Nya sätt

Har nu alltmer accepterat att jag inte funkar som jag brukar. Och att jag behöver ändra på rätt många saker. Det är, minst sagt, en del att vänja sig vid.

Som att alltid skriva upp möten och annat i en stor väggalmanacka. Att "hålla nåt i huvudet" finns inte längre. Skallen är som Bermudatriangeln; saker försvinner spårlöst...

Som att låta bli att försöka hinna med så mycket. Att låta var sak ta tid. Och att vila emellanåt. Inte skynda till nästa och nästa...

Som att låta mig vara som jag är. Inte forcera framåt. Inte kriga mot min kropp eller skalle.

Men fasen vad svårt det är. Varje människa har väl en tid i livet då man är expert på att lära sig, den brukar väl vara från födelsen till man är ungefär 18/19 år och sen avtar efterhand.
Jag är äldre än så och det är inte så enkelt att lära in nya sätt att vara, nya sätt att göra. De gamla hjulspåren är skrämmande djupa.