Känna efter, lyssna inåt...

Har ofta tryckt bort sånt jag inte velat känna av. Obehagligheter. Jobbiga saker.
Men när jag stänger av det där så är det andra saker också som stängs av.

Och motsatt - nu när jag av nöd är tvungen att lyssna inåt, känna efter hur det känns, då spolas en del gammal skit upp på köpet.
Det är svårt att navigera i det där. Riktigt svårt.

Då och då känner jag mig som ett barn, som inte riktigt kan hantera sig och i ren frustration slänger sig på golvet och skriker eller kanske rusar in i sitt rum och smäller igen dörren efter sig.

Ibalnd blir jag bara panikslagen. Fast nu var det längesen jag blev det - tabletterna kapar av paniken. Det blir mer bara väldigt oroligt och jag kan inte vara stilla och det är kaos band tankar och känslor.

Det krävs en del mod att låta känslorna komma. Jag övar ibland på att låta dem finnas där, att inte fästa för stor vikt vid dem men inte heller låta dem ta över fullständigt.
Det är svårt. För även om min hjärna verkar ha glappkontakt och rent allmänt i dåligt skick så är katastrofavdelningen i full verksamhet fortfarande. Den har snarare överbemanning.
Fan, att de inte kan skicka ner några killar till avdelningen för logiskt och rationellt tänkande!