Känner igen det där... vet inte om du tycker om att läsa. Men det finns en bok om självmedkänsla av Agneta Lagercrantz som verkar mkt intressant. Den handlar om just konsten att vara snäll och förlåtande med sig själv när man inte känner sig på topp. (För det behöver man inte vara jämt...)
Förresten...en sak till. Du frågar vem du är. Jag tänker att du är du. Och det har du ju egentligen varit hela tiden. Just grejen med utmattning är väl (om jag får generalisera) att man under för lång tid försöker vara någon man inte är och klara mer än man egentligen orkar med. Du är inte dina prestationer. Alltså är du den du är även om du inte gör lika mycket som du gjort tidigare eller om du har andra ramar och förhållningssätt till saker. Vet inte om det bara låter flummigt... men några tankar från min sida...
Precis detta upptar ofta mina tankar just nu. Har sedan några veckor återvänt till jobbet efter fem månaders sjukskrivning. Det mesta är sig likt men jag är annorlunda. Som att jag själv och även mina kollegor behöver lära känna en ny person. Den här personen som precis börjat ta form efter kraschlandningen. Samma men skörare, långsammare och mer eftertänksam. Den här modifierade (inte nödvändigtvis sämre?) hjärnan jag nu ska leva med. Hur både använda och ta hand om den på bästa sätt?
Samma här.. Vill man bli den man var förut? Ska det vara så här jämt? Ska jag aldrig orka mer än så här? När ska jag lära mig känna vart mina gränser går?
Jeg også kjenner meg utrolig igjen i dette. Det er så vanskelig. De sier man skal kun bruke 80 prosent av tilgjengelig energi, men når man ikke vet hva det er?? Jeg skjønner det ikke før jeg har brukt 150 prosent og går på en kjempesmell at det er for mye. Hvem er jeg nå ja. Jeg lurer masse. Snakket med stressrådgiver om jeg kunne si ting jeg liker. Hva jeg liker å gjøre. Jeg vet ikke det en gang! Vet ikke er standardsvaret for tiden. Føler meg som en hodeløs høne.
Känner igen det där... vet inte om du tycker om att läsa. Men det finns en bok om självmedkänsla av Agneta Lagercrantz som verkar mkt intressant. Den handlar om just konsten att vara snäll och förlåtande med sig själv när man inte känner sig på topp. (För det behöver man inte vara jämt...)
SvaraRaderaFörresten...en sak till. Du frågar vem du är. Jag tänker att du är du. Och det har du ju egentligen varit hela tiden. Just grejen med utmattning är väl (om jag får generalisera) att man under för lång tid försöker vara någon man inte är och klara mer än man egentligen orkar med. Du är inte dina prestationer. Alltså är du den du är även om du inte gör lika mycket som du gjort tidigare eller om du har andra ramar och förhållningssätt till saker.
SvaraRaderaVet inte om det bara låter flummigt... men några tankar från min sida...
Precis detta upptar ofta mina tankar just nu. Har sedan några veckor återvänt till jobbet efter fem månaders sjukskrivning. Det mesta är sig likt men jag är annorlunda. Som att jag själv och även mina kollegor behöver lära känna en ny person. Den här personen som precis börjat ta form efter kraschlandningen. Samma men skörare, långsammare och mer eftertänksam. Den här modifierade (inte nödvändigtvis sämre?) hjärnan jag nu ska leva med. Hur både använda och ta hand om den på bästa sätt?
SvaraRaderaSamma här.. Vill man bli den man var förut? Ska det vara så här jämt? Ska jag aldrig orka mer än så här? När ska jag lära mig känna vart mina gränser går?
SvaraRaderaJeg også kjenner meg utrolig igjen i dette. Det er så vanskelig. De sier man skal kun bruke 80 prosent av tilgjengelig energi, men når man ikke vet hva det er?? Jeg skjønner det ikke før jeg har brukt 150 prosent og går på en kjempesmell at det er for mye.
SvaraRaderaHvem er jeg nå ja.
Jeg lurer masse. Snakket med stressrådgiver om jeg kunne si ting jeg liker. Hva jeg liker å gjøre. Jeg vet ikke det en gang! Vet ikke er standardsvaret for tiden. Føler meg som en hodeløs høne.