En chef betyder så mycket

Var på jobbet och hälsade på idag.
Gick in bakvägen som vanligt, smet in på mitt rum och hängde av mig jackan och väskan. Kändes rätt bra.
I korridoren hördes rösten från en kollega och vi möttes på väg till personalrummet. Han är en sån där trevlig prick, en som det känns skönt att vara i närheten av.

Alldeles innan personalrummet sitter en kollega jag tycker väldigt mycket om. Vi har inte träffats så mycket på sistone dles pga min sjukskrivning men också pga att hen varit utlånad till ett annat kontor en tid. Hen har gått igenom rätt mycket, har nu anpassade arbetsuppgifter och hade liksom jag möte igår. Med HR-personen och folk från FHV samt sin chef. Hen har samma chef som jag hade för ett år sen. Samma chef som jag stångade mig blodig med.

Kollegan berättade om sitt möte. Det var hemskt att höra. Såg i hens ansikte att tårarna låg där precis under ytan och jag visste inte om det var okej egentligen för hen men jag kunde inte låta bli att ge en kram. Kollegan har jobbat i många många år och har som jag bedömer en enorm kunskap och kompetens. Men pga att hen - pga sitt mående - inte kunde utföra vissa arbetsuppgifter så var hens chef frågande till om hen hade något att tillföra vår arbetsplats längre. Hen skulle framöver få genomgå någon typ av testning...
Jag blev oerhört illa berörd. Pratade inte så länge, men på den korta stunden tände jag till fullständigt och Enheten För Krig Och Katastrofer vrålade att VAD I HELVETE! - nu går jag till hens chef och frågar vad fan som händer?!?!
Fast det gjorde jag inte.

Gick ut i personalrummet och donade med lunchen och åt tillsammans med ett gäng som satt där redan. Försökte koncentrera mig på dem, på samtalet, komma med någon kommentar, men det var så svårt. Det bara vrålade i skallen, VAD I HELVETE!... Lyckligtvis kom en äldre kollega som ska bli morfar i sommar och började prata om det och det kunde jag fokusera lättare på.

Så småningom gick jag iväg till den där "Basal Kroppskännedom" gruppen. Det var riktigt jobbigt idag. Andningen låg högt högt uppe och jag kunde inte få bort min kollegas tårfyllda, förtvivlat sorgsna ansiktsuttryck från näthinnan. VAD I HELVETE...! Fan, jag vill GÖRA nåt! Hjälpa! Fixa!
Var så trött efteråt. Var ett tag sen jag hade så svårt att fokusera som idag. Slutkörd i kropp och knopp...

Nu har en dryg timme gått sen BK:n slutade och jag är fortfarande så himla, himla ARG och FÖRBANNAD. Jävla chef! Hur fan kan man ha ett sånt tankesätt?? Varje person, i synnerhet sådana med min kollegas kunskap och erfarenhet, är en tillgång! Hur kan den där jubelidioten ens få för sig att tänka i såna banor? Vad fan är det för människosyn?
Jag går igång som fan, det äter mig och jag kan itne hålla emot!

Och mitt eget möte skvalpar fortfarande runt i huvudet på mig, fast jag har svårt att minnas. En del minns jag välidgt tydligt (som vilket block P hade med sig att anteckna på, detaljer från tavlan som hängde på väggen, att HR-personen var väldigt kort) men annat är helt bortsopat (HR-personens namn, hur mötet avslutades, hur jag kom hem - vet att maken körde mig hem men har inget minne av det).
Följande har jag skrivit upp från mötet igår:
Långsiktighet
Täta uppföljningar
Möte med L slutet av mars, ev åter arbete sedan
P 5 ggr till, sen bedömning om ev forts?
ACT - P kollar

Och det är ju rätt bra. Hoppas nu bara att min chef och HR-personen tar med sig ungefär detta från mötet de också...

Är så lättad över att jag fått byta chef, hen som var med igår ansvarar för min rehab/återgång till arbete. Samntidigt har jag kvar den andre, den där "människo-ovärde" personen, också. Tack o lov har vi inte med varann å göra så mkt nu.
Jag behöver bli mer stabil innan jag kan möta den personen utan att gå i taket!