Redo för jobb?

Ett skirt hopp spirar inuti.

Meningslösheten som legat som en våt filt över tillvaron, känns lite annorlunda. Det finns en vilja att finna meningen.
Det ihåliga, stumma ljudet av omvärlden som ekat så tomt har långsamt blivit mjukare, fått mer klang, fler nyanser.

Jag räcker längre.
Min ena unge berättade idag att det var skönt nu när jag inte blev "såhääär arg " (sträckte ut armarna åt sidorna så långt hon kunde) utan "bara såhär mycket arg" (minskade avståndet mellan händerna till ungefär hälften).
Och det är inte så svårt att komma upp på morronen. Energin räcker till lite lättare. Behöver inte fjösa runt på sparlåga hela tiden och gå och vila så ofta. Kan klara ut att både ta en promenad, fixa en kanna te, laga lite käk, till och med skriva inköpslistor som inte är uppåt väggarna... och - inte minst - jag läser lättare nu.

Har börjat känna efter mer i kroppen. Märker att jag ofta spänner mig väldigt mycket, i väldigt många muskler. Stod och skalade en morot och började känna efter lite i kroppen, som jag stod där. Hoppsan! Shit vad en massa onödig anspänning i benen, axlarna, nacken... Har känt efter vid fler tillfällen. Kan upptäcka när jag sitter i soffan och vilar att axlar, nacke, rygg är alldeles hård och spänd.
Tänker att jag ska slappna av, eller åtminstone inte spänna/anstränga musklerna mer än vad som behövs. Det är svårt, men blir lättare. Och jag antar att det är bra, att känna in detta och lära om musklerna till ett mer normalt "normalläge".
Inte minst vid läggdags är det ju skönt att spänna av, låta kroppen bli mjuk - och varm! Fryser ofta och funderar på om det möjligen beror på att jag spänner mig så mycket.

Sovandet går fortfarande bra. Tar zopiklon/imovane fortfarande men har gått ner i dos. Har fått lite skumma drömmar men sover sex-åtta timmar per natt vilket är helt otroligt skönt. Ibland vaknar jag till vid fyra/femrycket men har hittills kunnat somna om rätt snabbt.
Ett tag tog jag tabletten varannan dag men det fungerade verkligen inte bra. Vill gärna trappa ut tabletterna men tror det är bättre åtminstone för mig att trappa ner lugnt och stilla med lägre och lägre dos isf att köra på varannan natt.

Tror mig vara redo att börja rulla igång med jobba så smått. Men jag vet inte riktigt om jag vågar lita på mitt eget omdöme. Har en riktigt envis, högljudd arbetsmyra i skallen. Och den myran kan det vara svårt att sluta lyssna på.

Ska träffa både läkaren L och kontorschefen nu i veckan. Och nästa vecka är det sittning med psykologen P igen. Och även möte med någon från personalavdelningen tillsammans med P, L, kontorschefen och mig. DET mötet ser jag inte fram emot. Känner mig så usel, misslyckad, dålig... det är jobbigt att träffa alla som liksom "granskar" en, vid ett och samma tillfälle. Känner mig sönderbränd av ett antal förstoringsglas, liksom...