Motigt i uppförsbacken

Så många tankar. Den ena hinner inte landa förrän nästa, och nästa, och nästa flyger in i en ständig flod. En flod som håller på att dränka mig. När jag inte hinner med mig själv, när jag översköljs av dessa flyktiga, nästintill ogripbara tankar och känslor… då drunknar jag. Hinner inte få luft. Kvävs. Sakta – men obevekligt.

Orden sviker mig. Får inte fatt på dem. Får frågan hur jag mår. ”Bättre”. ”Hur då? På vilket sätt?” jag vet ju svaret men kan inte formulera det. Munnen blir stum en lång stund. Jag som avskyr att vara långsam. Att inte kunna svara direkt. Eller åtminstone – att inte kunna svara när jag vet svaret. Ibland, i vanliga fall, kan jag vara ”långsam”, eller kanske snarare ta tid för vissa saker. Men det är för att låta hjärnan snurra på. Så även om kroppen är stilla och munnen tyst så snurrar skallen och jag mejslar ut mina svar, mina tankar, mina ord.

Men nu, nu fungerar det inte. Jag är långsam i tanken. Skallen hänger inte med. Jag avskyr det. Jag hatar vad jag blivit. Att jag inte kan. Gapet mellan att vilja och kunna har tänjts ut långt bortom smärtgränsen till en ständigt förtvivlad frustration över mina begränsningar.

Begränsningar som det inte går att jobba på eller träna bort, åtminstone inte på något för mig veterligt sätt. Det blir bara värre och värre. Jag avskyr att inte kunna påverka. Att hela jag ligger i händerna på den obevekliga Tiden. Tiden som ska läka mig. Tiden, som jag inte vet om den kommer kunna läka mig överhuvudtaget. Eller när den är klar. Om den nånsin blir det.

Jag vill kunna påverka min situation. Jag vill veta var jag befinner mig på vägen till mitt mål, och hur jag kan ta mig dit på fortast tid eller kortast väg. Eller smartast väg, oftast. Oftast är det värt att ta en liten omväg för att slippa göra ytterligare en resa.

Ibland försöker jag tänka så nu också. Att ta det lugnt, låta det ta tid, låta det bli en ”omväg” för att slippa ta en till resa. För att slippa krascha igen. Ändå har jag gjort just det. Tiden, den obevekliga Tiden, går och går och jag blir ju inte bättre. Jag fungerar inte som jag brukar, som jag är van. Och jag hatar det. Jag hatar långsamheten, ofärdigheten.