Frustration - vägen in i helvetet

Vid senaste sittningen pratade P och jag om vad som fått mig att hamna i utmattningen.

Jag pratade om en del situationer på jobbet. Det blev mest skrap på ytan, kändes det som, för min del iallafall. Jag kom inte riktigt ner till det som kändes mest, som kändes tyngst. Mest prat om hur jag inte fixade att liksom stå upp för kunderna.

Idag har jag legat mest hela dan. Antagligen för att jag sprang rätt långt igår men det är en annan historia... Jag har haft lite tid att fundera under tiden huvudet legat på kudden.

När jag först började på jobbet så var jag så himla NÖJD med att jobba där. Det kändes så BRA, liksom! Väldigt meningsfullt, själva arbetsuppgiften. I jobbet ingår att se varje människas potential, styrka, möjligheter. Det ligger i linje med mina värderingar.
Dessutom hade jag fått en massa goa kolleger. Inte bara en eller två. Utan typ sextio! Det kändes skitbra.
Jag tror att jag skulle kunna beskriva mig som väldigt engagerad och lättlärd. En av mina äldre kolleger beskrev att det kändes som att jag kommit in i jobbet så himla snabbt att det för honom kändes som att jag jobbat där länge. Det kändes ju bra.
Men nånstans på vägen började engagemanget och glöden vändas från något positivt till... frustration.
Jag fick ta över en arbetsuppgift från en kollega som hastigt blivit sjukskriven. Det var jätterörigt. Och jag var inte väldigt insatt i arbetsuppgiften. Jag vet att jag jobbade som 17 för att få till det för kunderna och det blev nog början till slutet.
Anmälde mig till internutbildningar för att komma in mer i det hela och det var nog det som höll mig uppe den där hösten. Att emellanåt åka iväg två dar, bo på hotell och bara få liksom... input. Och tid för mig själv. Ensamhet. Ljuva stillhet.

På senhösten kom en kollega in för att hjälpa till med arbetsuppgiften. Nu var vi tre som grejade. Det kändes som att vi var på god väg att liksom få ordning, få saker o ting på rätt plats liksom och jag kämpade rejält och passade på att jobba i mellandagarna för att "få undan".
Sen kom kallduschen. Neddragningar. Vi blev två. Plus att vi fick fler arbetsuppgifter. Och ny chef.

Jag var så inihelvete frustrerad. Hur jag än försökte hitta lösningar så blev det liksom bara värre. Jag sökte stöd hos min nye chef. Fick till svar att jag skulle fråga min kollega. Tredje gången jag bad om hjälp och fick samma svar, kontrade jag med att "du är min chef, om du inte vet får du ta reda på det!". Svaret jag fick sedan gjorde att jag bara gav upp. Jodå, chefen hade tagit reda på att jag enligt prioritetsordningen skulle prioritera uppgift X och Y. Jag jobbade BARA med X och Y så hans svar betydde helt enkelt att jag skulle prioritera hela min kundgrupp... Jag var nära att bara slå huvudet i väggen.

Jag var frustrerad hela arbetsdagarna. Minns att när jag började gå till jobbet kröp det inpå mig och när jag kom fram var jag redan uppe i varv. Jag var så himla irriterad, och kände mig aldrig nöjd med vad jag gjort på jobbet. Det var hemskt.
Kundgruppen, människorna i X och Y, var inte helt lätta att "hantera" och jag fick liksom inget stöd.
Minns särskilt ett tillfälle då jag fått ett självmordshot. Personen tyckte att jag dröjt för länge med nåntng och därför tänkte hen nu ta livet av sig. Jag vände mig till chef, så som våra interna instruktioner är. Vid mötet med chef fick jag den bisarra frågan "jaha, och hur lång tid rör det sig om?"
Ingen fråga om hur jag mådde. Ingen fråga kring min upplevelse. Efter mötet fick jag en panikattack.
En i raden av många.
Fick panikångest under möten på jobbet. Det kom ju ytterligare nedskärningar, ledningen var tämligen vek och saknade dessutom - enligt min uppfattning - förståelse för de olika arbetsuppgifterna. Från att ha känt stort förtroende och eget ansvar och förfogat över tiden relativt fritt, kände jag mig istället styrd, övervakad - varje timme, varje minut, bevakades "uppifrån" och om kalendern inte var fullskriven kallades man ut på "jour" i kundhallen.
Det är så många olika delar i detta att jag vet inte riktigt hur jag ska bryta ner det i småbitar.
Arbetsbördan. Stödet ifrån chef. Detaljstyrning i tid, men brist på ledarskap - det kändes som att jag fått en övervakare istället för en operativ chef.
Pendlade mellan ilska och frustration å ena sidan, hopplöshet och "skit fucking samma" å andra sidan. Och en jävla massa dåligt samvete över hur kunderna blev lidande på grund av det.
Hela situationen gjorde mig så oerhört trött. Var grinig när jag kom hem. Fräste åt familjen. Orkade inte leka. Orkade inte kela. Orkade inte med nånting.

Nånstans ville jag ändå liksom inte ge upp. Jag kämpade på. Fick panikattacker allt oftare. Minns särskilt två episoder.
Den ena var efter en attack då jag vart så matt efteråt att jag somnade till inne i vilrummet. Kontorschefen, T, kom och pratade med mig. Hon följde mig till det rum jag hade då, och vi pratade. Jag fick frossa och hon hämtade en filt. Föreslog att jag skulle ta en vecka sjukledigt (vilket jag naturligtvis inte gjorde). Pratade lugnt och ringde också hem till mig senare på kvällen för att kolla läget. Jag tyckte det var oerhört pinsamt, samtidigt som jag var tacksam över hens omtanke.
Den andra var efter en attack jag fått under ett möte, eller rättare sagt kände jag under mötet att det var på väg så jag gick därifrån, ut i köket för att dricka vatten i djupa klunkar, andas och liksom ta det lugnt. Gick till mitt rum. Då kom min chef. Han hämtade vatten till mig och sen sa han nåt i stil med att såhär kunde jag ju inte ha det. Och sen sa han nåt jag ALDRIG kommer glömma.
"Du behöver ju en tablett eller nåt". Fan vad arg jag blev över det. Inte då, men efteråt, när det sjunkit in lite.
Jag fick iallafall komma till B. Och det var ju starten på hela vändningen. Fast chefen tyckte att jag skulle vända mig till min vårdcentral för att få hjälp där. Men på vårdcentralen sa de att jag skulle vända mig till Företagshälsan. Och så höll bollandet på tills B på eget initiativ bokade in mig hos företagsläkaren.

Om jag då bortser från jobbet?
Om jag ser till min fritid, min familj, min egen tid?

Tja. Jag slutade spela, det var tråkigt och en stor förlust, absolut. Det var inte det att jag inte orkade eller så, utan helt enkelt att jag hade ont i mina axlar. Jag var hos sjukgymnast en del då under hösten för att få hjälp med det där. Gick på vattengympa också.
Ett av barnen hade det tufft med kompisarna i skolan. Hon hade sina kompisar, men så var det några andra som var taskiga. Det var såklart svårt att höra att ens barn har det jobbigt på den fronten. Det går ju inte att finnas där jämt för sitt barn, och det blev plågsamt tydligt.
S hade rätt många järn i elden, både på jobbet och vid sidan av. Men han hämtade alltid barnen på eftermiddan, och ordnade och grejade med att handla och fixa käk de flesta eftermiddagar.
Vi har ingen familj i närheten, ingen "naturlig avlastning" på det sättet men en gymnasietjej kom de flesta gånger vi behövde barnvakt. Och ibland käkade vi middag ihop med en annan barnfamilj, turades om att laga maten.
Så ja, visst hade det kunnat vara lugnare hemmavid. Men å andra sidan var det inte något extremläge heller, kan jag tycka. Som vilken barnfamilj som helst. Vardagen full av utmaningar - men också guldkanter.

Och ärligt talat.
Även om man helt klart ska se över balansen i livet, den mellan vad som ger och vad som tar, så hur jävla balanserat måste livet vara för att man ska klara av en sjuk arbetsorganisation?
För den var tamejfan sjuk.
Och den är fortfarande inte frisk.

4:e veckan.... eller 4:e dagen...

Tänk vad duktig flicka jag varit nu ett par veckor. Gått ifrån jobbet efter två timmar. Trots att det känts väldigt frustrerande.

För ärligt talat. På en vecka nu gör jag knappt ens det jag förut hann med på en dag. EN FUCKING JÄVLA DAG! Tio timmar i veckan. Med avbrott för paus och fika... fast i omvänd ordning förstås. Har börjat nagga på de där timmarna.

Det är fjärde veckan nu. Eller - omräknat - fjärde dagen....

Först vart det liksom sådär att "äh, ska ju ändå bara fika första kvarten kan lika gärna komma in lite senare" och så travade jag in kvart i tio. Och då..."eftersom jag kom kvart i får jag ju stanna till kvart i..."

Sen har jag börjat komma halv iallafall och självfallet stannat till kvart i. 

Gav mig själv ett inre förmaningstal och skärpte till mig. Igår höll jag jobbtiden prick.

Idag var jag kvar till... två... med en paus då jag tog en halvtimmes promenad för att hämta ett par koftor. Kom tillbaka t jobbet för att det låg på vägen hemåt och jag hade en baguette i kylen som jag tänkte ta t lunch. Sen blev det liksom bara att jag stannade. 

T kom tillslut och tittade mig i ögonen och frågade om jag inte varit väldigt länge på jobbet nu? Dags att kila hem! Ja ja...

Sover en del på eftermiddagarna. Är så himla trött i skallen. Idag sov jag tre timmar. S väckte mig vid halv åtta "nu får du faktiskt ta och komma upp, annars kan du inte sova ikväll!" 

Fattar inte hur jädra dum jag är. Jag är ju faktiskt jävligt trött på att vara såhär och vill ju komma upp på banan ordentligt. Och jag är ju inte dummare än att jag fattar att det inte är så jävla bra att "smygjobba". 

Ändå gör jag det.

Ungefär som om jag vore en hetsätare vid en galet stor buffé... smäller i mig av allt jag kommer över - för att sen må dåligt och kräkas. Fast jag jobbar och/eller sätter igång en massa projekt som snurrar på samtidigt och sen när det blivit alldeles för mycket så rasar jag ihop...

Adrenalinjunkie? Arbetsnarkoman? Självplågare? Eller bara jävligt korkad???

Igår satt jag med en kompis ute i lusthuset och myste. Det var världens busväder men vi satt därinne med varisin filt, i skenet av levande ljus och med regnet trummande på tak och fönster. Och pratade och pratade. Och så åt vi soppa med bröd och goda ostar. Och pratade. Verkligen liksom pratade. Det var så himla mysigt. Och skönt. Skönt att prata, skönt att vara, skönt att det var så lugnt och skönt att sitta i allt det fina vackra för lusthuset är väldigt vackert - stillsamt vackert - även inuti.

Min kompis, som också har det rätt så tufft nu, tyckte också att det var så skönt. Hon kände sig glad i själen. 

Jag med. 

14 augusti

Jahapp, jag har nu varit igång 8 arbetsdagar.
Det gick rätt så bra första veckan. Fix med rummet, städa ur gamla papper o broschyrer som var inaktuella.
Fixa med ny telefon och låta datorn köra på med oändliga uppdateringar.

Denna veckan har jag hållit på med internutbildningar, inläsning och sådant. det har inte gått riktigt så bra som jag hoppats på. Huvudvärk, och så det där stickande, krypande ilandet som börjar i nacken och sprider sig upp i skallbasen. Tinnitusen gör sig väldigt påmind. Blä.
Men jag har klarat det iallafall, åtminstone är jag godkänd på proven. Men sen hur säker jag känner mig det är en annan sak... fast i dialog med kunder så kan jag ju be om att få skicka info via epost. Så får jag tid på mig att kolla upp att allt är rätt. Tänker jag. Å andra sidan är det väl ett litet tag till innan det blir skarpt läge på den fronten tror jag.

Har varit en del uppe på odlingslotten. Det var rätt så övervuxet när jag kom dit efter vår lilla semester. Så det har blivit mycket rensning och röjning.
Jäkla ogräs som växer och växer... rätt som det är har det trängt undan grödorna, kvävt dem med både rötter och blad. Snott både näringen och ljuset. Det krävs mer passning än jag gett den här sommaren.
S har hittat ett fint lusthus som vi ska sätta på plats vad det lider. Jag har gillat vår lott väldigt mycket och har haft en del bry kring hur jag ska organisera det liksom med odlingsbäddar och rabatter och så.
Nu får hela lotten en fast utgångspunkt och det tror jag kommer göra det så mycket lättare att få till en trädgårdsdel - och när den är på plats blir det också mer naturligt vart odlingarna hamnar.
Dessutom är lusthuset väldigt tjusigt, som ett litet slott nästan... det kommer pryda sin plats och tänk vad mysigt att sitta där om sensommarkvällen med tända ljus och kura skymning i lugnet.

Har hittat en app där jag fyller i allt möjligt; hur mkt jag sover, vad jag äter, hur mkt jag rör mig och "energi"... den gör att jag får bra koll på det mesta.
Kan få ut kurvor också, och cirkeldiagram. He he. Både över hur mkt jag sover, hur mkt "energi" jag haft under en dag och även t ex fördelningen av kolhydrater, fett och proteiner i mitt matintag.
Har blivit en del aha-grejer. Som lett till viss förändring faktiskt. Mest på matfronten.
Och sen är det lite skönt att "låga" dagar när energistapeln är kort, ofta hänger ihop med just maten och sömnen.
Sovet försöker jag bara skita i så mkt det går. Alltså, inte hänga upp mig för mkt på det. Inte bekymra mig. Och på matfronten så är det så himla lätt nu att se att jo men idag fick jag inte i mig så mkt som jag borde, det är DÄRFÖR jag är trött. Jag håller INTE på att falla tillbaka i utmattning igen.

För det är ju också det där med perspektivet.
Jag har fortfarande en rejäl bugg i tidsuppfattningsfunktionen, liksom. Jag har så himla lätt att dra förhastade slutsatser typ att "Tjohoo, vad jag mår bra idag! Nu är jag tamejtusan frisk!" eller tvärtom, måla allt i svart för att jag varit låg och orkeslös ett par dar.
Nr jag nu kör med personlig bokföring liskom så blir det lättare att ha en mer objektiv, mer realistisk hållning.
Lättare att glädjas lite lagom över en bra dag, och inte falla ihop i hopplösheten - "jag blir ju ALDRIG bra...! - efter en eller ett par orkeslösa dagar.

Annars tyker jag det är rätt svårt det här med hur jag ska förhålla mig till mig själv och mina tankar och känslor.
För uppenbarligen har jag lyssnat för mycket på vissa tankar och känslor (allt hänger på att jag gör det här bra nu, inga misstag, nu måste jag fixa det och det... och så måste jag bara, och sen ska jag bara göra den där när jag ändå håller på och så ska jag passa på att... osv...) och inte alls på annat och inte reflekterat så mycket bara konstaterat att hoppsan vad många oätna lunchlådor jag har i kylen.

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska lyssna på och vad jag inte ska bry mig om så mycket... Det är trassligt liksom.
Som det här med ätandet t ex, jag vet ju nu mycket tack vare appen, att jag behöver äta mer och annorlunda än vad kroppen liksom signalerat om. Där ska jag inte lyssna på kroppen för den ljuger för mig. Jag behöver visst äta även när jag inte är hungrig, för annars mår jag pissigt och sen slutar det med att jag typ tar en glass. I bästa fall. I värsta fall så svimmar jag.
Och sen det här med läsningen på jobbet. Ska jag fortsätta och läsa för att "träna upp mig" eller ska jag låta bli att läsa, då när det börjar ila och krypa bak i nacken och upp i huvudet? Blir det bättre eller sämre eller spelar det ingen roll? Ska jag lyssna på kroppen eller inte?

Lite svårnavigerat område, det här.

Dag 2

Jahapp, då börjar tisdagen rulla mot sitt avslut.

Har jobbat idag också, helt enligt planen. Har fått igång nya jobbtelefonen, kom också ihåg pinkoden till den gamla telefonen (!) så jag kunde tömma den innan jag lämnade in den.
Och jag hittade också lappen med mitt gamla iCloudkonto till jobbtelefonen. Jag är visst inte riktigt så rörig som jag känner mig. Inte i vanliga fall åtminstone, när jag har hela skallen påslagen.

Har fixat på rummet o håller på att städa ur gamla papper o broschyrer, sånt som är inaktuellt eller bara helt onödigt. Och så har jag städat bort efter kollegan också, som lånade rummet när jag var borta.
Kom bra igång, men så var det ju strax dags att gå. Kämpade en stund med mitt gamla "men jag måste bara..." tänk men kunde liksom ändå avsluta och gå hem. Och då retade det mig att jag börjar jobba 9.30 med fika. FIKA - vaddå liksom?!! Jag kunde ju börja 10 och jobba till 12 och ändå dyka in lite före o fika, då fick jag ju mer gjort... tyckte jag en liten stund. Tills jag insåg vad jag tänkte och blev irriterad. Det är ju själva faan att jag inte slagit såna tankar ur skallen än, trots all tid som gått!

Vidare i minusträsket - jag sover för jädra dåligt nu sen i lördags. Det är nog inget unikt, skulle tro att merparten av folket här i hemorten sover pissdåligt nu pga värme, tropiska nätter och vidrigt fuktig, klibbig luft...
Svårt o somna.  Och vaknar en tre-fyra gånger under natten. Drömmer skitskumma grejer. Är hur trött som helst när jag vaknar. En natt tog jag en imovane tillslut. Det var så skönt att somna.

På plussidan - jag kan oftast somna om när jag vaknar på natten. Inga långa vakstunder med tankar som far som fäflugor.
Vidare känner jag mig starkare och S påpekar allt som oftast hur jag börjar återgå till mitt gamla jag. Att jag gör saker jag brukade göra - planera, hitta på grejer m barnen, busa o retas med S...

Det känns både bra och skrämmande. Det var ju gamla jag som kraschade.

Uppladdning

Nej, jag är inte överdrivet taggad inför jobbstarten. Mer att jag vill börja leva, liksom. Känns som om livet varit lite på paus, eller hur jag ska förklara.

Jag har en del mil i benen redan. Och det ska jag fortsätta skaffa mig. Men nu kan jag inte göra det bara sådär när andan faller på (eller för den delen tänka att äh, jag tar det i morgon istället...).
Jag behöver skapa bra rutiner och tänker passa på att göra det nu när jag "bara" ska jobba två timmar om dan.
Två löprundor och två gympass i veckan, tänker jag.
Jag gillar att ta ut mig, röra på kroppen. Jag mår bra då. Blir lugn i själen liksom och så äter jag bättre och sover bättre. Och ärligt talat, sexet blir också skönare.

Det finns också en möjlighet, om än liten, att jag börjar spela igen. Kanske. Eventuellt. Får se hur kroppen tycker om det, provar kanske om nån månad eller så. Kanske.
För jag mår bra av det. Inuti. Och jag gillar det. Mer än att bygga lego faktiskt. Det vill inte säga lite.