4:e veckan.... eller 4:e dagen...

Tänk vad duktig flicka jag varit nu ett par veckor. Gått ifrån jobbet efter två timmar. Trots att det känts väldigt frustrerande.

För ärligt talat. På en vecka nu gör jag knappt ens det jag förut hann med på en dag. EN FUCKING JÄVLA DAG! Tio timmar i veckan. Med avbrott för paus och fika... fast i omvänd ordning förstås. Har börjat nagga på de där timmarna.

Det är fjärde veckan nu. Eller - omräknat - fjärde dagen....

Först vart det liksom sådär att "äh, ska ju ändå bara fika första kvarten kan lika gärna komma in lite senare" och så travade jag in kvart i tio. Och då..."eftersom jag kom kvart i får jag ju stanna till kvart i..."

Sen har jag börjat komma halv iallafall och självfallet stannat till kvart i. 

Gav mig själv ett inre förmaningstal och skärpte till mig. Igår höll jag jobbtiden prick.

Idag var jag kvar till... två... med en paus då jag tog en halvtimmes promenad för att hämta ett par koftor. Kom tillbaka t jobbet för att det låg på vägen hemåt och jag hade en baguette i kylen som jag tänkte ta t lunch. Sen blev det liksom bara att jag stannade. 

T kom tillslut och tittade mig i ögonen och frågade om jag inte varit väldigt länge på jobbet nu? Dags att kila hem! Ja ja...

Sover en del på eftermiddagarna. Är så himla trött i skallen. Idag sov jag tre timmar. S väckte mig vid halv åtta "nu får du faktiskt ta och komma upp, annars kan du inte sova ikväll!" 

Fattar inte hur jädra dum jag är. Jag är ju faktiskt jävligt trött på att vara såhär och vill ju komma upp på banan ordentligt. Och jag är ju inte dummare än att jag fattar att det inte är så jävla bra att "smygjobba". 

Ändå gör jag det.

Ungefär som om jag vore en hetsätare vid en galet stor buffé... smäller i mig av allt jag kommer över - för att sen må dåligt och kräkas. Fast jag jobbar och/eller sätter igång en massa projekt som snurrar på samtidigt och sen när det blivit alldeles för mycket så rasar jag ihop...

Adrenalinjunkie? Arbetsnarkoman? Självplågare? Eller bara jävligt korkad???

Igår satt jag med en kompis ute i lusthuset och myste. Det var världens busväder men vi satt därinne med varisin filt, i skenet av levande ljus och med regnet trummande på tak och fönster. Och pratade och pratade. Och så åt vi soppa med bröd och goda ostar. Och pratade. Verkligen liksom pratade. Det var så himla mysigt. Och skönt. Skönt att prata, skönt att vara, skönt att det var så lugnt och skönt att sitta i allt det fina vackra för lusthuset är väldigt vackert - stillsamt vackert - även inuti.

Min kompis, som också har det rätt så tufft nu, tyckte också att det var så skönt. Hon kände sig glad i själen. 

Jag med.