Har funderat lite, det är ju svårt att låta bli...
Ska ha som målsättning när det gäller vissa nära familjemedlemmar - som mor och far t ex - att ställa mig avvaktande i ordväxlingar, diskussioner, samtal... Det kan lätt bli rätt hård stämning vid såna tillfällen. Kommentarer som svider, gamla oförrätter kommer upp, anklagelser, skuldbelägganden och så är pajkastningen igång...
Tänkte som sagt hålla mig avvaktande och observerande. Vad det är som sker, vad sägs och hur sägs det. I vilka situationer blir det hårt och kallt. Observera vad som väcks i mig, hur jag reagerar. Observera hur de reagerar på vad jag gör, inte gör, säger och inte säger.
Är nyfiken på vad det kan leda till. Och såklart finns det rädsla också. Den jädra eviga följeslagaren...
29 juni 2014
28 juni 2014
Way out
Har haft några svajiga dagar. Uppåt och neråt liksom.
Har också hållit på och städa/röja ur i lägenheten. Tillsammans med S tack o lov. Det blir plågsamt tydligt hur lätt jag tappar tråden. Och hur kort tid jag orkar. Och hur kort stubin jag får då. Inbillar mig ändå att det är bättre än förut, men det är ju svårt att avgöra förstås.
Är nu på väg med familjen mot fastlandet. Vi ska ha semester på resande fot i två veckor. Blandade känslor inför det.
Undrar hur jag kommer orka, om jag kommer fixa att stå ut med att möta alla dessa människor - som jag håller av - utan att braka ihop. Det blir lätt så att när man inte ses så ofta vill man (iaf jag) att det ska vara sådär jättemysigt hela tiden. Det är ju rätt orimligt.
Ska verkligen prioritera och lägga upp dagarna så jag spar mig till sånt jag verkligen vill och har lust till och vilar däremellan.
Och just ja. Jag ska börja springa igen. Ordentligt. Regelbundet, klokt och försiktigt och disciplinerat. Ska springa tjejmilen 6 september. Sist jag sprang i närheten av den distansen var det trettonhelg...!
Har också hållit på och städa/röja ur i lägenheten. Tillsammans med S tack o lov. Det blir plågsamt tydligt hur lätt jag tappar tråden. Och hur kort tid jag orkar. Och hur kort stubin jag får då. Inbillar mig ändå att det är bättre än förut, men det är ju svårt att avgöra förstås.
Är nu på väg med familjen mot fastlandet. Vi ska ha semester på resande fot i två veckor. Blandade känslor inför det.
Undrar hur jag kommer orka, om jag kommer fixa att stå ut med att möta alla dessa människor - som jag håller av - utan att braka ihop. Det blir lätt så att när man inte ses så ofta vill man (iaf jag) att det ska vara sådär jättemysigt hela tiden. Det är ju rätt orimligt.
Ska verkligen prioritera och lägga upp dagarna så jag spar mig till sånt jag verkligen vill och har lust till och vilar däremellan.
Och just ja. Jag ska börja springa igen. Ordentligt. Regelbundet, klokt och försiktigt och disciplinerat. Ska springa tjejmilen 6 september. Sist jag sprang i närheten av den distansen var det trettonhelg...!
18 juni 2014
Sommarlunch
Det blev jag inbjuden till av kontorschefen, T. Den var idag.
Var rätt fundersam innan hur det skulle vara att gå dit och träffa en massa kolleger, samtidigt.
Det visade sig vara helt okej.
Dels var det lagom många i lunchrummet. Dels var det inget märkvärdigt utan trivsamt enkelt med pastasallad och folk kom och gick lite lugnt, inte "allapåengånginnandettarslut" som det annars lätt kan bli.
Prat med kolleger om sommarens planer, småskryt om barns och barnbarns färdigheter och allmänna fantastiskhet, och sen kom min sektionschef och satte sig vid samma bord som jag och jag flippade inte ur - saker o ting går framåt.
Bytte några ord med T också och det kändes bra. Vi önskade varann en skön sommar och så har vi ett möte inbokat 31 juli.
Efterhand som folk droppade av och det blev färre folk kvar så gled samtalen in på jobbet och hur tufft det var och rörigt och hur mjäkiga cheferna var och hur dåligt saker o ting funkade o vilken arbetsbelastning det var... Jag stängde halvt om halvt av och tänkte stenhårt på kolonilotten.
Sen vart lunchen slut och jag började samla ihop mig för att gå. Då kom kollegan TL för att prata lite på tu man hand. TL körde hem mig den där gången när jag inte hittade ut från kontoret, när jag trodde jag skulle kvävas. Då när jag blev sjukskriven.
Han är av en sällsynt sort, en av mycket få som känns genuint god, alltigenom en snäll och välvillig människa.
Han frågade hur det var med mig och vi pratade rätt länge. Om hur vi båda mådde, och om lite fritidsaktiviteter - han är livräddare och jag har ett förflutet som tävlingssimmare (läääänge sen...).
Sorgligt nog så verkade TL inte må så bra. Pressad på jobbet, problem med sömnen. Jag gav några förmaningar om att ta hand om sig. Han konstaterade halvt på skämt att "ja du vet det är svårt för oss gamlingar också, även farbror TL har det tufft". Det är för sorgligt.
Vi kramades hejdå och det var skönt att gå hem.
Var så trött, fast det hade gått bra. Kände mig ganska urlakad. Kom hem till en tom lägenhet - S hade tack o lov åkt o badat m barnen. Visste inte riktigt vad jag skulle göra så jag bara satte mig på en stol för att vila lite. Försöka samla ihop mig liksom.
Det skvalpade runt tankar om jobbet, om TL, rädsla för att gå tillbaka och krascha igen, tankar om samtalet med P igår och det ledde in på tråkiga minnen, sånt jag kunnat stänga av men som nu irriterande poppar upp och faktiskt är rätt plågsamma. Hjärtat bankade hårt i bröstet.
Plötsligt ringde det.
Det var S som förvarnade om att de var på väg och att jag gärna kunde sätta igång med maten. Klockan hade galopperat fram till kvart i sex, hur nu det gått till?! När vi pratade kände jag hur spänd jag var i käkarna, hur hårt jag bitit ihop tänderna och hur stel jag var i nacken.
Ytterligare ett framsteg. Kunna känna att jag spänner mig.
Var rätt fundersam innan hur det skulle vara att gå dit och träffa en massa kolleger, samtidigt.
Det visade sig vara helt okej.
Dels var det lagom många i lunchrummet. Dels var det inget märkvärdigt utan trivsamt enkelt med pastasallad och folk kom och gick lite lugnt, inte "allapåengånginnandettarslut" som det annars lätt kan bli.
Prat med kolleger om sommarens planer, småskryt om barns och barnbarns färdigheter och allmänna fantastiskhet, och sen kom min sektionschef och satte sig vid samma bord som jag och jag flippade inte ur - saker o ting går framåt.
Bytte några ord med T också och det kändes bra. Vi önskade varann en skön sommar och så har vi ett möte inbokat 31 juli.
Efterhand som folk droppade av och det blev färre folk kvar så gled samtalen in på jobbet och hur tufft det var och rörigt och hur mjäkiga cheferna var och hur dåligt saker o ting funkade o vilken arbetsbelastning det var... Jag stängde halvt om halvt av och tänkte stenhårt på kolonilotten.
Sen vart lunchen slut och jag började samla ihop mig för att gå. Då kom kollegan TL för att prata lite på tu man hand. TL körde hem mig den där gången när jag inte hittade ut från kontoret, när jag trodde jag skulle kvävas. Då när jag blev sjukskriven.
Han är av en sällsynt sort, en av mycket få som känns genuint god, alltigenom en snäll och välvillig människa.
Han frågade hur det var med mig och vi pratade rätt länge. Om hur vi båda mådde, och om lite fritidsaktiviteter - han är livräddare och jag har ett förflutet som tävlingssimmare (läääänge sen...).
Sorgligt nog så verkade TL inte må så bra. Pressad på jobbet, problem med sömnen. Jag gav några förmaningar om att ta hand om sig. Han konstaterade halvt på skämt att "ja du vet det är svårt för oss gamlingar också, även farbror TL har det tufft". Det är för sorgligt.
Vi kramades hejdå och det var skönt att gå hem.
Var så trött, fast det hade gått bra. Kände mig ganska urlakad. Kom hem till en tom lägenhet - S hade tack o lov åkt o badat m barnen. Visste inte riktigt vad jag skulle göra så jag bara satte mig på en stol för att vila lite. Försöka samla ihop mig liksom.
Det skvalpade runt tankar om jobbet, om TL, rädsla för att gå tillbaka och krascha igen, tankar om samtalet med P igår och det ledde in på tråkiga minnen, sånt jag kunnat stänga av men som nu irriterande poppar upp och faktiskt är rätt plågsamma. Hjärtat bankade hårt i bröstet.
Plötsligt ringde det.
Det var S som förvarnade om att de var på väg och att jag gärna kunde sätta igång med maten. Klockan hade galopperat fram till kvart i sex, hur nu det gått till?! När vi pratade kände jag hur spänd jag var i käkarna, hur hårt jag bitit ihop tänderna och hur stel jag var i nacken.
Ytterligare ett framsteg. Kunna känna att jag spänner mig.
16 juni 2014
En kväll i juni...
Haft samtal m P idag. Det var rätt jobbigt. Eller, egentligen kändes det bra att komma dig. Men sen ställde han en fråga som rörde upp rätt mycket.
Fick hjärtklappning och på hemvägen flashade rätt många minnesbilder förbi. Mådde skit.
När jag kom hem var jag så trött att jag la mig och sov i ungefär tre timmar.
S väckte mig när middan var klar vid sextiden.
Ingen vidare aptit men åt ändå.
Tillbringade sen kvällen i Botaniska trädgården med en termos te och en bok. Läste inte så mycket men satt och bara satt, helt enkelt. Sippade lite te och insöp lugnet i örtagården.
Ville väl egentligen mest krama om min fina familj men jag bara orkade inte med människor, frågor, att vara mamma och fru... orkade bara med att vara ensam och försöka landa helt enkelt.
Snart sovdags. Trots att jag sovit så mkt i eftermiddags är jag aptrött. Och äntligen, efter ganska lång tid, kan jag faktiskt säga att det ska bli skönt att gå och lägga mig. För jag sover rätt okej nu. Både på dan och på natten.
Fick hjärtklappning och på hemvägen flashade rätt många minnesbilder förbi. Mådde skit.
När jag kom hem var jag så trött att jag la mig och sov i ungefär tre timmar.
S väckte mig när middan var klar vid sextiden.
Ingen vidare aptit men åt ändå.
Tillbringade sen kvällen i Botaniska trädgården med en termos te och en bok. Läste inte så mycket men satt och bara satt, helt enkelt. Sippade lite te och insöp lugnet i örtagården.
Ville väl egentligen mest krama om min fina familj men jag bara orkade inte med människor, frågor, att vara mamma och fru... orkade bara med att vara ensam och försöka landa helt enkelt.
Snart sovdags. Trots att jag sovit så mkt i eftermiddags är jag aptrött. Och äntligen, efter ganska lång tid, kan jag faktiskt säga att det ska bli skönt att gå och lägga mig. För jag sover rätt okej nu. Både på dan och på natten.
Men jag vill HA obalans...!
Kan nog inte tänka mig något tråkigare än ett liv utan stress.
Jag gillar stress. Jag gillar att jobba under press, att ha en deadline, lite för många saker i luften. Gillar att känna adrenalinet.
Sucka inte nu. Jag inser att det inte är hållbart att fortsätta som tidigare, vilket ju uppenbarligen var ohälsosamt.
Osökt tänker jag nu på ordet "balans". "Balans" är synonymt med "jämviktsläge", ett läge där två eller fler lika stora krafter motverkar varann så att ingen rörelse sker.
Jämvikt - och balans - brukar illustreras som en stillastående gungbräda.
Så.
Om jag nu har press/påfrestning/stress i ena änden av brädan, så behöver jag uppenbarligen återhämtning, vila, rekreation, whatever, i den andra.
Jag gillar inte jämviktslägen. När det står still. Orörligt. Odynamiskt.
Jag vill ha rörelse! Jag vill pendla, gunga!
När man gungar gungbräda behöver man antingen 1) vara ungefär lika tunga för att det ska gå, eller, om man inte är det, så kan man 2) justera avståndet till gungbrädans mitt så att den tyngre sitter närmre mitten och den lättare längre ifrån. Då får man mer likvärdiga krafter att hantera och gungandet blir riktigt behagligt och kul.
Enda gången det definitivt INTE går att gunga gungbräda är om man är själv. Det MÅSTE sitta nån i andra änden. Annars spelar det ingen roll hur mycket man än sparkar ifrån, så kommer den antingen stå hopplöst still eller möjligen röra sig en eller ett par decimeter uppåt innan den snabbt landar med en hård duns...
Så vill jag gunga mig fram, pendla, så får jag nog se till att mina påfrestningar får nåt att gunga med. Nån slags balanserad obalans :-)
Nåja, klockan är mycket och jag hade tänkt avsluta lite roligt med någon syftning på livet som lekplats och gungbrädor bla bla bla...
Får inte ihop det utan får helt enkelt nöja mig med att konstatera att jag behöver samla ihop en en del schysst återhämtning till den där inre gungbrädan, om jag vill få fart på den.
Det vill jag.
Jag gillar stress. Jag gillar att jobba under press, att ha en deadline, lite för många saker i luften. Gillar att känna adrenalinet.
Sucka inte nu. Jag inser att det inte är hållbart att fortsätta som tidigare, vilket ju uppenbarligen var ohälsosamt.
Osökt tänker jag nu på ordet "balans". "Balans" är synonymt med "jämviktsläge", ett läge där två eller fler lika stora krafter motverkar varann så att ingen rörelse sker.
Jämvikt - och balans - brukar illustreras som en stillastående gungbräda.
Så.
Om jag nu har press/påfrestning/stress i ena änden av brädan, så behöver jag uppenbarligen återhämtning, vila, rekreation, whatever, i den andra.
Jag gillar inte jämviktslägen. När det står still. Orörligt. Odynamiskt.
Jag vill ha rörelse! Jag vill pendla, gunga!
När man gungar gungbräda behöver man antingen 1) vara ungefär lika tunga för att det ska gå, eller, om man inte är det, så kan man 2) justera avståndet till gungbrädans mitt så att den tyngre sitter närmre mitten och den lättare längre ifrån. Då får man mer likvärdiga krafter att hantera och gungandet blir riktigt behagligt och kul.
Enda gången det definitivt INTE går att gunga gungbräda är om man är själv. Det MÅSTE sitta nån i andra änden. Annars spelar det ingen roll hur mycket man än sparkar ifrån, så kommer den antingen stå hopplöst still eller möjligen röra sig en eller ett par decimeter uppåt innan den snabbt landar med en hård duns...
Så vill jag gunga mig fram, pendla, så får jag nog se till att mina påfrestningar får nåt att gunga med. Nån slags balanserad obalans :-)
Nåja, klockan är mycket och jag hade tänkt avsluta lite roligt med någon syftning på livet som lekplats och gungbrädor bla bla bla...
Får inte ihop det utan får helt enkelt nöja mig med att konstatera att jag behöver samla ihop en en del schysst återhämtning till den där inre gungbrädan, om jag vill få fart på den.
Det vill jag.
14 juni 2014
14 juni
Är fortfarande så negativt inställd att jag räknar dåliga saker isf bra...
Hur som så ser övre delen av fuck-it listan ut såhär
Koncentration & minne - den jävla röda tråden trasslar ihop sig hela tiden.
Skillnaden mellan att Vilja och Kunna - orken tar slut PANG bara, och då MÅSTE jag lägga mig och sova en stund. Blir ungefär vid ett/tvåtiden på dan, lite beroende på vad jag hittat på. Ena dan fick jag för mig att springa en runda på morronen vid åtta. Då somnade jag redan vid elva.
Rädsla - för allt möjligt. Att inte kunna börja jobba som planerat. Eller att börja jobba och krascha IGEN. Att inte kunna säga nej och ta på mig för mycket. Att säga nej och bli uppfattad som en trist tråkmåns och svikare som inte ställer upp när det behövs. Rädd för att fundera på jobbiga saker. Rädd för att inte fundera på jobbiga saker/inte reda ut mina issues. Rädd för att inte orka. Rädd för att vara otillräcklig. Rädd för att bli en fetknopp. Rädd för att bli en pinne. Rädd för att prata med P. Rädd för att inte prata med P. Rädd för att prata med K på försäkringskassan. Rädd för att inte ring o prata med K.
(Jag är verkligen genialisk på att sätta snubbeltråd för mig själv för med det sättet att gå och vara rädd för allting så kan jag ju fasen inte lyckas med mycket...
Är så förbannat trött på att vara rädd, trött, ofokuserad och glömsk.
Hur som så ser övre delen av fuck-it listan ut såhär
Koncentration & minne - den jävla röda tråden trasslar ihop sig hela tiden.
Skillnaden mellan att Vilja och Kunna - orken tar slut PANG bara, och då MÅSTE jag lägga mig och sova en stund. Blir ungefär vid ett/tvåtiden på dan, lite beroende på vad jag hittat på. Ena dan fick jag för mig att springa en runda på morronen vid åtta. Då somnade jag redan vid elva.
Rädsla - för allt möjligt. Att inte kunna börja jobba som planerat. Eller att börja jobba och krascha IGEN. Att inte kunna säga nej och ta på mig för mycket. Att säga nej och bli uppfattad som en trist tråkmåns och svikare som inte ställer upp när det behövs. Rädd för att fundera på jobbiga saker. Rädd för att inte fundera på jobbiga saker/inte reda ut mina issues. Rädd för att inte orka. Rädd för att vara otillräcklig. Rädd för att bli en fetknopp. Rädd för att bli en pinne. Rädd för att prata med P. Rädd för att inte prata med P. Rädd för att prata med K på försäkringskassan. Rädd för att inte ring o prata med K.
(Jag är verkligen genialisk på att sätta snubbeltråd för mig själv för med det sättet att gå och vara rädd för allting så kan jag ju fasen inte lyckas med mycket...
Är så förbannat trött på att vara rädd, trött, ofokuserad och glömsk.
13 juni 2014
Semester...
Har fått okej från FK att fortsätta vara sjukskriven, trots att jag nu passerat någon slags magisk gräns i systemet.
Man ska visst helst vara frisk inom ett år. Nu blev jag ju inte det. Men får som sagt lov att fortsätta vara sjukskriven. Får lite mindre pengar. Nåt straff ska man väl ha för att inte ha kurerat sig inom ramen för regelverket.
Har hängt en del på facebook och blir så heligt irriterad på den där trenden att skriva "tre bra saker idag" eller "dagens tre positiva"... Fan vad folk är hurtiga!
Mina tre anti-punkter utkristalliserade sig tämligen snabbt:
- efter sol kommer regn
- ingenting spelar egentligen någon roll ändå
- rätt som det är dör man iallafall
Vidare har jag funderat en del på att ta mig vidare i skrivandet. Har gått runt lite på biblioteket (fan ta deras kortare öppettider "sommaröppet"... fnys! "Sommarstängt" vore mer passande beskrivning!) och kikat på böcker som heter saker i stil med "att skriva noveller", "att skriva för barn", "att berätta en historia" osv. Har reserverat en bok som jag kan hämta ut i morgon.
Det är ju en sak att beskriva sin egen vardag, en helt annan att faktiskt skapa något eget. Fiktion.
Får se hur det kan gå.
Har också budat på en laptop av äldre modell, får se om jag vinner. Den är äldre så förmodligen kan jag få ha den ifred för barnen - för seg att spela på förhoppningsvis. Behöver en egen skrivmaskin känner jag. Shit. Det börjar bli lite på allvar...!
Har också börjat läsa allt mer. Det går hyfsat när jag är ensam och det är lugnt runtomkring.
Just nu håller jag på med en bok med den storartat fantasilösa titeln "Hantera din stress med kognitiv beteendeterapi". Samma författare har också skrivit "I balans" (grandiost och fantasilöst samtidigt - nästintill genialiskt titelsatt) som jag nu är färdig med.
De är lite mer tilltalande än Anna Kåvers bok, måste jag säga. För även om titeln är mossbelupet trist så är innehållet desto bättre skrivet.
Lagom information, lagom snackigt och tack och lov inga utbroderade flicksöta liknelser om hur man kan se livet som en teaterscen bla bla bla... Mer konkret liksom. Jag gillar det.
Då och då tar jag långa promenader med en god vän. Vi promenerade i tisdags. Två timmar.
Vi pratade bland annat om att vara "vuxet barn". Alltså, att som barn gå in och ta på sig en vuxenroll. Och hur det hänger efter en även som vuxen. Det väckte en hel del funderingar.
Man ska visst helst vara frisk inom ett år. Nu blev jag ju inte det. Men får som sagt lov att fortsätta vara sjukskriven. Får lite mindre pengar. Nåt straff ska man väl ha för att inte ha kurerat sig inom ramen för regelverket.
Har hängt en del på facebook och blir så heligt irriterad på den där trenden att skriva "tre bra saker idag" eller "dagens tre positiva"... Fan vad folk är hurtiga!
Mina tre anti-punkter utkristalliserade sig tämligen snabbt:
- efter sol kommer regn
- ingenting spelar egentligen någon roll ändå
- rätt som det är dör man iallafall
Vidare har jag funderat en del på att ta mig vidare i skrivandet. Har gått runt lite på biblioteket (fan ta deras kortare öppettider "sommaröppet"... fnys! "Sommarstängt" vore mer passande beskrivning!) och kikat på böcker som heter saker i stil med "att skriva noveller", "att skriva för barn", "att berätta en historia" osv. Har reserverat en bok som jag kan hämta ut i morgon.
Det är ju en sak att beskriva sin egen vardag, en helt annan att faktiskt skapa något eget. Fiktion.
Får se hur det kan gå.
Har också budat på en laptop av äldre modell, får se om jag vinner. Den är äldre så förmodligen kan jag få ha den ifred för barnen - för seg att spela på förhoppningsvis. Behöver en egen skrivmaskin känner jag. Shit. Det börjar bli lite på allvar...!
Har också börjat läsa allt mer. Det går hyfsat när jag är ensam och det är lugnt runtomkring.
Just nu håller jag på med en bok med den storartat fantasilösa titeln "Hantera din stress med kognitiv beteendeterapi". Samma författare har också skrivit "I balans" (grandiost och fantasilöst samtidigt - nästintill genialiskt titelsatt) som jag nu är färdig med.
De är lite mer tilltalande än Anna Kåvers bok, måste jag säga. För även om titeln är mossbelupet trist så är innehållet desto bättre skrivet.
Lagom information, lagom snackigt och tack och lov inga utbroderade flicksöta liknelser om hur man kan se livet som en teaterscen bla bla bla... Mer konkret liksom. Jag gillar det.
Då och då tar jag långa promenader med en god vän. Vi promenerade i tisdags. Två timmar.
Vi pratade bland annat om att vara "vuxet barn". Alltså, att som barn gå in och ta på sig en vuxenroll. Och hur det hänger efter en även som vuxen. Det väckte en hel del funderingar.
12 juni 2014
Tid och otid
Nej, jag har inte läst Bodil Jänssons tankar om tid...
Jag har funderat på egen hand.
Det är markligt det där med inställningen till tid och hur den aldrig verkar räcka till. Inte ens när man kan vara så effektiv att man mha smarta telefonen till och med kan mejla och socialisera över nätet till och med inifrån toaletten...
Och hur det som redan skett kan fortsätta snärja en trots ett ibland väldigt långt tidsmässigt avstånd.
Och hur min egen inställning till "min" tid kan vara så skev att jag mer ser den som andras ägodel att förfoga över, än min egen att fördela hur jag vill.
Nog tänkt, nog skrivet. Trött som sagt, i skallen.
Dock - tack och lov - verkar Krig- och Katastrofavdelningen ha minskat bemanningen. Ibland har de till och med stängt på nätterna!!
Jag har funderat på egen hand.
Det är markligt det där med inställningen till tid och hur den aldrig verkar räcka till. Inte ens när man kan vara så effektiv att man mha smarta telefonen till och med kan mejla och socialisera över nätet till och med inifrån toaletten...
Och hur det som redan skett kan fortsätta snärja en trots ett ibland väldigt långt tidsmässigt avstånd.
Och hur min egen inställning till "min" tid kan vara så skev att jag mer ser den som andras ägodel att förfoga över, än min egen att fördela hur jag vill.
Nog tänkt, nog skrivet. Trött som sagt, i skallen.
Dock - tack och lov - verkar Krig- och Katastrofavdelningen ha minskat bemanningen. Ibland har de till och med stängt på nätterna!!
Jävligt
Gillar ju att skriva egentligen men har inte kommit mig för på länge nu.
Antar att jag är rätt trött på tillvaron och likaså på att beskriva den.
Det står mig faktiskt upp i halsen.
Det får gärna vara nog nu, med trötthet, orkeslöshet, att vilja men inte kunna, att ha idéer som jag bara blir besviken på att inte klara ut att genomföra.
Har exempel på misslyckanden i allt från trädgårdsprojekt till legobyggen, läsning, att spela, till mer basic-grejer som matlagning och planering av semestern.
Den som säger att jag ska "se vad du HAR gjort istället för vad du INTE har gjort" kommer att få känna en kraftfull närkontakt mellan sin kind och min hand...
Skulle inte beskriva mig som deppig. Bara jävligt trött på hela jävla skiten.
Antar att jag är rätt trött på tillvaron och likaså på att beskriva den.
Det står mig faktiskt upp i halsen.
Det får gärna vara nog nu, med trötthet, orkeslöshet, att vilja men inte kunna, att ha idéer som jag bara blir besviken på att inte klara ut att genomföra.
Har exempel på misslyckanden i allt från trädgårdsprojekt till legobyggen, läsning, att spela, till mer basic-grejer som matlagning och planering av semestern.
Den som säger att jag ska "se vad du HAR gjort istället för vad du INTE har gjort" kommer att få känna en kraftfull närkontakt mellan sin kind och min hand...
Skulle inte beskriva mig som deppig. Bara jävligt trött på hela jävla skiten.