Försöka komma upp ur diket

Jag blev sjukskriven på heltid hela sommaren.

Jag låg mycket i sängen. S tog barnen och körde iväg på semester nån vecka.
Det var skönt att vara ensam. När jag nu fasktiskt nånstans ändå förlikat mig med tanken på att vara borta från jobbet en längre tid... ja det var som om proppen gick ur och jag låg i halvdvala i sängen och bara lät dagarna glida förbi, eller in i varann.
Ibland sov jag korta stunder, ibland länga. Ibland var jag lite halvvaken och lät omvärldens ljud komma in. Ibland satte jag i hörlurarna och drog på musik för att slippa höra något oväntat, något plötsligt, något oväntat...

Träffade L ibland. Han skrev ut Sertralin. Det var som med den andra tabletten, Mirtazapin som jag fått tidigare på våren; det kändes inget vidare. Så jag sket i tabletterna.

Efter någon månad så började jag liksom försöka leva lite. Få lite rutiner på att komma upp, duscha, få på kläder. S var rätt träng tyckte jag. "Nu SKA du gå upp". "Nu SKA du äta". Och så vidare.
Till slut blev det faktiskt mer och mer som vanligt. Fast jag vilade mycket och ofta.

Jag var väldigt arg fortfarande, men det sipprade ur mig så småningom. Den riktigt sköna urladdningen kom när jag väl tog mig ut i löparspåret igen. Gud var jag sprang. Jag sprang och sprang. Det var skönt.
Man blir skönt trött av att springa. Det blev lättare att sova. Och även om sömnen var väldigt upphackad över dygnet så SOV jag åtminstone! Och aptiten kom tillbaka, lite i taget, sakta och säkert. Jag log lite åt mig själv vid tanken men ibland kände jag mig lite som Rocky Balboa, ni vet, scenen med trappan och alltihop, när han ska komma i form igen...

Första gången jag skulle upp till jobbet hade jag diarré i flera dagar innan. Det var i augusti. Det var bara ett möte, ett litet möte med chefen, fackombudet och så kontorschefen. Det skulle väl inte vara så farligt...
Men efteråt var jag skitförbannad på min chef. Det fanns nog ingen mer korkad person i hela världen. Vilken idiot! Vilken känslokall, inkompetent idiot!
Istället för att läsa vad som stod i alla läkarintyg om orsaken till min sjukskrivning, hade han tänkt efter eget huvud (dvs inte så bra) och funderat ut att jag skulle jobba BARA i kundhallen/kundmottagningen, när jag kom tillbaka till jobbet efter sjukskrivningen. Jag nästan skrek "NEJ!" vårpå kontorschefen frågade hurd et kom sig att jag inte ville.
Jag hasplade ur mig en del av allt det som kärde runt i skallen, som fick magen att vilja vända sig ut och in.
I kundhallen är det så mycket liv och rörelse hela tiden. Man vet aldrig vad för ärende man får. Man måste kunna läsa (och det kunde jag ju inte, men det vågade jag knappt tala om) och tolka handläggarstöd och förordningar och sätta in det i kundens situation och förklara "på svenska" vad där står och vad det betyder rent praktiskt... och så skulle jag ju inte få tillhöra mitt gamla arbetslag... Tårarna stod i avgångshallen och det brånde i halsen men jag höll ihop. Sen efteråt tänkte jag för mig själv att herregud, har jag varit så dålig, MISSLYCKATS så grovt, att de inte vill ge mig tilllbaka mina gamla arbetsuppgifter?!

I slutet av september var det iallafall dags att börja jobba igen, tyckte L och jag. Lite sakta och fint med 25%.
Men jag var fortfarande jättearg på min chef. Det var inget bra utgångsläge att komma tillbaka.
Vi hade möte med L. Chefen, fackombudet, L och jag. Vi pratade förb varann, min chef och jag. Och under mötet visade han återigen prov på sin kompletta inkompetens. Tyckte jag.
L talade om for chefen att jag inte skulle sitta i kundhallen, att det var nåt av det sämsta jag kunde göra. Hade kunnat hoppa upp och pussat L på kinden, det var så skönt att han sa det.
Mötet ägde rum en fredag. Fredag den 13:e. Såklart.
Under lordagen var jag så arg på chefen att jag skrev ett mail om vad jag kände och tyckte. Tog upp exempel på situationer och avslutade med att "om vi ska fortsätta arbeta tillsammans så behöver vi reda ut det här". På måndagen bokade chefen in ett möte till på tisdagen.
Mot slutet av mötet så chefen ungefär såhär:
"Du vet inte allt om mig. Min fru har också varit sjuk."
Jag kände mig jävligt kränkt. Igen. Hans fru?! Jag skiter väl för i helvete i henne! Han är min CHEF, jag är hans MEDARBETARE. Vi har inten privat relation. Det är en jävla skillnad tycker jag, på professionella och privata relationer. På vad man kan förvänta sig eller kräva i den ena eller andra av dessa två relationer.

Efter ett par veckor fick jag ett erbjudande av kontorschefen att hon skulle hålla i min rehabilitering. Chefen var fortfarande min chef men hon höll i återgången till arbete.
Det kändes ungefär som att bli räddad från den där vargflocken.
Skönt.

Försäkringskassan hörde av sig, handläggaren K ville ha möte.
Vi träffades på företagshälsan. Kontorschefen, L, fackombudet, K, och jag. Det gick bra. Då jobbade jag fortfarande 25%. Vi enades om målet att jag på sikt skulle gå upp till 50%. Lars ville inte släppa upp mig riktigt ännu. Jag hade nämligen börjat sova sämre igen.