Förutom att jag är heligt trött på att inte fungera som jag tycker att jag borde, så finns det några fler grejer som gör mig både trött, lite arg, lite frustrerad och mycket irriterad.
Det handlar om att bli bemött av omgivningen. Av vanliga människor. Vänner. Kolleger. Familj.
"Men å, är du fortfarande hemma, du ser ju så pigg ut nu!"
HUR FAN SKA JAG SE UT, SOM UTMATTAD, TYCKER DU? SKA JAG FÄSTA ETT TOMT VÄRMELJUS I PANNAN ELLER??
Jag är inte sjukskriven pga mörka ringar under ögonen. Eller dålig hållning. Eller svag utstrålning. Det sitter inte utanpå, det här!!
"Utmattning... men du får ta och vila en stund på eftermiddagen, det gör susen!"
"Utmattning... min kusins bästa kompis svåger har börjat med D-vitamin och är SÅ mycket piggare nu!"
"Utmattning... har du testat yoga? Det är superskönt och efter ett pass har jag SÅÅÅ mycket energi!"
Snälla, jag träffar läkare och psykolog och sjukgymnast och det räcker bra tack. Jag är SÅ. JÄVLA. TRÖTT. på att få "goda råd" från höger och vänster så snälla håll bara käften. Kom inte med "goda råd" eller "uppmuntran". Om du vill veta hur jag mår så LYSSNA på mig istället för att avbryta med dina "goda råd". Det är försent för det. För sent och för lite.
"Jaha, är du hemma och är sjukskriven. Vad skönt! Då hinner du ju städa/läsa/ägna dig åt hobby/motionera/vara m barnen/gå på föreläsningar/hänga på stan/shoppa/åka o hälsa på folk."
NEJ. Jag har inte semester. Jag är fucking jävla sjukskriven. Jag är SJUK. Hemskt, ville inte erkänna det själv först, det tog mig säkert ett drygt halvår att erkänna det. Jag är SJUK. I en hemsk åkomma för ju mer jag kämpar desot värre blir den. Vissa dagar orkar jag inte ens gå upp. En del dagar går jag i morronrock hela dagen. Att ta mig ut bland folk är ett så stort projekt att jag helst bara vill vara hemma. Jag orkar inte med alla intryck, allt "kaos" ute i världen. Det du beskriver är sånt du skulle göra m du hade semester. Men jag har inte semester. Jag är sjukskriven. eftersom jag inte fungerar. Eftersom jag är SJUK.
"Å, är du utmattad? Tänk så mycket du kommer LÄRA dig om dig själv!"
Jaså, måste jag hålla på och LÄRA mig också, kan jag inte bara få vara ifred och återhämta mig så gott jag kan utan att vara duktig i sjukskrivningen också och LÄRA mig en massa då?!
Min upplevelse är att den enda lärdomen utmattningen ger är att det inte funkar att fortsätta som tidigare. Och den lärdomen är brutal och skoningslös. Det är inget du erövrar. Den lärdomen erövrar dig. Den kastar sig över dig och fäller dig till marken, gnuggar in skiten i ditt ansikte så att du varken ser eller hör eller kan andas. Den sätter sig över ryggen på dig så du inte kommer upp. Och ju mer du kämpar och försöker vrida dig loss, desto hårdare håller den sitt järngrepp över dig, desto hårdare trycker den ner dig i skiten och du får allt svårare att andas...
Den "lärdomen" vill jag bespara dig, och alla andra. Den "lärdomen" önskar jag ingen.
"Åh, träffar du en psykolog? Tänk vad mycket du får LÄRA dig om dig själv!"
Jaså. Det har jag inte märkt. Psykologen gör inte jobbet. Det gör jag. Det enda jag "fått lära mig" är att det inte finns genvägar. Psykologen hejar på mig. Psykologen kan ställa frågor. Och jag gör jobbet med att hitta svaren, hitta mig själv. Jag LÄR mig inget om mig själv på det sättet. Psykologen kör inte in en apparat i skallen på mig för att se vem jag är för att därefter hålla föredrag för mig vem jag är och vad som felas mig.
"Men, är du FORTFARANDE sjukskriven? När kommer du tillbaka då?"
Ja, jo den femtonde då är jag frisk, då funkar jag igen. Eller hur?!
JAG VET FÖR I HELVETE INTE MEN DU KAN LITA PÅ ATT JAG INTE ÄR HEMMA EN ENDA JÄVLA DAG TILL OM JAG INTE MÅSTE!!
"Men vad GÖR du hela dagarna?"
Ja du, ofta gör jag inte så mycket eftersom JAG INTE KAN eftersom jag tappar tråden hela tiden och inte kan avsluta eller så kommer jag inte till skott eftersom jag inte kan reda ut var jag ska börja eller så sover jag/vilar nästan hela dan. Och ofta gör jag inte så mycket eftersom jag är så inihelvete trött och långsam och HINNER helt enkelt inte göra nåt eftersom jag är så långsam nuförtiden. Jag är sjuk, JAG HAR INTE SEMESTER, JAG FIXAR INGA PROJEKT. JAG GÖR NÄSTAN INGENTING OCH DET ÄR APTRÅKIGT MEN JAG KLARAR INTE UT ATT GÖRA EN MASSA SAKER!!
Så bra skrivet!! Igenkänningen är stor, verkligen stor! Hoppas det är okej om jag länkar till ditt inlägg på min blogg?!
SvaraRaderaKram
Jadå, länka du!
RaderaFörstår och känner igen din frustration...har varit där....Döm inte din omgivning för hårt och lägg inte så mycket i deras "omtanke" i "goda råd"...Dom är givna i okunnighet, man kan inte veta hur något känns/är, om man ej upplevt det skälv. Jag brukar möta den sortens "goda råd" / uttalanden med att säga - Grattis, jag är glad att du inte förstår, och jag hoppas att du aldrig kommer att göra det. Jag hoppas, för din skull T.I.J, att detta inlägg är den sista gången du lägger energi på andras okunniga kommentarer !!! Du behöver lägga den på dej skälv och att ladda positivt . <3
Radera"Själv" heter det. 🐮
RaderaSjälv! 🐔
RaderaSTORT TACK🌹, Anonym för dina rader med Grattis, jag är GLAD att DU inte förstår... osv. You made My day! ❤️tack, fina du! 😊
RaderaJag ser inte mitt svar i kommentarsraden o ursäktar om det blivit dubbla svar där.
RaderaPrecis sådär kände jag mig när jag var utbränd. Men jag fick även kämpa mot läkare och hela vårdapparaten eftersom begreppet utbrändhet inte var etablerat då på den tiden. Ett mindre helvete var det!!!!
SvaraRadera/Z
Jag kan knappt tänka mig hur jobbigt du måste ha haft det. Jag har tur med både läkare och psykolog.
RaderaÄndå känns det som att det finns mycket kvar att utforska kring det här med utmattning, både själva återhämtningsmekanismerna men också vad som kan orsaka själva utmattingen.
Tack och lov finns det ju oerhört mycket bättre förutsättningar för forskning kring detta nu när det blivit ett etablerat begrepp.
Kram till dig och jag hoppas du mår bättre och får fortsätta må bra!
Hittade en länk hit via en vän på fb, har läst några av de senaste inläggen nu och vill bara säga TACK för att du skriver. Jag känner så väl igen frustrationen, skönt att få läsa att någon annan upplever det på samma sätt. Jag har snart varit hemma på heltid i 6 månader och det är ju just det, man kan ju knappt inte göra NÅGONTING och absolut inte lära sig nåt nytt för om man försöker så börjar huvudet skrika. TACK för att du delar med dig, det känns lite mindre ensamt nu!
SvaraRaderaFörst vill jag bara ödmjukt tacka för att du skriver tillbaka! Tack!
RaderaAtt skriva är en viktig ventil för mig. Har förlorat andra sätt att uttrycka mig på och därför blir skrivandet extra viktigt. Att det jag skriver också kan ge något till andra det är smått... underbart? härligt? nej, jag finner inte rätt ord. Men det känns väldigt bra iallafall!
Hoppas du finner din väg ur utmattningen, och att du får det stöd du behöver på vägen.
haha alltså du sätter verkligen fingret på spiken, EXAKT sådär är det! jag vill bara hoppa på och ta stryptag på människor som, när man säger att man är trött och inte orkar vara med på något/prata massa/socialicera, svarar: "Ja men då får du gå och vila dig lite!" och sen fortsätter pladdra på…. BLÄ så trött man blir. älskar irritationen i ditt inlägg för min är exakt likadan! ut med det bara! KRAM
SvaraRaderaJa, ut med det!!! Kram till dig också!
RaderaJag minns i mars när jag fick svindel när jag såg att bloggen visats 900 gånger, sammanlagt alltså.
SvaraRaderaNu får jag svindel igen. Bara IDAG har jag 900 visningar! Det är galet! Vi har ett helt GALET samhälle, så är det bara!
Det är fanimej inte klokt att ett sånt här inlägg berör så många att det visas 900 GGR PÅ EN DAG!
Vart är vi på väg?! Jag tror vi springer ifrån oss själva.
På pricken :)
SvaraRaderaKlockren beskrivning av hur det är! Jag känner verkligen igen allt!
SvaraRaderaKämpa på och fortsätt skriva!
/
Precis så känner jsg med. ! Får höra att jag ser pigg ut...får goda råd och tips. Är så less på det.
SvaraRaderaSå otroligt träffande! ♡ Tack för att du skriver♡ // T
SvaraRaderaTack för en jättebra och väl beskrivande text. Det är så svårt att förklara så att folk fatta hur man har det. Skulle aldrig önska någon att få denna skiten, 3,5 år och man jobbar 30% samt ligger hela livet på is. Och tack gode gud för att man inte ser ut som man mår inuti men då hade man fått mer hjälp kanske. Nä det är mitt lilla helvete precis som du skriver!
SvaraRaderaPå pricken, så bra skrivet! <3
SvaraRaderaUnderbart bra och vidrigt sant skrivet. Man känner liksom hela tiden att man måste gå i försvar för att ingen frisk kan förstå skillanden mellan att spendera dagarna med att vara utbränd och att vara ledig. Det finns inget jag gjort som är så krävande som att vara utmattad. Tack för att du satte ord på det!!
SvaraRaderaHej
SvaraRaderaKan inget annat än att skratta. Känner igen dom peppande kommentarerna :-) Nu vet ju jag inte hur länge du varit dålig eller din situation. Men av egen erfarenhet (sjuk i drygt 7 år) så lär man sig faktiskt väldigt mycket om sig själv och vad man vill och inte vill. Men det kommer automatiskt efter vägen. Här kommer lite råd ;-) :-D Och med det säger jag inte att man blir frisk men det blir kanske lite lättare <3
Acceptans för sjukdomsbilden.
Hitta verktyg för att klara av jobbiga situationer. Jag brukar tex bryta ner bilden av min omgivning när jag står i en kö och börjar känna av ångesten...där har skosnöret gått upp eller den personen har vikt upp ärmarna på sin jacka.
Det finns inget rätt eller fel, bara det funkar för Dig!
Värme, kärlek, lugn och bra vänner önskar jag till er alla <3
Så bra skrivet!!! Så där är det!
SvaraRaderaAlla dessa käcka välmenande "råd" och "uppmuntringar" har stundtals stått mig upp i halsen.
Nu ska jag på nytt försöka plugga efter att ha varit hemma ett par år. Får läsa på distans så jag slipper stressen med att åka in till stan. Tror och hoppas att det fungerar. Att jag har hittat rätt verktyg att ta till när stress/ångest/hopplöshet/trötthet slår till.
Lycka till i framtiden!!! Stor kram
Tack! Äntligen någon som lyckats sätta ord på exakt hur det är. Lycka till med tillfrisknandet!
SvaraRaderaMmm så sant så sant. Jag fick hör - du kan ju göra x,y,z för du är ju ändå hemma. Hemma!!! Va fan jag är hemma för att jag inte klarar av att gå utanför dörren - för att jag är sjuk.
SvaraRaderaJag fick av FK - du är inte sjuk trots papper fr 2 oberoende läkare. I 6 månader fick jag kämpa mot FK innan jag fick rätt - FK sa - överklaga, skriv x = göra sådant som man ju för fan inte fixar med denna diagnos. Jag är tillbaka på heltid sedan 4år men mig själv/helt frisk blir jag aldrig.
Känner igen, tack för du sätter ord åt "oss"
SvaraRaderaKramar
Klockrent skrivet. Man vill bara be alla käcka människor med käcka kommentarer fara åt helvete! Och ska man sluta göra i ordning sig i håret och använda smink mm bara för att få slippa att höra att man ser så jävla pigg ut?!! Suck...man är helt slut inuti. Inte utanpå. Hur svårt ska det va o fatta? Och hur svårt att fatta att det enda man ska göra på dagarna är att återhämta sig!! Och det vet bara den egna kroppen dag för dag hur den vill göra. Den är det enda att lyssna på. Kram på dig
SvaraRaderaVäldigt bra skrivet! Visst är/var det precis som du beskriver, bara se till sig själv, trodde jag hade insikt och förståelse för vad utbrändhet var innan jag själv gick i "väggen" först då lite senare insåg jag vad det handlade om.
SvaraRaderaTror det är omöjligt att fullt ut fatta vad som händer och drabbar den utbrände individen, man kan nog heller inte begära att de ska fatta!
Däremot tycker jag nog nu i efterhand att det var ett enormt lärande på alla plan för mig, vet inte om det var värt det men oerhört lärorikt har det varit att gå igenom en "utmattnings depression" och helt riktigt så kan man inte hålla på som man gjort tidigare utan måste omvärdera hela livet och ta bort det som orsakat att du hamnat där du är i din utbrändhet.
Efter över ett års sjukskrivning bytte jag jobb, sålde allt jag hade, det som inte gick att sälja eldade jag upp, flyttade till ny bostad och startade om!
Förstår nu att det var helt rätt för mig att göra så, idag mår jag bra är stark och lycklig men det tog tid och vissa små symtom dröjer sig kvar men är hanterbara och ger mig en tydlig signal om att det är dags att dra i handbromsen stanna upp och reflektera, göra saker som jag mår bra av en stund och sen är det bara att traska vidare :-D
Jag vill börja med att säga att det var riktigt bra skrivet! Men, en del håller jag inte med om. Och tro mig, jag är inte en sådan där käck en som tror mig veta hur det är medan jag lever ett fungerande liv. Tro mig, jag minns inte ens hur ett fungerande liv är. Jag minns inte ett liv utan mörker. Men det är sant att man lär sig om sig själv. JA, man gör jobbet själv, alla dagar i veckan, men man lär sig faktiskt. Du kanske inte känner så nu, men efteråt, när du mår bättre. Och ja, jag säger NÄR och inte OM, för jag tror att du kommer att må bättre än dag. Du kommer aldrig att bli samma människa, nej, men du kommer att växa. Växa som människa, växa i dig själv. Som Melissa Horn sjunger: "bara dem som bländats av ljuset kan se hur bra vi mår". För NÄR du tagit dig igenom det här kommer du att se livet ljusare än du antagligen gjort tidigare. Du kommer att lära dig mer om dig själv. Jag har långt, långt, långt kvar till ett friskt liv, men jag har ändå redan lärt mig mycket om mig själv.
SvaraRaderaJag hatar när folk säger att jag ser frisk ut, att jag ser ut att må bättre, för de vet inte ett jävla skit om min insida isf. Och jag hatar det "goda rådet" att man ska göra något roligare bara
bara. BARA. Som om man skulle bli frisk från en depression genom att göra något roligt?! Ingenting känns ju ens roligt längre?
Men du, åter till dig och din text. Det är ett helvete, det är så jävla jobbigt, men det går att få tillbaka sitt liv. Jag lovar. Jag har sett det på nära håll, så många gånger. Lita på din omgivning. Det blir bättre.
Fast..... depression och utmattningssyndrom är olika saker. Jag har lidit av båda, både var för sig och tillsammans. Båda har sina postiva och negativa sidor. (Förutom det uppenbara negativa att man inte fungerar när man lider av dem.)
RaderaAv depression lär man sig massvis om sig själv, men världen är svart. Bottenlös och ond. Inget tjänar något till, allt är hopplöst och framtiden är ett enda långt lidande. Det blir bättre efter ett tag, men det svävar liksom i bakgrunden och kommer och hälsar på ibland. Till en viss grad. Man är fortfarande sig själv, men man får hålla balansen så man inte ramlar ner igen.
Utmattningssyndrom har i mångt och mycket samma yttre symptom, förutom att man inte alltid har den depressiva delen. Jag har inte den nu. Jag är glad och galen och drar dåliga skämt, och jag har lust att göra saker. Massa saker. Men jag kan inte. Jag ligger kvar i sängen och önskar att jag var någon annan, någon annan stans, som orkade göra saker. Jag sitter i soffan och önskar att jag orkade laga mat och ta en dusch. Jag har ont i magen över att behöva åka hemifrån, jag orkar inte vara bland folk, där jag helst måste vara trevlig och interagera med dem, gå rak i ryggen och ta plats. Annars tittar de på mig. Blänger föraktfullt eller undrar om jag knarkar. Jag orkar inte med de blickarna. Men jag orkar inte låtsas vara frisk heller.
Jag blir tillsagd av läkare och psykologer att aktivera mig, att vara ute bland folk, att rehabilitera mig på så många sätt som möjligt.
Jag blir sämre av aktiviteterna, av den påtvingade sociala interaktionen och rehabiliteringsprogrammet.
Läkarna säger att jag motarbetar behandlingen och inte vill bli frisk. Jag går in i väggen en gång till eftersom jag inte är frisk nog att klara rehabiliteringen.
Utmattningssyndrom förändrar din hjärna. Den ger fysiska skador i frontalloben, som inte kan avhjälpas med mediciner. Korttidsminne, planeringsförmåga och koncentrationsförmåga blir kraftigt nedsatta, oftast för all framtid.
Jag har gått i väggen fem gånger. Första gången var jag 18. Nu är jag 31. Senaste gången var för ett år sedan, och då hade jag fortfarande inte kommit tillbaks till arbete efter den föregående, som var fyra år tidigare. För varje gång tar det längre tid att hitta tillbaks till en fungerande vardag. Jag är idag sjukpensionär på halvtid och har tappat uppskattningsvis 30% av min minnesförmåga och 60-70% av min inlärningsförmåga. Efter fem minuters pluggande i skollitteratur förstår jag inte längre vad jag läser. Det håller i sig för resten av dagen. Hjärnan har tackat för sig och tagit ledigt.
Jag sover 10-14 timmar per dygn beroende på vad jag gjort under de senaste dagarna, och hur ansträngande det är. Framför allt mental ansträngning, som att träffa människor, drar ur mina batterier på nolltid.
Under en period ville mina läkare att jag skulle prova antidepressiva mot mitt utmattningssyndrom. Jag hade ingen depressiv period, men de ville ändå att jag skulle medicinera.
Jag provade två eller tre olika sorter och blev hyperaktiv av alla tre. Jag har inte ADHD, och visste inte hur det kändes, men efter de behandlingarna förstod jag varenda ord av beskrivningarna av hur de upplever ADHD. Jag är inte deprimerad, jag är bara hjärnskadad.
Har jag lärt mig något av de fem omgångarna utmattningssyndrom? Inte särskilt. Jag har lärt mig att jag inte funkar hur gärna jag än vill. Jag har lärt mig att ju mer krav samhället och jag själv sätter på mig, desto fortare smäller jag nästa gång. Och nästa gång blir alltid värre än dem förra.
Depressionen gav mig vishet och ödmjukhet. En djupare syn på livet, att värdesätta det jag har och vad vi är. Utmattningssyndromet gav mig hjärndödhet, apati, frustration, rastlöshet och uppgivenhet.
Där depressionen gav djupa tankar och frågor om meningen med livet, ger utmattningssyndromet ett tomt huvud med ett tomt hjärta och en tom blick.
Hej!
RaderaJag har varit sjukskriven för utmattningssyndrom och föt depression flera gånger. Jag vet inte hur många gånger som jag gått tillbaka till jobbet och misslyckats. Jag har ätit antidepressiva läkemel under flera år. Nu i våras fick jag träffa en psykiatriker och denna konstaterade att jag har bipolär sjukdom/manodepressiv sjukdom. Det finns ett antal varianter av denna sjukdom och det är tydligen vanligt att läkare och psykologer missar detta. Man får kämpa för att få familj och vänner att förstå en då, men jag har nu hjälp av en arbetsterapeut. Hon har gjort sådan skillnad i mitt liv då hon hjälpt på ett mer praktiskt. Naturligtvis har jag fått medicin. Men den hjälper mig att komma i balans.
Jag känner igen det du säger. Jag har varit sjukskriven för min andra utbrändhet nu i över tolv år. Och har också erfarenhet av depression i mitt tidigare liv.
RaderaDet som skiljer oss är att jag känner att jag också lärt mig av utbrändhet. Tyngre lärdomar, det håller jag med om. Jag skulle inte önska dessa upplevelser på någon, inte ens som straff.
Men mina stora lärdomar handlar om acceptans. Att acceptera sin dumhet. Att acceptera att man är lika mycket värd utan att prestera. Och tacksamhet. Att vara tacksam när man kommer upp ur sängen. Att vara tacksam när kompisarna ringer för att höra vad jag tycker om en sak - trots min bristfällig hjärna som knappt finner orden, så finns det visst fortfarande intelligens som jag kan dela med mig...
Jag tror starkt att alla upplevelser ger lärdomar. Var och en så måste vi bara finna dem.
Måtte vi alla finna glädje i sorgen och sjukdomen.
Så jättebra skrivet. Har bränt ut mig själv ett par gånger och sista gången tog jag med mig hela kroppen i i utbrändheten och fick fibromyalgi. Känner igen mig så mycket i det du skriver även om jag på det kan lägga värken också. Så kämpa på och tänk på dig själv...även när du blivit frisk....för gör du inte det så går det så otroligt mycket snabbare att bränna ut sig på nytt.
SvaraRaderaKram Anna
Visst känner jag igen mig i mycket av detta. Jag insjuknade i februari 2000 och jag är ännu inte frisk. Eftersom jag inte fick igenom ett kortisolprov via vårdcentralen och inte kunde få remiss förbi dem (jag hade symptom som de inte kunde förklara: smärta vid njurtrakten då jag vaknade samt skakningar i ryggraden) köpte jag ett salivprov från Scandlab hösten 2010 och detta visade att mitt kortisol låg lågt under hela dygnet. Därmed kkunde jag genomdriva en remiss till endokrin, som spårade upp en liten tumör mellan hjärnan och hypofysen och som ger en hormonell obalans i kroppen.
SvaraRaderaRiskerna för komplikationer är för stora varför läkarna vill avvakta operation. Att stråla är också för riskabelt varför vi nu avvaktar med tumören men gör regelbundna kontroller. Tumören verkar växa sakta och har jag riktigt tur, stannar den i växten. Däremot medicinerar jag med dopamin för att reglera hormonerna. Dopaminet ger mig ett ständigt illamående varför jag också får ta Lergigan mot illamåendet men detta tar naturligtvis också energi. Dock har jag blivit drastiskt bättre vad gäller tröttheten. Idag är min 7-8 år långa akademiska utbildning värdelös och jag har ännu 350.000 kvar att avbetala i studielån. Jag håller på att ombilda mig till verkstadstekniker och det ser ut att gå bra. Jag har idag 75 % förmåga.
Det finns ett samband mellan medicindos och förmåga/ork. Ju mer dopamin jag kan äta (vilket jag har haft för låg dos av under mina sjukdomsår då tumören stoppat inflödet av dopaminfrån hjärnan till hypofysen desto mer orkar jag. Dock kan för mycket dopamin ge hjärtproblem och psykos så man får inte heller överdosera det.
Jag vet att du är trött på goda råd. Men vill framföra att ALLA som har fått stressrelaterade diagnoser bör kolla upp sina hormoner. Speciellt Prolaktin-ACTH och Kortisol. Har du stora bröst och kanske ont i brösten, kanske svårt att amma vid barnafödsel, kan detta vara orsakat av hyperprolaktinemi som kan vara orsakad av en hormonell obalans - som ger symptom som liknar utmattningsdepression och kroniskt trötthetssyndrom och andra strwssrelaterade besvär. Utbrändhet kan vara felklassad som psykisk sjukdom, när det egentligen rör sig om fysiska orsaker, i detta fall hormonella obalanser. Så stå på er gentemot vården! Vänta inte i 11, 5 år innan ni utesluter att ni insjuknat pga hormonell obalans.
Och vet ni? Idag när jag fått mer ordning på det hormonella, känner jag mycket mindre smärta i kroppen!!
Var rädd om er!!
Jag fick nyligen - efter tolv år - komma på utredning. Läkaren höll med att en utredning är påkallad när utbrändheten inte utvecklar sig som "normalt", Dvs om man inte är bättre efter ett par år - stå på dig och se till att bli utredd!
RaderaSom med så mycket i livet så garanterar detta inte svar. Men det finns åtminstone en chans...
Det här var ta mig fan det bästa jag läst på länge!!!! Precis så där är det att vara i det här jävla trötthetsträsket! Är sjukskriven för utmattningsdepression sen ett år tillbaka, men hade rasat redan ett år innan, så jag är inne på mitt andra år i träsket.
SvaraRaderaJag gillar rådet från Marianne Jordhén, att kolla upp hormonerna. Jag hade svårt att amma grabben när han föddes -08, vi håller på med ivf o har antagligen ingen ägglossning, lång menscykel o har de senaste månaderna fått så jävla ont i kroppen :/ det känns inte ok, det känns som att det är nåt mer än utbrändheten som ställer till det i kroppen...
Mycket bra skrivet! Känner igen allt du beskriver. Ständigt trött på alla "goda" råd och alla dumma frågor.Rehabsamtal är mer till skada än nytta. Man sitter där och ska "försvara" sig.Varför man är sjuk? Vad beror det på?Kan du börja jobba 50% nästa månad?Hur f-n ska jag kunna veta det idag. Går från mötet , är ledsen och förbannad.Ev tillbringar jag resten av dagen i sängen.Känner mig värdelös.
SvaraRaderaSkulle vara mycket lättare om man fick t ex ena benet gipsat när man gick från läkarbesöket.Då skulle det ju synas att man inte var riktigt frisk.
Styrkekramar till er, alla drabbade! Det kommer en dag när vi mår bra igen.Men det tar tid, och det måste det få göra.
Jag vet så väl vad du menar med rehabsamtal som är till mer skada än nytta. Även medicinering som är till mer skada än nytta. :-(
RaderaOch att behöva försvara att man mår mindre katastrofalt dåligt utan dem, utan att för den skull vara frisk nog för att jobba...
Håller med. Och KBT terapeut på Stressmottagningen som inte kunde hjälpa mig om jag inte kunde formulera min målsättning bättre än att ""Jag vill orka leva..."
RaderaJag går i psykodynamisk terapi för utmattningssyndrom och känner mig så värdelös varje gång jag går där i från. "Ja men vad är det som får dig att gå in i väggen?", "Vad har DU gjort för att hamna i denna situationen (för tredje gången innan 30 år)?" Fan vet jag! Då hade jag ju slutat med det bums! Får skuld känslor för att jag är ung och sjuk, att jag inte kan "ta mig i kragen". För att jag faktiskt orkar gå på HM och titta på kläder MEN att det tar mig 4 timmar att titta på kläder och kanske inte en orkar testa något och blir trött i huvudet och kroppen. Bara för att kunna lägga mig (om jag nu kan sova) och känna att jag har gjort något idag. Jag kom utanför dörren och när jag får frågan (om jag ofta får) "vad har du gjort idag?" så kan jag säga att jag varit på stan. Jag orkar fika, jag orkar träffa människor i en dag, max två sedan är jag nere för räkning. Känner en sådan skuld, jag vill ju vara frisk och må bra. samtidigt så säger läkaren (har haft fyra läkare då de slutar och hoppar in för varandra) "Du kan ju skratta så du är piggare! Ska vi säga att jag förlänger din sjukskrivning 3 veckor, kan du börja jobba om tre veckor?". Jag vill vara duktigt så jag pushar mig själv. Herregud, fyllde 30 för en månad sedan och varit sjukskriven i över ett halvår. och alla undrar hur jag fortfarande kan vara sjuk. Jag ser ju pigg ut, är jag bara lat? Vill jag verkligen jobba? osv osv Rädd att sambon ska tröttna (detta är andra utbrändheten under våra snart åtta år tillsammans). Kan vi få barn - ORKAR jag det? nej. hinner jag bli frisk innan det är försent? vet inte. sa till min psykolog att jag tar dagen som den kommer och då sa hon att det kan jag inte göra. jag måste ha en plan framåt. Suck! Jaha men hur ska jag veta ad jag orkar med om två mnder när jag inte ens vet det från dag till dag? Rädd för att visa mig frisk samtidigt är jag rädd för att tömma den lilla energi jag har. har utvecklat en depression men vågar inte säga något då de bara vill medicinera, har flera vänner som blivit sämre av medicinen. en fick självmordstankar som försvann när han slutade att ta medicinen (på eget bevåg). ja vad gör man? jag vill ju bara vara duktig och göra något bra med mitt liv, ska det vara så svårt? Man blir ju så sjuk som man gör sig heter det ju... jaha.. s egentligen är jag nog frisk bara känner efter för mycket.. fan. Jag är iaf glad och tacksam att jag hittade denna bloggen. Fick tankar och känslor som "man FÅR känna så!" "det är fler som känner det här som jag känner". men framför allt - jag får lov att se pigg och glad ut och ändå vara sjuk. Det har jag brottats jättemycket med (varje dag). shit, jag får lov att se glad, frisk och pigg ut utan att vara frisk. vilken lättnad och gåve. Tack! <3
RaderaIbland (ofta) känns det som att jag har misslyckats som människa efter möte med läkare eller psykolog. Träffar psykolog varje vecka och det tar ca en vecka för mig att återhämta mig så det blir bara en cirkel som går runt runt runt. Hon frågar "vad har DU för roll i detta?" Blev sjukskriven pga mobbing på jobbet och en tuff separation mellan mina föräldrar som resulterade i min mammas eh... sorg som gick över till galenskap) och så säger psykologen bestört "Så det är inte ditt fel att du hamnade i denna situationen?" ja.. visst det är mina handlingar, mina tankar och mina känslor. Ok mitt fel. Så vad gör jag nu då?
RaderaÅh, vad tråkigt att inte få hjälp! Jag blir så ledsen för er skulle! Jag fick gå i gruppterapi, KBT, och det var toppen! Just det här att få stöd av andra i samma situation och genom att stötta andra också kunna se sin egen situation ur ett annat perspektiv. Det hjälpte mig jättemycket, men visst tar det tid! För mig har det viktigaste varit att faktiskt lära mig att jag är bra precis som jag är och bara genom att finnas. Behöver inte prestera! Det försöker jag förmedla till mina barn och till alla andra som orkar lyssna :)
RaderaTa hand om er!
Flott skrevet. Kjenner veldig mye igjen det du beskriver av hvordan folk reagerer. Har også en sykdom som er innvendig og ikke synes utenpå. Så har vært borti mange lignende reaksjoner fra omverdenen. Og du klarer å få det fram så fint. Skikkelig flott skrevet.
SvaraRaderaLänkar din blogg!!
SvaraRaderaJa visst. Så är det. "Du har väl provat blutsaft?" Eller varför inte klassikern B12? Nej skitbra skrivet. Så där är det ju. /Paulina W
SvaraRaderaUsch ja, känner igen mig. Några år sedan jag var i din situation nu, men det är ofta snubblande nära att jag inte hejdar mig i tid och ramlar tillbaka. Det tar tid, synd att andra inte kan förstå det. Just yoga är ett populärt tips. Och att sova en liten stund. Irriterande. Sköt om dig!
SvaraRadera15/2-2003 var det premiär för mig att hitta väggen. Jobbat mig tillbaka från att inte kunna ha radion på hemma, inte kunna prata med folk för att man inte minns vad man pratade om och vilket ord som borde vara på väg ur munnen till att vara tillbaka o jobba igen för att gå i väggen för att säga upp mig för att överleva. Startat eget företag, bestämma takten själv tack vare lyckan att ha en man som står bakom mig i allt. Nu, idag, 2014 är jag återigen på väg tillbaka. Det som inte dödar härdar - det är lögn. Trots att jag lagt om skutan och lyssnar på min kropp tenderar jag att hamna där igen o igen. Det som hjälpt mig nu till sist är SCIO, frekvensanalysmaskin, som hjälper mig att pytsa igång rätt "prylar" och få mig på fötter. Få mig ur den totala utmattningen. Jag känner så innerligt väl igen det du skriver. Var rädd om dig! Kram Ewa
SvaraRaderaTACK!!
SvaraRaderaFör dina talande och din otroliga beskrivning av vad det innebär att ha drabbats av detta helvete.
Har själv varit i samma situation, inte bara en utan två gånger. Kanske inte lika djupt som många tyvärr hamnar men omgivningens kommentarer är de samma.
Försöker intala mig att de inte vet bättre och framför allt så försöker jag inte slösa min lilla energi på de "som inget förstår".
Skickar dig massor av värme och styrka via cybern och hoppas att du mår lite bättre för var dag.
Kom ihåg: det är din tid, ditt liv och det är bara du som vet vad som är bäst för dig själv.
Kram Malin
Man borde skicka den beskrivningen till instanser som arbetar med 'oss'... Själv får jag inte så mycket 'goda råd', då jag håller mig undan, orkar inte med någon nära socialsamvaro !! Men en del anser att det är medicinen som gör mig 'sjuk'are !!?? Funkar ju inte överhuvudtaget inte utan!! Du har verkligen satt ord på hur livet och måendet i utmattning är och förblir i många avseenden....önskar du kunde orka att göra något 'allmän upplysande' av det!? Tack ... är du med i Fb gruppen 'Utbrändas grupp....' Tusen kram <3
SvaraRaderaJa, jag skall skriva ut och skicka/ge till psykiatern som ständigt påminner att jag min brist på ork betyder att jag är DEPRIMERAD...
RaderaSuck.
Tack för att du delar med dig! Jag känner också igen mig EXAKT! Har gått hemma i två år och det blir ju aldrig bättre. Så trött på alla kommentarer, precis som du skrev. Skönt ändå att man vet att man inte är ensam, utan att vi är många som råkat ut för det här. Det är SKIT!
SvaraRaderaTa hand om dig och även ni andra som "åkt dit"
Kram Lena
Ett stort TACK, att du delar med dig av dina upplevelser vid ditt insjuknande! INGEN kan förstå hur man mår eller vad man går igenom om man inte själv varit DÄR! Dina upplevelser och symtom ställer så otroligt bra in på hur jag mådde och hur jag mår just nu. "VÄGGEN" var ett faktum när jag fick varning från min chef när jag varit sjuk för många gånger korta perioder under ett år. Jag hamnade i konflikter med dem hemma o på mitt arbete. Allt bara sköljde över mig som en stor våg på havet.
SvaraRaderaDen 15/2-2014 sjukskrev jag mig helt, nu är jag tillbaka på min arbetsplats och arbetstränar. Veckor har gått och nu känner man press att komma tillbaka helt. Men man känner själv hur mycket man klarar. Det finns inget datum som är "bäst före"! Många har för bråttom tillbaka till det som var bra innan man blev sjuk. Därför är det lätt att halka tillbaka i mörkret igen! Det är bara DU själv som vet när, var och hur DU känner och orkar komma tillbaka helt. Pressa inte DIG själv för hårt för INGEN tackar DIGom det blir så att DU halkar tillbaka! Var rädd om DIG!
Kram Camilla
Åh, så klockrent!
SvaraRaderaSamtidigt som det är fruktansvärt att så många är drabbade är det på något sätt skönt att veta att många människor känner precis likadant. För ibland undrar jag verkligen om det är bara jag som är klen och borde rycka upp mig.
Jag har snart varit sjukskriven tre år men under denna tid försökt att återgå till jobbet, även provat en helt annan arbetsplats och gjort något helt annat. Det har istället resulterat i att trilla dit igen och börja om nästan från noll.
Återhämtning. Men återhämtning är inte alltid så lätt när livet rullar på med hus, trädgård, småbarn, mat som ska göras, aktiviteter för barnen mm... Min man gör så gott han kan, men jobbar också för fullt för att allt ska gå ihop. Drar ju nästan ner honom i träsket också. Och mina barn ska vi inte tala om, här kan vi snacka om dåligt samvete.
Ja, herregud så frisk jag ser ut! Men oj, snart TRE ÅR!? Men du arbetstränar nu väl?! Tack, jag klarar mig själv med att sätta KRAV, så håll tyst!!!
Ja, jag skrattar och ler och ögonen strålar när jag träffar människor. Det är sådan jag är, social och utåtriktad. Jag gör det felet gång på gång. För sedan när jag väl kommer hem igen så drar tröttheten över mig som ett mörkt tungt täcke.
Helts vill jag inte träffa någon jag känner. Jag vet inte hur jag ska bete mig längre. VEM ÄR JAG? Vad klarar jag av? Hur hittar jag en balans? Hur är man trevlig och positiv i kontakt med andra människor utan att bli dränerad på sin lilla, lilla, lilla energi som ibland finns?
Jag har läst otaliga böcker (när jag kunde börja läsa igen efter första kollapsen) om hur jag kan hjälpa mig själv. Jag gör verkligen allt jag kan, men ändå tar det sådan tid. Jag har varit med i stressgrupper, gått kurs i mindfulness, jag pratar med psykologer, jag utövar yoga lite då och då, jag äter hälsosamt, jag äter vitaminer, jag är faktiskt sund så in i bänken! Jag mediterar lite då och då, jag försöker ta mig ut att gå i den friska luften... Men jävlar vad TID det tar ändå! Det går fasen inte att skynda på.
Så fort jag känner att ganska mycket energi lyckats komma tillbaka så sprudlar jag av lycka och jag vill, herreguuuud vad jag VILL göra så mycket då! Det känns som jag är i mål och jublar högt och kör på! För att strax därpå bli överkörd ÅTERIGEN av den fetaste långtradaren ni kan tänka er!
Hur i hela friden hittar man en BALANS i det här? Hur lär man känna sig själv på nytt? Och hur lång tid ska det ta!?
Det är så svårt, för jag vill tänka positivt, jag vill se mitt mål klart och tydligt, jag vill utstråla hopp och glädje, inte grotta ner mig i skiten. Men så fort jag kvittrar lite grann så tror varenda kotte att jag minsann blev frisk över natten som gick!
Näpp, nu måste jag sluta skriva. Undviker datorer nästan helt och hållet då jag blir sämre när jag sitter framför dem. Nu börjar det välkända trycket/pressen runt min hjärna komma. Hjärnstress kallas det tydligen av vissa. Hemskt otrevligt är vad det är i vilket fall.
Stor kram till dig och jag hoppas att du hittar din väg ur detta lilla helvetet.
Så bra skrivet - meningen "jag skrattar och ler…" stämmer precis! Jag har varit i detta helvete i 3 månader bara och vet inte hur lång tid det kommer att ta. Vissa dagar är det som jag är i mål, men som du skriver - knappt har man tänkt det förrän den feta lastbilen dyker upp.Tack för att jag inte är ensam!
RaderaMycket bra skrivet! Jag hör till de lyckliga som faktiskt kommit ut på andra sidan av den oändliga tröttheten. Lite kantstött, men frisk. Önskar er alla detsamma och kram till er alla!
SvaraRaderaMycket bra skrivet. Jag fick en bakslag här i augusti efter att kunnat till min stora lycka klarat jobba deltid i två år. Jag vet inte vad folk tror vad utmattningsdepression är, mina närmaste ser det, jag går inte upp ur sängen på flera veckor ibland mer än åker och handlar mat. Jag mår pyton att inte ha ett socialt nätverk vilket jobbet innebär för mig. Ja, alla vi som varit eller är i denna situationen vet hur det är. Vi vill inget annat än komma tillbaka till vårat gamla jag. Kram och tack för ditt inlägg, det var jättebra.
SvaraRaderafår jag länka hit från min blogg
SvaraRaderawww.hannah1982.vimedbarn.se
Jadå det går bra.
RaderaÅh vad bra skrivet. Precis så som det 'r. Känns som att så länge jag ser frisk ut så fattar ingen hur sjuk jag är på insidan. Har inte riktigt vågat fatta det själv ännu heller. Jag har inte tid att bryta ihop just nu, så tänker jag hela tiden och anstränger mig för att andas en dag till, och en till, och en till,,,,,,,rädd för att tänka på när ska det ske, sammanbrottet. Jag vågar inte. :)
SvaraRaderaHej,
RaderaJag kan verkligen relatera till att du inte tagit in själv hur dåligt du mår. Det tog lång tid (månader!) för mig att inse att jag faktiskt var sjuk.
Jag hoppas verkligen att du inte ska behöva få ett "totalt sammanbrott". Sök hjälp, hos vårdcentralen eller företagshälsan eller för all del hos st Lukas eller nån annanstans... Kanske får du inte det bemötande du borde när du ber om hjälp. Så ta gärna med dig någon, som antingen kan stötta dig/ge dig styrka att berätta eller som kanske rentav kan tala för dig om du själv inte förmår.
Låt det inte gå längre!
Åh! kära hjärtanes! Exakt det du skrev och beskrev är jag! Samt en del av kommentatorerna. att när man läser eller ser tv eller umgås med människor så packar hjärnan i hop och går hem för dagen. där man bara pga det måste akut vila i total tystnad och mörker i många timmar för att hjärnan ens ska återfå pyttelite kapacitet, så att man kanske orkar slutföra det man gjorde några timmar tidigare, typ betala räkningarna.
SvaraRaderaAtt det inte hjälper att pressa sig mer när hjärnan sagt godnatt för den dan. Då är det absolut stimulifritt som gäller om så gud fader själv vill nåt. Så är det bara. Ändå skratar jag åt ditt så klockrent beskrivna inlägg. Samtidigt som jag känner mig djupt sorgsen att omgivningen både kan vara så totalt oförstående och på gränsen till hänsynslösa att man nästan får social fobi också på kuppen.
Så bra skrivit och så stort igenkänning!. Din inlägg är från april och jag hoppas att du mår (en lite) bättre just nu. Kram!
SvaraRaderaDet går upp och ner.
Raderahttp://prestera.blogspot.se/2014/11/varv-pa-varv.html
Jag tror att det kan hjälpa om man försöker inse att folk i allmänhet inte vet hur det är att vara utbränd och således kommer att komma med besynnerliga kommentarer, och oftast bara menar väl även om det ibland blir lite fel.
SvaraRaderaAtt skapa mer smärta genom att irritera sig på okunnigheten låter i alla fall i mina öron som ett klart sämre alternativ. Utbrändheten i sig ger ju upphov till ett visst mått av smärta. Jag tror att det bästa man kan göra i varje negativt laddad situation är att acceptera situationen precis som den är, och sedan jobba konstruktiv mot en förbättring.
Eller hur?!
RaderaVet du, det är ju det som är en av bitarna. Att det inte går.
Vilken balanserad person som helst kan ha svårt att agera balanserat med acceptans i vissa situationer där man upplever sig hindrad. Tänk på hur en del beter sig bakom ratten...
En person som är utmattad kan vara så totalt mentalt nedgången att du nog inte kan ta in hur svag självkänslan är. Att i det läget komma med ditt "råd"...
Åh vad skönt! Jag reagerade likadant T.I.J men kände mg kass för att jag är oförmögen att göra som Anonym sa/skriver. Puh! Mindre press tack! Som om man inte känner sig totlat misslyckad ändå...
RaderaJag är en av de okunniga. Jag förstår att jag inte förstår. Men jag förstår fortfarande inte efter att ha läst inlägget och alla kommentarer hur jag ska bete mig. Det ligger i människors natur att vilja hjälpa varandra och få varandra att må bättre. Varenda människa får lära sig det sedan baby-stadiet. Trösta, uppmuntra och hjälpa till med problemlösning.
SvaraRaderaJag "hör" vad ni säger i inlägget och kommentarerna, och förstår att det är jättejobbigt. Men hur ska jag bete mig? Vad ska jag säga och göra? Jag vill jättegärna "hjälpa" en tjej på jobbet som just nu arbetstränar på 25%. Jag upplever att en del av oss arbetskamrater inte vet vad vi ska säga och göra, vilket gör att vi istället blir tysta och går undan. Det får henne att känna sig utfryst. En del av oss ställer för mycket frågor och kommer med goda råd. Alla gör vi "fel" och vi känner själva att det blir fel, men alla vill väl. Ingen vet vad som är rätt. Varje människa kan bara utgå ifrån sig själv och sina egna erfarenheter. Min erfarenhet är att många frågor är just frågor, inte ifrågasättanden. Folk vill kunna planera sina liv, sätta en tidsplan och i eftersom ni ingår i våra liv omfattas ni av våra planer och därmed av frågor om när? hur mycket? hur länge?
Hej.
RaderaDu vet inte hur du kan stötta/underlätta för din kollega. Finns bara ett sätt att ta reda på det; fråga personen!
Det viktiga är att du inte går in med tanken att "lösa kollegans problem" utan att du lyssnar, genuint bara lyssnar, ställer öppna frågor och låter kollegan berätta så mkt/lite hon vill.
Fråga också vad kollegan skulle önska att du gjorde/inte gjorde.
Kan inte understryka det nog: KOM INTE MED DIN LÖSNING PÅ NÅGON ANNAS PROBLEM.
vidare; begär inte att någon annan ska lösa dina problem. Till ex så när du frågar om t ex hur lång tid det tar tills hen är tbx på jobbet si eller så mkt... Då ber du att hen ska lösa ditt problem; det är ditt problem att du vill veta NÄR osv.
Var lyhörd och genuin.
Fundera för dig själv också; varför du vill underlätta/stötta kollegan. Är det verkligen av äkta omtanke? Eller känner du att det förväntas av dig? Är det verkligen ett problem för kollegan, det som du upplever problematiskt?
Jag förstår att du inte förstår. Jag förstår knappt själv trots tolv års erfarenhet...
RaderaFör det första behöver vi olika. Men gemensamt är att de enkla svaren och käcka förslag blir oerhört frustrerande för vi har oftast redan försökt flera varianter av allt du kan komma på!
Viktigast tror jag är att acceptera och tro på det vi säger istället för att skuta undan och komma med bortförklaringar.
Och att inse att vi inte KAN säga hur mycket eller hur länge - det är just vår svaghet.
Det som är fruktbart är att fråga hur personen har det och vad just den behöver för hjälp eller stöd.
Det hjälper att lyssna på allvar och kanske ge feedback - jag behöver exempelvis hjälp att sätta gränser:
Säg till när jag ser trött ut och har hållit på för länge och kom med ett glas vatten eller örtte (INTE kaffe eller annat som ökar stressnivåer)
SE när jag ser trött ut och låt dig inte luras av att jag inte ser ut att vara nära kollaps - det kommer senare när adrenalinskjutsen släpper....
Se vad jag faktiskt gör och ge uppskattning istället för att se mina brister, jag är mycket väl medveten om att de finns.
Om du är arbetskamrat - hjälp mig att få till arbetsuppgifter som fungerar för mig - dvs enkelspårigt för att vi klarar inte av simultankapacitet; utan påtaglig deadline för att vi är långsamma; utan att man skall behöva läsa in mycket för många av oss har svårt att läsa (korttidsminnet är kraschat och texten går inte in i hjärnan); osv
Framför allt - respektera mig! För jag är inte mindre värt för att jag inte fungerar på topp. Och jag är inte mindre intelligent.
Jag fungerade under en period väl som bollplank i projekt, kunde komma åt mina erfarenhetsbank för att dela med mig. Jag kunde fungera väl som mentor - tipsa om metoder och kontakter när jag inte kunde själv hålla reda på alla de olika bitarna i projekt.
Jag förstår att ni vill veta och planera. Men livsplanering, tidsplaner osv måste faktiskt vara flexibla inför verkligheten.Vår verklighet är oförutsägbar. Klarar ni inte detta så är det faktiskt bättre - tycker jag - om man inte engagerar sig. Hälsa, talar med oss där vi är men lägg er inte i att försöka pressa fram ökad effektivitet!
Hoppas att detta ger dig några konkreta trådar att dra i för "din" utbränd person!
Arbetsträningserfarenheter från utmattad hjärna:
RaderaUppskattade frågan "hur är det med dig idag" istället för frågan "hur är det" Idag var en lagom begränsad tidsperiod att hantera för mig.
* vill du fälja med på lunch? Även om mitt svar statistiskt sett var nej 18-19 ggr av 20, gav de mig chansen att få ta beslutet efter dagsform. Jag kunde knappt boka grejer i förväg för då gick jag upp i spinn över hur jag skulle kunna hålla det löftet för "tänk om jag inte pallar den dagen"
* "jag kan själv inte förstå vad du går igenom, men jag vill gärna veta om jag kan hjälpa på något sätt"
* öppna kontorlandskap är en tortyr för utmattade hjärnor. Hjälp din kollega genom att inte ha radio på, undvik i möjligaste mån konferenser, privata telefonsamtal vid skrivborden
* ordna en tyst yta till den arbetstränande personen dit man kan gå undan och stilla hjärnkaos
* Som utbränd/hjärntrött blir man på ett sätt skör och oberäknelig. Hela tillvaron kan kretsa kring om och hur man ska kunna klara sig till nästa punkt utan att falla ihop. Det enda som är säkert är att ingenting är säkert.Därför är det skönt om omgivningen (tex arbetsplatsen) är förutsägbar även om man sjäv inte är det.
* som kollega, gör inte situationen större eller mindre än den är. Det är skit för alla i arbetsgruppen när någon drabbas. Om någon fortfarande är hemma i sjukskrivning -skriv ett fysiskt kort och skicka. Det är en för mottagaren kravlös hälsning
Tack för dina beskrivande ord, jag känner igen det du skriver. Jag fick min diagnos 1999 och var sjukskriven i några år. Svårt att hitta balansen när man äntligen kommer tillbaka och klarar av att jobba. Jag får alltid dra i handbromsen för att inte köra över mig själv..... Håll ut det blir bättre. kraaam
SvaraRaderaJag förstår andemeningen, men jag förstår inte din agressiva inställning. Folk vill dig väl, men begriper inte bättre. Det är väl ingenting att ödsla energi på...
SvaraRaderaKBT kan nog rätta till agressiviteten. :)
Och ja, jag har själv varit/är utbränd.
Jag tycker tvärtom att det är bra att folk frågar och bryr sig. Då kan jag informera dem, då slipper de fråga nästa gång de möter någon som har utmattningsyndrom.
Så mitt råd är: ägna inte tid på att vara förbannad på icke existerande problem. Satsa tiden på att försöka klättra tillbaks!
/Peace, love and understanding!
Vet du vad... Det här är mitt lilla helvete. Mitt andningshål. Mitt ställe att få ur mig saker, mitt ställe där jag skriver för min egen skull. Det jag behöver skriva, det skriver jag. Tyck vad du vill men säg för i helsike inte till mig vad jag ska fylla mitt lilla helvete med.
RaderaÅh, exakta orden.... Känner så igen mig!
SvaraRaderaTack för de orden. Precis så känns det! Jag hoppas att det är okej att jag delar
SvaraRaderaMen så väl du beskriver det hela!
SvaraRaderaJag startade min "resa" som sjukskriven för snart 12 år sedan, det hade varit på gång i många år.
Senste åren har jag varit i klorna på försäkringskassa och arbetsförmedling, för alla ska ju ut och jobba, till vilket pris som helst, givetvis.
Nu efter snart 6 år med arbetsträning, praktik och gud vet vad det har kallats för, har min läkare slagit näven i bordet, och sagt ifrån, att nu för AF banne mej sluta att ha mej som försökskanin, nu är jag sjukskriven, och kommer säkert att vara det länge.
Alla dumma, klupiga, korkade "välmenande" råd som fokk kommer med, har jag lust att vrida på tvären, och köra ner i halsen på dom!
För givetvis är jag hemma för att det är så himla kul, för att jag är lat, för att....ja gud vet vilka orsaker som finns, till att jag skulle "vilja" vara hemma.
Kram till dej <3
Klockrent skrivet!
SvaraRaderaMvh och styrkekramar från Kin@
Välkommen att läsa min historia:
https://arbetstraningsdagboken.wordpress.com/
Så bra skrivet. Känner igen mig i det mesta. Är själv sjukskriven pga detta. Jobbar onom vården men inte ens de förstår. Har valt att onte berätta för en del som inte förstår. Orkar inte förklara. Jag är på väg tillbaka jobbar 25%. Lycka till
SvaraRaderaTill Mia, som skickade en kommentar igår: jag råkade av misstag radera din kommentar, det går inte att få den publicerad då men jag kan kopiera från min mail-avisering; så här kommer din kommentar;
SvaraRaderaHeja dej, så bra skrivet! Det är så olika hur svårt det är för andra att jag är sjuk och vissa behöver verkligen påminnas om att vi har två öron och en mun av en anledning :)
Skämt åsido så delar även jag många av dina erfarenheter och känner igen mig i ilskan och frustrationen. Det jag tycker är värst är att känna mig så hudlös och känslig - utsatt för omgivning på ett sätt. Säkert beror det på att jag är så känslig för intryck och som du skriver att hjärnan har fått förändringar.
Men, men vi får ta en dag i taget och komma ihåg att vissa dagar är det ett slutfört maratonlopp att ha kommit i duschen :) Kramar från en medsyster!
Ler först igenkännande, skrattar högt o hjärtligt till och med, men innan slutet kommer tårarna. Varit där, varit på väg dit igen. Må jag aldrig hamna där igen. Ärren finns kvar, så är det bara...
SvaraRaderaHIGH FIVE PÅ DEN
SvaraRaderaHittade det här blogginlägget länkat till en annan sajt och tänkte att jag ville läsa om hur du känner. Under tiden jag läser känner jag enorm empati för dina förklarande ord och det kunde lika gärna ha varit mina skrivna ord. Bemötande ifrån andra medmänniskor är oerhört betungande, dom förstår helt enkelt inte! Jag är förtidspensionerad sedan början av 2008 och det är absolut ingen semester. Men dessvärre tror många det! Jag har fått repliker likt: "Va, är du förtidspensionerad? Men du är ju inte gammal! Hur gjorde du? För jag vill också ha livslång semester!" Jag tror att du förstår min situation...
SvaraRaderaen man i mitt bostadsområde kallar sig utbränd och är sjukskriven för detta.. ändå ger han sig ut på 1 mils joggingtur varje dag.. men på jobbet orkar man inte gå..
SvaraRaderaUtbrändhet är psykiskt och borde behandlas av psykolog i stället för att bara gå hemma och såsa..månad efter månad
Vad bra att han orkar ta sig ut. Motion är väldigt bra, liksom att vara utomhus och få naturliga intryck isf att t ex ligga hemma på soffan och stirra på tv, vilket knappast förbättrat hans återhämtning.
RaderaAtt vara utbränd/utmattad är ett helvete, nåt som du förmodligen inte kan sätta dig in i om du inte jobbar med det t ex som läkare eller psykolog, eller om du inte varit med om det själv.
Jag tror inte att en snickare som är sjukskriven för brutet ben, som sitter hemma och surfar hela dagarna, skulle ifrågasättas. Inte på det sättet du ifrågasätter din granne. Lita på att sjukvården och försäkringskassan kan göra en bedömning om att den här personen behöver vara sjukskriven.
Ytterligare en sak att betänka är att aktivitetsförmåga INTE är samma sak som arbetsförmåga!!
Alla blir inte hjälpta av psykologer. Din granne har garanterat en läkare som försöker hjälpa honom så gott det går. Det är ju superbra att han kommer ut på sin joggingtur, förmodligen är det vad han orkar göra på dagen, vad vet jag. Jag orkar ta mig iväg till stallet och till kyrkan osv men sen ligger jag och sover efteråt. Jag orkar inte jobba och jag orkar inte studera vilket jag eg gör på heltid just nu. Döm inte!
RaderaSå strålande bra skrivet. Blev själv sjukskriven första gången Mars 2012, av en läkare som förstod varthän jag var på väg. (fattade inte själv). Då berodde det troligtvis till största del av ett oerhört kaosartat privatliv. Min dåvarande chef kunde inte förstå hur jag orkade tillbringa vissa dagar på en klippa i solen,eller långa promenader i skogen. Jag var ju sjukskriven.Nåväl,jag lyckades återgå till arbetet,och reda ut de resterande underliggande orsakerna,men jag var tydligen skadad,för nu sitter jag fast i denna förbannade "vinkelvolten" igen.....Nytt arbete sedan ett år tillbaka,rensat privatliv,men tydligen hjälpte det inte. Läst alla kommentarer (tog nästan 1 dag),och förstår att jag inte är ensam. Trots att det känns så!
SvaraRaderaAlltså så jävla bra skrivet! Tack, för jag vart sjukskriven den 7.e och blir knäpp av att jag inte kan slappna av och inte göra saker. För då känner jag mig helt jävla värdelös. Jag sover jättedåligt men har iallafall börjat sova lite igen. Men har en stress som kommer på två sekunder och det är ju min hjärna som spökar. Var hos en psykolog igår. Men får bara fyra samtal till är. Ska till läkaren igen på måndag för att förlänga min sjukskrivning. Känner min som sagt helt värdelös men jag orkar inte jobba. Mitt jobb tar väldigt mycket energi. Vilket jag inte har. Ångest och panik och stress. Ja detta är vad jag lever med! :-( tack för ett fantastiskt bra skrivet inlägg.
SvaraRaderaThess
www.lchfthess.se
Jobba med att utveckla ditt känsloliv. Bli en mer kärleksfull människa, inte minst mot dig själv. Finns t ex sorgbearbetning. Lycka till.
SvaraRaderaBästa inlägget jag läst. Jag hade varit stenrik om jag fick en tia varje gång nån sa "åååhh, vad skönt att vara ledig så mycket som du är" (ledig, ja precis, ledig är vad jag är), "men du, har du testat att skippa kolhydrater?" (nej, jag har inte direkt ork att lägga om hela min kost och dessutom så gillar jag kolhydrater), "men alltså, jag såg ju dig i mataffären idag?" (jo, du vet att jag lever fortfarande och måste äta)...
SvaraRaderaJag önskar så att jag hade läst det här när jag sjukskrevs för utmattning. Att det var en sjukdom och att symptomen är att man faktiskt tappar all ork tog mig så otroligt lång tid att fatta. Tänk om jag hade vetat då att jag inte var ensam och att mina symptom var lika äkta som ett brutet ben...
SvaraRaderaKlockrent! TACK!!!
SvaraRaderaKlockrent! Har själv dessa problem. Kram
SvaraRaderaSom att läsa om mig själv. Tack! Det behövde jag!
SvaraRaderaKänner igen den jobbiga vidriga tiden, jag har kämpat mig tillbaka och mår idag ganska bra men den ligger och lurar i min kropp den gör sig påmind ibland när jag blir för trött eller ledsen men kan idag hantera det på rätt sätt. när jag va som sämst liknade jag mig med ett hus som rasat ihop till en hög sen blåste det bort och grundet gick sönder under den blev ett stort svart hål och längst där nere va jag i mörkret och allt kändes hopplöst livet va skit, sakta men säkert kravlade jag mig upp ur gropen med några ras ner till botten, när jag till slut kom upp ur gropen fick jag till grundet till ett nytt hus och där stod jag ett tag, sen reste jag väggarna och till sist taket, så va huset helt igen fast inte sig likt men det började lysa ur fönstren, livet började bli värt att leva, det är en ständig kamp dag för dag och ingen begriper och förstår hur man mår humöret svänger min man förstod tack o lov, men jag fick reda på sedan att han hade lust att kasta in matväskan när han kom hem från jobbet och se om den kom ut igen så han vågade gå in just då eller vänta en stund, inte lätt att leva med en sån människa jag hade turen att han och barnen förstod, det tog mig 4½ år innan jag va ok igen, önskar att jag kunde hjälpa dig på något vis men det går inte man måste kämpa själv det viktigaste är att familjen förstår hur det är, så va öppen och tala med dem om du kan och orkar, jag grät mig genom samtal med dem flera gånger det är jobbigt men sen fick jag det stöd jag behövde. Ingen kan hjälpa bara finnas där för en helst sitta tyst och lyssna sen gå hem, stora KRAMEN till er alla som kämpar med detta
SvaraRaderaInstämmer i lovorden & säger oxå tack!
SvaraRaderaÄntligen någon som kan sätta ord på mitt. Speciellt det där om hur lång tid det tog innan jag kunde säga att jag var sjuk. Jag behövde ju bara lite lugn & ro ett tag så skulle jag vara på banan - det är ett år sen nu......
Men iaf Tack!
Kunde inte ha beskrivit det tydligare själv än er andra ,mitt i prick .
SvaraRaderaMin resa började för ca 14 år sen och har varit i olika faser från början tills nu.Har gått igenom alla möjliga tester ,utredningar ,rehab arbetsträning vice versa,med förhoppning att bli (botad) men icke det fanns inget bot,försäkringskassan drog in min förtidspension för att jag inte kunde jobba eller få nytt jobb (ironisk) under 2 år ,jag har anställning sen ca 30 år .,,,Fick överklaga i 2 instanser innan dom förstod min sjukdom,ni har redan beskrivit så bra ,så tack för ordet
Jag vill bara säga TACK!!!
SvaraRaderaSå himla bra beskrivet ! Precis så är det. Tack så innerligt för din beskrivning om hur det är och känns.
SvaraRaderaAlla goda råd man får har provats. Om och om och om igen. Vilat, knaprat vitaminer, yogat, simmat, promenerat ta mig fan flera varv runt jorden i hopp om nån slags lindring och uppiggande effekt. Som du skriver - det är jag själv som fört mig dit jag är och att jag behöver göra HELT annorlunda från och med nu - den vetskapen och det uppvaknandet är BRUTALT. Bara det tar ett tag att omfamna och förhålla sig till. Och på nåt sätt - helt omöjligt att ge upp inför.
SvaraRaderaMen det är enda vägen. Och det är väl där många av oss som varit med - fortfarande traskar. Hitta nya vägar, nya sätt. Väldigt svårt.
kram.
Nickar instämmande
SvaraRaderaNickar instämmande
SvaraRaderaSå bra skrivet!!!
SvaraRaderaTårarna rinner när jag läser det du skriver. Precis så är det! Jag är inte lat, jag är inte hemma för att jag tycker det är skönt att vara ledig. Jag hade mycket hellre orkat jobba, orkat hitta på roliga saker med barnen, orkat umgås med mina vänner osv. Tack för att du delar med dig! Kramar
Fantastiskt bra formulerat.
SvaraRaderaMitt Utmattningssyndrom har blommat ut på allvara under vintern.
Jag känner mig vilsen I min egen kropp, frunktandsvärt besviken på mig själv, och har skuldkänslor gentemot min familj.
Samtidigt som jag intelektuellt förtsår varför jag hamnat här.
De flesta dagar vill jag bara vara helt själv.
Jag orkar inte vara med andra, men gud vad jag ännu skäms och har dåligt smvet, dåligt samvete för att jag inte gör annat än sover medan barnen är I skolan......detta är inte depression, jag har Inga suicidtankar.
Detta har jag haft.
Detta är som en hjärnförlaming....men jag skäms......är det normalt att känna såhär?????
Känner igen symptomen. Hiskeligt lång historia (10 års stress i förra förhållandet plus press från AF) men har aldrig blivit sjukskriven eftesom jag "ändå gått arbetssökande i fas3" efter jobb som jag inte fungerat med. Kom till slut med i en ACT-grupp efter att jag bröt ihop hos min läkare. Mycket mycket bra grupp och coacher. Började plugga när jag hämtat mig något sånär. Första läsperioden gick bra, den andra så fick jag kraftigt bakslag. Oerhörd trötthet och kommer inte ihåg någonting från lektionerna. Fick medicin för att justera dopamin och noradrenalin i hjärnan (utöver det serotonin jag tagit i många år). Har blivit bättre men ej helt bra. Men jag fungerar och trivs med studierna eftersom jag kan plugga i egen takt och ta paus när jag vill. 2-3 lektionspass i veckan.
SvaraRaderaJag är nyfiken på medicinerna flr dopamin och noradrenalin? Serotoninmedicin (cipralex, zoloft, fontex etc) funkar inte i längden för mig.
RaderaJag är helt övertygad om att psykofarmaka INTE är lösningen på utmattningen. Först så tror jag inte ett dugg på serotoninhypotesen, dels så är det enl min ståndpunkt inte den utmattade som det är "fel" på, som behöver medicineras.
RaderaJag skulle nästan vilja jämföra det med bemötandet av en som utsatts för mobbing. Inte skulle någon få för sig att mobbingen skulle upphöra om personen fick psykofarmaka? Nej.
Det är omgivningen och de krav som ställs på individen, miljön helt enkelt, som är det som behöver justeras.
Länkar till en artikel i läkartidningen om just serotoninhypotesens avsaknad av evidens.
"Till syvende og sidst handlar dock frågan om huruvida läkarvetenskapen, sjukvården och läkemedelsbolagen också fortsättningsvis kan tala sig varma för vikten av evidens, vetenskaplighet och patientens rätt till saklig och objektiv information när de samtidigt sprider osanningar med syfte att få patienter att samtycka. Lösningen är enkel: Gör om, gör rätt."
http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=16969
Tack!
SvaraRaderaHej.
SvaraRaderaSom utomstående tackar jag dig av mitt hjärta.
Jag lovar härmed att aldrig mer komma med korkade råd oavsett hur välmenade de är.
Vilken ögonöppnare.
Krya på dig!
Sååå jätte bra skrivet!! Heja!!
SvaraRaderaSå fantastiskt bra skrivet!!! Heja dig!!
SvaraRaderaTack :-)
RaderaTårarna bara sprutar det är som att du har skrivit vad jag tänker och känner..
SvaraRaderaHej
SvaraRaderaJag landade på din hemsida av en slump. Jag skriver till dig för att jag vill dela med mig lite av det jag skrivit om den tid som jag gick igenom. Jag har använt "tiden" väl och reflekterat över det jag gått igenom. Jag anser själv att jag idag är en mer komplett och hel mäniska idag än då!
Men detta är jag! Jag heter Daniel Pettersson och är 39år. För ett par år sedan träffade jag en ovälkommen "vän". ( har dikter och anekdoter om detta varför jag benämner det som "vän")
Något hände, Jag brukar säga att jag sprang i från min själ, och att arbetet stal mitt liv.
Men för att "passa in" i samhället var de tvungen att ge mig en diagnos och då hamnade jag i facket för stressrelaterad utbrändhet. Jag har som sagt skrivit många dikter, anekdoter och texter om den här tiden och många har läst dem och tycker att jag ska göra något av dem. men vad?
Här är tre exempel på sådant jag skrivit:
Jag sjuk ?:
Jag sjuk men det syns ju inte.
Jag skadad men det märks ju inte.
Min själ är tom mitt hjärta blöder osynligt blod från livet;
Min kropp är förlamad av viljans förvirring.
Min tunga är kluven av behovet att vara.
Mina ögon är förorenade av jordens olycka.
Hur går jag vidare från ingenstans?
Meningsfullhetens fåglar:
Meningsfullhetens fåglar tystnade,
Tillräcklighetens sjö sinnade,
Benådelsens och välmåendets fiskar föll döda ner på en torrlagd sjö.
Jag grät för maktlöshetens vemod,
Jag grät för salthalten och bitterheten i mina tårar,
När mina tårar ebbat ut och hoppet svikit min sida, fann jag en vän i döden och "ingentinget"
Mitt liv var likgiltighetens ansikte,,,,
Min skadade själ:
Sökningen efter ufyllnad i min tomhet, är vilje styrd av min förlorade själs-ande.
Jag ska besegra min tllsynes uppenbara förfallande yttre, i en kamp med mitt anlette marsera hand i hand mot en horisont och en våg av motgångar. En dag skall jag stå där som segrare och se ner mot det förgångna och med stolthet se tillbaka på de dystra tider, som för mig befinner sig då endast som ett minne av erfarenheters stoft.
Jag vet inte om du har någon användning av det jag delat med mig, men har jag bara fått så ett litet frö i ditt hjärta är jag nöjd.
Det bästa någon sagt till mig under denna tiden är:
Vad bra Daniel att du mår dåligt, ta dig tid , ta dig tid att leva i harmoni att må dåligt, stanna upp och ta dig tid att acceptera din sårbarhet. Din själ berättar så mycket mer när du mår dåligt än när du mår "bra"
Detta blev längre än jag tänkt. Ha det gott.
Mvh Daniel Pettersson
" De verkligt stora människorna är de som får andra att känna sig större"
Så bra! Jag känner ilskan i dina ord och jag känner så väl igen den. Jag är bipolär, har add och viss ångestproblematik och sammantaget har det skickat mig in i en mängd depressioner av olika dignitet. Känslan och ilskan är precis som du beskriver. För mig har det varit både under mina depressioner, men även i dag när jag mår bra. Nu beror det på att jag fått lov att acceptera att min arbetsförmåga är kraftigt nedsatt, jag klarar ca 40%. Min ilska kommer över detta faktum och över folks bemötande gällande den andra delen av min tid, dvs de 60% som är kvar upp till halvtid. Folk tycker precis som du beskriver, att jag är hemma en massa timmar per dag och vad skönt och då hinner jag väl både ditten och datten och ja, ibland gör jag det, men ofta(st) behöver jag de timmarna för återhämtning. Jag sitter med datorn, med mitt pyssel, med tv:n. Mina 40% på arbetet är min heltid. De andra 60% är för mig precis samma sak som den lediga tiden är för dem som jobbar 100% och folk som jobbar heltid gör inte en massa saker hela tiden på sin fritid!
SvaraRaderaHej! Tack för att du satte ord på allt jag känt o känner! ������ Texten är klockren o vilken power den ger. Är ok om jag delar den på Facebook? Kram
SvaraRaderaTack själv :-)
RaderaGår bra att dela.
Känner igen mig. Tröttheten kan ingen föreställa sig.
SvaraRaderaSå otroligt bra skrivet. Jag känner igen alltihop och det är så härligt att få läsa om den ilska man själv känner. Men saken är den jag är inte utbränd, jag är reumatiker. Men känner ändå igen vartenda ord. När jag läser dina rader, då känner jag mig sedd. Det finns någon som vet hur jag har det, någon som kan beskriva precis hur jag känner. Sen finns det de som skriver att man ska vara tacksam för kommentarerna, att de människorna vill väl. Det beror på okunskap, men varför inte fråga då istället för att dela ut råd som ingen bett om. Kram!
SvaraRaderaSå otroligt bra skrivet. Jag känner igen alltihop och det är så härligt att få läsa om den ilska man själv känner. Men saken är den jag är inte utbränd, jag är reumatiker. Men känner ändå igen vartenda ord. När jag läser dina rader, då känner jag mig sedd. Det finns någon som vet hur jag har det, någon som kan beskriva precis hur jag känner. Sen finns det de som skriver att man ska vara tacksam för kommentarerna, att de människorna vill väl. Det beror på okunskap, men varför inte fråga då istället för att dela ut råd som ingen bett om. Kram!
SvaraRaderaTycker det är synd att du inte har så kallade vänner familj kollegor som förstår dig,dessutom tror jag inte att det är bra att du fokuserar på vad andra säger,de är ju inte i din situation,så varför ta in det,det gör bara läknings processen ännu mer långsam.ta hand om dig själv,umgås med människor som verkligen bryr sig och förstår dig,inga energitjuvar.
SvaraRaderaIntressant, men på vilket sätt skulle jag kunna låta bli att "ta in" det som jag fått höra i två års tid?
RaderaSjälvklart har jag en del personer i min närhet som fattar att de inte fattar, och som låter bli att leka "förståsigpåare" och ge så kallade råd.
Det har tyvärr visat sig vara lättare för folk i allmänhet att komma med "goda råd" hellre än att verkligen fråga och göra ett ärligt menat försök att ta in hur medmänniskan (i detta fallet mig, kan lika gärna vara vilken sjuk person som helst) mår/ känner sig/ upplever sin situation.
Även du kommer med råd i din kommentar som i stort går ut på att jag inte ska ta åt mig av goda råd... :-/
Min upplevesle av andras bemötande är sannerligen en del av denna sjukdom. För att mina vänner skulle förstå skrev jag några rader om hur det känns. Vet inte om det funkade. De blev mest förskräckta och rädda för att jag ska ta livet av mig. Det ska jag inte! Nåja, ni som läser här förstår nog bättre!
SvaraRaderaDet smyger sig på utan ett du märker det. Något symtom här och någon krämpa där. Utan att du förstår går kroppen in i kris-läge och när utmattningen är ett faktum är det försent att kämpa emot. Dina sinnen känns ständigt på bristningsgränsen och gör ljud, ljus och lukter till rena tortyren. Varje liten uppgift känns som ett oöverstigligt hinder när det läggs på högen av allt det ansvar som redan tynger dig. Din kropp lyder dig inte längre. Någon har hällt bly i ditt blodomlopp och du orkar knappt lyfta dina kroppsdelar. Varje steg, varje rörelse och bara det att hålla kroppen upprätt känns som ett marathon. Sen kommer smärtan. Ont i lederna, ryggen känns stel men samtidigt ostabil, magen krånglar och huvudvärken går mellan spänning från nacken till migränens ihärdiga dunkande.
På jobbet undrar de hur du mår. Hemma är de trötta på dina ständiga humörsutbrott. Vännerna undrar varför du alltid ställer in i sista minuten och din fritid förminskas sakta men säkert till sömn framför TVn, på bussen eller i bilkön – men allt sämre på nätterna.
Du kanske saknar din tidigare kreativitet, lusten att förändra och ditt engagemang. Du skäms för allt du inte gör. Du skäms för att du är sen med allt. Du känner dig lat och otillräcklig. Du glömmer, missar och kan inte koncentrera dig på en sak i taget. Böckerna blir halvlästa, en tidningsartikel är plötsligt för lång för att läsas och TV-serierna har du för länge sedan somnat ifrån.
Plötsligt har din sjukfrånvaro blivit en diskussionsfråga med din chef. För många korta sjukperioder. Du skärper till dig och går till jobbet hur dåligt du än mår. Din kropp svarar med yrsel, dimsyn, smärta och du gömmer dig för att slippa fler arbetsuppgifter. Skam, skam, skam – du klarar ju inget ting, du kanske inte är så himla smart som du trott, alla andra levererar, du har tagit dig vatten över huvudet, hur kunde du tro att du skulle klara den här nivå, looser, patetiskt, vad är det egentligen för mening med livet?
Sjukskrivningen kommer som en blixt från en klar himmel. Vadå, är jag sjuk? Nä, jag är bara inte lika bra som andra. Och nu kommer alla förstå vilken looser jag är. Sjukskriven för utmattning? Ja, det vet man ju hur det är med dom. Svaga men fanatiska duktiga flickor som tror att de skulle klara tempot på arbetsmarknaden. Curlar sina barn och maken. Patetiskt. De kommer aldrig tillbaka till jobb på riktigt.
Skam, skam, skam. Skönt att vara i fred men svårt att vara ensam i tystnaden. Vad är vila? Hur återhämtar du dig när tankarna bara mal på om hur det ska bli? Vården är tafatt och rehabilitering är ett fint ord som aldrig känns på riktigt. Sitt i solen. Krama ett träd. Djupandas. Rör på dig. Fundera på dina livsval. Ingen ångrar att de jobbat för lite när det är dags för att dö. Nähä, men pengarna ska ju in. Barnen måste ju äta. Och lånen ska betalas, även om räntan är lika låg som sjukskrivningstalen är höga.
Världen brinner och du orkar knappt gå ur sängen. Folk flyr för sina liv och du undrar vad det är för mening med att leva. Folk svälter och du har ingen matlust. Halva ditt arbetsliv återstår men det är ingen som tror att du på allvar ska komma tillbaka.
Tyvärr är det så att människor kommer fortsätta att ge dig goda råd och uppmuntran m.m., det är väldigt svårt att förändra hur andra är.
SvaraRaderaDet som du har verkligen har kontroll över är att ändra dig själv.
Om det nu skulle vara så att du blir trött, arg, frustrerad och irriterad över hur andra bemöter dig så skulle du kunna träna på att förändra på hur du uppfattar andra när dom bemöter dig. Kommunikation sker ju i olika faser:
1. Person A tänker ut något den vill säga till person B
2. Person A formulerar och säger med ord och kroppsspråk något till person B
3. Person B hör och ser vad person A sa
4. Person B tolkar det den hört och sett
Det är just i steg 4 som vi verkligen kan göra en förändring.
Ett sätt som jag själv tycker är bra är att lyssna efter känslan som personen vill förmedla, det kanske är av kärlek till en som den säger t.ex. ett gott råd. Då kan man lyssna till den känslan, att någon vill vara kärleksfull mot en och sen svara t.ex. "När du säger att det hjälper att sova en stund på eftermiddagen till mig så känner jag mig ledsen för jag föreställer mig att du tror att om jag bara får sova lite så kommer jag snart bli frisk, vilket inte är fallet. Jag vill hellre att du ger mig en kram och vi lagar en kopp te tillsammans". Eller vad för känsla du får när någon säger att det hjälper att sova på eftermiddagen.
Det som hjälpte mig mest för att komma över min utbrändhet var acceptans för min situation och för andra omkring mig.
Ta väl hand om dig nu.
Kram
Är inne på min andra runda. Var inte ok när jag blev utförsäkrad. Nu fått värre och djupare depression och kan aldrig lova något eftersom kroppen lever sitt eget liv. Har mist många "vänner"som inte kan lita på mig, i sitt eget tycke...eftersom jag avbokar mig i sista stund. Orkar inte träffa folk... de ser inte den fysiska värken som man får av psykisk stress, de ser den person man visar upp en stund för att vara som vanligt. Att man sedan är kass i flera dagar är svårt att förstå. Jag har ingen mer än min läkare och psykoterapeut som säger att det är ok att vara den jag är just nu och på detta viset. För övrigt är det mest floskler... min ohälsa startade 1989 med en förlossningsdepression som jag inte förstod att jag hade och så körde jag bara på till 2007 . Fullt ös, man ska vara duktig, och blir bara tröttare och tröttare. Är nu 52 och sover fortfarande ca 10 h / natt. När jag sover... sitter på en stol och tittar hela dagen ibland. Handlingsförlamad. När jag har en bra dag så vill jag så mkt att det blir för mkt helt enkelt. Har äntligen fått god hjälp och ser framåt men med oroliga ögon. Måste sadla om helt. Åtta år av mitt liv har försvunnit samtidigt som livet raserats av värk, skilsmässa. .. jag vet inte allt som spätt på. Var rädda om sig alla därute som gått i väggen eller har utmattningssyndrom. .. det är ingen som tackar dig för att du vill tillbaka förtidigt, de blir bara irriterade när du åker dit igen. Förståelse för dikeskörning är det enda och att man tar en dag i taget. Jag mediterar mkt. Det är bra men tid i lugn och egen takt är nog bäst.
SvaraRaderaRiktigt bra!
SvaraRaderaTa dig själv i kragen, snälla!!!
SvaraRaderaBra skrivet!
SvaraRaderaJag är så tacksam över att ha vänner i min närhet som inte kommer med en massa "goda"råd. Inte heller min familj gör det. Min omgivning stöttar mig och peppar mig. Speciellt när jag faktiskt orkar aktivera mig även om jag anser att jag borde kunna göra mer. Jag är 24 år och har haft återkommande depressioner i mer än 10 år nu. Och ja, jag gick på mellanstadiet när jag fick min första depression som i n g e n uppmärksammade. När jag väl kom till bup när jag var 15 så var jag redan djupt ner..
Hej!
SvaraRaderaTack för ett finy skrivet inlägg. Min kompis hade hittat ditt i lägg på Facebook och tipsade mig. Läste inlägget och sa flera gånger till min kompis " Nämen de ju precis jag som hon beskriver!" och "Så här är de ju alla har miljoner goda råd hela tiden!!" Blev så glad över din beskrivning av känslor så ringde min lillasyster och tipsade om din blogg. Min lillasyster är ett stort stöd för mig fast vi bor 90 km ifrån varandra.
Tack till dig!
Som alla andra som kommenterat här så tycker även jag att det är väldigt skönt att se någon kunna sätta ord på vad jag känner! Jag hoppas att vi alla ska hitta tillbaka till oss själva på ett sätt eller annat.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaTja jag brukar väl tycka det är okej att länka hit. Fint om du är tydlig med vart du hittat texten.
RaderaVill du ha kontakt finns ett formulär längst ner på sidan. Då hamnar det i min inbox.
De är DU som skall ha all cred för det du skrivit, inte jag.
RaderaJag vill visa hur det kan vara med depression utmattning mm.
Men om jag skriver det i min blogg, så kan jag lättare också tagga det utanför sfären av de som är sjuka mm.
Så det blir två länkar en till detta inlägg och en till din blogg.
Ok
RaderaFör att förtydliga: du delar min text genom att länka hit. INTE genom att kopiera den och lägga på din egen blogg. Det är stöld.
SvaraRaderaMen som sagt länka gärna hit om du vill och det går utmärkt att dela länken hit både på din blogg, ditt FB-konto och Twitter.
Ja, det stöld om jag inte får din tillåtelse...
SvaraRaderaOch jag tänker inte göra mig skyldig till stöld...
Du kan citera valda delar, absolut.
RaderaOch som sagt helt ok att länka hit.
Så mycket igenkänning att det gör ont att läsa dina rader, är själv i ett "skov" som jag kallar det när mitt StressTräskMonster (som jag också kallar det ibland) har sugit ner mig i dyn igen. Har mått riktigt bra en tid, men nu så slappnade jag av och då kom flodvågen över mig igen.
SvaraRaderaFör mig har det inte hjälpt att skriva, tyvärr kanske hade jag mått bättre om jag inte samlat allt inombords så länge :-( och inte har jag varit sjukskriven heller och det gör ju att andra ännu mindre förstår nu när jag helt brutit ihop, då är man ännu mindre sjuk ju.
För min del fanns inte det alternativet när jag blev sjuk 2006/2007, då hade vi stått på bar backe hela familjen och det fixade jag helt enkelt inte. Och sen bara visste jag att jag aldrig mer skulle ens gå hit och hämta mina saker, inte beträda marken där SU står. Lyckades byta inom universitetet och är kvar där, också med en chef som vet min ryggsäck och låtit mig ta saker i min egna takt. Mycket slit privat och på jobbet finns dock kvar i systemet, går liksom aldrig bort :-( och just nu är det svårt att hitta tillbaka till någon slags glädje, känns som jag hade lite glädje till låns ett tag och nu bara brinner allt upp inombords, sjukt svårt att förklara för andra, vissa personer kan bara inte föreställa sig och då finns det ju inte på nåt sätt :-/
Skickar ett gäng cyberrymdskramar till dig och tänkte låna dina rader, kanske kan någon annan förstå eller försöka förstå eller bara fatta att bara för att de aldrig haft det så här så går det att se att andra har det på detta sätt. Kraaaaaaaaaam
Så himla bra skrivet! Hoppas det var ok att jag delade detta på facebook?? =)
SvaraRaderaTrots att det är många år sen jag blev utbränd/utmattad/vidbränd - ja, vad man nu vill kalla det - så känner jag fortfarande av det ibland. Din text slungade mig tillbaka till den tiden.
SvaraRaderaDet är på gott och ont då jag är tacksam att jag har förändrats så mycket sen dess - o till det bättre ska jag kanske tillägga. :)
Tack! Jag känner igen mig i så mycket!
SvaraRaderaNär jag mådde som sämst våren 2011 så levde jag på lugnande, jag grät och sov.
Det tog lång tid innan jag fick hjälp. Hann förlora mitt jobb. Utvecklade under tiden agorafobi, klaustrofobi, separationsångest, panikångest osv. Idag är jag på väg tillbaka. Har börjat att köra bil igen. Jag arbetstränar. Varje dag är en ny utmaning men det går. Vi kämpar vidare! ❤️
Kan inte säga att jag känner igen mig för jag har inte vart där... Än...
SvaraRaderaMen viss igenkänning finns ändå för jag misstänker att jag börjar närma mig den där satans väggen med stormsteg. Har även fått påpekande om att missatanke finns att jag står med näsan mot den.
Hur som helst, undrar jag om någon av alla ni som nu gått in i väggen (och ibland även genom den totalt) har nått tips hur man kan bromsa så man lyckas undvika att hamna i samma situation som ni nu gjort.
Vill verkligen inte göra det, men har svårt att se hur man kan hoppa av detta tåget som går i rakertfart o man ser inte någon möjlighet att stanna.
Det går inte att stanna. Du måste själv hoppa av.
RaderaJag hoppas du kan göra det innan det kraschar. Ta hand om dig.
Finns inget att tillägga!!! Klockrent skrivet!!! Delar gärna, om det är ok!!
SvaraRaderaSjälvklart ok att dela.
RaderaBra att du delar med dig från hur du upplever din situation. Jag har en mycket nära anhörig som gått igenom samma sak, vars resa är på väg åt rätt håll, men jag känner igen mycket av det du beskriver och det ger mig också en insikt i hur det känns "inifrån". Har sett den där frustrationen, uppgivenheten och tröttheten (sova en hel dag, ej ha ork, deppighet, uppgivenhet). Tufft! Slutligen nu ser jag att det har vänt, en liten del finns kvar på resan och som du säger.... "lärdomen" är hård och skoningslös. Förstår att du - och alla andra - helst vill ha utbrändheten ogjord. Förståeligt med tanke på måendet och tröttheten. Jag kan också förstå de som ej vet hur handskas med detta - ovana. Man blir medkännande, frustrerad själv, otålig vissa dagar, förstående i mångt och mycket (så har jag iaf känt det). Hoppas att tröttheten ska gå över, att man ska få tillbaka sin nära som denne var innan, eller ja inte all stress då eller kraven som kan varit orsak till själva utbrändheten.
SvaraRaderaSom du säger; "lärdomen" är riktigt tuff. Det jag ser som hjälpt den närstående till mig, att "vända på steken" - är samtal med terapeut, verktygen där att hitta mindfulness, stanna upp, sänka kraven, gå ner i arbetstid.... Sen absolut förstår dig, att vilja att folk ska LYSSNA. Ofta kommer man med råd, jag har gjort samma sak får jag villigt erkänna. För att man vill att saker ska förändras till det bättre. Men jag har också sett och tvingats inse, att utbrändhet och resan tillbaka TAR TID... längre tid än kanske både personen som är i det vill erkänna, och de runt omkring. Men med tanke på att kanske åratal skapat stressen, så ja, ekvationen där. Det tar tid att läka. Sedan blir väl livet inte detsamma helt antar jag. Utan att som jag fått höra från min närstående, att känna av direkt när stressen påverkar - kroppen och psyket. Väckarklockan som larmar direkt! "Stanna upp, sakta ner".
Jag önskar dig allt gott och att din resa vänder mot det positiva... när tiden är där. Tack för du delade dina tankar!
Tack så mycket, både för att du tagit dig tid att läsa och reflektera och även för att du svarar. Jag hoppas du och din närstående hittar hållbara vägar ur tillståndet.
RaderaSå sanna ord.
SvaraRaderakänner igen mig oerhört.
skönt att höra någon annan sätta ord på eländet.
TACK !!! Du har satt ord på 14 års helvete, Jag kommer igen sakta,sakta,flyttat ut till landet,naturen,stillheten och friden, Sover regelbundet,äter regelbundet,sund kost, Tvingar mig inte till något,njuter av att när jag orkar laga nyttig, färgglad mat,annars tar jag till något färdiglagat, läser,ser inte på tv, ingen radio,lite dator,Har nu hunnit bli 2ggr 30år och har vuxna barn som bor utomlands,är förtidspensionär så att förändra livet,så radikalt som jag gjort,förstår jag inte är möjligt för alla, Men ligg kvar på soffan om du behöver det, för 2 år sen måste jag ibland sova en timme till för att orka gå upp och hämta ett glas vatten, Min granne fick gå ut och tömma min brevlåda, först trodde hon jag skämtade men insåg snart att jag inte hadde kraft nog till att klara det,Ta det i din takt ALLTID !!! Det viktigaste är att alltid sätta dig själv i första rummet, Du kommer tillbaka till livet igen Ta livet med ro,sätt gärna några vackra. blommor eller kvistar på säng eller soffbordet, Kram
SvaraRaderaTack för dina fina ord. Jag hoppas du kan finna ro och så mycket kraft som du kan orka bära.
RaderaJag kommer bära med mig dina varningens ord.
Ta hand om dig!
Tack för allt som sagts. Jag klarar av att stiga upp och göra mig i ordning Handla någon gång och eventuellt laga mat ibland, annars får det bli färdigrätter. Jag är så vansinnig på dessa som talar om för mig att jag kan söka jobb här och där. Jag har varit utbränd sedan 2003 03 och det känns i hela kroppen.
SvaraRaderaUtbrännd? Människor dör när dem försöker fly krig, barn spolas upp på stränder, och du är trött? Jävla ilandsproblem.
SvaraRaderaHej Anonym.
RaderaFörst vill jag understryka att utmattning inte är ett i-landsproblem. Jämförelsen med flyktingarna är ett exempel; många som flyr uppvisar tydliga symptom på utmattning.
Sedan vill jag påpeka att blogginlägget skrevs på våren 2014. Dvs flyktingvågen från Syrien var visserligen igång men EU hade fortfarande tämligen generösa hjälpinsatser på Medelhavet. Aylan Kurdi flöt i land på stranden ca 18 månader efter att blogginlägget skrevs.
Slutligen; döm inte. En katastrof gör inte en annan varken mindre eller större. Katastrofer kan inte jämföras.
Kram till dig! Säger som jag sa när jag var mitt i min värsta panikångest och utbrändhet: "Om jag hade haft armen i gips hade jag aldrig blivit ifrågasatt.... Men bara för att det inte syns så finns det!"
SvaraRaderaHej !
SvaraRaderaKan jag länka den här till facebook.
Tycker att den va bra skrivet.
Det går bra.
RaderaVad jag är tacksam att jag hittade den här bloggen. Har varit sjukskriven sedan augusti och känner mig ganska ensam. Tackvare den här bloggen ser jag att vi är flera som har utmattning symdromet, vilket sjukt samhälle. Tack till alla er som berättar hur ni har det.
SvaraRaderaHemskt att man skall känna tacksamhet för att någon annan upplever samma helvete som man själv gör�� men i detta så är det skönt att få läsa och ta del av andras erfarenheter! Detta som du skriver är så klockrent mina egna tankar och känslor. Precis på pricken. Vill göra så mycket men orkar inte, får inget gjort utan blir sittandes eller liggandes flera timmar, livet känns allt som oftast meningslöst när man är alldeles ensam hemma på dagarna när min familj är iväg i skolan och på jobb. När de sedan kommer hem så skall man försöka vara som vanligt för att inte dra ner dem i sin egen depression.
SvaraRaderaTack för att du delar med dig��
Väldigt bra och träffande skrivet!
SvaraRaderaDet är så jobbigt, energikrävande och ledsamt när man blir ifrågasatt, kommenterad och får "goda råd" hela tiden. Jag förstår att det är en sorts omtänksamhet men som är kränkande då man blir sedd på som att man kan styra hur man mår, och att man förstås kan "rycka upp sig" om man bara vill.
En kommentar som jag fått några gånger när jag lyckats ta mig iväg hemifrån är -"hur är livet som lyxhustru då"? Det är som man bara vill smälla till idioten men tyvärr är det många som ser på en på det viset när man varit sjukskriven länge. Man är "ledig" och har det bra och latar sig hela dagarna på skattebetalarnas bekostnad. Spyr på dom typerna! Men i det läget orkar jag inte ta ilskan utan blir bara ledsen och känner mig ännu mer värdelös än jag redan gör och drar mig för att träffa folk igen.
Ett tips för de som behöver vara ifred från omgivningen är att skriva ett mail till alla och förklara att man inte mår bra just nu och att man inte orkar med besök/att umgås för tillfället, om man inte har initierat det själv, i alla fall just nu och att de besluten inte beror på att man inte älskar/tycker om dom utan att man måste för att man inte förmår annat. Min mamma blev väldigt kränkt men hon och alla andra respekterade ändå det jag skrivit. Det var nog lättare att förstå för alla varför jag aldrig var med.
Efter ca 10 bortkastade års mörker, många år kommer jag knappt ihåg, så mår jag bättre nu men har många kvarstående besvär som jag kommer att få leva med resten av livet. Att inte vara pressad hela tiden, att säga nej, plocka bort energitjuvar, jobba mindre, tänka mer på sig själv, göra måbrasaker är sånt som måste till för att bli hel igen. Svårt, svårt men nödvändigt, för mig i alla fall. Jag blir aldrig den jag varit igen, på gott och ont.
Önskar alla ni som fastnat i skiten hittar tillbaka!
Jag gjorde det trots att jag ALDRIG, ALDRIG trodde det skulle hända så det är faktiskt möjligt även om det tar lång tid.
/Sandra Callin
Finns det någon möjlighet att någonsin bli frisk? Vila i kapp? Jag hoppas och väntar och väntar på att få slippa dessa skov av extrem trötthetskänsla. Varit sjuk sedan 2012 men jobbar nu heltid. Smygvilar hela tiden. Törs inte säga att jag inte är frisk än. Hur gör ni?
SvaraRaderaKram
SvaraRaderaKänner igen mig!! Jag är psykiskt sjuk och jag får alltid höra; "Men du som alltid är så glad"
SvaraRaderaJa, utanpå masken ja, visar jag mitt äkta jag så försvinner folk
Åh, det här var det bästa jag läst om utmattningssyndrom på länge, enorm igenkänningsfaktor, tack för att du formulerade det så bra! KRAM!
SvaraRaderaSå himla bra skrivet, allt känns igen, blev sjukskriven 2001, trodde då att ja men jag är tillbaka på jobbet om en månad, 2005 blev jag sjukpensionär, slåss fortfarande för mitt liv.
SvaraRaderaTack för att Du skriver det så många av oss kämpar med. Kramiz <3
Tack för denna text är så man känner å har det dagligen just nu.
SvaraRaderaLänkat på FB !
Tack