Groundhog day

Det går framåt. tror jag. Tills jag märker att det är samma - numera faktiskt också gamla - visa om igen.

Sympatiserar starkt med den panikslagne reportern, gestaltad av Bill Murray, som var morgon vaknar upp i en gudsförgäten bonnhåla måndagen den 2 februari. Samma dag utspelas om och om igen. Så småningom börjar han göra helt galna saker. Han testar gränsen till det yttersta och begår självmord. För att återigen vakna upp måndagen den 2 februari. Han begår självmord flera gånger på många olika sätt.
Den stackars reportern kom tillslut ur sin personliga tidsögla. Han fick äntligen - efter en himla massa "första dejten" - tillbringa en natt tillsammans med tjejen han var förälskad i. När de vaknade upp tillsammans var det tisdag.

Jag kämpar liksom på samma hopplösa sätt känns det. Har ägnat mig åt allt möjligt för att komma ur loopen, öglan. 
Sjukskrivning. Vila. Motion. Meditation. Basal kroppskännedom. Samtal. Medicinering. Aikido. Tragglat mig igenom böcker om utmattning, stress, KBT, acceptans, för att förstå och kunna ändra på det som inte varit bra... Herregud, jag har till och med lärt mig dricka rött te!

Men ändå, fortfarande...
Blir så fort trött. Det gör mig så extremt begränsad och jag avskyr det!
Hänger inte med när det går fort. Som i film, eller trafiken för den delen. Eller när femåringen förklarar något.
Minnet är lika pålitligt som elen på turkiska landsbygden.
Orden, som varit mina vänner, är ibland helt opålitliga. Jag pratar stundtals mer med gester än med ord.
Och även om orden stannar hos mig så tappar jag ofta tråden. "Vad var det jag skulle säga?" Eller, ännu oftare, "vad var det nu jag var på väg att göra?!"
Har ont i kroppen och spänner mig mycket och ofta i nacken och käkarna.
Sömnen är ostadig.
Mensen är lika oregelbunden som när jag var 16.
Magen är också ofta helt oförutsägbar.

Tvingar mig nu att byta tankespår.
Det HAR hänt grejer.
Jag har slutat med sömntabletterna.
Det går långsamt men ändå, bättre med sovandet - färre uppvak, längre sammanhängande sömn, mer utvilad när jag vaknar.
Är mindre ljud- och ljuskänslig. Behöver fortf solglasögon ute, men sist hos P var taklamporna igång hela sittningen utan att det blev jobbigt.
Filmer jag sett förut/med inte alltför komplicerad handling kan jag hänga med i. Och jag var på bio med S o såg nya X-men filmen och det gick bra att hänga med trots att jag blev trött och det var väldigt stark ljudvolym. Dock en bit kvar innan jag vågar mig på en Tarantino-film.
Det går allt bättre att läsa, jag behöver inte läsa om avsnitt lika mycket nu.
Får lite lättare att minnas vissa saker. Redan för drygt en månad sedan mindes jag koden till min bankdosa. För några veckor sedan började jag minnas pinkoden till telefonen. Så jag vågade stänga av den. Idag kom jag ihåg lösenordet till mitt iCloud-konto.
Och så är jag inte självmordsbenägen längre.
Är igång med löpningen igen. Med målet att få bättre kondis och starkare kropp. Istället för att rasa runt i skogen för det mesta av ren och skär ilska/ångest/desperation/förtvivlan. Som ett led i denna satsning på mig själv har ag till och med anmält mig till tjejmilen i Sthlm och åker dit med tre kompisar. Tänk att jag vågar det - jag orkar umgås med folk på ett annat sätt än för ett halvår sedan.

Så det är inte måndag morgon riktigt varje gång jag vaknar. Emellanåt känns det som att det är halvvägs till tisdag.

Det är svårt bara att finna mig i att härda ut mycket längre nu.
Är så inihelvete trött på att inte fungera "som vanligt". Faktiskt borde jag väl nu formulera det som att jag är trött på att vara som vanligt - för det vanliga nuförtiden är att fungera såhär. Glappkontakt. Blä.

Nåväl. Nog om murmeldjurets dag.

Jag har bestämt mig för att ta en skrivarkurs till våren. På distans. Det känns riktigt, riktigt bra!
Lite typiskt tjejigt kanske att "åh det har var ju kul, nu ska jag gå en kurs och 'lära' mig".
Men jag vill få input, en spark i ändan, och inte minst få läsa andras texter och "vidga mina vyer". För även om orden är mina vänner och jag gillar att använda dem, så vill jag utveckla fiktionen - att snickra ihop och berätta en intressant historia.
Det blir ju rätt enahanda att skriva om sig själv hela tiden...!