Ofta drivs jag av frustration och indignation över sakernas tillstånd. Likaså idag.
På tio dagar har inte mindre än fyra personer som jag är bekant med, lite trevande frågat om utmattning. De har alla minst en person i sin närhet som de är oroliga för, som de är mer eller mindre säkra på är på väg in i utmattning.
Jag blir inte irriterad eller indignerad över att folk frågar mig, tvärtom. Jag har varit öppen med att jag mått skit, och jag svarar gärna på vissa frågor eller för den delen informerar om vissa saker.
Det är frekvensen av utmattning, frekvensen av psykisk ohälsa orsakat av verkligheten. Alltså, inte psykossjukdomar eller sådant. Utmattning handlar om en reaktion på verkligheten - på faktiska, påtagliga förhållanden.
Det är en enkel sak att peka på arbetssituationen. Ofta är den helt bisarr. Många arbetsplatser har en förväntan - outtalad eller uttalad - på sina medarbetare. Och vi människor är så förbannat duktiga på att uppfylla förväntningar.
Vilket för mig till en annan aspekt av utmattning. Vi matas från olika håll med så många tips - ofta välmenande och ofta uppmuntrar de också till konsumtion av diverse "nyttiga" livsmedel eller "superfoods" som de ibland kallas. Vi uppmanas också till motion, mindfulness, "härvaro", att vara nedkopplad, sammankopplad, tillsammans men också ifred, egentid i lagom mängd, delaktighet i föreningar och nätverk, hålla kontakten med gamla och nya vänner, odla oss själva och vår identitet, att ständigt "skapa och producera oss själva" som den kvinnliga sociologen från Örebro - som jag nu glömt namnet på - skriver om i boken "Konsten att vara sig själv".
Globalt sett kommer psykisk ohälsa gå om AIDS som största anledningen till ohälsa redan år 2020, menar WHO. Och det handlar om psykisk ohälsa i alla länder. Överallt. Globalt.
Ett annat fenomen som är globalt är det som kallas "prekaritet". En ny samhällsklass vars signum är att efterhand förlora samhälleliga förmåner, istället för att erövra dem.
En klass som präglas av att vara utanför den trygghet som de gamla systemen ger den som har en fast anställning och inkomst. De står utanför sociala förmåner och utanför konsumtionen. De har ingen möjlighet att göra som finansvärlden önskar - att låna sig till konsumtion.
I denna klass finner vi projektanställda, visstidsanställda, praktikanter, sjukskrivna, funktionsnedsatta men också de flesta migranter. De många olika grupperna inom prekaritetklassen ställer sig själva mot varandra, och en allt stigande frustration leder till vrede och att man vänder sig mot det samhälle som vänt ryggen till. Vi känner lätt igen detta i de dagliga medierna där dessa grupper alltid ställs emot varann.
Ännu har ingen journalist visat tillräcklig kreativitet för att istället sätta mottagandet av nyanlända i förhållande till det slukhål som utgjordes av bankstödet, eller kostnaden för sjukskrivna mot de enorma summor som lämnar landet varje år i skatteplanering och skatteflykt.
Kan vi, alla tillsammans, hjälpas åt istället för att sträva i förtvivlan i varsin fålla? Kan de som jobbar ihjäl sig få avlastning av den allt större skaran som står utanför arbete och samhälle?
Kan vi vara mer inkluderande istället för exkluderande?
Idag, drygt ett halvår efter att jag började skriva denna post, har jag nytt jobb, nya arbetskamrater och jobbar i en ny organisation .Jag mår bättre, mycket bättre. Jag producerar mervärde till min arbetsgivare. Genom mitt jobb har omsättningen ökat tiofalt (!) och det är jag såklart nöjd med. Kanske ger det positiva effekter på lönesamtalet.
Men det vore inte så dumt om vinsten kunde gå till att anställa fler, istället för att samlas på hög till aktieägarna. Nånstans längs den här resan har jag blivit extremt skeptisk till den till synes ändlösa kapitalackumuleringen som driver runt vår värld som vi känner den.
Kapitalism må vara en motor, en viktig sådan. Men den kan inte vara den enda. Det måste finnas en rimlighet i tillvaron.
Människor måste alltid vara viktigare än ekonomisk vinning. Alltid.