Den här artikeln snubblade jag över idag.
Kanske inte något konstruktivt förslag, men verkningsfullt!
Fram med voodoo-dockan!
😉
http://mentalfloss.com/article/534735/voodoo-doll-can-manage-workplace-conflict-with-boss
Om utmattningens lilla helvete. Om avstånden mellan att vilja, kunna och orka. Om att till slut, sakta, resa sig igen. Och igen.
Sidor
▼
20 september 2018
19 september 2018
Jävla normer
Så jag har försökt få rätsida på mig litegrann.
Tänkte skaffa mig en slags mental spegel för att liksom se mig själv lite utifrån. En person med lite öppet sinne liksom, att prata med och lyssna på. Men det går ju inte!
Hela spegelbilden blir förvrängd av ett slags filter bestående av normer. Vad som är "normalt". Hur "det brukar vara". Tankar och föreställningar som sitter i huvudet på den andre.
Har övervägt att gå med i "puttytribe" - en grupp som är utspridd över hela världen och som verkar vara av liknande skrot och kron som jag. Såna som sätter igång ganska mänga projekt, såna som inte får nog av att snöa in på EN sak utan som är, vad de själva kallar sig, "multipotentialites". Drar mig för det eftersom det troligen skulle innebära mer tid vid internet och mindre IRL. Och mina åtaganden IRL är just nu ganska tidskrävande. Men det vore kanske skönt att hänga lite med andra som möjlighen också faller helt utanför normativa förväntningar från omgivningen.
Jag hatar "normalt". Jag hatar "rimligt". Jag hatar "borde". Allt det tar avstamp i en subjektiv geggamoja av konstruerade verkligheter - som inte sällan utgår utifrån förutsättningar stipulerade av överåriga, mediokra, normsättande, inskränkta CIS män.
Jag är servicecentral för ganska många människor nu både hemma och på jobbet. Och jag hatar det, att inte hinna tänka riktigt. Inte hinna förlora sig på djupet riktigt. Samtidigt tror jag att just nu, när jag har rätt mkt, är det ännu viktigare än tidigare att hålla fast vid nåt jag gillar. Nåt jag får bränsle av. Nåt som... inte vet jag. Nåt som jag gärna hade fått lite hjälp att ta reda på vad det är.
Men det går fan inte. Har pratat med säkert fem olika pratpersoner och de är alla mer eller mindre blinda. Eller kanske döva. Eller både och.
Som resten av mänsligheten är de fast i sina egna tankar om hur saker ska vara. Inte hur saker faktiskt ÄR, vad som finns där bortanför alla jävla normativa beteenden. Eller ännu hellre, vad som SKULLE KUNNA vara.
Även om vi alla är mer eller mindre fast i socialt konstrerade verkligheter så verkar vissa vara ovilliga att ens medge att de kan finnas nåt utanför den egna omvärldsuppfattningen. Och när jag liksom faller utanför gängse uppfattning blir det som att jag liksom inte riktigt finns.
Och det hela lämnar en känsla ganska likt vad Alfons Åberg uttrycker när han blir falskeligen anklagad för att vara tjuv: om ingen känner en på riktigt, då finns man kanske inte på riktigt heller?
Vem är jag?
Vad är jag?
Syns jag?
Finns jag?
Tänkte skaffa mig en slags mental spegel för att liksom se mig själv lite utifrån. En person med lite öppet sinne liksom, att prata med och lyssna på. Men det går ju inte!
Hela spegelbilden blir förvrängd av ett slags filter bestående av normer. Vad som är "normalt". Hur "det brukar vara". Tankar och föreställningar som sitter i huvudet på den andre.
Har övervägt att gå med i "puttytribe" - en grupp som är utspridd över hela världen och som verkar vara av liknande skrot och kron som jag. Såna som sätter igång ganska mänga projekt, såna som inte får nog av att snöa in på EN sak utan som är, vad de själva kallar sig, "multipotentialites". Drar mig för det eftersom det troligen skulle innebära mer tid vid internet och mindre IRL. Och mina åtaganden IRL är just nu ganska tidskrävande. Men det vore kanske skönt att hänga lite med andra som möjlighen också faller helt utanför normativa förväntningar från omgivningen.
Jag hatar "normalt". Jag hatar "rimligt". Jag hatar "borde". Allt det tar avstamp i en subjektiv geggamoja av konstruerade verkligheter - som inte sällan utgår utifrån förutsättningar stipulerade av överåriga, mediokra, normsättande, inskränkta CIS män.
Jag är servicecentral för ganska många människor nu både hemma och på jobbet. Och jag hatar det, att inte hinna tänka riktigt. Inte hinna förlora sig på djupet riktigt. Samtidigt tror jag att just nu, när jag har rätt mkt, är det ännu viktigare än tidigare att hålla fast vid nåt jag gillar. Nåt jag får bränsle av. Nåt som... inte vet jag. Nåt som jag gärna hade fått lite hjälp att ta reda på vad det är.
Men det går fan inte. Har pratat med säkert fem olika pratpersoner och de är alla mer eller mindre blinda. Eller kanske döva. Eller både och.
Som resten av mänsligheten är de fast i sina egna tankar om hur saker ska vara. Inte hur saker faktiskt ÄR, vad som finns där bortanför alla jävla normativa beteenden. Eller ännu hellre, vad som SKULLE KUNNA vara.
Även om vi alla är mer eller mindre fast i socialt konstrerade verkligheter så verkar vissa vara ovilliga att ens medge att de kan finnas nåt utanför den egna omvärldsuppfattningen. Och när jag liksom faller utanför gängse uppfattning blir det som att jag liksom inte riktigt finns.
Och det hela lämnar en känsla ganska likt vad Alfons Åberg uttrycker när han blir falskeligen anklagad för att vara tjuv: om ingen känner en på riktigt, då finns man kanske inte på riktigt heller?
Vem är jag?
Vad är jag?
Syns jag?
Finns jag?
16 september 2018
Cirkeln sluts?
Tydligen är det lätt att bli utmattad igen, när man väl varit det en gång. Säger vissa.
Kanske är det sant.
Jag blev sjuk i en sjuk organisation. Som P uttryckte det - jag var symptomet på att nåt haltade på arbetsplatsen.
När jag så småningom kom upp ur träsket och kom på banan igen, fick jag delta i ett karriärutvecklingsprogram. Det som kom fram där var, bland många andra saker, att jag har en ganska stark entreprenöranda som nog blev alltför kvävd på min dåvarande arbetsplats.
Nu har jag satt några järn i elden och jobbar på flera fronter för att nå någon slags resultat. Egen firma. Bok. Flytta till ny ort. Eventuellt söka en ny arbetsplats - igen...
Ironiskt nog verkar jag bli helt slutkörd av att jobba på att få en bättre arbetssituation.
Kommer jag halka dit igen?
Kommer cirkeln slutas?
Kanske är det sant.
Jag blev sjuk i en sjuk organisation. Som P uttryckte det - jag var symptomet på att nåt haltade på arbetsplatsen.
När jag så småningom kom upp ur träsket och kom på banan igen, fick jag delta i ett karriärutvecklingsprogram. Det som kom fram där var, bland många andra saker, att jag har en ganska stark entreprenöranda som nog blev alltför kvävd på min dåvarande arbetsplats.
Nu har jag satt några järn i elden och jobbar på flera fronter för att nå någon slags resultat. Egen firma. Bok. Flytta till ny ort. Eventuellt söka en ny arbetsplats - igen...
Ironiskt nog verkar jag bli helt slutkörd av att jobba på att få en bättre arbetssituation.
Kommer jag halka dit igen?
Kommer cirkeln slutas?
14 september 2018
"Sköt om dig"
Sköt om dig. En enkel mening med väldigt komplicerad innebörd.
Hur fan gör man?
När jag småsprang ut från P:s kontor ekade meningen i huvudet ett par varv.
Känner att jag är otroligt trött och sliten. Har ingen aning hur jag ska ladda upp mig.
Vet inte hur man gör.
"Sköt om dig"...
Var är laddsladden?