Meningen med allting?

Ligger hopkurad med filten tätt omkring mig. Kylan har kroppen i sitt grepp och jag tror jag aldrig blir varm mer.

De stunder jag är vaken kretsar tankarna mycket kring vad som är meningen med allting? Vad har livet för mening, egenligen?
Jag gissar att det är upp till varje människa att komma fram till sitt eget svar på den frågan. Och för mig handlar det väl nu om att vilja hitta meningen. Vete fan om jag ens orkar vilja nånting. Befinner mig i nåt slags vakuum, liksom. Har ingen vilja, ingen riktning.

Tänker att där jag är nu, den jag är just precis nu, summan av allt jag gjort, tänkt och varit med om - att befinna sig där är ingen riktning. Det är en punkt.
För mig har livet till stor del handlat om att gå framåt, utvecklas, komma vidare.
Nu vet jag inte vart jag är på väg. Eftersom jag inte vet vart jag är på väg, vart jag vill eller ens åt vilket håll jag ska börja röra mig, kan jag inte flytta mig ur min punkt.
Jag kan inte komma vidare från där jag är just nu.

Jag är fast i ett tillstånd av meningslöshet, hopplöshet.
En punkt där min skalle inte fungerar, har konstant glappkontakt och inte går att lita på över huvud taget. En punkt där jag inte kan lita på det min skalle säger att jag upplever/minns/känner - så jag får inte någon magkänsla för saker och ting, vad eller vart jag vill. En punkt där jag inte har någon kompass. Jag är fast i en punkt där kroppen är seg, öm, orkeslös.
En punkt full av frustration, ilska, sorgsenhet, skuldkänslor och en förtvivlan som är större än själva min existens.
En punkt av ångest, panik och desperation.

En punkt som inte går att komma ur.