Har varit lite fundersam över hur mycket jag sover.
Eller, rättare, först när jag vart sjuk, så sov jag ju knappt nånting. Det var riktigt, riktigt lite, enligt P. Fick prova sömrestriktion, funkade inte, och sen fick jag Imovane och då sov jag.
Den har jag slutat med för länge sen, och nu sover jag tvärtom väldigt mycket. Typ 10 timmar, ibland mer, och i sträck dessutom!
Galet!
Träffade P idag och pratade lite om det där med sömnen. Han funderade på om det inte var så att jag verkligen behövde sova, för att återhämta mig. Men om det fortsatte såhär i två-tre månader till så skulle jag söka läkare. För att kolla upp, liksom.
Håller också på med utsättningen av paroxetin. Det är lurigt. Är nu nere i 12,5 mg och det är rätt så små bitar att dela av. Det gäller att ta en lugn stund i veckan och pillra med det där.
Försöker hålla mig till att minska var 4 vecka, med typ 10% av dosen åt gången. Men nu är det som sagt rätt så pillrigt.
Gissar att nästa steg blir att gå ner till 10 mg och jag hoppas det blir uthärdligt. Yrseln kan jag stå ut med, det är extremt obehagligt men jag vet ju vad det beror på så det är ju bara att röra huvudet försiktigt och stå ut nån vecka tills det lagt sig. Men jag är rädd att få sånadär stötar, som jag fick första nedtrappningen jag gjorde. Det var skitläskigt och helt omöjligt att liksom värja sig ifrån. Både de i benen och de i huvudet.
Och så det mentala... Rädd att jag ska må skit. Vill slippa ångest. Tänk om panikattackerna kommer tillbaka...
Kan inte låta bli att vara rädd och blir så arg på mig själv för det. Snacka om metanivå att vara rädd för att få ångest... Vill bara ge mig själv en örfil och säga åt mig att skärpa mig. Om det bara vore så enkelt!
Har också funderat mycket på mitt skrivande.
Det här, mitt lilla helvete, är en så himla skön ventil, det är så jäkla gött och befriande att klä tankarna i ord, att formulera dem, fånga dem.
Istället för att låta dem fara runt runt i skallen som irriterande myggor.
Ironiskt nog var det just anonymiteten, som fick mig att börja skriva på det här sättet. Att inte riskera att någon råkar komma över en dagbok där jag skrivit sådant som jag inte vill de ska få veta om.
Och såhär mitt i informationsteknikeran, så blev det alltså ett skrivande som visserligen låser några av mina närmaste ute, men å andra sidan öppnar upp några av mina innersta sidor för resten av världen (jag fick förresten ett lästips från min syster för ett tag sen. En länk hit!)
Och så kan jag inte låta bli att skämmas lite över att jag inte skriver ut mitt fulla namn. Tänker att jag är feg, som inte vågar stå upp. Försöker trösta mig med att jag också skyddar mina nära. Och det är ändå en handfull personer som vet om vem som skriver. Fast helst av allt skulle jag vilja vara så modig att jag skrev ut mitt namn här...
Hur som helst...! Det är fantastiskt häftigt att ni är så många som läser vad jag skriver. Och som till och med skriver tillbaka. Tack så mycket!
Verkligen riktigt jäkla häftigt!
Men också skrämmande.
Det är så tragiskt med alla som hamnat i utmattning. Det är så hemskt, och så onödigt. För inte behöver vi väl spä på all världens tragedier med att bete oss så korkat att vi gör oss själva sjuka?!
I början av våra sittningar, sa P nåt i stilen med att mitt mående var ett symptom på en organisation som inte fungerar. Jag håller mig hårt i det.
Jag ska aldrig, aldrig, aldrig mer vara mer lojal mot mitt arbete än mot mig själv.
Jag ska aldrig, aldrig, aldrig fortsätta jobba på ett ställe där jag drömmer mardrömmar om chefen eller får panikångest av tanken på att gå till jobbet.
Jag ska aldrig, aldrig nånsin låta mig brytas ner av en galen arbetsorganisation.
Aldrig nånsin.
Och jag kommer alltid ha mitt skrivande. Anonymt eller inte. Det är min ventil. Mitt egna lilla helvete.
Hej!
SvaraRaderaHittade din blogg idag, en vän på fb som länkat till dig.
Så jäkla bra skrivet av dig och så skönt att få läsa någons ord på det jag själv upplever/upplevt.
Hamnade i ubrändhetsträsket av en idiot till man som för för några år sedan misshandlade mig psykiskt/fysisk.
Tack för dina ord <3 De både stärker och värmer!
Kram! M
Hej. Även jag hittade din blogg idag. Och jag känner så igen mig. Såå skönt att se att jag inte är ensam.
SvaraRaderaTack! s
Hittade hit igår och har läst många av dina inlägg. Hittat många formuleringar som stämmer med hur jag känner det, men inte har kunnat uttrycka. Så tack för dem.
SvaraRaderaHej,
SvaraRaderahittade hit idag. Har också varit där, nu är det 7 år sedan. Minns hur jag i början sov nästan hela dagen, med nerdragna persienner. Gick upp och diskade en gaffel. Gick och la mig att sova av utmattning av ansträngningen. Gick ut bakvägen för att inte behöva prata med någon om jag var tvungen att gå ut..... Nu jobbar jag sedan nästan 6 år tillbaka, men är väldigt observant på hur jag mår. Ser till att inte boka upp mig på för mycket. Måste ha minst 3 "soffkvällar" i veckan för att kunna må bra. Är uppmärksam på vad kroppen signalerar... huvudvärk och på väg mot ryggskott = ta det lugnare! Tillåter mig att göra "ingenting" och signalerar till mina vänner att "vi preliminär-bokar" så att de vet att det kan tänkas att jag inte kan/orkar. Känns bra! Det var jobbigt att sluta med tabletterna och man måste ta det i sin egen takt så att det känns bra. Jag märker att jag inte är som förr, eftersom jag glömmer ord då och då, men det är OK. Det är inget jag kan göra åt. Fick acceptera det bara. Mitt nya jag lixom...
Må så gott, ta hand om dig och lycka till!
:) Anna