Om utmattningens lilla helvete. Om avstånden mellan att vilja, kunna och orka. Om att till slut, sakta, resa sig igen. Och igen.
Sidor
▼
17 januari 2015
Märkligt känslokall
Tänker på hur märkligt det är i mitt inre. Känner inte så mycket. Konstigt.
Minns en kväll för ett par år sen, maken jobbade sent. När barnen somnat satt jag i soffan o såg en dokumentär om judiska barn (numera i åttioårsåldern) som fått hjälp att fly via "barntåg" ut ur något östeuropeiskt land. Hur föräldrar lämnade sina små telningar för att rädda dem, hur ledsna alla var. Jag grät och grät, kunde känna sorgen och förtvivlan inom mig. Vilken ångest att lämna sitt barn!
I mitt jobb är jag i kontakt med flyktingar, de flesta från Syrien. Har fått höra så många hemska saker om tortyr, avrättningar, försvunna personer, splittrade familjer. Sett förtvivlans djupa mörker hos de hitkomna. Mött leenden som aldrig når ögonen.
Förstår på ett intellektuellt plan att det här är hemskt, förfärligt. Men det är tomt i mig. Känner inget. Varken sorg eller förtvivlan eller ens ilska - jag brukar bli arg över sånthär men nej. Tomhet. Ett spår av hopplöshet.
Och ändå ligger jag vaken om natten och tänker på vad jag hört, tänker på de skadade, traumatiserade personer jag mött i veckan. Bara tankar. Känslorna är borta.
Och jag drömmer, hemska mardrömmar. Vaknar svettig. Trött. Men inte känslosam.
Och jag undrar ibland om jag tappat känslorna för alltid. Det kanske vore bra?
Hej! Känslorna är inte borta för alltid. Men det här är mycket typiskt för utmattningssyndrom. Du lider fortfarande av ganska djup utmattning helt enkelt.
SvaraRaderaÄven om jag läser att du återgått till arbete. Varning:Du kommer troligen aldrig mer uppnå den stresströskel du hade innan utmattningssyndromet. Så bli inte rädd för det. Bara man är medveten om det.
Däremot känsloavstängningen är en bra måttstock. Så länge den känslan är kvar så har man fortfarande kraftig utmattning även om annat kan kännas lättare.
När "känslorna" börjar återvända då är man på väg upp.
Ok. Hm. Tja... Men jag måste säga att jag mår ju bättre, mkt bättre, än för t ex ett år sen. Jag orkar ju med på ett helt annat sätt. Känslorna, de har väl inte hunnit med att komma tillbaka än då, enligt din teori.
RaderaBlir nyfiken på dig, Anonym, får känslan av att du har en del erfarenhet? Utifrån ditt yrke eller utifrån personliga erfarenheter?
Egen erfarenhet av grav utbrändhet. Det är bra att du känner att du orkar på annat sätt. Men kroppen läker fortare än hjärnan. Så du är nog absolut på väg ur även om det kan ta lång tid. Så malaise och fatigue liksom känsloregistret kan nog ta lång tid. Myrsteg men det kommer.
RaderaFortfarande idag kan jag känna att jag orkar ingenting och inget händer. Men när jag ser tillbaka så ser även jag att jag är i helt annat läge idag.
Idag orkar jag gå lite på stan. Lyssna försiktigt på musik. Kan läsa och se på tv utan att genast eller konstant känna som jag sitter med huvudet i en burk, eller bli så utmattad att jag måste kasta det jag har för händer och rusa i säng.
Men det händer fortfarande aningen för ofta att jag får fatigueattacker. Alltså känslan när energin rinner ur som man dragit ur badproppen. Då måste jag lägga mig om så påven skulle komma på besök.
Samtidigt som jag ser och känner lika annorlunda som du beskriver mot när jag var som sjukast. Då var det 5 minuters intervall. Så jag är glad att du känner att du mår bättre. :)