Sorg

Jag läste flera gånger. Två rader. Rakt på bara.
En kollega och god vän har förlorat sin son.
En sprallig ung man på väg in i vuxenlivet finns inte mer.

Avgrundsdjupet öppnade sig i magen. Tårarna rann nerför kinderna. Tungan låg som en torr raggsocka i munnen och runt den bet tänderna ihop så hårt, så hårt.
Höll på att falla ner i avgrunden men lyckades på nåt sätt vacklande balansera på kanten.

Jobbet känns som förbannat. Under de senaste året har tre av mina goaste kolleger kastats in i nåt av det mest smärtsamma, mest onaturliga som finns; att förlora sitt barn, och barnbarn.
En förälder ska inte begrava sitt barn. Den gamla generationen ska se den nya växa upp, åldras i ro för att sedan begravas och bli ihågkomna av sina barn. Och så går historien vidare. Allt annat är... FEL!
Tre unga vuxna finns inte mer, och ett litet knyte fick aldrig se världen.

Det skär och skaver. Jag blir arg och lessen. Det är för jävligt. Och jag kan inte göra nåt åt det.
En maktlöshet jag känt förut blossar upp. Glöden har väl aldrig slocknat gissar jag.

Det bränner i hjärtat. Avgrunden står vidöppen.
Det är för jävligt. Och jag kan inte göra nåt åt det.

Helvete också.