Den första tiden med SSRI sägs vara jobbig. Det är sant.
Har haft en period med enorm trötthet - har inte sovit så mycket på flera år som jag gjort nu! Skönt iofs. För mig åtminstone. Den enorma tröttheten börjar släppa lite nu.
Själva utmattningen i sig gör en ju enormt trött. Men detta var på ett annat vis. Utmattningströttheten känner åtminstone jag på ett mer mentalt plan, att jag inte har någon ork att påbörja saker, avsluta saker, ta initiativ, göra det som "behövs". Paroxetintröttheten är mer kroppslig. Kroppen blir tung, seg, helt omöjlig att hålla vaken.
Så har jag varit i en ännu djupare svacka också rent psykiskt. Självmordstankarna har stundtals varit väldigt påträngande. Har legat och funderat på tillvägagångssätt och vägt olika metoder mot varann. Har känt en enorm meningslöshet, tomhet, förtvivlan. Ångestattacker, inte riktigt panikartade utan mer utdraget, tärande.
För övrigt så är jag torr i munnen hela tiden, saker och ting smakar märkligt (och ibland lite äckligt) men det kan iofs bero på zopiklonet.
Jag har svårt att hålla benen stilla. "Trampar symaskin" hela tiden och när jag ligger ner "trampar" jag med fötterna ända tills jag somnar. Min man finner detta extremt irriterande.
Men.
Tröttheten börjar släppa lite nu alltså. Jag har varit ute och promenerat nu i dagarna, vilket var skönt. Annars har jag blivit förkyld och ont i halsen, så springa blir det inte än på ett tag.
Jag tror och hoppas att jag är på väg upp ur min mentala svacka också. I fredags skrattade jag faktiskt!
Muntorrheten lär sitta i under hela medicineringen vad jag förstår, men jag hoppas att trampandet ska klinga av. Om inte annat så för min käre makes skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar