inte... och så vidare. Härvor av halvtänkta funderingar som blåser upp orosmolnen. Som gödlsar på skuldkänslorna och hopplösheten. Greppar hårt om spaden och fortsätter gräva, och som vore det magi så försvinner snart orosmolnen och det som sedan upptar min skalle är grönt och växande.

Har nu klarat två veckor utan zopiklon/imovane. Känns skönt.

Ikväll ska jag prova Aikido. Får se om det kan passa mig. Tror det. Vill så gärna få igång kroppen lite mjukt och fint på en vanlig aktivitet. Vill inte betona det sjuka. Vill hålla på med vanliga, normala aktiviteter, FRISKaktiviteter, inte sjukaktiviteter!
Är så trött på vattengympa (slutade i julas) och sjukgymnastiserandet (men kommer gå terminen ut) och jo jag kände att vattengympan funkade och jag känner att BK är bra också men jag vill inte hålla på med liksom.. sjukanpassade grejer.