Dem finns det gott om.
Är idag så jävla trött på dem. Irriterad. Sårad.
Funderar på hur man ska förhålla sig? Har ännu inte kommit på något sätt att sluta låta mig irriteras. Antar att jag är för mesig helt enkelt... Det tar en del kraft att lyfta sig över det. Kraft jag inte har. Än.
1 oktober 2015
29 september 2015
Lyft blicken från individen!
Har nyligen varit på ett frukostseminarium om "sjukskrivningsmiljarden" och de åtgärder/insatser som den finansierat.
Och jag är så jävla... frustrerad.
Där står en projektledare och en psykolog och raljerar om utmattning och hur utmattade personer anser sig vara existensberättigade genom att prestera, hur de "lyfts" av att "ständigt vara igång". Hur individens beteenden tolkas in i den sk "typ A-personligheten". Verkligen... häpnadsväckande.
Kryddat med ett ensidigt, generaliserat fokus på individen.
Sånt jävla skitsnack. Jag är så besviken.
Jag menar, titta på gruppen utmattade. Vad arbetar de med? Vilka organisationer befinner de sig i? Hur ser det sociala sammanhanget ut?
Kan "man" fortfarande säga att det endast är ett individproblem?
En individ som drabbas utav utmattning har visserligen pressat sig själv för hårt, för länge. Vissa anser att för att kunna bli utmattad besitter individen en enorm styrka - annars hade hen inte kunnat pressa sig så. Men är det detsamma som att vara prestationsstyrd? Att jaga efter nästa, och nästa? Kan man möjligen tänka sig att studera hur individens beteende varit över tid? Inte bara i kraschen?
De yrkesgrupper som är hårdast drabbade av utmattning är de inom vården och inom skolan. Yrkena i båda dessa sektorer handlar om att bemöta och, på sätt och vis, vägleda människor - som inte alltid är så samarbetsvilliga. Där tragiska saker händer, där öden berör och kanske upprör.
Organisationer som ställer höga krav på att se helheter, och ha flera kontaktytor både inom och utom sin arbetsplats/organisation.
Organisationer som inte har något inbyggt system för att begränsa individens ansvarstagande. Tvärtom, verkligen tvärtom. Det är organisationer som ställer höga krav på press, att fatta rätt beslut och inte minst ständig uppmärksamhet hos sina arbetare. Sviktar detta kommer bestraffningar att utdelas, som disciplinåtgärder eller rentav avsked.
Det är organisationer som inte ger utrymme för återhämtning.
Det är också organisationer som blivit extremt utsatta av politiskt godtycke. Det är få områden som varit så politiskt hett de senaste åren som den offentliga sektorn med vård och skola i spetsen. Med ständiga omorganisationer, populär-politiskt initierade "satsningar" och detaljstyrning som följd.
Det är organisationer med liten eller ingen möjlighet till karriärutveckling på arbetsplatsen. För att kunna utvecklas måste individen själv satsa tid och medel för att t ex studera inom det reguljära utbildningsväsendet. Internutbildningar existerar knappast.
Så. Om individerna i gruppen verkligen var så hårt prestationsdrivna, skulle de då välja sådana yrken som sjuksköterska, undersköterska, lärare? Attraherar dessa yrken, med dessa enorma krav och starkt begränsade förutsättningar, verkligen hårt prestationsdrivna människor?
Hört talas om t ex "New public management"? Höger- och liberalpolitikerns våta dröm. Ett sätt som (helt utan evidens) antas fungera lika bra för att tillverka bilar som för att arbeta med människor. Interndebitering, detaljfokus, kontroll, styrning, byråkratiska murar som sätter gränser för de insatser som professionen ser som nödvändiga.
Det talas inte om de bästa insatserna. Det talas om de mest ekonomiska insatserna. Eller i värsta fall en horribel sammanblandning av de två, där den bästa insatsen anses vara den som är kortsiktigt minst kostsam.
Och vi sväljer det med hull och hår. Ekonomin har blivit själva styrmedlet, istället för att vara ett underordnat hjälpmedel för det som borde vara styrande; nämligen professionella bedömningar och evidensbaserade insatser - som inte ska ha något med ekonomiska ramar att göra.
Tillbaks till sjukskrivningsmiljarden.
Projektledaren berättade stolt hur de jobbat med utbildning i försäkringsmedicin. (FÖRSÄKRINGSMEDICIN?! Underbart ord.) Så att alla vårdcentraler i regionen vet hur det fungerar med försäkringskassan och sjukskrivning. STOPP!
Om en läkare anser att sjukskrivning är det bästa i en specifik situation. Är det inte då Försäkringskassan som ska utbilda sig i "adekvat medicin"??
Projektledaren nämner lite beklagande att man fortfarande inte "lyckats" med gruppen unga funktionshindrade med långvarig sjukdom. Ja, för mig är det ingen konstighet. För den gruppen saknas det mätinstrument, det finns inget sätt att mäta hur man "lyckas" med den gruppen. Eftersom en individs problem endast ses som avsaknad av (hetids)arbete och framgången mäts därefter, så kan man inte "lyckas" med den gruppen.
Individen är reducerad till en ekonomisk resultatenhet. Om lycka i hälso- och sjukvården mäts enbart i termer av minskad sjukfrånvaro, kan man inte lyckas med en grupp som inte är frånvarande från någonting. Kan man möjligen tänka sig att vidga, kanske rentav förändra, begreppet "lyckas"?
Även jag har varit, och är, en ekonomisk resultatenhet. Nu har jag en sysselsättning (på heltid) och räknas därför som en individ som man "lyckats" med. Hur jag i själva verket mår och vilka sammanhang jag verkar i, är underordnat.
Jag vädjar till politiker, hälso- och sjukvårdspersonal.
Se individen, i sitt sammanhang, i sin kontext. Individen är ingen isolerad varelse. Ingen ekonomisk resultatenhet. Individen är en del av ett sammanhang, och det sammanhanget utövar olika slags påtryckningar på henne. Se individen - i sammanhanget!
Är det att lyckas, att få en individ att återgå till samma destruktiva sammanhang som gjorde henne sjuk?
Är det att lyckas, att raljerande beskriva utmattning som ett individuellt problem? Är det att lyckas, att blunda för sammanhanget och helt friskriva samhället, kontexten, ansvar för vad som skett - och sker?
I ett dialektalt sammanhang kan man inte inrikta sig ensidigt på en enskild faktor, och tro att det på ett deterministiskt sätt ska ge resultat.
Vad är att lyckas? Är det verkligen att en individ har "full sysselsättning"? Eller är det att en individ befinner sig i en kontext där hon kroppsligen, själsligen, mentalt, får samarbeta på ett konstruktivt sätt med sin omgivning?
Lämnar mötet med djup frustration, som under promenaden därifrån sjunker ner i en tung hopplöshet.
När inte ens de som verkligen borde kunna se samspelet mellan individ och organisation, och orsakssamband däremellan, inte gör det... vad kan man då hoppas på?
Mitt förtroende, som jag ändå haft kvar lite av, är definitivt borta. Även om jag vet att där finns massor av fantastiskt engagerad personal. Så vet jag att de allihop, på olika sätt, är förblindade eller begränsade av den ekonomiska byråkratisjukan.
Kan samhället bota sin egen sjuka? Jag förhåller mig skeptisk till det.
Och jag är så jävla... frustrerad.
Där står en projektledare och en psykolog och raljerar om utmattning och hur utmattade personer anser sig vara existensberättigade genom att prestera, hur de "lyfts" av att "ständigt vara igång". Hur individens beteenden tolkas in i den sk "typ A-personligheten". Verkligen... häpnadsväckande.
Kryddat med ett ensidigt, generaliserat fokus på individen.
Sånt jävla skitsnack. Jag är så besviken.
Jag menar, titta på gruppen utmattade. Vad arbetar de med? Vilka organisationer befinner de sig i? Hur ser det sociala sammanhanget ut?
Kan "man" fortfarande säga att det endast är ett individproblem?
En individ som drabbas utav utmattning har visserligen pressat sig själv för hårt, för länge. Vissa anser att för att kunna bli utmattad besitter individen en enorm styrka - annars hade hen inte kunnat pressa sig så. Men är det detsamma som att vara prestationsstyrd? Att jaga efter nästa, och nästa? Kan man möjligen tänka sig att studera hur individens beteende varit över tid? Inte bara i kraschen?
De yrkesgrupper som är hårdast drabbade av utmattning är de inom vården och inom skolan. Yrkena i båda dessa sektorer handlar om att bemöta och, på sätt och vis, vägleda människor - som inte alltid är så samarbetsvilliga. Där tragiska saker händer, där öden berör och kanske upprör.
Organisationer som ställer höga krav på att se helheter, och ha flera kontaktytor både inom och utom sin arbetsplats/organisation.
Organisationer som inte har något inbyggt system för att begränsa individens ansvarstagande. Tvärtom, verkligen tvärtom. Det är organisationer som ställer höga krav på press, att fatta rätt beslut och inte minst ständig uppmärksamhet hos sina arbetare. Sviktar detta kommer bestraffningar att utdelas, som disciplinåtgärder eller rentav avsked.
Det är organisationer som inte ger utrymme för återhämtning.
Det är också organisationer som blivit extremt utsatta av politiskt godtycke. Det är få områden som varit så politiskt hett de senaste åren som den offentliga sektorn med vård och skola i spetsen. Med ständiga omorganisationer, populär-politiskt initierade "satsningar" och detaljstyrning som följd.
Det är organisationer med liten eller ingen möjlighet till karriärutveckling på arbetsplatsen. För att kunna utvecklas måste individen själv satsa tid och medel för att t ex studera inom det reguljära utbildningsväsendet. Internutbildningar existerar knappast.
Så. Om individerna i gruppen verkligen var så hårt prestationsdrivna, skulle de då välja sådana yrken som sjuksköterska, undersköterska, lärare? Attraherar dessa yrken, med dessa enorma krav och starkt begränsade förutsättningar, verkligen hårt prestationsdrivna människor?
Hört talas om t ex "New public management"? Höger- och liberalpolitikerns våta dröm. Ett sätt som (helt utan evidens) antas fungera lika bra för att tillverka bilar som för att arbeta med människor. Interndebitering, detaljfokus, kontroll, styrning, byråkratiska murar som sätter gränser för de insatser som professionen ser som nödvändiga.
Det talas inte om de bästa insatserna. Det talas om de mest ekonomiska insatserna. Eller i värsta fall en horribel sammanblandning av de två, där den bästa insatsen anses vara den som är kortsiktigt minst kostsam.
Och vi sväljer det med hull och hår. Ekonomin har blivit själva styrmedlet, istället för att vara ett underordnat hjälpmedel för det som borde vara styrande; nämligen professionella bedömningar och evidensbaserade insatser - som inte ska ha något med ekonomiska ramar att göra.
Tillbaks till sjukskrivningsmiljarden.
Projektledaren berättade stolt hur de jobbat med utbildning i försäkringsmedicin. (FÖRSÄKRINGSMEDICIN?! Underbart ord.) Så att alla vårdcentraler i regionen vet hur det fungerar med försäkringskassan och sjukskrivning. STOPP!
Om en läkare anser att sjukskrivning är det bästa i en specifik situation. Är det inte då Försäkringskassan som ska utbilda sig i "adekvat medicin"??
Projektledaren nämner lite beklagande att man fortfarande inte "lyckats" med gruppen unga funktionshindrade med långvarig sjukdom. Ja, för mig är det ingen konstighet. För den gruppen saknas det mätinstrument, det finns inget sätt att mäta hur man "lyckas" med den gruppen. Eftersom en individs problem endast ses som avsaknad av (hetids)arbete och framgången mäts därefter, så kan man inte "lyckas" med den gruppen.
Individen är reducerad till en ekonomisk resultatenhet. Om lycka i hälso- och sjukvården mäts enbart i termer av minskad sjukfrånvaro, kan man inte lyckas med en grupp som inte är frånvarande från någonting. Kan man möjligen tänka sig att vidga, kanske rentav förändra, begreppet "lyckas"?
Även jag har varit, och är, en ekonomisk resultatenhet. Nu har jag en sysselsättning (på heltid) och räknas därför som en individ som man "lyckats" med. Hur jag i själva verket mår och vilka sammanhang jag verkar i, är underordnat.
Jag vädjar till politiker, hälso- och sjukvårdspersonal.
Se individen, i sitt sammanhang, i sin kontext. Individen är ingen isolerad varelse. Ingen ekonomisk resultatenhet. Individen är en del av ett sammanhang, och det sammanhanget utövar olika slags påtryckningar på henne. Se individen - i sammanhanget!
Är det att lyckas, att få en individ att återgå till samma destruktiva sammanhang som gjorde henne sjuk?
Är det att lyckas, att raljerande beskriva utmattning som ett individuellt problem? Är det att lyckas, att blunda för sammanhanget och helt friskriva samhället, kontexten, ansvar för vad som skett - och sker?
I ett dialektalt sammanhang kan man inte inrikta sig ensidigt på en enskild faktor, och tro att det på ett deterministiskt sätt ska ge resultat.
Vad är att lyckas? Är det verkligen att en individ har "full sysselsättning"? Eller är det att en individ befinner sig i en kontext där hon kroppsligen, själsligen, mentalt, får samarbeta på ett konstruktivt sätt med sin omgivning?
Lämnar mötet med djup frustration, som under promenaden därifrån sjunker ner i en tung hopplöshet.
När inte ens de som verkligen borde kunna se samspelet mellan individ och organisation, och orsakssamband däremellan, inte gör det... vad kan man då hoppas på?
Mitt förtroende, som jag ändå haft kvar lite av, är definitivt borta. Även om jag vet att där finns massor av fantastiskt engagerad personal. Så vet jag att de allihop, på olika sätt, är förblindade eller begränsade av den ekonomiska byråkratisjukan.
Kan samhället bota sin egen sjuka? Jag förhåller mig skeptisk till det.
9 augusti 2015
Några ord till dig som är utmattad...
Jag antar att jag kommit till slutfasen av kriskurvan.
Känner att jag gärna vill samla ihop mina erfarenheter.
Kanske lite rörigt men så kan det bli en natt i augusti :-)
Vägen neråt, som det var för mig
Har du hört talas om härskartekniker?
Känslan jag hade under en lång period innan jag blev sjukskriven, skulle jag närmast beskriva som känslan av att bli utsatt för härskartekniker.
Dubbelbestraffning - hur jag än gjorde så räckte jag inte till på de fronter jag kände att jag behövdes; på jobbet var det neddragningar och jag jobbade som en galning - ofta övertid. Hemma var maken - och barnen - trötta på att jag bara jobbade hela tiden, och i föreningslivet orkade jag inte hänga med eftersom jag redan var slutkörd av jobbet. För mina vänner var jag inget annat än en skugga.
Vad jag än gjorde så kändes det som att det var på bekostnad av något annat som jag också borde göra, och resultatet blev att jag hela tiden kände mig plågsamt otillräcklig.
Osynliggörande - mina ansträngningar spelade inte någon roll, mitt hårda arbete gav inte något resultat som räknades. I just min situation lade min dåvarande närmste chefs agerande sten på börda. Resultatet - en ännu större känsla av otillräcklighet, något som för mig växte till en känsla av totalt misslyckande och värdelöshet.
I detta hade jag så mycket frustration, oro och rastlöshet att jag sprang, och sprang och sprang… En gång, när jag var extra jävla förbannad på min chef, sprang jag tills jag föll på knä och kräktes i höstlöven. Det var väl inte så himla bra kanske, och jag kan tänka mig att det kan vara lätt att ta till flaskan eller annat för att på nåt sätt hantera det kaos som rusar inuti.
Tröttheten och värken i kroppen, min jävla envishet, och situationen på jobbet blev en negativ spiral för mig. För att orka strök jag bort saker i livet som hade gett input, och kvar fanns bara sådant som totalt dränerade mig.
Känner du igen dig? Isåfall är det läge att ta en paus, fundera över vart du är på väg. Det kan sluta illa.
Symptom på utmattning…
Det finns gott om sådana listor på nätet, men ett axplock:
Extrem trötthet, som inte går att vila bort
Svårt att koncentrera sig, ens på enklare saker.
Svårt att slutföra en uppgift.
Svårt att hantera flera moment samtidigt, t ex att laga mat.
Svårt att prioritera.
Sömnsvårigheter - sova för lite eller för mycket.
Kraschen
Tja, vad ska jag säga. Låt dig vara. Om du kan.
För mig var det en gräslig tid. Jag minns nu inte så mycket mer än att jag låg mycket i sängen.
Återhämtningen
Har tagit lång tid för mig. Jag guppade länge runt i ett förvirrat kaos innan jag kunde tillåta mig att ta det lugnt och faktiskt läka. Jag ville ju tillbaka, jag var så revanschsugen, jag ville så mycket… och givetvis förlängde det läkningen.
Det som hjälpt mig mycket var att skriva. Jag skrev redan innan jag började med bloggen. Det är P jag har att tacka för det. Jag berättade för honom hur invaderad jag blev av tankar och allt ältande. Han tipsade om att skriva, och det passar mig väldigt bra. Jag har mycket lättare att skriva än att prata. Så genom att klä tankarna i ord, lyckades jag efter hand komma i ett lugnare läge. Jag tvingade känslorna, tankarna, allt som for i huvudet och kroppen, att komma ut genom tangentbordet. Ibland blev jag väldigt förvånad över vad jag skrev. Det var lite som att upptäcka sig själv.
Egenvärdet
Nånstans är det lätt att tappa tron på sig själv. När varken knoppen eller kroppen fungerar och det inte verkar spela någon roll vad du gör för det blir ändå inte bättre… då är det lätt att tappa bort sig själv och hoppet om livet. Känna sig än mer värdelös, meningslös. Frustrationen som växer. Och rådet från vården: "bara vila"…
Nånstans behöver man komma ikapp sig själv och det kan vara rejält jobbigt både för dig och dina nära innan du nått dit.
Dina anhöriga
Det vara en ganska påfrestande tid både för dig och dina anhöriga. Samtalsstöd har varit toppen för min del och jag hade önskat att det fanns ett anhörigstöd.
Det kan vara svårt att se sin partner eller vän befinna sig i utmattning. Likaså kan det vara jobbigt för dina barn. Oavsett vilken ålder de är i kan det vara fint om de får möjlighet att t ex träffa skolkuratorn eller något liknande. Och det kan vara väldigt bra att dina barn får höra av dig att du tycker det är bra att de går och pratar med någon annan vuxen.
Egenvård, egen vård och stöd
Det bästa som kan hända dig om du blir utmattad, det är att ha en stödjande omgivning. Någon eller några som kan stötta dig i vardagen.
I början behöver du antagligen stöd med det mesta; vakna, äta, handla toapapper...
Förr eller senare kommer du ur den där dvalan. Då är det bra att få stöd att bygga upp rutiner. På en lagom nivå då. Inga måsten. Inget fullt dagsschema. Eller rättare sagt, låt allt få ta tid. Det kan vara ett "fullt dagsschema" att vakna, klä sig, äta - och sedan är det kväll… Hur mycket det än tar emot att resa sig ur sängen - gör det.
Så småningom är det bra att komma utomhus. Att sätta sig på farstukvisten, eller kanske ta en långsam promenad runt huset. Jag har upplevt dagsljuset som väldigt välgörande. Det underlättar dygnsrytmen och sätter igång processer i kroppen och knoppen som inga preparat i världen kan efterlikna.
Att vara i naturen är också läkande. Det kan räcka bra att bara sitta under ett träd, eller ta en lugn promenad längs havet. Eller ligga och vila på en äng.
Förhoppningsvis kan du så småningom hitta en hållbar balans mellan vila och aktivitet. Det är bra med måttlig rörelse, som promenader, trädgårdsarbete eller att springa/träna i sin egen takt. Det ska kännas bra, det är huvudsaken.
Det där med hälsovård...
Som utmattad har du antagligen sökt hjälp hos vårdcentral/hälsocentral/företagshälsa innan du brakade ihop fullständigt.
Det är tyvärr ganska svårt att få det stöd som faktiskt behövs. Personalen på vårdcentraler är i regel helt styrda av de politiskt och/eller ekonomiskt uppsatta mål som tyvärr ofta fulltständigt präglar verksamheten. Hur lång tid ett besök får ta, hur länge du kan få vänta på ett läkarbesök, hur många träffar du kan få med psykolog etc. Jag vet folk som fått tio sittningar med psykolog, sedan "är det klart". Vårdcentralen erbjuder inte mer även om både läkaren, psykologen och patienten är överens om att fler sittningar behövs. Det finns skräckexempel på personer som träffat hyrläkare efter hyrläkare, där det inte följts upp nånting och där det skrivits ut preparat lite på måfå.
Den gamla devisen "hire good people and get out of their way" gäller trots allt fortfarande. Politiker är alldeles för klåfingriga...
Om läkemedel
Jag själv har fått utskrivet Mirtazapin, Sertralin, Imovane och Paroxetin. Sertralin och Paroxetin är sk SSRI preparat som ska skrivas ut på indikationen depression. Inte utmattning. Mitt råd är att vara jävligt skeptisk till sådana preparat. Utmattning beror inte på ett fel i signalsubstanserna i hjärnan hos den utmattade. Det handlar om yttre förutsättningar. Man kan inte medicinera bort en galen arbetsbörda eller en idiotchef (åtminstone inte hos den utmattade)
Tillbaka till ekonomi - det är extremt mycket billigare att skriva ut en ask psykofarmaka än att ordinera samtal. Givetvis är det bättre att ordinera en insats som faktiskt hjälper - men det är inte billigare för vårdcentralen.
Och såklart kan inte vårdcentralen styra över din arbetssituation. Därför är det bra att få hjälp via Företagshälsovården, som kan stötta din arbetsgivare också.
Jag funderade väldigt mycket runt SSRI när jag började ta det då den där vintern när jag dalade ner i min andra "krasch". Jag mådde skit under insättningen. Och jag kunde inte fatta resonemanget kring "fel i signalsubstanserna" för enligt den hypotesen borde ju rimligen insättningssymptomen öht inte finnas - vid intag av preparat så skulle ju isåfall, rimligtvis, omedelbart en positiv spiral infinna sig. Så icke.
Och värre skulle det bli, fick jag bli varse när jag ville avsluta medicineringen.
Just utsättningen är väldigt knepig. Tro inte att det går att sluta med SSRI - eller zopiklon för den delen - bara sådär. Det krävs en stor portion tålamod och viljestyrka.
Har du fått psykofarmaka utskrivet pga att du är utmattad? Vad har läkaren för argument? Finns det studier kring det? Ifrågasätt läkaren om hen vill skriva ut SSRI till dig. Vill du sätta ut SSRI? Minska dosen med maximalt 10% i taget. Det finns mer info här: psyke.nu
Om läkare
Förhoppningsvis får du träffa en läkare som verkligen tar dig och dina besvär på allvar och som tar sig tid att sätta sig in i din situation. En läkare som gör en rejäl undersökning för att utesluta andra sjukdomar med liknande symptom som utmattning. Som ser till att du sedan får adekvat hjälp och stöttning - enligt någorlunda färska rön.
Vidare så är ju läkaren den som skickar in papper till Försäkringskassan som har med sjukskrivning och rehabilitering att göra. Därför är det så viktigt att ha en läkare som du känner förtroende och tillit för.
Vårdande insatser som varit läkande för mig...
Det som gett mig mycket har varit "basal kroppskännedom" (vid vårdcentralen), tillsammans med samtalen hos P (Företagshälsan) och även ett par gruppträffar inom ACT (ett projekt som min arbetsgivare erbjöd vissa anställda) - i det sammanhanget stod T för "träning" i acceptans och åtagande och inte terapi.
Jag har haft tur och träffat bra psykologer, sjukgymnaster och L på företagshälsan har lyssnat på mig och på P och hållit undan Försäkringskassan. Men så har jag också haft tur att insatserna också inträffat i bra ordning och i rätt tid. I många fall tror jag att insatser ges för tidigt, innan man är mottaglig och orkar ta emot det som ges.
Slutligen. Läkning tar tid, vilket nog varken den sjuke eller Försäkringskassan brukar vara särskilt villiga att acceptera...
Jobbiga jävlar
Tyvärr finns det jobbiga idioter överallt. En del av dem älskar du och då kan det vara ännu värre att stå ut med dem...
En del kommer med klämkäcka tillrop "det blir bra bara det blir vår och ljus, ska du se!" och liknande. Det är ju uppenbart att de inte har en aning om vad utmattning innebär och försök att slå dövörat till. De vill nog egentligen stilla sin egen oro, och uttrycker sig helt enkelt därefter.
Trots allt: de flesta lyssnar inte för att förstå. De flesta lyssnar för att komma med ett svar - som tillfredsställer dem själva.
De flesta runtom dig, särskilt de som kommer med klämkäcka tillrop, har inte den blekaste aning om vad som finns i din ryggsäck/ hur vägen sett ut som fört dig dit du är nu.
Om du orkar, bemöt dem med ett leende. Om inte, är jag den förste att ursäkta dig om du ger dem fingret.
Känner att jag gärna vill samla ihop mina erfarenheter.
Kanske lite rörigt men så kan det bli en natt i augusti :-)
Vägen neråt, som det var för mig
Har du hört talas om härskartekniker?
Känslan jag hade under en lång period innan jag blev sjukskriven, skulle jag närmast beskriva som känslan av att bli utsatt för härskartekniker.
Dubbelbestraffning - hur jag än gjorde så räckte jag inte till på de fronter jag kände att jag behövdes; på jobbet var det neddragningar och jag jobbade som en galning - ofta övertid. Hemma var maken - och barnen - trötta på att jag bara jobbade hela tiden, och i föreningslivet orkade jag inte hänga med eftersom jag redan var slutkörd av jobbet. För mina vänner var jag inget annat än en skugga.
Vad jag än gjorde så kändes det som att det var på bekostnad av något annat som jag också borde göra, och resultatet blev att jag hela tiden kände mig plågsamt otillräcklig.
Osynliggörande - mina ansträngningar spelade inte någon roll, mitt hårda arbete gav inte något resultat som räknades. I just min situation lade min dåvarande närmste chefs agerande sten på börda. Resultatet - en ännu större känsla av otillräcklighet, något som för mig växte till en känsla av totalt misslyckande och värdelöshet.
I detta hade jag så mycket frustration, oro och rastlöshet att jag sprang, och sprang och sprang… En gång, när jag var extra jävla förbannad på min chef, sprang jag tills jag föll på knä och kräktes i höstlöven. Det var väl inte så himla bra kanske, och jag kan tänka mig att det kan vara lätt att ta till flaskan eller annat för att på nåt sätt hantera det kaos som rusar inuti.
Tröttheten och värken i kroppen, min jävla envishet, och situationen på jobbet blev en negativ spiral för mig. För att orka strök jag bort saker i livet som hade gett input, och kvar fanns bara sådant som totalt dränerade mig.
Känner du igen dig? Isåfall är det läge att ta en paus, fundera över vart du är på väg. Det kan sluta illa.
Symptom på utmattning…
Det finns gott om sådana listor på nätet, men ett axplock:
Extrem trötthet, som inte går att vila bort
Svårt att koncentrera sig, ens på enklare saker.
Svårt att slutföra en uppgift.
Svårt att hantera flera moment samtidigt, t ex att laga mat.
Svårt att prioritera.
Sömnsvårigheter - sova för lite eller för mycket.
Kraschen
Tja, vad ska jag säga. Låt dig vara. Om du kan.
För mig var det en gräslig tid. Jag minns nu inte så mycket mer än att jag låg mycket i sängen.
Återhämtningen
Har tagit lång tid för mig. Jag guppade länge runt i ett förvirrat kaos innan jag kunde tillåta mig att ta det lugnt och faktiskt läka. Jag ville ju tillbaka, jag var så revanschsugen, jag ville så mycket… och givetvis förlängde det läkningen.
Det som hjälpt mig mycket var att skriva. Jag skrev redan innan jag började med bloggen. Det är P jag har att tacka för det. Jag berättade för honom hur invaderad jag blev av tankar och allt ältande. Han tipsade om att skriva, och det passar mig väldigt bra. Jag har mycket lättare att skriva än att prata. Så genom att klä tankarna i ord, lyckades jag efter hand komma i ett lugnare läge. Jag tvingade känslorna, tankarna, allt som for i huvudet och kroppen, att komma ut genom tangentbordet. Ibland blev jag väldigt förvånad över vad jag skrev. Det var lite som att upptäcka sig själv.
Egenvärdet
Nånstans är det lätt att tappa tron på sig själv. När varken knoppen eller kroppen fungerar och det inte verkar spela någon roll vad du gör för det blir ändå inte bättre… då är det lätt att tappa bort sig själv och hoppet om livet. Känna sig än mer värdelös, meningslös. Frustrationen som växer. Och rådet från vården: "bara vila"…
Nånstans behöver man komma ikapp sig själv och det kan vara rejält jobbigt både för dig och dina nära innan du nått dit.
Dina anhöriga
Det vara en ganska påfrestande tid både för dig och dina anhöriga. Samtalsstöd har varit toppen för min del och jag hade önskat att det fanns ett anhörigstöd.
Det kan vara svårt att se sin partner eller vän befinna sig i utmattning. Likaså kan det vara jobbigt för dina barn. Oavsett vilken ålder de är i kan det vara fint om de får möjlighet att t ex träffa skolkuratorn eller något liknande. Och det kan vara väldigt bra att dina barn får höra av dig att du tycker det är bra att de går och pratar med någon annan vuxen.
Egenvård, egen vård och stöd
Det bästa som kan hända dig om du blir utmattad, det är att ha en stödjande omgivning. Någon eller några som kan stötta dig i vardagen.
I början behöver du antagligen stöd med det mesta; vakna, äta, handla toapapper...
Förr eller senare kommer du ur den där dvalan. Då är det bra att få stöd att bygga upp rutiner. På en lagom nivå då. Inga måsten. Inget fullt dagsschema. Eller rättare sagt, låt allt få ta tid. Det kan vara ett "fullt dagsschema" att vakna, klä sig, äta - och sedan är det kväll… Hur mycket det än tar emot att resa sig ur sängen - gör det.
Så småningom är det bra att komma utomhus. Att sätta sig på farstukvisten, eller kanske ta en långsam promenad runt huset. Jag har upplevt dagsljuset som väldigt välgörande. Det underlättar dygnsrytmen och sätter igång processer i kroppen och knoppen som inga preparat i världen kan efterlikna.
Att vara i naturen är också läkande. Det kan räcka bra att bara sitta under ett träd, eller ta en lugn promenad längs havet. Eller ligga och vila på en äng.
Förhoppningsvis kan du så småningom hitta en hållbar balans mellan vila och aktivitet. Det är bra med måttlig rörelse, som promenader, trädgårdsarbete eller att springa/träna i sin egen takt. Det ska kännas bra, det är huvudsaken.
Det där med hälsovård...
Som utmattad har du antagligen sökt hjälp hos vårdcentral/hälsocentral/företagshälsa innan du brakade ihop fullständigt.
Det är tyvärr ganska svårt att få det stöd som faktiskt behövs. Personalen på vårdcentraler är i regel helt styrda av de politiskt och/eller ekonomiskt uppsatta mål som tyvärr ofta fulltständigt präglar verksamheten. Hur lång tid ett besök får ta, hur länge du kan få vänta på ett läkarbesök, hur många träffar du kan få med psykolog etc. Jag vet folk som fått tio sittningar med psykolog, sedan "är det klart". Vårdcentralen erbjuder inte mer även om både läkaren, psykologen och patienten är överens om att fler sittningar behövs. Det finns skräckexempel på personer som träffat hyrläkare efter hyrläkare, där det inte följts upp nånting och där det skrivits ut preparat lite på måfå.
Den gamla devisen "hire good people and get out of their way" gäller trots allt fortfarande. Politiker är alldeles för klåfingriga...
Om läkemedel
Jag själv har fått utskrivet Mirtazapin, Sertralin, Imovane och Paroxetin. Sertralin och Paroxetin är sk SSRI preparat som ska skrivas ut på indikationen depression. Inte utmattning. Mitt råd är att vara jävligt skeptisk till sådana preparat. Utmattning beror inte på ett fel i signalsubstanserna i hjärnan hos den utmattade. Det handlar om yttre förutsättningar. Man kan inte medicinera bort en galen arbetsbörda eller en idiotchef (åtminstone inte hos den utmattade)
Tillbaka till ekonomi - det är extremt mycket billigare att skriva ut en ask psykofarmaka än att ordinera samtal. Givetvis är det bättre att ordinera en insats som faktiskt hjälper - men det är inte billigare för vårdcentralen.
Och såklart kan inte vårdcentralen styra över din arbetssituation. Därför är det bra att få hjälp via Företagshälsovården, som kan stötta din arbetsgivare också.
Jag funderade väldigt mycket runt SSRI när jag började ta det då den där vintern när jag dalade ner i min andra "krasch". Jag mådde skit under insättningen. Och jag kunde inte fatta resonemanget kring "fel i signalsubstanserna" för enligt den hypotesen borde ju rimligen insättningssymptomen öht inte finnas - vid intag av preparat så skulle ju isåfall, rimligtvis, omedelbart en positiv spiral infinna sig. Så icke.
Och värre skulle det bli, fick jag bli varse när jag ville avsluta medicineringen.
Just utsättningen är väldigt knepig. Tro inte att det går att sluta med SSRI - eller zopiklon för den delen - bara sådär. Det krävs en stor portion tålamod och viljestyrka.
Har du fått psykofarmaka utskrivet pga att du är utmattad? Vad har läkaren för argument? Finns det studier kring det? Ifrågasätt läkaren om hen vill skriva ut SSRI till dig. Vill du sätta ut SSRI? Minska dosen med maximalt 10% i taget. Det finns mer info här: psyke.nu
Om läkare
Förhoppningsvis får du träffa en läkare som verkligen tar dig och dina besvär på allvar och som tar sig tid att sätta sig in i din situation. En läkare som gör en rejäl undersökning för att utesluta andra sjukdomar med liknande symptom som utmattning. Som ser till att du sedan får adekvat hjälp och stöttning - enligt någorlunda färska rön.
Vidare så är ju läkaren den som skickar in papper till Försäkringskassan som har med sjukskrivning och rehabilitering att göra. Därför är det så viktigt att ha en läkare som du känner förtroende och tillit för.
Vårdande insatser som varit läkande för mig...
Det som gett mig mycket har varit "basal kroppskännedom" (vid vårdcentralen), tillsammans med samtalen hos P (Företagshälsan) och även ett par gruppträffar inom ACT (ett projekt som min arbetsgivare erbjöd vissa anställda) - i det sammanhanget stod T för "träning" i acceptans och åtagande och inte terapi.
Jag har haft tur och träffat bra psykologer, sjukgymnaster och L på företagshälsan har lyssnat på mig och på P och hållit undan Försäkringskassan. Men så har jag också haft tur att insatserna också inträffat i bra ordning och i rätt tid. I många fall tror jag att insatser ges för tidigt, innan man är mottaglig och orkar ta emot det som ges.
Slutligen. Läkning tar tid, vilket nog varken den sjuke eller Försäkringskassan brukar vara särskilt villiga att acceptera...
Jobbiga jävlar
Tyvärr finns det jobbiga idioter överallt. En del av dem älskar du och då kan det vara ännu värre att stå ut med dem...
En del kommer med klämkäcka tillrop "det blir bra bara det blir vår och ljus, ska du se!" och liknande. Det är ju uppenbart att de inte har en aning om vad utmattning innebär och försök att slå dövörat till. De vill nog egentligen stilla sin egen oro, och uttrycker sig helt enkelt därefter.
Trots allt: de flesta lyssnar inte för att förstå. De flesta lyssnar för att komma med ett svar - som tillfredsställer dem själva.
De flesta runtom dig, särskilt de som kommer med klämkäcka tillrop, har inte den blekaste aning om vad som finns i din ryggsäck/ hur vägen sett ut som fört dig dit du är nu.
Om du orkar, bemöt dem med ett leende. Om inte, är jag den förste att ursäkta dig om du ger dem fingret.
9 juli 2015
Semester
Har varit ledig ett tag nu, på resande fot hos släkten. Både roligt och jobbigt. Roligt att träffa folk, faktiskt. Jobbigt att inte kunna slappna av ordentligt. Och jobbigt med tempot; det drar liksom iväg med väldigt mycket som händer.
Skönt att komma hem, hur som helst. Har denna veckan dragit ner tempot. Skulle ljuga om jag skrev att jag inte gjort nånting, för jag gör ju saker hela tiden (svårt att undvika med 4 kottar hemma). Men det går i väldigt lugnt tempo.
Börjar jobba nästa vecka, på halvtid. Och nej, jag är inte sjukskriven. Jag tar ut halva semesterdagar i två veckor.
Kan se det som att jag mjukstartar jobbet, eller så kan man se det som att jag är sån arbetsnarkoman att jag inte klarar att ha hel semester längre… Förmodligen är det väl både- och.
Så har jag en ny känsla i mig. Jag är inte särskilt sugen på att börja jobba igen. Vet inte hur jag ska förhålla mig till det. På sätt och vis är det väl en framgång, att trivas så med ledigheten.
Håller fortfarande på med nedtrappning av paroxetin. Får grymma svettningar av nedtrappningen. Men tar bort väldigt lite varje gång jag går ner, och stannar länge på varje dossänkning. Så inga brainzapps eller elstötar än så länge. Men det blir ju allt svårare att dela tabletten så jag är rädd för att det kommer sånt mot slutet, när sänkningen rent procentuellt blir större.
Annars har jag sökt nya jobb.
Är ju kvar på min arbetsplats, fast i ett annat arbetslag. Men vete 17 om jag mår bra av att vara kvar där. Trivs ju men det är så lätt att gå in i det med hela själen, liksom. Och då blir jag helt uppäten. Det tar så mycket att hålla emot, hålla det på avstånd.
Det är lättare nu att söka nytt jobb, för nu när jag lyckats ta mig tillbaka på heltid så känns det inte som ett misslyckande att byta jobb. Märkligt kanske, men det kändes så förut. Om jag bytte jobb så hade jag misslyckats. Nåväl, jag har ju inte fått nåt nytt jobb än. Får väl se hur det går.
Det vore skönt med nåt, där jag inte behöver lägga så mycket kraft på att hålla emot, hålla avstånd.
Funderar en hel del på hur det vore att driva något eget. Så småningom, när kottarna blivit större. Bygga upp en verksamhet utifrån vad jag vill och är bra på. Och skaffa annat folk till det jag inte vill eller kan så bra.
Skönt att komma hem, hur som helst. Har denna veckan dragit ner tempot. Skulle ljuga om jag skrev att jag inte gjort nånting, för jag gör ju saker hela tiden (svårt att undvika med 4 kottar hemma). Men det går i väldigt lugnt tempo.
Börjar jobba nästa vecka, på halvtid. Och nej, jag är inte sjukskriven. Jag tar ut halva semesterdagar i två veckor.
Kan se det som att jag mjukstartar jobbet, eller så kan man se det som att jag är sån arbetsnarkoman att jag inte klarar att ha hel semester längre… Förmodligen är det väl både- och.
Så har jag en ny känsla i mig. Jag är inte särskilt sugen på att börja jobba igen. Vet inte hur jag ska förhålla mig till det. På sätt och vis är det väl en framgång, att trivas så med ledigheten.
Håller fortfarande på med nedtrappning av paroxetin. Får grymma svettningar av nedtrappningen. Men tar bort väldigt lite varje gång jag går ner, och stannar länge på varje dossänkning. Så inga brainzapps eller elstötar än så länge. Men det blir ju allt svårare att dela tabletten så jag är rädd för att det kommer sånt mot slutet, när sänkningen rent procentuellt blir större.
Annars har jag sökt nya jobb.
Är ju kvar på min arbetsplats, fast i ett annat arbetslag. Men vete 17 om jag mår bra av att vara kvar där. Trivs ju men det är så lätt att gå in i det med hela själen, liksom. Och då blir jag helt uppäten. Det tar så mycket att hålla emot, hålla det på avstånd.
Det är lättare nu att söka nytt jobb, för nu när jag lyckats ta mig tillbaka på heltid så känns det inte som ett misslyckande att byta jobb. Märkligt kanske, men det kändes så förut. Om jag bytte jobb så hade jag misslyckats. Nåväl, jag har ju inte fått nåt nytt jobb än. Får väl se hur det går.
Det vore skönt med nåt, där jag inte behöver lägga så mycket kraft på att hålla emot, hålla avstånd.
Funderar en hel del på hur det vore att driva något eget. Så småningom, när kottarna blivit större. Bygga upp en verksamhet utifrån vad jag vill och är bra på. Och skaffa annat folk till det jag inte vill eller kan så bra.
22 maj 2015
Kampen tar ju aldrig slut…!
Det där att hålla emot, att kämpa för att inte drunkna, det fortsätter.
Gläds åt att det är på den nivån att jag kämpar, och inte är nedslagen :-)
Det är svårt att ändra på gamla vanor. Och jag är väldigt mån om att inte riskera att falla tillbaka i de där hjulspåren som ledde mig så fel förut.
Så jag jobbr på att skapa nya vägar, nya hjulspår, och det tar.
Det tar kraft att reflektera och fundera på om det verkligen är en ny vana, det jag nu gör, eller om jag lurar mig själv. Det tar kraft att fundera över hur jag kan göra annorlunda, hur och vad och när. Att ständigt utvärdera, ifrågasätta sig själv.
Har sätta saker utanför jobbet högt. Familjen, kolonilotten, mig. Tillåter mig, nej, faktiskt pushar jag mig till att gå in i det med liv och lust. Håller jobbet på armlängds avstånd. Tillåter mig inte att gå in i det med liv och lust. Avstånd... Det är svårt. Svårt att mota och stå emot lusten att börja brinna, liksom. Jag har varit rätt så "lättantändlig", är det fortfarande. Men som sagt nu låter jag mig bara brinna för sådant utanför jobbet, sådant som också ger mig kraft. Eller, jag försöker iallafall.
Ibalnd lyckas jag inte så bra.
Då och då känner jag hur det börjar suga och dra åt det där hållet som jag är så rädd för.
Och det är det värsta av allt. Jag hatar att vara rädd.
Gläds åt att det är på den nivån att jag kämpar, och inte är nedslagen :-)
Det är svårt att ändra på gamla vanor. Och jag är väldigt mån om att inte riskera att falla tillbaka i de där hjulspåren som ledde mig så fel förut.
Så jag jobbr på att skapa nya vägar, nya hjulspår, och det tar.
Det tar kraft att reflektera och fundera på om det verkligen är en ny vana, det jag nu gör, eller om jag lurar mig själv. Det tar kraft att fundera över hur jag kan göra annorlunda, hur och vad och när. Att ständigt utvärdera, ifrågasätta sig själv.
Har sätta saker utanför jobbet högt. Familjen, kolonilotten, mig. Tillåter mig, nej, faktiskt pushar jag mig till att gå in i det med liv och lust. Håller jobbet på armlängds avstånd. Tillåter mig inte att gå in i det med liv och lust. Avstånd... Det är svårt. Svårt att mota och stå emot lusten att börja brinna, liksom. Jag har varit rätt så "lättantändlig", är det fortfarande. Men som sagt nu låter jag mig bara brinna för sådant utanför jobbet, sådant som också ger mig kraft. Eller, jag försöker iallafall.
Ibalnd lyckas jag inte så bra.
Då och då känner jag hur det börjar suga och dra åt det där hållet som jag är så rädd för.
Och det är det värsta av allt. Jag hatar att vara rädd.
7 maj 2015
27 april 2015
Tvivel
Eller mer precist är det självtvivel.
Väldigt mycket funderingar och ifrågasättande av min förmåga, min kapacitet...
Mina gränser, min karta, har ritats om.
Allt är annorlunda.
Ändå inte.
Vem är jag nu?
Väldigt mycket funderingar och ifrågasättande av min förmåga, min kapacitet...
Mina gränser, min karta, har ritats om.
Allt är annorlunda.
Ändå inte.
Vem är jag nu?
25 april 2015
Gamla mönster
Jag såg en slags bild en gång, en "graf" över sjukdomsförloppet och tillfrisknandet hos en person med utmattningssyndrom. Den såg logisk och förutsägbar ut.
Jag tror inte personen som ritade den har nån vidare egen erfarenhet av vare sig insjuknande eller tillfrisknande av utmattning. Antingen det eller så är jag inte alls på äg att tillfriskna. För det är tamejfan varken förutsägbart eller logiskt, och jag följer inte alls den där "kurvan"..
Träffade P för definitivt sista gången 30 mars. Träffade L sista gången förra veckan. Eller, vi bokade inte nån ny tid. Och så har jag hört ryktesvägen att han går i pension till halvårsskiftet. Och jag har ny chef sen 1 april.
Jag känner mig rätt så utelämnad, faktiskt. Och det känns de senaste två veckorna som att det börjar tippa utför.
Men jo, det finns saker som funkar. Jag sover om nätterna, för det mesta. Det går bra att läsa, tack och lov. Inga panikattacker på väldigt länge. Inga svimningsanfall. Det går bra att natta de två yngsta. Jag har till o med gjort bra saker på jobbet.
Det som inte känns bra, är dels att jag är så vråltrött. Det kom som ett brev när jag började heltid efter nyår. Sen lättade det lite, blev värre efter den där lastbilsolyckan, planade ut lite igen - men nu de senaste två veckorna har det blivit värre och idag fick jag till o med lägga mig mitt på dan ett par timmar. Det har jag inte gjort sen i höstas, sovit på dagen.
Jag orkar inte ens ut på kolonilotten, hade planerat det efter jobbet några dagar men det gick bara inte. Det fans inte på kartan..!
Vidare så har jag hamnat i en dålig trend med att stanna kvar på jobbet efter halv fem. Aja baja. Men det har bara inte gått att lämna, det är grejer som MÅSTE bli gjorda.
Och så har jag blivit mer glömsk, både med vad jag har gjort och med att komma ihåg vad jag ska göra. Vilket är skrämmande välbekant.
Det är så jäkla svårt att hålla emot. Jag hittar inte kraften riktigt att göra det, vill inte heller vara en fyrkantig byråkratnisse utan när saker kommer upp så vill jag lösa dem.
Kanske sitter problemet i att jag känner mig... nästan SKYLDIG att lösa problemen. Att det är "mitt fel" om det inte funkar. Fast jag förstår ju rent logiskt att det inte är så. Men det är känslan jag får, hur som helst. Fast det är ju inte jag som person, det är systemet, förutsättningarna, reglerna att förhålla sig till som inte alltid klickar med behoven.
Jag känner mig rastlös, "speedad" och har rätt mkt funderingar kring framtiden.
Och som så ofta nuförtiden, har jag svårt att samla ihop tankarna till något genomarbetat, en plan. Hur som så har jag anmält mig till ett (ganska stort) antal kurser på högskolan. Distanskurser. Både inför sommaren och till i höst.
Socialpsykologi, sociologi, psykologi. Och en komvuxkurs också, i nybörjarspanska - varför inte liksom?!
Natten som gick hadejag en obehaglig dröm. L och P satt och diskuterade vid ett bord, samtidigt som de iakttog mig. Vi befann oss utomhus och det blåste. Jag kunde inte höra vad de sa. Så de skrev i varsitt block men papprena blåste iväg när jag skulle få dem, så jag kom inte åt att läsa.
Jag har i alla fall inte drömt obehagligheter om min nye chef. Han har inte ens dykt upp i medvetandet när jag varit ifrån jobbet, vilket är en skön omväxling mot hur det var med min förre chef.
Jag tror inte personen som ritade den har nån vidare egen erfarenhet av vare sig insjuknande eller tillfrisknande av utmattning. Antingen det eller så är jag inte alls på äg att tillfriskna. För det är tamejfan varken förutsägbart eller logiskt, och jag följer inte alls den där "kurvan"..
Träffade P för definitivt sista gången 30 mars. Träffade L sista gången förra veckan. Eller, vi bokade inte nån ny tid. Och så har jag hört ryktesvägen att han går i pension till halvårsskiftet. Och jag har ny chef sen 1 april.
Jag känner mig rätt så utelämnad, faktiskt. Och det känns de senaste två veckorna som att det börjar tippa utför.
Men jo, det finns saker som funkar. Jag sover om nätterna, för det mesta. Det går bra att läsa, tack och lov. Inga panikattacker på väldigt länge. Inga svimningsanfall. Det går bra att natta de två yngsta. Jag har till o med gjort bra saker på jobbet.
Det som inte känns bra, är dels att jag är så vråltrött. Det kom som ett brev när jag började heltid efter nyår. Sen lättade det lite, blev värre efter den där lastbilsolyckan, planade ut lite igen - men nu de senaste två veckorna har det blivit värre och idag fick jag till o med lägga mig mitt på dan ett par timmar. Det har jag inte gjort sen i höstas, sovit på dagen.
Jag orkar inte ens ut på kolonilotten, hade planerat det efter jobbet några dagar men det gick bara inte. Det fans inte på kartan..!
Vidare så har jag hamnat i en dålig trend med att stanna kvar på jobbet efter halv fem. Aja baja. Men det har bara inte gått att lämna, det är grejer som MÅSTE bli gjorda.
Och så har jag blivit mer glömsk, både med vad jag har gjort och med att komma ihåg vad jag ska göra. Vilket är skrämmande välbekant.
Det är så jäkla svårt att hålla emot. Jag hittar inte kraften riktigt att göra det, vill inte heller vara en fyrkantig byråkratnisse utan när saker kommer upp så vill jag lösa dem.
Kanske sitter problemet i att jag känner mig... nästan SKYLDIG att lösa problemen. Att det är "mitt fel" om det inte funkar. Fast jag förstår ju rent logiskt att det inte är så. Men det är känslan jag får, hur som helst. Fast det är ju inte jag som person, det är systemet, förutsättningarna, reglerna att förhålla sig till som inte alltid klickar med behoven.
Jag känner mig rastlös, "speedad" och har rätt mkt funderingar kring framtiden.
Och som så ofta nuförtiden, har jag svårt att samla ihop tankarna till något genomarbetat, en plan. Hur som så har jag anmält mig till ett (ganska stort) antal kurser på högskolan. Distanskurser. Både inför sommaren och till i höst.
Socialpsykologi, sociologi, psykologi. Och en komvuxkurs också, i nybörjarspanska - varför inte liksom?!
Natten som gick hadejag en obehaglig dröm. L och P satt och diskuterade vid ett bord, samtidigt som de iakttog mig. Vi befann oss utomhus och det blåste. Jag kunde inte höra vad de sa. Så de skrev i varsitt block men papprena blåste iväg när jag skulle få dem, så jag kom inte åt att läsa.
Jag har i alla fall inte drömt obehagligheter om min nye chef. Han har inte ens dykt upp i medvetandet när jag varit ifrån jobbet, vilket är en skön omväxling mot hur det var med min förre chef.
28 mars 2015
Funkar, funkar inte...
Piller-pillrat idag igen. Små, små skärvor av den där lilla blå tabletten. Gått ner från 12,5 mg till vad som borde vara i närheten av 11,25. Delat en tablett i åtta delar, pillrigt som 17, och kör så tills de 8 bitarna är slut sen får det bli 10 mg - en hel tablett, jämnt och lätt och bra.
Var ledig igår. Har pytsat ut semesterdagar lite här och där i kalendern och igår var alltså en sån dag. Hade givetvis en del laner på vad jag skulle ta mig för. Så dumt, att jag aldrig lär mig... Var redan ovanligt supertrött på torsdagen med en onödigt maxad arbetsdag - eller faktiskt egentligen två onödigt maxade arbetsveckor...
Så kom fredagen och jag vart mest sängliggande faktiskt. Trist men det fanns liksom inte att göra nåt annat. Hade en grej som jag verkligen absolut ville ta mig till och det gjorde jag. Tre kolleger kommer sluta, två till månadsskiftet och en efter påsk. Och i gårkväll hade vi en hejdå-aw och det tog jag mig till. Kom dit vid fem-nånting och där satt de alla mina fina goa kolleger och det var så gött att se dem. Och vemodigt såklart. En trevlig stund, sen kom maken och vi gick ut och tog en pizza i all stillhet. Hemma till åtta. Lagom utekväll.
Och tänk, jag har orkat vara på aw en timme!
Förra veckan tog jag mod till mig och skrev en incidentrapport. Över hur min arbetssituation och (bristen på) stöd från min närmste chef varit. Incident och incident, förresten. Men det heter så och det var liksom det jag kände att jag ville lämna.
Har velat kring det där länge. Att jag borde, inte borde, ville, inte ville, vågade, inte vågade, orkade, inte orkade osv i oändligt många kombinationer... men i vilket fall är den där chefen inte kvar och kan liksom inte göra mer tänker jag. Dels så vill jag verkligen lämna min version av vad som varit. Så i fredagsförra veckan kom den iväg. Och jag har verkligne inte fått ner allt, det kunde jag snabbt konstatera efter att ha läst lite gamla skriverier. Men ändå, den är iväg och det är jäkligt skönt.
På måndag är det avstämning med T och P. Och en person till, J, som blir min närmste chef, sektionschef, från 1 april.
Två sidor står och träter i mig - en som är väldigt positiv och tänker att det här blir skitbra. Ny chef, är i ett nytt uppdrag tillsammans med en kollega där samarbetet funkar bra och där arbetsuppgifterna känns extremt meningsfulla och där det dessutom händer en del - det gillar jag ju. Sen den andra sidan som vrålar att det här är fan inte alls bra, ny chef och vad 17 vet han?! Och dessutom hållar jag på att trappa ut den där jädra SSRI-skiten och det kan ju bli hur jävla jobbigt som helst och dessutom ska P sluta så nåt vidare stöd därifrån blir det inte längre och visst L finns ju kvar i periferin men ÄRLIGT hur mycket stöttar han egentligen - inte så mycket faktiskt, och det här uppdraget är jävligt svårt och kallas - fullt förståeligt - av kolleger i övriga landet för "självmordsuppdraget" och jag träffar kunder som verkligen har haft det helt överjävligt svårt och som behöver en hel del stöttning och vem är JAG att kunna stötta när jag inte kan stötta mig själv ens??!!
Och efter det där uppdrag granskning så är dessutom S helt jävla nojjig och tror att jag ska braka igen närsomhelst.
Som vanligt så har jag så svårt att lyss till det positiva, att liksom våga tro och lita på att jag kommer funka.
Rätt länge har jag bara litat till mig själv. Sen efter rätt långt funderande vågade jag ändå låta S få en väldigt stor betydelse, och väldigt stor tillit. Det var läskigt och härligt.
Borde varit stopp där. Borde inte haft så jävla stor tillit till P, L eller T. Men nu har jag varit dum och låtit det bli så och nu sitter jag och är fullständigt skräckslagen över att både P och T försvinner, skräckslagen över att det gör mig skräckslagen.
Lärdom: Att bara låta S och barnen få ha betydelse. Visste det väl egentligen men nu är det generande tydligt.
Var ledig igår. Har pytsat ut semesterdagar lite här och där i kalendern och igår var alltså en sån dag. Hade givetvis en del laner på vad jag skulle ta mig för. Så dumt, att jag aldrig lär mig... Var redan ovanligt supertrött på torsdagen med en onödigt maxad arbetsdag - eller faktiskt egentligen två onödigt maxade arbetsveckor...
Så kom fredagen och jag vart mest sängliggande faktiskt. Trist men det fanns liksom inte att göra nåt annat. Hade en grej som jag verkligen absolut ville ta mig till och det gjorde jag. Tre kolleger kommer sluta, två till månadsskiftet och en efter påsk. Och i gårkväll hade vi en hejdå-aw och det tog jag mig till. Kom dit vid fem-nånting och där satt de alla mina fina goa kolleger och det var så gött att se dem. Och vemodigt såklart. En trevlig stund, sen kom maken och vi gick ut och tog en pizza i all stillhet. Hemma till åtta. Lagom utekväll.
Och tänk, jag har orkat vara på aw en timme!
Förra veckan tog jag mod till mig och skrev en incidentrapport. Över hur min arbetssituation och (bristen på) stöd från min närmste chef varit. Incident och incident, förresten. Men det heter så och det var liksom det jag kände att jag ville lämna.
Har velat kring det där länge. Att jag borde, inte borde, ville, inte ville, vågade, inte vågade, orkade, inte orkade osv i oändligt många kombinationer... men i vilket fall är den där chefen inte kvar och kan liksom inte göra mer tänker jag. Dels så vill jag verkligen lämna min version av vad som varit. Så i fredagsförra veckan kom den iväg. Och jag har verkligne inte fått ner allt, det kunde jag snabbt konstatera efter att ha läst lite gamla skriverier. Men ändå, den är iväg och det är jäkligt skönt.
På måndag är det avstämning med T och P. Och en person till, J, som blir min närmste chef, sektionschef, från 1 april.
Två sidor står och träter i mig - en som är väldigt positiv och tänker att det här blir skitbra. Ny chef, är i ett nytt uppdrag tillsammans med en kollega där samarbetet funkar bra och där arbetsuppgifterna känns extremt meningsfulla och där det dessutom händer en del - det gillar jag ju. Sen den andra sidan som vrålar att det här är fan inte alls bra, ny chef och vad 17 vet han?! Och dessutom hållar jag på att trappa ut den där jädra SSRI-skiten och det kan ju bli hur jävla jobbigt som helst och dessutom ska P sluta så nåt vidare stöd därifrån blir det inte längre och visst L finns ju kvar i periferin men ÄRLIGT hur mycket stöttar han egentligen - inte så mycket faktiskt, och det här uppdraget är jävligt svårt och kallas - fullt förståeligt - av kolleger i övriga landet för "självmordsuppdraget" och jag träffar kunder som verkligen har haft det helt överjävligt svårt och som behöver en hel del stöttning och vem är JAG att kunna stötta när jag inte kan stötta mig själv ens??!!
Och efter det där uppdrag granskning så är dessutom S helt jävla nojjig och tror att jag ska braka igen närsomhelst.
Som vanligt så har jag så svårt att lyss till det positiva, att liksom våga tro och lita på att jag kommer funka.
Rätt länge har jag bara litat till mig själv. Sen efter rätt långt funderande vågade jag ändå låta S få en väldigt stor betydelse, och väldigt stor tillit. Det var läskigt och härligt.
Borde varit stopp där. Borde inte haft så jävla stor tillit till P, L eller T. Men nu har jag varit dum och låtit det bli så och nu sitter jag och är fullständigt skräckslagen över att både P och T försvinner, skräckslagen över att det gör mig skräckslagen.
Lärdom: Att bara låta S och barnen få ha betydelse. Visste det väl egentligen men nu är det generande tydligt.
16 mars 2015
Återhämtning, utsättning och några ALDRIG - och ett alltid
Har varit lite fundersam över hur mycket jag sover.
Eller, rättare, först när jag vart sjuk, så sov jag ju knappt nånting. Det var riktigt, riktigt lite, enligt P. Fick prova sömrestriktion, funkade inte, och sen fick jag Imovane och då sov jag.
Den har jag slutat med för länge sen, och nu sover jag tvärtom väldigt mycket. Typ 10 timmar, ibland mer, och i sträck dessutom!
Galet!
Träffade P idag och pratade lite om det där med sömnen. Han funderade på om det inte var så att jag verkligen behövde sova, för att återhämta mig. Men om det fortsatte såhär i två-tre månader till så skulle jag söka läkare. För att kolla upp, liksom.
Håller också på med utsättningen av paroxetin. Det är lurigt. Är nu nere i 12,5 mg och det är rätt så små bitar att dela av. Det gäller att ta en lugn stund i veckan och pillra med det där.
Försöker hålla mig till att minska var 4 vecka, med typ 10% av dosen åt gången. Men nu är det som sagt rätt så pillrigt.
Gissar att nästa steg blir att gå ner till 10 mg och jag hoppas det blir uthärdligt. Yrseln kan jag stå ut med, det är extremt obehagligt men jag vet ju vad det beror på så det är ju bara att röra huvudet försiktigt och stå ut nån vecka tills det lagt sig. Men jag är rädd att få sånadär stötar, som jag fick första nedtrappningen jag gjorde. Det var skitläskigt och helt omöjligt att liksom värja sig ifrån. Både de i benen och de i huvudet.
Och så det mentala... Rädd att jag ska må skit. Vill slippa ångest. Tänk om panikattackerna kommer tillbaka...
Kan inte låta bli att vara rädd och blir så arg på mig själv för det. Snacka om metanivå att vara rädd för att få ångest... Vill bara ge mig själv en örfil och säga åt mig att skärpa mig. Om det bara vore så enkelt!
Har också funderat mycket på mitt skrivande.
Det här, mitt lilla helvete, är en så himla skön ventil, det är så jäkla gött och befriande att klä tankarna i ord, att formulera dem, fånga dem.
Istället för att låta dem fara runt runt i skallen som irriterande myggor.
Ironiskt nog var det just anonymiteten, som fick mig att börja skriva på det här sättet. Att inte riskera att någon råkar komma över en dagbok där jag skrivit sådant som jag inte vill de ska få veta om.
Och såhär mitt i informationsteknikeran, så blev det alltså ett skrivande som visserligen låser några av mina närmaste ute, men å andra sidan öppnar upp några av mina innersta sidor för resten av världen (jag fick förresten ett lästips från min syster för ett tag sen. En länk hit!)
Och så kan jag inte låta bli att skämmas lite över att jag inte skriver ut mitt fulla namn. Tänker att jag är feg, som inte vågar stå upp. Försöker trösta mig med att jag också skyddar mina nära. Och det är ändå en handfull personer som vet om vem som skriver. Fast helst av allt skulle jag vilja vara så modig att jag skrev ut mitt namn här...
Hur som helst...! Det är fantastiskt häftigt att ni är så många som läser vad jag skriver. Och som till och med skriver tillbaka. Tack så mycket!
Verkligen riktigt jäkla häftigt!
Men också skrämmande.
Det är så tragiskt med alla som hamnat i utmattning. Det är så hemskt, och så onödigt. För inte behöver vi väl spä på all världens tragedier med att bete oss så korkat att vi gör oss själva sjuka?!
I början av våra sittningar, sa P nåt i stilen med att mitt mående var ett symptom på en organisation som inte fungerar. Jag håller mig hårt i det.
Jag ska aldrig, aldrig, aldrig mer vara mer lojal mot mitt arbete än mot mig själv.
Jag ska aldrig, aldrig, aldrig fortsätta jobba på ett ställe där jag drömmer mardrömmar om chefen eller får panikångest av tanken på att gå till jobbet.
Jag ska aldrig, aldrig nånsin låta mig brytas ner av en galen arbetsorganisation.
Aldrig nånsin.
Och jag kommer alltid ha mitt skrivande. Anonymt eller inte. Det är min ventil. Mitt egna lilla helvete.
Eller, rättare, först när jag vart sjuk, så sov jag ju knappt nånting. Det var riktigt, riktigt lite, enligt P. Fick prova sömrestriktion, funkade inte, och sen fick jag Imovane och då sov jag.
Den har jag slutat med för länge sen, och nu sover jag tvärtom väldigt mycket. Typ 10 timmar, ibland mer, och i sträck dessutom!
Galet!
Träffade P idag och pratade lite om det där med sömnen. Han funderade på om det inte var så att jag verkligen behövde sova, för att återhämta mig. Men om det fortsatte såhär i två-tre månader till så skulle jag söka läkare. För att kolla upp, liksom.
Håller också på med utsättningen av paroxetin. Det är lurigt. Är nu nere i 12,5 mg och det är rätt så små bitar att dela av. Det gäller att ta en lugn stund i veckan och pillra med det där.
Försöker hålla mig till att minska var 4 vecka, med typ 10% av dosen åt gången. Men nu är det som sagt rätt så pillrigt.
Gissar att nästa steg blir att gå ner till 10 mg och jag hoppas det blir uthärdligt. Yrseln kan jag stå ut med, det är extremt obehagligt men jag vet ju vad det beror på så det är ju bara att röra huvudet försiktigt och stå ut nån vecka tills det lagt sig. Men jag är rädd att få sånadär stötar, som jag fick första nedtrappningen jag gjorde. Det var skitläskigt och helt omöjligt att liksom värja sig ifrån. Både de i benen och de i huvudet.
Och så det mentala... Rädd att jag ska må skit. Vill slippa ångest. Tänk om panikattackerna kommer tillbaka...
Kan inte låta bli att vara rädd och blir så arg på mig själv för det. Snacka om metanivå att vara rädd för att få ångest... Vill bara ge mig själv en örfil och säga åt mig att skärpa mig. Om det bara vore så enkelt!
Har också funderat mycket på mitt skrivande.
Det här, mitt lilla helvete, är en så himla skön ventil, det är så jäkla gött och befriande att klä tankarna i ord, att formulera dem, fånga dem.
Istället för att låta dem fara runt runt i skallen som irriterande myggor.
Ironiskt nog var det just anonymiteten, som fick mig att börja skriva på det här sättet. Att inte riskera att någon råkar komma över en dagbok där jag skrivit sådant som jag inte vill de ska få veta om.
Och såhär mitt i informationsteknikeran, så blev det alltså ett skrivande som visserligen låser några av mina närmaste ute, men å andra sidan öppnar upp några av mina innersta sidor för resten av världen (jag fick förresten ett lästips från min syster för ett tag sen. En länk hit!)
Och så kan jag inte låta bli att skämmas lite över att jag inte skriver ut mitt fulla namn. Tänker att jag är feg, som inte vågar stå upp. Försöker trösta mig med att jag också skyddar mina nära. Och det är ändå en handfull personer som vet om vem som skriver. Fast helst av allt skulle jag vilja vara så modig att jag skrev ut mitt namn här...
Hur som helst...! Det är fantastiskt häftigt att ni är så många som läser vad jag skriver. Och som till och med skriver tillbaka. Tack så mycket!
Verkligen riktigt jäkla häftigt!
Men också skrämmande.
Det är så tragiskt med alla som hamnat i utmattning. Det är så hemskt, och så onödigt. För inte behöver vi väl spä på all världens tragedier med att bete oss så korkat att vi gör oss själva sjuka?!
I början av våra sittningar, sa P nåt i stilen med att mitt mående var ett symptom på en organisation som inte fungerar. Jag håller mig hårt i det.
Jag ska aldrig, aldrig, aldrig mer vara mer lojal mot mitt arbete än mot mig själv.
Jag ska aldrig, aldrig, aldrig fortsätta jobba på ett ställe där jag drömmer mardrömmar om chefen eller får panikångest av tanken på att gå till jobbet.
Jag ska aldrig, aldrig nånsin låta mig brytas ner av en galen arbetsorganisation.
Aldrig nånsin.
Och jag kommer alltid ha mitt skrivande. Anonymt eller inte. Det är min ventil. Mitt egna lilla helvete.
9 mars 2015
Längtan...
Idag har jag varit ledig.
Så skönt att vara ensam. Tog en promenad i skogen och sorterade bland en massa tankar.
Det har varit en vacker dag och det har börjat klia i fingrarna efter jordnära arbete.
Har också en längtan efter... mer... Liksom.
Inte det att jag inte är tillfreds med det jag är i nu. Tvärtom. Det är en skön energi nu, liksom. I mig. I familjen. På jobbet är det som det är och det får det vara. Mycket.
Men det finns ändå där, en längtan, liksom. Nästan som en rastlöshet. Jag vill göra.
Och just det.
I nästa vecka träffar jag P vid vad som troligen blir vår sista sittning. Lite vemodigt, och ganska bra också tror jag. Dags att stå på egna ben.
Så skönt att vara ensam. Tog en promenad i skogen och sorterade bland en massa tankar.
Det har varit en vacker dag och det har börjat klia i fingrarna efter jordnära arbete.
Har också en längtan efter... mer... Liksom.
Inte det att jag inte är tillfreds med det jag är i nu. Tvärtom. Det är en skön energi nu, liksom. I mig. I familjen. På jobbet är det som det är och det får det vara. Mycket.
Men det finns ändå där, en längtan, liksom. Nästan som en rastlöshet. Jag vill göra.
Och just det.
I nästa vecka träffar jag P vid vad som troligen blir vår sista sittning. Lite vemodigt, och ganska bra också tror jag. Dags att stå på egna ben.
24 februari 2015
Skallen kokar
Den stora, härliga kudden är helt omöjlig. Hur fan ska jag ligga skönt... Kallt på rummet, men täcket är iallafall för varmt. Ömsom fryser, ömsom svettas jag.
De noggrant nedpackade träningskläderna är fortfarande oanvända. Fast gymmet är mindre än en minut bort med hissen.
Har varit en fin dag med sol och kall, klar luft full av kvitter och en föraning av vår.
Har betraktat dagen inifrån, genom fönstret i det varma, kvava klassrummet. Hade hellre varit ute. Tog en lång promenad också sen, efter att dagens föreläsningar var klara.
Tankar far i skallen. Det kokar därinne. All jävla nformation, alla intryck, mängder av frågor, tvivel och anklagelser... Varför har jag gått med på detta?! Hur fan kunde jag tro att jag skulle klara det här? En dag, bara EN jävla dag och skallen håller på att gå i bitar.
Fucking jävla skit. Hade mer än ett hopp, faktiskt en övertygelse, om att jag skulle klara det här.
Ibland gör det så jävla ont att tvivla.
23 februari 2015
Nu skiter jag i att "hålla ordning". Välkommen, kreativa kaos!
Mitt skrivbord verkar aldrig ha tillräckligt med utrymme för de
papper, häften, böcker, tekoppar, pennställ, almanackor och anteckningsblock
jag har i omlopp. Hyllorna ler lite som en tandlös gamling åt mig – det finns
gott om gluggar att stoppa in böcker, pärmar o annat i, men det är liksom omöjligt för
mig att hålla saker i hyllan. Det är ju inte i en hylla jag sitter och jobbar…
Min almanacka kämpar tappert med att hålla sidorna hela
efter ständiga attacker med suddgummit, som tunnar ut sidorna i takt med att
möten byter plats, flyttas, tas bort, kommer till. Kom-ihåg notiser trängs med
telefonnummer, bokningsnummer och inköpslistor.
I möten med ”kunder” har jag alltid målet att hålla mig till
den där mallen med frågor som är bra att få svar på. Men jag låter mig allt som
oftast dras med i berättelserna, det där från verkligheten, det som personen
varit med om, upplevt och som personens vardag färgas av. Det är mer regel än
undantag att samtalen tar längre tid än jag tänkt. Det är mer regel än undantag
att jag också får veta mer än jag tänkt. Det är mer regel än undantag att det
där med att hålla huvudet kallt får backa för hjärtat blir så varmt och mjukt.
Är en såndär slarv-kollega. Glömmer disk i hon i
personalrummet, missar att tömma pappersinsamlingen och förlägger jämt mina
nycklar på olika ställen i bygget.
Jag är djupt fascinerad av ordning och ordningsamma
människor. Önskar att jag var en såndär välorganiserad, strukturerad person med ordning på torpet. En som har välordnade dokumentskåp, väldiskad kopp och prunkande, välfriserade växter i fönstret. En vinkelrät, oklanderlig besättningsman utan skrynklor på uniformen.
När jag någon gång lyckats städa undan känner jag sådan vördnad för
ordningen att jag knappt kan vara mig själv, så rädd för att sabba de vackra,
fria ytorna, sabba den välordnade strukturen i hyllorna, trubba av spetsarna på
de nyvässade pennorna...
När jag trivs som bäst, när jag verkligen känner mig bekväm
och tillfreds. När jag kan tänka, göra, vara som jag vill utan att känna mig
varken rädd att sabba – eller äcklad av smuts… det är när det är lagom rörigt. De
saker jag behöver använda ligger på bekvämt räckhåll, hyllorna gapar trivsamt
tandlöst mot mig, glatt beredda på att ta emot vad det nu kan vara som jag inte
behöver längre. Papper, pärmar och böcker jag använder vinglar i hjälpligt
stabila högar. Någonstans en ljummen kopp, redo att släcka suget efter te.
För så funkar jag. För att jag ska kunna
smälta ihop allt jag hör, ser, läser, så behöver det blandas. Skrivbordet får
liksom spegla skallen min. Har kämpat så jäkla länge med att hålla isär,
sortera in och kategorisera. Men nu är det en gång så att kaos kan vara så
vansinnigt… fruktbart? Trivsamt?Härligt? Befriande? Rofyllt? Nyskapande? Eller kanske är det
kreativt? Kan inte riktigt sätta fingret på det. Eller, det kan jag kanske. Det
är jäkligt mycket jag.
Så, helt enkelt, nu begraver jag den där delen av mig själv
som dyrkat, vördat ordning, etiketter och välorganiserade bokhyllor. Antar att
den kommer försöka göra come-back – rise of the living dead är ju populärt
tema, och må så vara. Ska ha nåt på lut om den sidan skulle vara
omöjlig att helt begrava. Sortera foton, lösa geometriska gåtor eller nåt.
Nu ska jag återgå till att bejaka min fruktsamma,
impulsiva, kaosälskande del. Det är nog varken bättre eller sämre. Men skönare.
20 februari 2015
Det här är fan inte ett individproblem!
Hyser irritation, ilska men också sorg, över att det hela tiden känns som om den allmänna uppfattningen är att "du får skylla dig själv".
Bodil Jönsson säger nåt trösterikt i en artikel iallafall;
Det var många som gick in i väggen vid 2000-talet?
"Jo, vid den första ohälsan sade man till människor att det handlade om att lära sig sätta gränser när det i själva verket var företagen som inte satte gränser. Om jag hade sagt att jag skulle sätta mina egna gränser när jag var ung hade jag fått svaret vem tror du att du är."
(Ur artikeln "Vi borde bara jobba två timmar per dag" )
Bodil Jönsson säger nåt trösterikt i en artikel iallafall;
Det var många som gick in i väggen vid 2000-talet?
"Jo, vid den första ohälsan sade man till människor att det handlade om att lära sig sätta gränser när det i själva verket var företagen som inte satte gränser. Om jag hade sagt att jag skulle sätta mina egna gränser när jag var ung hade jag fått svaret vem tror du att du är."
(Ur artikeln "Vi borde bara jobba två timmar per dag" )
Riskfri arbetsglädje?
Har haft en del väldigt bra dagar på jobbet.
Inte det att jag inte blir trött, för det blir jag. Vansinnigt trött.
Men bra utifrån att ha en arbetslust, att jag känner att jag gör nytta, att jag känner att jag gör ett bra jobb. Att jag gör skillnad. Att jag är en del i ett sammanhang. Att det är kul, spännande, intressant. Att jag får göra nåt av det jag gillar riktigt mycket; hitta lösningar och vägar runt "problem" eller "hinder".
Och hela tiden den där skräckslagna känslan... det här är för bra. Nu går jag in i det för mycket, nu kommer jag att krascha!
Har levt så länge med "live-today-die-hard-tomorrow"-syndrom... ju mer energi, livslust, kreativitet jag har idag, desto hårdare fall blir det i morgon. Med trötthet, ont i kroppen, huvudvärk, yrsel och svajigt blodtryck.
Det är tärande att hela tiden analysera och försöka förutse möjliga konsekvenser av sitt handlande. Gick jag in för mycket, var det där ok, skulle jag backat, klarar jag den här uppgiften...
Ett sånt självtvivel har jag aldrig känt förut. Har haft tämligen klart för mig vad jag klarat av och inte.
Aldrig behövt tveka. Åtminstone inte på min ork.
Och så en enorm ilska.
Jag har haft en tanke, ambition, önskan, whatever, om att "kratta manegen", vara "underlättare", eller som kanske de flesta säger, arbeta i en arbetsledande position... Vill gärna skapa förutsättningar för andra att göra ett bra jobb. Sammafoga detaljnivå med helhetsperspektiv, föra idéer till praktisk verklighet. Låta verksamhet och personal få blomstra, för att bli riktigt patetisk...
Och nu är jag bara arg över att det verkar som att det här jävla utmattningshålet förföljer mig och stoppar mig från att faktiskt sikta. Som om det vore ett jävla svart hål som håller mig kvar innanför sin händelsehorisont.
Hur skulle svajiga jag klara ett sånt arbete?! Hur skulle jag ens kunna tänka mig...
Ibland försöker jag ändå föreställa mig att jag är i ergosfären av det där hålet. Att det ska kunna ge mig större kraft än jag haft förut.
Är utmattning och svarta hål jämförbara? Det återstår att se...
Inte det att jag inte blir trött, för det blir jag. Vansinnigt trött.
Men bra utifrån att ha en arbetslust, att jag känner att jag gör nytta, att jag känner att jag gör ett bra jobb. Att jag gör skillnad. Att jag är en del i ett sammanhang. Att det är kul, spännande, intressant. Att jag får göra nåt av det jag gillar riktigt mycket; hitta lösningar och vägar runt "problem" eller "hinder".
Och hela tiden den där skräckslagna känslan... det här är för bra. Nu går jag in i det för mycket, nu kommer jag att krascha!
Har levt så länge med "live-today-die-hard-tomorrow"-syndrom... ju mer energi, livslust, kreativitet jag har idag, desto hårdare fall blir det i morgon. Med trötthet, ont i kroppen, huvudvärk, yrsel och svajigt blodtryck.
Det är tärande att hela tiden analysera och försöka förutse möjliga konsekvenser av sitt handlande. Gick jag in för mycket, var det där ok, skulle jag backat, klarar jag den här uppgiften...
Ett sånt självtvivel har jag aldrig känt förut. Har haft tämligen klart för mig vad jag klarat av och inte.
Aldrig behövt tveka. Åtminstone inte på min ork.
Och så en enorm ilska.
Jag har haft en tanke, ambition, önskan, whatever, om att "kratta manegen", vara "underlättare", eller som kanske de flesta säger, arbeta i en arbetsledande position... Vill gärna skapa förutsättningar för andra att göra ett bra jobb. Sammafoga detaljnivå med helhetsperspektiv, föra idéer till praktisk verklighet. Låta verksamhet och personal få blomstra, för att bli riktigt patetisk...
Och nu är jag bara arg över att det verkar som att det här jävla utmattningshålet förföljer mig och stoppar mig från att faktiskt sikta. Som om det vore ett jävla svart hål som håller mig kvar innanför sin händelsehorisont.
Hur skulle svajiga jag klara ett sånt arbete?! Hur skulle jag ens kunna tänka mig...
Ibland försöker jag ändå föreställa mig att jag är i ergosfären av det där hålet. Att det ska kunna ge mig större kraft än jag haft förut.
Är utmattning och svarta hål jämförbara? Det återstår att se...
14 februari 2015
Som vanligt, och några naiva trötta tankar på kvällskvisten
Har gått exakt 7 dagar sen jag trappade av ytterligare 2,5 mg av dosen m Paroxetin.
Och idag börjar jag känna de där otäcka "zapparna" i huvudet, hur skallen liksom inte hänger med när jag vrider huvudet. Yrseln som slår till. Seghet.
Somnade vid åtta igår, vaknade halv åtta i morse. Som vanligt svettig och med lakanet ihopknölat och fuktigt. Kan inte minnas drömmen, men nåt var det. En blek liten aning som jagar utanför minnet, liksom.
Trots att jag sover så mycket är jag så väldigt, väldigt trött. Som vanligt.
Tog mig ut i förmiddags på en promenad. Ville egentligen springa men S rådde mig att promenera. Har ju varit så väldigt mycket förkyld så länge.
Men på måndag ska jag banne mig hitta på nåt som gör mig riktigt trött, svettig, slutkörd. Gymmet kanske, eller löpning.
Har läst!
Det är så skönt. Härligt skönt att försvinna in i en berättelse.
Det blev Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar", hela trilogin.
Jag grät vid ett par ställen och det kändes så himla skönt att känna något. Har velat läsa den länge, sen den kom ut faktiskt. Men då hann jag inte och sen gick ju saker o ting åt helvete. Så lite skönt att äntligen komma till skott och göra nåt jag velat göra ett tag.
Han hade en del intressanta vinklingar kring sjukdom och skuldbeläggning.
Nu kan det jag gått - och går - igenom näppeligen jämföras med hiv. Absolut inte. Men det här med sjuka och att förtjäna den. Har stött på förtäckta förebråelser och även helt öppna beskyllningar; om att mitt mående, min sjukdom, min ohälsa, skulle ha med mina livsval att göra. Att jag fick skylla mig själv för att ha skaffat fyra barn, då kan man ju inte orka jobba heller! Eller att jag fick räkna med att må kasst när jag inte tagit föräldraledigt ett år för varje barn. Eller att jag får skylla mig sjölv som tagit på mig "så mycket" (vad det skulle vara vet jag inte..)
Är väl naiv. Men jag trodde att värderingar och fördomar hade utvecklats respektive avvecklats i takt med t ex informationssamhällets uppgång.
Att man är mer än sitt kön, mer än sin roll i familjen.
En naiv förhoppning om att få bli sedd som den person jag hoppas att jag ändå är.
Och idag börjar jag känna de där otäcka "zapparna" i huvudet, hur skallen liksom inte hänger med när jag vrider huvudet. Yrseln som slår till. Seghet.
Somnade vid åtta igår, vaknade halv åtta i morse. Som vanligt svettig och med lakanet ihopknölat och fuktigt. Kan inte minnas drömmen, men nåt var det. En blek liten aning som jagar utanför minnet, liksom.
Trots att jag sover så mycket är jag så väldigt, väldigt trött. Som vanligt.
Tog mig ut i förmiddags på en promenad. Ville egentligen springa men S rådde mig att promenera. Har ju varit så väldigt mycket förkyld så länge.
Men på måndag ska jag banne mig hitta på nåt som gör mig riktigt trött, svettig, slutkörd. Gymmet kanske, eller löpning.
Har läst!
Det är så skönt. Härligt skönt att försvinna in i en berättelse.
Det blev Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar", hela trilogin.
Jag grät vid ett par ställen och det kändes så himla skönt att känna något. Har velat läsa den länge, sen den kom ut faktiskt. Men då hann jag inte och sen gick ju saker o ting åt helvete. Så lite skönt att äntligen komma till skott och göra nåt jag velat göra ett tag.
Han hade en del intressanta vinklingar kring sjukdom och skuldbeläggning.
Nu kan det jag gått - och går - igenom näppeligen jämföras med hiv. Absolut inte. Men det här med sjuka och att förtjäna den. Har stött på förtäckta förebråelser och även helt öppna beskyllningar; om att mitt mående, min sjukdom, min ohälsa, skulle ha med mina livsval att göra. Att jag fick skylla mig själv för att ha skaffat fyra barn, då kan man ju inte orka jobba heller! Eller att jag fick räkna med att må kasst när jag inte tagit föräldraledigt ett år för varje barn. Eller att jag får skylla mig sjölv som tagit på mig "så mycket" (vad det skulle vara vet jag inte..)
Är väl naiv. Men jag trodde att värderingar och fördomar hade utvecklats respektive avvecklats i takt med t ex informationssamhällets uppgång.
Att man är mer än sitt kön, mer än sin roll i familjen.
En naiv förhoppning om att få bli sedd som den person jag hoppas att jag ändå är.
9 februari 2015
Ofokuserad & spattig till 1000...
Har verkligen bytt beteendemönster...
Började i morse m att helt oplanerat flexa en timme... Är nu på jobbet o helt ofokuserad, ska läsa in en massa inför utbildning i v 9 men jag bara flippar runt - tömmer pappersinsamlingen, fixar nya tejprullar, "städar" skrivbordet... Helt spattig!
Och just ja, kommer gå hem två timmar tidigare också. För att hämta sonen med kompis, de ska leka i em.
Jag har liksom inte nån riktig lust att jobba alls... just nu iaf... Märkligt att känna så...
Och så är jag så konstigt jävla spattig!!!
Började i morse m att helt oplanerat flexa en timme... Är nu på jobbet o helt ofokuserad, ska läsa in en massa inför utbildning i v 9 men jag bara flippar runt - tömmer pappersinsamlingen, fixar nya tejprullar, "städar" skrivbordet... Helt spattig!
Och just ja, kommer gå hem två timmar tidigare också. För att hämta sonen med kompis, de ska leka i em.
Jag har liksom inte nån riktig lust att jobba alls... just nu iaf... Märkligt att känna så...
Och så är jag så konstigt jävla spattig!!!
31 januari 2015
Skakigt
Står på darriga ben.
Det kändes bra och stadigt före jul. Orkade med både jobbet och livet, liksom.
Sen efter julledigheten har jag jobbat heltid. Och har somnat runt sextiden flera kvällar, nån gång varit vaken ända till åtta, nio-tiden. Inte så kul för S. Han känner sig som ensamstående fembarnsfar...
I förra veckan var jag och min kollega M långt iväg på möte, sov till o med över. På väg hem var det bedrövligt väder med snö, temp runt nollan och halt som rackarns.
Det låg nåt konstigt över vägen. När vi kom nämre såg vi att det var taket på ett lastbilssläp vi såg. M bromsade in väldigt bestämt, så att vi stannade några meter ifrån ekipaget. Det spärrade av hela vägen. Förarhytten låg på andra sidan släpet, i vinkel liksom.
M gick ut för att kolla hur det var med föraren. När han öppnade dörren var det så kusligt tyst. Jag satt kvar i bilen, med dörren öppen, och ringde 112.
Såg hur M försvann bakom ekipaget och berättade för larmoperatören varitfrån vi hade åkt och vart vi var på väg och vad som hade hänt.
Just då ser jag ett ljussken bakom det välta lastbilsekipaget. Sen ser jag hur en lastbilsfront brakar fram i full kraft vid sidan av förarhytten, just den vägen M gått för att titta till föraren.
Jag vrålade till larmoperatören men minns inte riktigt vad.
Var helt säker på att M hade blivit krossad, att han var död. Var också säker på att den här lastbilen skulle få med sig det välta ekipaget och att det skulle krossa bilen och mig.
Allt måste ha skett på en bråkdels sekund.
Föraren av den framrusande lastbilen lyckades välta sitt ekipage ner i diket, lägga det på sidan liksom. Det redan havererade ekipaget hade inte rört på sig.
Och efter vad som kändes som en evighet, såg jag M komma fram ur skogen. Han hade sett ljuset från lastbilen och rusat upp i skogen, långt upp. Tack och lov!
Sen dess sover jag inget vidare. Har varit trött förut men nu känns det som jag inte sovit alls, när det är dags att vakna.
Är trött, uppskruvad, tänker på M och lastbilsfronten, just när den brakade fram och jag trodde att M var borta.
Ibland drömmer jag. Drömmer så kusligt.
En dröm handlade om att jag skulle inhysa spindlar på mig själv, i fickor och klädveck, och för varje spindel fick jag pengar. Och därför tog jag på mig uppdraget, för att jag måste tjäna pengar. Och ajg var tvungen att röra mig så försiktigt, helst inte alls, för att jag inte skulle råka krossa någon spindel, eller ännu värre bli biten av en.
En annan dröm handlade om en tävling där jag var med och bland annat var jag med i en jakt av något slag och i nästa gren var det simning och jag höll på att drunkna hela tiden.
Och ibland vaknar jag utan att minnas nån dröm. Är bara obehaglig till mods, varm och svettig och med lakanet ihoptrasslat som ett dragspel, ofta helt uppdraget i en smal skrynklig sträng.
Har pratat med L och kollat om det skulle vara idé att ta imovane ett par nätter bara för att få sova.
Är så vansinnigt jävla rädd att jag ska falla tillbaka ner i hålet, ner i helvetet. Vet att sömnen är så viktig och det här skrämmer skiten ur mig. Fick okej på imovanet. Och vi ska träffas på tisdag.
Undrar när P har tid att träffas igen.
Har haft möte med min chef, T, också. Hon är bra. Men den ständigt återkommande frågan "hur återhämtar du dig?" går mig på nerverna.
Jag sover. Äter. Det är min återhämtning. Och käkar järntabletter, paroxetin och få-lite-stopp-på-mensblödningen-tabletter. Jag vet inte vad mer jag kan göra för att FÅ energi. Stoppa fingrarna i eluttaget?!
Det kändes bra och stadigt före jul. Orkade med både jobbet och livet, liksom.
Sen efter julledigheten har jag jobbat heltid. Och har somnat runt sextiden flera kvällar, nån gång varit vaken ända till åtta, nio-tiden. Inte så kul för S. Han känner sig som ensamstående fembarnsfar...
I förra veckan var jag och min kollega M långt iväg på möte, sov till o med över. På väg hem var det bedrövligt väder med snö, temp runt nollan och halt som rackarns.
Det låg nåt konstigt över vägen. När vi kom nämre såg vi att det var taket på ett lastbilssläp vi såg. M bromsade in väldigt bestämt, så att vi stannade några meter ifrån ekipaget. Det spärrade av hela vägen. Förarhytten låg på andra sidan släpet, i vinkel liksom.
M gick ut för att kolla hur det var med föraren. När han öppnade dörren var det så kusligt tyst. Jag satt kvar i bilen, med dörren öppen, och ringde 112.
Såg hur M försvann bakom ekipaget och berättade för larmoperatören varitfrån vi hade åkt och vart vi var på väg och vad som hade hänt.
Just då ser jag ett ljussken bakom det välta lastbilsekipaget. Sen ser jag hur en lastbilsfront brakar fram i full kraft vid sidan av förarhytten, just den vägen M gått för att titta till föraren.
Jag vrålade till larmoperatören men minns inte riktigt vad.
Var helt säker på att M hade blivit krossad, att han var död. Var också säker på att den här lastbilen skulle få med sig det välta ekipaget och att det skulle krossa bilen och mig.
Allt måste ha skett på en bråkdels sekund.
Föraren av den framrusande lastbilen lyckades välta sitt ekipage ner i diket, lägga det på sidan liksom. Det redan havererade ekipaget hade inte rört på sig.
Och efter vad som kändes som en evighet, såg jag M komma fram ur skogen. Han hade sett ljuset från lastbilen och rusat upp i skogen, långt upp. Tack och lov!
Sen dess sover jag inget vidare. Har varit trött förut men nu känns det som jag inte sovit alls, när det är dags att vakna.
Är trött, uppskruvad, tänker på M och lastbilsfronten, just när den brakade fram och jag trodde att M var borta.
Ibland drömmer jag. Drömmer så kusligt.
En dröm handlade om att jag skulle inhysa spindlar på mig själv, i fickor och klädveck, och för varje spindel fick jag pengar. Och därför tog jag på mig uppdraget, för att jag måste tjäna pengar. Och ajg var tvungen att röra mig så försiktigt, helst inte alls, för att jag inte skulle råka krossa någon spindel, eller ännu värre bli biten av en.
En annan dröm handlade om en tävling där jag var med och bland annat var jag med i en jakt av något slag och i nästa gren var det simning och jag höll på att drunkna hela tiden.
Och ibland vaknar jag utan att minnas nån dröm. Är bara obehaglig till mods, varm och svettig och med lakanet ihoptrasslat som ett dragspel, ofta helt uppdraget i en smal skrynklig sträng.
Har pratat med L och kollat om det skulle vara idé att ta imovane ett par nätter bara för att få sova.
Är så vansinnigt jävla rädd att jag ska falla tillbaka ner i hålet, ner i helvetet. Vet att sömnen är så viktig och det här skrämmer skiten ur mig. Fick okej på imovanet. Och vi ska träffas på tisdag.
Undrar när P har tid att träffas igen.
Har haft möte med min chef, T, också. Hon är bra. Men den ständigt återkommande frågan "hur återhämtar du dig?" går mig på nerverna.
Jag sover. Äter. Det är min återhämtning. Och käkar järntabletter, paroxetin och få-lite-stopp-på-mensblödningen-tabletter. Jag vet inte vad mer jag kan göra för att FÅ energi. Stoppa fingrarna i eluttaget?!
19 januari 2015
Slitas mellan jobb och vabb...
Vabbar med minstingen (3år) idag. Han har feber o är sådär lagom trött. Vi tittar på Diego, dricker te och äter chokladtårta från igår då äldsten fyllde 12.
Försöker verkligen stenhårt med att njuta av att vara hemma o gosa o få ta det lugnt, men i en del av skallen vrålar mina skuldkänslor över vad jag inte får gjort på jobbet idag.Man är sin egen värsta fiende...
17 januari 2015
Märkligt känslokall
Tänker på hur märkligt det är i mitt inre. Känner inte så mycket. Konstigt.
Minns en kväll för ett par år sen, maken jobbade sent. När barnen somnat satt jag i soffan o såg en dokumentär om judiska barn (numera i åttioårsåldern) som fått hjälp att fly via "barntåg" ut ur något östeuropeiskt land. Hur föräldrar lämnade sina små telningar för att rädda dem, hur ledsna alla var. Jag grät och grät, kunde känna sorgen och förtvivlan inom mig. Vilken ångest att lämna sitt barn!
I mitt jobb är jag i kontakt med flyktingar, de flesta från Syrien. Har fått höra så många hemska saker om tortyr, avrättningar, försvunna personer, splittrade familjer. Sett förtvivlans djupa mörker hos de hitkomna. Mött leenden som aldrig når ögonen.
Förstår på ett intellektuellt plan att det här är hemskt, förfärligt. Men det är tomt i mig. Känner inget. Varken sorg eller förtvivlan eller ens ilska - jag brukar bli arg över sånthär men nej. Tomhet. Ett spår av hopplöshet.
Och ändå ligger jag vaken om natten och tänker på vad jag hört, tänker på de skadade, traumatiserade personer jag mött i veckan. Bara tankar. Känslorna är borta.
Och jag drömmer, hemska mardrömmar. Vaknar svettig. Trött. Men inte känslosam.
Och jag undrar ibland om jag tappat känslorna för alltid. Det kanske vore bra?
12 januari 2015
Förbannade jävla envishet...!
Jävla envishet. Du har lett mig dit jag aldrig trott jag kunde komma. Du har fört mig till fantastiska platser som jag inte kunnat drömma om. Du har gett mig en hög troféer som jag ibland är stolt över.
Och du har kastat mig rätt ner i helvetet.
Du svek mig, envisheten. Fan vad jag hatar hur jag är nu. Jag hatar hur jag inte orkar, hur jag inte kan få ihop saker och ting, hur hjärnan är en enda jävla röra. Hatar hur jag ändå envist försöker bara för att misslyckas.
Jävla envishet, din förrädare! Jag hatar dig! Jag hatar dig så hett!
Ändå vill jag inte vara utan dig. Hur ska jag få dig att sluta spåra ur? Sluta göra tokiga saker? Sluta driva mig själv till den yttersta randen och bortom den?
---
Det är min fjärde arbetsdag som heltidsfrisk.
På de här fyra dagarna har jag lyckats med att hoppa över en frukost och två luncher, återtagit en semesterdag för att gå in och jobba eftersom det var så jäkla viktigt att vara med vid ett möte, stannat kvar på jobbet efter stängningsdags eftersom jag absolut ville "bli klar först"...
Jag är nog ingen bra klient för företagshälsovården. Har skakat av mig det de försökt pränta in i mig. Eller, tja, det finns ju nånstans och skvalpar i bakhuvudet och ger mig lite dåligt samvete.
Å andra sidan är det inget som får mig att ändra beteendet.
Men jag vill. Vill verkligen göra sådär klokt och genomtänkt, vill kunna släppa jobbet när det är slut för dagen. Vill kunna känna ett lugn i att göra det jag kan, och inte mer. Att känna att det är tillåtet och bra att sluta fastän det bara är okej, och inte perfekt.
---
På den där ACT-kursen upprepade A vid flera tillfällen att det är bättre att sätta lite lägre mål, s åatt det finns en chans att uppfylla dem.
Men det är ju också svårt. För mig känns små mål meningslösa. Samtidigt som när jag satte ett mål att äta en frukt om dan, så vet jag att fastän jag tyckte det var ett fjösigt mål så var jag nöjd äver att ha lyckats med det.
Så nu har jag ett mål och det är att träna mindfulness (fan vad jag hatat det uttrycket... "träna mindfulness"... hrmpf!) en stund varje dag.
Och håll i hatten, jag har till och med köpt en bok om det... en bok av Ola Schenström (får mig att tänka på Itzhak Schenström vilket knappast bidrar till ett större förtroende för hela grejen. Men ändå...) Får se vad det kan leda till...
Tio minuter om dagen. Det ska väl till och med jag klara av.
Och du har kastat mig rätt ner i helvetet.
Du svek mig, envisheten. Fan vad jag hatar hur jag är nu. Jag hatar hur jag inte orkar, hur jag inte kan få ihop saker och ting, hur hjärnan är en enda jävla röra. Hatar hur jag ändå envist försöker bara för att misslyckas.
Jävla envishet, din förrädare! Jag hatar dig! Jag hatar dig så hett!
Ändå vill jag inte vara utan dig. Hur ska jag få dig att sluta spåra ur? Sluta göra tokiga saker? Sluta driva mig själv till den yttersta randen och bortom den?
---
Det är min fjärde arbetsdag som heltidsfrisk.
På de här fyra dagarna har jag lyckats med att hoppa över en frukost och två luncher, återtagit en semesterdag för att gå in och jobba eftersom det var så jäkla viktigt att vara med vid ett möte, stannat kvar på jobbet efter stängningsdags eftersom jag absolut ville "bli klar först"...
Jag är nog ingen bra klient för företagshälsovården. Har skakat av mig det de försökt pränta in i mig. Eller, tja, det finns ju nånstans och skvalpar i bakhuvudet och ger mig lite dåligt samvete.
Å andra sidan är det inget som får mig att ändra beteendet.
Men jag vill. Vill verkligen göra sådär klokt och genomtänkt, vill kunna släppa jobbet när det är slut för dagen. Vill kunna känna ett lugn i att göra det jag kan, och inte mer. Att känna att det är tillåtet och bra att sluta fastän det bara är okej, och inte perfekt.
---
På den där ACT-kursen upprepade A vid flera tillfällen att det är bättre att sätta lite lägre mål, s åatt det finns en chans att uppfylla dem.
Men det är ju också svårt. För mig känns små mål meningslösa. Samtidigt som när jag satte ett mål att äta en frukt om dan, så vet jag att fastän jag tyckte det var ett fjösigt mål så var jag nöjd äver att ha lyckats med det.
Så nu har jag ett mål och det är att träna mindfulness (fan vad jag hatat det uttrycket... "träna mindfulness"... hrmpf!) en stund varje dag.
Och håll i hatten, jag har till och med köpt en bok om det... en bok av Ola Schenström (får mig att tänka på Itzhak Schenström vilket knappast bidrar till ett större förtroende för hela grejen. Men ändå...) Får se vad det kan leda till...
Tio minuter om dagen. Det ska väl till och med jag klara av.
8 januari 2015
Nedtrappning
Igår tog jag en mindre dos av paroxetinet igen.
Har legat still över jul- och nyårsståhejet.
Men nu så. Bort med 2,5 mg till. Nere på mindre än en hel tablett, minsann. 17,5 mg typ, om dan. Ska se om jag kan få 10 mg tabletter isf de på 20. Så blir det inte så jädra pluttigt att dela.
Känner mig så trött. Seg som den där jäkla julkolan... Kommer mig inte för liksom, fast jag har en del jag skulle vilja göra, ta mig an, fixa. Men orken finns bara inte.
Tänker att det kanske inte är så konstigt ändå, nu efter allt jäkla ståhej som blir i mitten av december varje år. Och så mörkret.
Så svårt ändå att förlika mig med tröttheten, att ta det lugnt. Nu ska jag ju vara FRISK, liksom! Frisk och pigg och stark, intensiv och sprudlande. Som en L'Orealreklam.
För det är väl alla som inte är sjuka?
Visst är det så att antingen är man frisk, eller sjuk? Svart eller vit? Ett eller noll?
Fan vad jag känner mig ironisk idag :-/
Har legat still över jul- och nyårsståhejet.
Men nu så. Bort med 2,5 mg till. Nere på mindre än en hel tablett, minsann. 17,5 mg typ, om dan. Ska se om jag kan få 10 mg tabletter isf de på 20. Så blir det inte så jädra pluttigt att dela.
Känner mig så trött. Seg som den där jäkla julkolan... Kommer mig inte för liksom, fast jag har en del jag skulle vilja göra, ta mig an, fixa. Men orken finns bara inte.
Tänker att det kanske inte är så konstigt ändå, nu efter allt jäkla ståhej som blir i mitten av december varje år. Och så mörkret.
Så svårt ändå att förlika mig med tröttheten, att ta det lugnt. Nu ska jag ju vara FRISK, liksom! Frisk och pigg och stark, intensiv och sprudlande. Som en L'Orealreklam.
För det är väl alla som inte är sjuka?
Visst är det så att antingen är man frisk, eller sjuk? Svart eller vit? Ett eller noll?
Fan vad jag känner mig ironisk idag :-/
3 januari 2015
Fler kvinnor utmattade - kan det här vara en delförklaring?
Tankarna började mala direkt när jag läst denna korta artikel.
Kan det vara så att "duktiga" killar och tjejer helt enkelt "multitaskar" sönder hjärnan? Till slut lägger växeln ner och systemet kraschar.
Har ofta använt mig av metaforen "den trasiga växeln" för att beskriva hur knasigt jag funkar. Att det inte går så bra att hålla på med flera saker samtidigt, då blir det snömos.
Och den bristande sömnen gör att skallen inte reparerar sig som den skulle behöva.
Kan det här vara en - av många - förklaringar till varför så många fler tjejer än killar är sjukskrivna för utmattning?
http://nyheter24.se/nyheter/759347-darfor-behover-kvinnor-mer-somn-an-man
Kan det vara så att "duktiga" killar och tjejer helt enkelt "multitaskar" sönder hjärnan? Till slut lägger växeln ner och systemet kraschar.
Har ofta använt mig av metaforen "den trasiga växeln" för att beskriva hur knasigt jag funkar. Att det inte går så bra att hålla på med flera saker samtidigt, då blir det snömos.
Och den bristande sömnen gör att skallen inte reparerar sig som den skulle behöva.
Kan det här vara en - av många - förklaringar till varför så många fler tjejer än killar är sjukskrivna för utmattning?
http://nyheter24.se/nyheter/759347-darfor-behover-kvinnor-mer-somn-an-man
2 januari 2015
Prestera 100%
Är just nu tämligen nöjd med att ha klarat av första heltidsdagen. Har inte bara varit på jobbet, utan faktiskt också uträttat en del bra saker, vilket känns som en fin bonus. Nöjd, som sagt.
Även en aning rädd för hur det ska gå fortsättningsvis. Om jag nu är såhär trött efter en dag - hur blir det efter en vecka?!
Hade inte trott att det skulle vara sån skillnad mot att jobba 75%.
Stöp i säng direkt när jag kom hem, slumrade lite medan vardagens ljud flödade utanför sovrumsdörren.
Kändes nästan som influensa; ont i kroppen, frossa, huvudvärk. Så ont överallt att jag inte visste hur jag skulle ligga för att ha det minst obekvämt. Nånstans i bakhuvudet kom en tanke att använda några tekniker från basal kroppskännedom. Men det fanns varken ork eller koncentration att följa den tanken.
Har halvslumrat lite från och till, varit uppe och ätit lite och tagit en kopp te också. Ska straxt gå och sova på riktigt, under täcket med pyjamas.
Barnen har fått galna sovtider nu med jul och nyårsfirande, de två äldsta är uppe fortfarande men det får vara så. De hittar nog till kudden vad det lider...
När jag nattade de små satt jag en stund och stirrade in i deras lavalampa och lät tankarna vandra.
Jo, jag är en prestationsnörd. Jag erkänner. Jag vill så hemskt gärna bli uppmärksammad för att ha gjort bra saker, att ha uträttat något, löst ett problem eller hjälpt på något sätt.
Jag avskyr att göra fel, eller att sätta någon i klistret, att skapa problem.
Jag behöver så väldigt mycket vara lösningen, inte orsaken problemet. Eller, inte ens orsak till något problem, Jag vill inte vara onödig. Helt enkelt.
Jag måste vara en positiv, stark kraft. Hela tiden. Överallt.
Annars är det ingen mening att finnas till.
Typ.
Även en aning rädd för hur det ska gå fortsättningsvis. Om jag nu är såhär trött efter en dag - hur blir det efter en vecka?!
Hade inte trott att det skulle vara sån skillnad mot att jobba 75%.
Stöp i säng direkt när jag kom hem, slumrade lite medan vardagens ljud flödade utanför sovrumsdörren.
Kändes nästan som influensa; ont i kroppen, frossa, huvudvärk. Så ont överallt att jag inte visste hur jag skulle ligga för att ha det minst obekvämt. Nånstans i bakhuvudet kom en tanke att använda några tekniker från basal kroppskännedom. Men det fanns varken ork eller koncentration att följa den tanken.
Har halvslumrat lite från och till, varit uppe och ätit lite och tagit en kopp te också. Ska straxt gå och sova på riktigt, under täcket med pyjamas.
Barnen har fått galna sovtider nu med jul och nyårsfirande, de två äldsta är uppe fortfarande men det får vara så. De hittar nog till kudden vad det lider...
När jag nattade de små satt jag en stund och stirrade in i deras lavalampa och lät tankarna vandra.
Jo, jag är en prestationsnörd. Jag erkänner. Jag vill så hemskt gärna bli uppmärksammad för att ha gjort bra saker, att ha uträttat något, löst ett problem eller hjälpt på något sätt.
Jag avskyr att göra fel, eller att sätta någon i klistret, att skapa problem.
Jag behöver så väldigt mycket vara lösningen, inte orsaken problemet. Eller, inte ens orsak till något problem, Jag vill inte vara onödig. Helt enkelt.
Jag måste vara en positiv, stark kraft. Hela tiden. Överallt.
Annars är det ingen mening att finnas till.
Typ.