Tvivel

Eller mer precist är det självtvivel.
Väldigt mycket funderingar och ifrågasättande av min förmåga, min kapacitet...

Mina gränser, min karta, har ritats om.
Allt är annorlunda.
Ändå inte.

Vem är jag nu?

Gamla mönster

Jag såg en slags bild en gång, en "graf" över sjukdomsförloppet och tillfrisknandet hos en person med utmattningssyndrom. Den såg logisk och förutsägbar ut.

Jag tror inte personen som ritade den har nån vidare egen erfarenhet av vare sig insjuknande eller tillfrisknande av utmattning. Antingen det eller så är jag inte alls på äg att tillfriskna. För det är tamejfan varken förutsägbart eller logiskt, och jag följer inte alls den där "kurvan"..

Träffade P för definitivt sista gången 30 mars. Träffade L sista gången förra veckan. Eller, vi bokade inte nån ny tid. Och så har jag hört ryktesvägen att han går i pension till halvårsskiftet. Och jag har ny chef sen 1 april.
Jag känner mig rätt så utelämnad, faktiskt. Och det känns de senaste två veckorna som att det börjar tippa utför.

Men jo, det finns saker som funkar. Jag sover om nätterna, för det mesta. Det går bra att läsa, tack och lov. Inga panikattacker på väldigt länge. Inga svimningsanfall. Det går bra att natta de två yngsta. Jag har till o med gjort bra saker på jobbet.

Det som inte känns bra, är dels att jag är så vråltrött. Det kom som ett brev när jag började heltid efter nyår. Sen lättade det lite, blev värre efter den där lastbilsolyckan, planade ut lite igen - men nu de senaste två veckorna har det blivit värre och idag fick jag till o med lägga mig mitt på dan ett par timmar. Det har jag inte gjort sen i höstas, sovit på dagen.
Jag orkar inte ens ut på kolonilotten, hade planerat det efter jobbet några dagar men det gick bara inte. Det fans inte på kartan..!
Vidare så har jag hamnat i en dålig trend med att stanna kvar på jobbet efter halv fem. Aja baja. Men det har bara inte gått att lämna, det är grejer som MÅSTE bli gjorda.
Och så har jag blivit mer glömsk, både med vad jag har gjort och med att komma ihåg vad jag ska göra. Vilket är skrämmande välbekant.

Det är så jäkla svårt att hålla emot. Jag hittar inte kraften riktigt att göra det, vill inte heller vara en fyrkantig byråkratnisse utan när saker kommer upp så vill jag lösa dem.

Kanske sitter problemet i att jag känner mig... nästan SKYLDIG att lösa problemen. Att det är "mitt  fel" om det inte funkar. Fast jag förstår ju rent logiskt att det inte är så. Men det är känslan jag får, hur som helst. Fast det är ju inte jag som person, det är systemet, förutsättningarna, reglerna att förhålla sig till som inte alltid klickar med behoven.


Jag känner mig rastlös, "speedad" och har rätt mkt funderingar kring framtiden.
Och som så ofta nuförtiden, har jag svårt att samla ihop tankarna till något genomarbetat, en plan. Hur som så har jag anmält mig till ett (ganska stort) antal kurser på högskolan. Distanskurser. Både inför sommaren och till i höst.
Socialpsykologi, sociologi, psykologi. Och en komvuxkurs också, i nybörjarspanska - varför  inte liksom?!


Natten som gick hadejag en obehaglig dröm. L och P satt och diskuterade vid ett bord, samtidigt som de iakttog mig. Vi befann oss utomhus och det blåste. Jag kunde inte höra vad de sa. Så de skrev i varsitt block men papprena blåste iväg när jag skulle få dem, så jag kom inte åt att läsa.
Jag har i alla fall inte drömt obehagligheter om min nye chef. Han har inte ens dykt upp i medvetandet när jag varit ifrån jobbet, vilket är en skön omväxling mot hur det var med min förre chef.