Funkar, funkar inte...

Piller-pillrat idag igen. Små, små skärvor av den där lilla blå tabletten. Gått ner från 12,5 mg till vad som borde vara i närheten av 11,25. Delat en tablett i åtta delar, pillrigt som 17, och kör så tills de 8 bitarna är slut sen får det bli 10 mg - en hel tablett, jämnt och lätt och bra.

Var ledig igår. Har pytsat ut semesterdagar lite här och där i kalendern och igår var alltså en sån dag. Hade givetvis en del laner på vad jag skulle ta mig för. Så dumt, att jag aldrig lär mig... Var redan ovanligt supertrött på torsdagen med en onödigt maxad arbetsdag - eller faktiskt egentligen två onödigt maxade arbetsveckor...
Så kom fredagen och jag vart mest sängliggande faktiskt. Trist men det fanns liksom inte att göra nåt annat. Hade en grej som jag verkligen absolut ville ta mig till och det gjorde jag. Tre kolleger kommer sluta, två till månadsskiftet och en efter påsk. Och i gårkväll hade vi en hejdå-aw och det tog jag mig till. Kom dit vid fem-nånting och där satt de alla mina fina goa kolleger och det var så gött att se dem. Och vemodigt såklart. En trevlig stund, sen kom maken och vi gick ut och tog en pizza i all stillhet. Hemma till åtta. Lagom utekväll.
Och tänk, jag har orkat vara på aw en timme!

Förra veckan tog jag mod till mig och skrev en incidentrapport. Över hur min arbetssituation och (bristen på) stöd från min närmste chef varit. Incident och incident, förresten. Men det heter så och det var liksom det jag kände att jag ville lämna.
Har velat kring det där länge. Att jag borde, inte borde, ville, inte ville, vågade, inte vågade, orkade, inte orkade osv i oändligt många kombinationer... men i vilket fall är den där chefen inte kvar och kan liksom inte göra mer tänker jag. Dels så vill jag verkligen lämna min version av vad som varit. Så i fredagsförra veckan kom den iväg. Och jag har verkligne inte fått ner allt, det kunde jag snabbt konstatera efter att ha läst lite gamla skriverier. Men ändå, den är iväg och det är jäkligt skönt.

På måndag är det avstämning med T och P. Och en person till, J, som blir min närmste chef, sektionschef, från 1 april.

Två sidor står och träter i mig -  en som är väldigt positiv och tänker att det här blir skitbra. Ny chef, är i ett nytt uppdrag tillsammans med en kollega där samarbetet funkar bra och där arbetsuppgifterna känns extremt meningsfulla och där det dessutom händer en del - det gillar jag ju. Sen den andra sidan som vrålar att det här är fan inte alls bra, ny chef och vad 17 vet han?! Och dessutom hållar jag på att trappa ut den där jädra SSRI-skiten och det kan ju bli hur jävla jobbigt som helst och dessutom ska P sluta så nåt vidare stöd därifrån blir det inte längre och visst L finns ju kvar i periferin men ÄRLIGT hur mycket stöttar han egentligen - inte så mycket faktiskt, och det här uppdraget är jävligt svårt och kallas - fullt förståeligt - av kolleger i övriga landet för "självmordsuppdraget" och jag träffar kunder som verkligen har haft det helt överjävligt svårt och som behöver en hel del stöttning och vem är JAG att kunna stötta när jag inte kan stötta mig själv ens??!!
Och efter det där uppdrag granskning så är dessutom S helt jävla nojjig och tror att jag ska braka igen närsomhelst.

Som vanligt så har jag så svårt att lyss till det positiva, att liksom våga tro och lita på att jag kommer funka.

Rätt länge har jag bara litat till mig själv. Sen efter rätt långt funderande vågade jag ändå låta S få en väldigt stor betydelse, och väldigt stor tillit. Det var läskigt och härligt.
Borde varit stopp där. Borde inte haft så jävla stor tillit till P, L eller T. Men nu har jag varit dum och låtit det bli så och nu sitter jag och är fullständigt skräckslagen över att både P och T försvinner, skräckslagen över att det gör mig skräckslagen.

Lärdom:  Att bara låta S och barnen få ha betydelse. Visste det väl egentligen men nu är det generande tydligt.

Återhämtning, utsättning och några ALDRIG - och ett alltid

Har varit lite fundersam över hur mycket jag sover.

Eller, rättare, först när jag vart sjuk, så sov jag ju knappt nånting. Det var riktigt, riktigt lite, enligt P. Fick prova sömrestriktion, funkade inte, och sen fick jag Imovane och då sov jag.
Den har jag slutat med för länge sen, och nu sover jag tvärtom väldigt mycket. Typ 10 timmar, ibland mer, och i sträck dessutom!
Galet!

Träffade P idag och pratade lite om det där med sömnen. Han funderade på om det inte var så att jag verkligen behövde sova, för att återhämta mig. Men om det fortsatte såhär i två-tre månader till så skulle jag söka läkare. För att kolla upp, liksom.

Håller också på med utsättningen av paroxetin. Det är lurigt. Är nu nere i 12,5 mg och det är rätt så små bitar att dela av. Det gäller att ta en lugn stund i veckan och pillra med det där.
Försöker hålla mig till att minska var 4 vecka, med typ 10% av dosen åt gången. Men nu är det som sagt rätt så pillrigt.
Gissar att nästa steg blir att gå ner till 10 mg och jag hoppas det blir uthärdligt. Yrseln kan jag stå ut med, det är extremt obehagligt men jag vet ju vad det beror på så det är ju bara att röra huvudet försiktigt och stå ut nån vecka tills det lagt sig. Men jag är rädd att få sånadär stötar, som jag fick första nedtrappningen jag gjorde. Det var skitläskigt och helt omöjligt att liksom värja sig ifrån. Både de i benen och de i huvudet.
Och så det mentala... Rädd att jag ska må skit. Vill slippa ångest. Tänk om panikattackerna kommer tillbaka...

Kan inte låta bli att vara rädd och blir så arg på mig själv för det. Snacka om metanivå att vara rädd för att få ångest... Vill bara ge mig själv en örfil och säga åt mig att skärpa mig. Om det bara vore så enkelt!

Har också funderat mycket på mitt skrivande.
Det här, mitt lilla helvete, är en så himla skön ventil, det är så jäkla gött och befriande att klä tankarna i ord, att formulera dem, fånga dem.
Istället för att låta dem fara runt runt i skallen som irriterande myggor.

Ironiskt nog var det just anonymiteten, som fick mig att börja skriva på det här sättet. Att inte riskera att någon råkar komma över en dagbok där jag skrivit sådant som jag inte vill de ska få veta om.
Och såhär mitt i informationsteknikeran, så blev det alltså ett skrivande som visserligen låser några av mina närmaste ute, men å andra sidan öppnar upp några av mina innersta sidor för resten av världen (jag fick förresten ett lästips från min syster för ett tag sen. En länk hit!)
Och så kan jag inte låta bli att skämmas lite över att jag inte skriver ut mitt fulla namn. Tänker att jag är feg, som inte vågar stå upp. Försöker trösta mig med att jag också skyddar mina nära. Och det är ändå en handfull personer som vet om vem som skriver. Fast helst av allt skulle jag vilja vara så modig att jag skrev ut mitt namn här...

Hur som helst...! Det är fantastiskt häftigt att ni är så många som läser vad jag skriver. Och som till och med skriver tillbaka. Tack så mycket!
Verkligen riktigt jäkla häftigt!
Men också skrämmande.
Det är så tragiskt med alla som hamnat i utmattning. Det är så hemskt, och så onödigt. För inte behöver vi väl spä på all världens tragedier med att bete oss så korkat att vi gör oss själva sjuka?!

I början av våra sittningar, sa P nåt i stilen med att mitt mående var ett symptom på en organisation som inte fungerar. Jag håller mig hårt i det.
Jag ska aldrig, aldrig, aldrig mer vara mer lojal mot mitt arbete än mot mig själv.
Jag ska aldrig, aldrig, aldrig fortsätta jobba på ett ställe där jag drömmer mardrömmar om chefen eller får panikångest av tanken på att gå till jobbet.
Jag ska aldrig, aldrig nånsin låta mig brytas ner av en galen arbetsorganisation.
Aldrig nånsin.

Och jag kommer alltid ha mitt skrivande. Anonymt eller inte. Det är min ventil. Mitt egna lilla helvete.

Längtan...

Idag har jag varit ledig.
Så skönt att vara ensam. Tog en promenad i skogen och sorterade bland en massa tankar.

Det har varit en vacker dag och det har börjat klia i fingrarna efter jordnära arbete.

Har också en längtan efter... mer... Liksom.
Inte det att jag inte är tillfreds med det jag är i nu. Tvärtom. Det är en skön energi nu, liksom. I mig. I familjen. På jobbet är det som det är och det får det vara. Mycket.

Men det finns ändå där, en längtan, liksom. Nästan som en rastlöshet. Jag vill göra.

Och just det.
I nästa vecka träffar jag P vid vad som troligen blir vår sista sittning. Lite vemodigt, och ganska bra också tror jag. Dags att stå på egna ben.