I samband med att jag började jobba bad jag att få träffa någon på företagshälsan, någon att prata med.
Så långt hade jag förstått iallafall, att det enda som egentligen ändrats sedan våren var att jag hade vilat, haft time-out. Jag hade inte ändrat på något hos mig själv, och inget hade ändrats på jobbt heller. Nåt måste ändras för att jag inte ska falla ihop igen. Tänkte jag.
Så fick jag träffa psykologen P.
Vi träffades för första gången samma dag som jag gjorde min första arbetsdag. Jag var jättearg.
Anledningen till det var följande.
Min första arbetsdag var en tisdag. Under min långa frånvar hade en kollega lånat mitt rum (vilket var helt ok för min del). Under måndagen hade kollegan varit sjuk och inte kunnat städa bort efter sig (har är rätt rörig av sig). Han ville dock inte att jag skulle komma till hans kaos så han ringde inte bara upp Previa för att sjuka skig, utan hörde också av sig till vår chef för att berätta att han pga sjukdom inte kunde plocka ur rummet.
TROTS DETTA ser det ut som ett jävla bombnedslag i rummet när jag kommer tisdag morgon. Humöret sjönk till nästan rekordbottennivå och givetvis belv jag skitförbannad. Två minuter över åtta kommer chefen runt hörnet med håret på ända. "Eh, ja, G var sjuk igår så han hann inte städa efter sig". Det tog undeför 45 minuter för mig att skyffla ut alla hans papper, pärmar och mappar och dumpa dem på hans eget skrivbord ute i landskapet. Jag var arg på chefen hela tiden, både för min skull men också fö rmin kollegas - jag vet hur mycket han vill vara till lags och hur han skulle avsky hur detta hade blivit.
Så när jag träffade P var jag inte på topp direkt. Och P frågade också kring det där, att jag var så arg. Och frågade om jag verkligen ville tillbaka dit, till jobbet? Vilken fråga! Klart jag ville!
Förutom att jag var väldigt arg var jag ju också full av en mycket stark revanschlusta.
Jag skulle fan visa att jag inte knäcks så lätt! Att jag klarar det. Att jag inte är svag. Att jag inte sviker. Att jag är någon att räkna med. Att jag har en betydelse jag också. Att jag kan göra skillnad och därmed är meningsfull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar