Nya sätt

Har nu alltmer accepterat att jag inte funkar som jag brukar. Och att jag behöver ändra på rätt många saker. Det är, minst sagt, en del att vänja sig vid.

Som att alltid skriva upp möten och annat i en stor väggalmanacka. Att "hålla nåt i huvudet" finns inte längre. Skallen är som Bermudatriangeln; saker försvinner spårlöst...

Som att låta bli att försöka hinna med så mycket. Att låta var sak ta tid. Och att vila emellanåt. Inte skynda till nästa och nästa...

Som att låta mig vara som jag är. Inte forcera framåt. Inte kriga mot min kropp eller skalle.

Men fasen vad svårt det är. Varje människa har väl en tid i livet då man är expert på att lära sig, den brukar väl vara från födelsen till man är ungefär 18/19 år och sen avtar efterhand.
Jag är äldre än så och det är inte så enkelt att lära in nya sätt att vara, nya sätt att göra. De gamla hjulspåren är skrämmande djupa.

Redo för jobb?

Ett skirt hopp spirar inuti.

Meningslösheten som legat som en våt filt över tillvaron, känns lite annorlunda. Det finns en vilja att finna meningen.
Det ihåliga, stumma ljudet av omvärlden som ekat så tomt har långsamt blivit mjukare, fått mer klang, fler nyanser.

Jag räcker längre.
Min ena unge berättade idag att det var skönt nu när jag inte blev "såhääär arg " (sträckte ut armarna åt sidorna så långt hon kunde) utan "bara såhär mycket arg" (minskade avståndet mellan händerna till ungefär hälften).
Och det är inte så svårt att komma upp på morronen. Energin räcker till lite lättare. Behöver inte fjösa runt på sparlåga hela tiden och gå och vila så ofta. Kan klara ut att både ta en promenad, fixa en kanna te, laga lite käk, till och med skriva inköpslistor som inte är uppåt väggarna... och - inte minst - jag läser lättare nu.

Har börjat känna efter mer i kroppen. Märker att jag ofta spänner mig väldigt mycket, i väldigt många muskler. Stod och skalade en morot och började känna efter lite i kroppen, som jag stod där. Hoppsan! Shit vad en massa onödig anspänning i benen, axlarna, nacken... Har känt efter vid fler tillfällen. Kan upptäcka när jag sitter i soffan och vilar att axlar, nacke, rygg är alldeles hård och spänd.
Tänker att jag ska slappna av, eller åtminstone inte spänna/anstränga musklerna mer än vad som behövs. Det är svårt, men blir lättare. Och jag antar att det är bra, att känna in detta och lära om musklerna till ett mer normalt "normalläge".
Inte minst vid läggdags är det ju skönt att spänna av, låta kroppen bli mjuk - och varm! Fryser ofta och funderar på om det möjligen beror på att jag spänner mig så mycket.

Sovandet går fortfarande bra. Tar zopiklon/imovane fortfarande men har gått ner i dos. Har fått lite skumma drömmar men sover sex-åtta timmar per natt vilket är helt otroligt skönt. Ibland vaknar jag till vid fyra/femrycket men har hittills kunnat somna om rätt snabbt.
Ett tag tog jag tabletten varannan dag men det fungerade verkligen inte bra. Vill gärna trappa ut tabletterna men tror det är bättre åtminstone för mig att trappa ner lugnt och stilla med lägre och lägre dos isf att köra på varannan natt.

Tror mig vara redo att börja rulla igång med jobba så smått. Men jag vet inte riktigt om jag vågar lita på mitt eget omdöme. Har en riktigt envis, högljudd arbetsmyra i skallen. Och den myran kan det vara svårt att sluta lyssna på.

Ska träffa både läkaren L och kontorschefen nu i veckan. Och nästa vecka är det sittning med psykologen P igen. Och även möte med någon från personalavdelningen tillsammans med P, L, kontorschefen och mig. DET mötet ser jag inte fram emot. Känner mig så usel, misslyckad, dålig... det är jobbigt att träffa alla som liksom "granskar" en, vid ett och samma tillfälle. Känner mig sönderbränd av ett antal förstoringsglas, liksom...

En liten ljusning

Har haft en helt ok dag. I förrgår. Det kändes "ljust" liksom och jag orkade ta mig igenom dagen med ork och energi i behåll. När morgonen grydde och det var dags för uppstigning låg lilltösen i sängen. Isf att börja tjata om att gå upp och komma i tid till skolan, kittlade jag henne och hon skrattade och vi busade och kramades. Bara det gör ju att man känner sig pigg! Resten av dan gick i jämnt lunk trots att minstingen var hemma med feber och hosta. Jag orkade med det mesta. Fick inte något utbrott förrän på kvällen faktiskt.
Jätteskönt.

Igår var jag hos sjukgymnasterna på vårdcentralen och deltog i "Basal kroppskännedom". Har gjort övningar hos sjukgymnsaten förut, men då ensam. Nu var det i grupp.
Som vanligt när det var liggande öveningar så kändes det som att hela golvet lutade, riktigt läskigt. Annars var det helt ok. Men shit vad jag är skev i kroppen... Vänster sida kändes helt ok men höger som nåt skevt, stelt skrotavfall... Ska träffas 10 ggr så det blir intressant att se om det blir någon förändring. Om det känns annorlunda så småningom.
Blev så trött efteråt. Men när jag kommit hem kände jag mig ändå "livlig" på nåt sätt och tog mig ut och sprang. Har inte sprungit sen trettonhelgen. Blev en kortrunda på knappa 4 km, men ändå.
Maken hade fixat middag under tiden, så sen var det bara att duscha och sätta sig vid dukat bord. Mycket trevligt. Jag var faktiskt - kors i taket -  HUNGRIG!! Åt som en häst. Nackdelen med det var ju att eftersom jag inte ätit speciellt mycket på flera månader så fick magen panik. Hela kroppen faktiskt. Fick lägga mig, hade frossa och magknip och maken värmde vetekudden så jag skulle få lite lindring...

Vet inte om det är tabletterna, basal kroppkännedom eller löpningen som gjorde det. Antagligen en kombo. Iallafall. Det kändes himla bra att både orka springa och att känna hunger. Och att dagen innan dessutom orkat inte bara existera utan faktiskt orkat leva en liten smula.

Vågar knappt hoppas på nåt längre - det gör ju ont när man trillar ner i skiten sen - men kanske, kanske... Är det en vändning på gång?

Motigt i uppförsbacken

Så många tankar. Den ena hinner inte landa förrän nästa, och nästa, och nästa flyger in i en ständig flod. En flod som håller på att dränka mig. När jag inte hinner med mig själv, när jag översköljs av dessa flyktiga, nästintill ogripbara tankar och känslor… då drunknar jag. Hinner inte få luft. Kvävs. Sakta – men obevekligt.

Orden sviker mig. Får inte fatt på dem. Får frågan hur jag mår. ”Bättre”. ”Hur då? På vilket sätt?” jag vet ju svaret men kan inte formulera det. Munnen blir stum en lång stund. Jag som avskyr att vara långsam. Att inte kunna svara direkt. Eller åtminstone – att inte kunna svara när jag vet svaret. Ibland, i vanliga fall, kan jag vara ”långsam”, eller kanske snarare ta tid för vissa saker. Men det är för att låta hjärnan snurra på. Så även om kroppen är stilla och munnen tyst så snurrar skallen och jag mejslar ut mina svar, mina tankar, mina ord.

Men nu, nu fungerar det inte. Jag är långsam i tanken. Skallen hänger inte med. Jag avskyr det. Jag hatar vad jag blivit. Att jag inte kan. Gapet mellan att vilja och kunna har tänjts ut långt bortom smärtgränsen till en ständigt förtvivlad frustration över mina begränsningar.

Begränsningar som det inte går att jobba på eller träna bort, åtminstone inte på något för mig veterligt sätt. Det blir bara värre och värre. Jag avskyr att inte kunna påverka. Att hela jag ligger i händerna på den obevekliga Tiden. Tiden som ska läka mig. Tiden, som jag inte vet om den kommer kunna läka mig överhuvudtaget. Eller när den är klar. Om den nånsin blir det.

Jag vill kunna påverka min situation. Jag vill veta var jag befinner mig på vägen till mitt mål, och hur jag kan ta mig dit på fortast tid eller kortast väg. Eller smartast väg, oftast. Oftast är det värt att ta en liten omväg för att slippa göra ytterligare en resa.

Ibland försöker jag tänka så nu också. Att ta det lugnt, låta det ta tid, låta det bli en ”omväg” för att slippa ta en till resa. För att slippa krascha igen. Ändå har jag gjort just det. Tiden, den obevekliga Tiden, går och går och jag blir ju inte bättre. Jag fungerar inte som jag brukar, som jag är van. Och jag hatar det. Jag hatar långsamheten, ofärdigheten.

Att vilja men inte kunna

Trött och orolig. Kroppen gör ont och tankarna snurrar... kan inte riktigt komma till ro.
Var på jobbet igår och lämnade läkarintyget. Pratade lite med några kolleger. Gick in i mitt rum och kände efter lite. Jo, jag vill tillbaka.
Möblerade om lite, flyttade skrivbordet och stökade lite med bokhyllorna.

Vill tillbaka, vill, vill, vill! Känner mig så frustrerad. Hamnar så lätt i "återhämtningsstress" om ni förstår, jag vill bli bättre nu, fort, genast, så att jag kan börja jobba igen.
Samtidigt så är jag så trött, seg, tung i tanken... hjärnan har glappkontakt (utom katastrofavdelningen, som har full bemanning dygnet runt).

FUCK! Jag hatar när det "bara är tiden" som kan läka - jag vill kunna snabba på det här!!

Känna efter, lyssna inåt...

Har ofta tryckt bort sånt jag inte velat känna av. Obehagligheter. Jobbiga saker.
Men när jag stänger av det där så är det andra saker också som stängs av.

Och motsatt - nu när jag av nöd är tvungen att lyssna inåt, känna efter hur det känns, då spolas en del gammal skit upp på köpet.
Det är svårt att navigera i det där. Riktigt svårt.

Då och då känner jag mig som ett barn, som inte riktigt kan hantera sig och i ren frustration slänger sig på golvet och skriker eller kanske rusar in i sitt rum och smäller igen dörren efter sig.

Ibalnd blir jag bara panikslagen. Fast nu var det längesen jag blev det - tabletterna kapar av paniken. Det blir mer bara väldigt oroligt och jag kan inte vara stilla och det är kaos band tankar och känslor.

Det krävs en del mod att låta känslorna komma. Jag övar ibland på att låta dem finnas där, att inte fästa för stor vikt vid dem men inte heller låta dem ta över fullständigt.
Det är svårt. För även om min hjärna verkar ha glappkontakt och rent allmänt i dåligt skick så är katastrofavdelningen i full verksamhet fortfarande. Den har snarare överbemanning.
Fan, att de inte kan skicka ner några killar till avdelningen för logiskt och rationellt tänkande!