24 november 2014
Sorg
Jag läste flera gånger. Två rader. Rakt på bara.
En kollega och god vän har förlorat sin son.
En sprallig ung man på väg in i vuxenlivet finns inte mer.
Avgrundsdjupet öppnade sig i magen. Tårarna rann nerför kinderna. Tungan låg som en torr raggsocka i munnen och runt den bet tänderna ihop så hårt, så hårt.
Höll på att falla ner i avgrunden men lyckades på nåt sätt vacklande balansera på kanten.
Jobbet känns som förbannat. Under de senaste året har tre av mina goaste kolleger kastats in i nåt av det mest smärtsamma, mest onaturliga som finns; att förlora sitt barn, och barnbarn.
En förälder ska inte begrava sitt barn. Den gamla generationen ska se den nya växa upp, åldras i ro för att sedan begravas och bli ihågkomna av sina barn. Och så går historien vidare. Allt annat är... FEL!
Tre unga vuxna finns inte mer, och ett litet knyte fick aldrig se världen.
Det skär och skaver. Jag blir arg och lessen. Det är för jävligt. Och jag kan inte göra nåt åt det.
En maktlöshet jag känt förut blossar upp. Glöden har väl aldrig slocknat gissar jag.
Det bränner i hjärtat. Avgrunden står vidöppen.
Det är för jävligt. Och jag kan inte göra nåt åt det.
Helvete också.
23 november 2014
23 november
Ny jobbevecka i morgon alltså.
Ser fram emot den. I fredags hade jag en vansinnigt trött arbetsdag och samtidigt en av de mest givande på väldigt länge.
Men nånstans gnager det - det får inte bli FÖR kul, får inte gå upp i det FÖR mycket, inte FÖR mycket engagemang...
Är tokglad och skiträdd samtidigt. Märklig känslokombo.
Ser fram emot den. I fredags hade jag en vansinnigt trött arbetsdag och samtidigt en av de mest givande på väldigt länge.
Men nånstans gnager det - det får inte bli FÖR kul, får inte gå upp i det FÖR mycket, inte FÖR mycket engagemang...
Är tokglad och skiträdd samtidigt. Märklig känslokombo.
12 november 2014
Varv på varv
Så var det dags igen att falla bakåt.
Yrsel. "Närminnesdemens". Koncentration och fokus i mikroskopiska mängder.
Funderar över om jag har utmanat mig själv för mycket, ställt för stora krav på mig. Eller om jag bara är för otålig. Kanske har jag drivit mig in i ett bakslag, ett återfall? Kan man ha periodvis utmattning? En kognitiv bipolaritet...
Eller är det så att jag fått en hjärnskada? Nåt som inte kommer läka, nåt som kommer sätta käppar i hjulen för mig resten av livet? Kommer jag för alltid tappa tråden i samtal, glömma var jag lagt mina grejer, stanna upp mitt i en rörelse för att förvirrat undra vad jag var på väg att göra?
Kommer mina barn alltid sucka trött och säga att "men mamma, jag sa ju det till dig igår..."
Är så trött och uppgiven. Jag vill inte ha det såhär.
Men vad jag vill spelar ingen roll. Det är fan ta mig som det är oavsett vad jag gör. Och jag hatar det.
För att inte tappa fästet alldeles, för att ha något att klamra mig fast vid, så har jag en bild jag tänker på ibland.
Jag tänker på hur en rymdfarkost ibland måste ta extra sats för att komma ut i rymden. Då tar den ett eller flera varv runt en planet för att dra nytta av planetens gravitation.
Jag tänker att jag är som den där rymdfarkosten. Tar varv på varv för att slutligen nå den kritiska hastigheten som låter mig fara iväg.
Så nu försöker jag tänka att jag är inne i ett nytt varv runt utmattningen. Ett varv som ger mig ännu mer kraft, som för mig ännu närmre den kritiska hastigheten.
Då, när jag når den, då kan jag äntligen slunga mig iväg!
Och kommer fan ta mig aldrig mer åka varv på varv i utmattningens kvävande sfär.
Yrsel. "Närminnesdemens". Koncentration och fokus i mikroskopiska mängder.
Funderar över om jag har utmanat mig själv för mycket, ställt för stora krav på mig. Eller om jag bara är för otålig. Kanske har jag drivit mig in i ett bakslag, ett återfall? Kan man ha periodvis utmattning? En kognitiv bipolaritet...
Eller är det så att jag fått en hjärnskada? Nåt som inte kommer läka, nåt som kommer sätta käppar i hjulen för mig resten av livet? Kommer jag för alltid tappa tråden i samtal, glömma var jag lagt mina grejer, stanna upp mitt i en rörelse för att förvirrat undra vad jag var på väg att göra?
Kommer mina barn alltid sucka trött och säga att "men mamma, jag sa ju det till dig igår..."
Är så trött och uppgiven. Jag vill inte ha det såhär.
Men vad jag vill spelar ingen roll. Det är fan ta mig som det är oavsett vad jag gör. Och jag hatar det.
För att inte tappa fästet alldeles, för att ha något att klamra mig fast vid, så har jag en bild jag tänker på ibland.
Jag tänker på hur en rymdfarkost ibland måste ta extra sats för att komma ut i rymden. Då tar den ett eller flera varv runt en planet för att dra nytta av planetens gravitation.
Jag tänker att jag är som den där rymdfarkosten. Tar varv på varv för att slutligen nå den kritiska hastigheten som låter mig fara iväg.
Så nu försöker jag tänka att jag är inne i ett nytt varv runt utmattningen. Ett varv som ger mig ännu mer kraft, som för mig ännu närmre den kritiska hastigheten.
Då, när jag når den, då kan jag äntligen slunga mig iväg!
Och kommer fan ta mig aldrig mer åka varv på varv i utmattningens kvävande sfär.
5 november 2014
ACT och medvetet närvarande frånvaro av omedvetenhet... eller hur det nu var...
Acceptance Commitment Therapy.
Acceptance Commitment Training.
Det är det senare jag deltar i. Trodde först det skulle vara "terapi" men det är det alltså inte.
Hur som helst så är det en rätt så skön grej. Vi är sex gruppdeltagare och så A och Å som är psykologer. A är liksom typ huvudledaren.
Inför första tillfället hade vi fått en uppgift, att reflektera kring tre olika "teman".
Det var skönt att göra, kände jag. Har ju bland annat formulerat tankar här. Men nu fick jag liksom anvisningar hur jag skulle strukturera mina tankar utifrån olika perspektiv. Skönt, och intressant.
Till den här träffen, nummer två, fick vi ännu mer skrivuppgifter. Bland annat att formulera värderingar inom fyra olika områden i livet; hälsa, relationer, arbete, intressen/fritid.
Det vart väldigt mycket skrivande för mig. Papprena vi fått att använda för att skriva på, blev snabbt fullklottrade. Och så ändrade jag formuleringar så många gånger att pappret blev alldeles strävt av allt suddande.
En annan uppgift var att områdesvis, utifrån värdeorden, fundera ut vilka handlingar som vore ett steg i värderiktningen.
Och om det fanns några hinder. Om det fanns hinder - skulle jag Acceptera eller Förändra?
Mycket tankar och funderingar blev det.
Bland annat så funderade jag en hel del över arbetet och hur jag skulle kunna göra för att gå i min värderiktning avseende min sektionschef. En av mina värderingar är att vara tydlig, en annan att vara respektfull. Och att vara proffsig. Ta ansvar för mitt arbete. Vilka handlingar kunde jag göra för att gå i den riktningen, när det kom till mitt alldeles brännheta minfält - det om att bli ledd och styrd av min sektionschef. Några stapplande idéer kom iallafall, om att sitta ner med honom och - väl förberedd - informera om dels min ståndpunkt men också tala om att jag känt (och känner) mig övervakad, misstrodd och kränkt.
Så besviken jag blev.
På ett möte, en arbetsplatsträff, berättade kontorschefen att min sektionschef inte kommer jobba kvar. Som jag förstod det, hade kontorschefen fattat beslutet att min sektionschef inte skulle fortsätta som chef och att de sedan kommit överens om att han skulle avsluta sin anställning.
Först förvåning. Jag försökte ta in det, satt stum och noll och tunsen saker for genom huvudet och kroppen.
Gick bedövad till mitt rum och ringde S. Var liksom tvungen att prata med honom. Han var liksom en klippa ute i verkligheten, en kontakt utanför den overklighetsbubbla som kontoret blivit.
Så lättnad.
Sen en massa funderingar om varför, och vad det rent praktiskt betyder för mig i mitt dagliga arbete. Och sen - tankarna om vad sjutton, jag behöver ju prata med honom! Jag vill ju komma över det här, lämna det bakom mig och jag har ju faktiskt till och med en plan för det...! Så rumphugget. Ett slag i luften. Känsla av tomhet, av att jag inte betyder nåt.
Jag tog upp det idag, när det var min tur att berätta om hur det gått med uppgiften. A fångade upp det och vi reflekterade en del över det i hela gruppen. Jag fick frågan om vad jag ville göra, och vad jag ville att fd sektionschefen skulle göra. Nåt att grunna vidare på.
Idag fick vi också göra en övning i "medveten närvaro". Vi satt och blundade och A guidade oss lugnt, med djup röst.
För min del blev det "omedveten frånvaro" flera gånger. Tänken med övningen var att rikta uppmärksamheten mot andningen. Och när uppmärksamheten vandrade iväg, skulle man rikta tillbaka sig mot andningen. Själva grejen var att just märka att tankarna gick iväg, att notera att "det där var en tanke", inte göra nåt med den utan bara låta den passera och rikta sig mot andningen igen.
Det där är ett enormt utvecklingsområde för mig....!
Gång på gång drog "tankefilmen" igång utan att jag märkte eller noterade att jag tänkte på nåt. Jag har också väldigt svårt att "se tanken utifrån" - tankefilmen är igång och jag befinner mig mitt i den. Kanske skulle försöka med att tänka i ord istället? Undrar hur det skulle bli... jag tänker ju liksom i "film"-mediet. En film säger mer än en miljard ord..!
Nåväl. Jag kommer få utforska det framöver för det ingår i läxan att göra övningen dagligen och dessutom skriva ner efteråt i ett formulär.
Jag var lite fundersam över ACT-grejen först. Över huvud taget har jag tyckt - baserat på det jag läst mig till genom böcker o på nätet - att psykologi och terapi varit katastrofalt övermarinerat i naturvetenskapliga "angreppsvinklar".
ACT känns för mig som ett stort steg åt det filosofiska hållet. Vilket för mig är mycket positivt.
Att fundera över mina inre drivkrafter, vilka egenskaper jag vill uttrycka och min ärliga mening - och hur jag uttrycker den i handling.
Vad är viktigt för mig? Hur märks det i mina handlingar? Märks det överhuvudtaget?
Hur nära lever jag det liv jag skulle vilja leva?
Det är nånstans där som nog vi alla behöver stanna till och kalibrera kompassen.
Acceptance Commitment Training.
Det är det senare jag deltar i. Trodde först det skulle vara "terapi" men det är det alltså inte.
Hur som helst så är det en rätt så skön grej. Vi är sex gruppdeltagare och så A och Å som är psykologer. A är liksom typ huvudledaren.
Inför första tillfället hade vi fått en uppgift, att reflektera kring tre olika "teman".
Det var skönt att göra, kände jag. Har ju bland annat formulerat tankar här. Men nu fick jag liksom anvisningar hur jag skulle strukturera mina tankar utifrån olika perspektiv. Skönt, och intressant.
Till den här träffen, nummer två, fick vi ännu mer skrivuppgifter. Bland annat att formulera värderingar inom fyra olika områden i livet; hälsa, relationer, arbete, intressen/fritid.
Det vart väldigt mycket skrivande för mig. Papprena vi fått att använda för att skriva på, blev snabbt fullklottrade. Och så ändrade jag formuleringar så många gånger att pappret blev alldeles strävt av allt suddande.
En annan uppgift var att områdesvis, utifrån värdeorden, fundera ut vilka handlingar som vore ett steg i värderiktningen.
Och om det fanns några hinder. Om det fanns hinder - skulle jag Acceptera eller Förändra?
Mycket tankar och funderingar blev det.
Bland annat så funderade jag en hel del över arbetet och hur jag skulle kunna göra för att gå i min värderiktning avseende min sektionschef. En av mina värderingar är att vara tydlig, en annan att vara respektfull. Och att vara proffsig. Ta ansvar för mitt arbete. Vilka handlingar kunde jag göra för att gå i den riktningen, när det kom till mitt alldeles brännheta minfält - det om att bli ledd och styrd av min sektionschef. Några stapplande idéer kom iallafall, om att sitta ner med honom och - väl förberedd - informera om dels min ståndpunkt men också tala om att jag känt (och känner) mig övervakad, misstrodd och kränkt.
Så besviken jag blev.
På ett möte, en arbetsplatsträff, berättade kontorschefen att min sektionschef inte kommer jobba kvar. Som jag förstod det, hade kontorschefen fattat beslutet att min sektionschef inte skulle fortsätta som chef och att de sedan kommit överens om att han skulle avsluta sin anställning.
Först förvåning. Jag försökte ta in det, satt stum och noll och tunsen saker for genom huvudet och kroppen.
Gick bedövad till mitt rum och ringde S. Var liksom tvungen att prata med honom. Han var liksom en klippa ute i verkligheten, en kontakt utanför den overklighetsbubbla som kontoret blivit.
Så lättnad.
Sen en massa funderingar om varför, och vad det rent praktiskt betyder för mig i mitt dagliga arbete. Och sen - tankarna om vad sjutton, jag behöver ju prata med honom! Jag vill ju komma över det här, lämna det bakom mig och jag har ju faktiskt till och med en plan för det...! Så rumphugget. Ett slag i luften. Känsla av tomhet, av att jag inte betyder nåt.
Jag tog upp det idag, när det var min tur att berätta om hur det gått med uppgiften. A fångade upp det och vi reflekterade en del över det i hela gruppen. Jag fick frågan om vad jag ville göra, och vad jag ville att fd sektionschefen skulle göra. Nåt att grunna vidare på.
Idag fick vi också göra en övning i "medveten närvaro". Vi satt och blundade och A guidade oss lugnt, med djup röst.
För min del blev det "omedveten frånvaro" flera gånger. Tänken med övningen var att rikta uppmärksamheten mot andningen. Och när uppmärksamheten vandrade iväg, skulle man rikta tillbaka sig mot andningen. Själva grejen var att just märka att tankarna gick iväg, att notera att "det där var en tanke", inte göra nåt med den utan bara låta den passera och rikta sig mot andningen igen.
Det där är ett enormt utvecklingsområde för mig....!
Gång på gång drog "tankefilmen" igång utan att jag märkte eller noterade att jag tänkte på nåt. Jag har också väldigt svårt att "se tanken utifrån" - tankefilmen är igång och jag befinner mig mitt i den. Kanske skulle försöka med att tänka i ord istället? Undrar hur det skulle bli... jag tänker ju liksom i "film"-mediet. En film säger mer än en miljard ord..!
Nåväl. Jag kommer få utforska det framöver för det ingår i läxan att göra övningen dagligen och dessutom skriva ner efteråt i ett formulär.
Jag var lite fundersam över ACT-grejen först. Över huvud taget har jag tyckt - baserat på det jag läst mig till genom böcker o på nätet - att psykologi och terapi varit katastrofalt övermarinerat i naturvetenskapliga "angreppsvinklar".
ACT känns för mig som ett stort steg åt det filosofiska hållet. Vilket för mig är mycket positivt.
Att fundera över mina inre drivkrafter, vilka egenskaper jag vill uttrycka och min ärliga mening - och hur jag uttrycker den i handling.
Vad är viktigt för mig? Hur märks det i mina handlingar? Märks det överhuvudtaget?
Hur nära lever jag det liv jag skulle vilja leva?
Det är nånstans där som nog vi alla behöver stanna till och kalibrera kompassen.
17 oktober 2014
Utmattade är inte blinda. Bara väldigt närsynta.
Har märkt att jag under rätt lång tid, förmodligen flera år, varit oerhört uppgiftsorienterad. Utan att reflektera särskilt djupt över själva uppgifterna har jag gett mig i kast med dem med stor energi och hängivenhet. Eller snarare tunnelseende.
Har varit så fokuserad, så ensidigt fokuserad, att jag liksom nästan helt tappat bort att ifrågasätta, reflektera, fundera. Varför gör jag det här? Med vilket syfte? Ligger det här i linje med vad jag vill, med mina framtidsplaner, med mina värderingar?
Det är med allt större skamkänsla jag inser att jag slarvat bort en herrans massa kraft och tid på sådant som jag egentligen tycker är skitsaker.
P betonade vikten av att det man gör ligger i linje med sina värderingar, vad man tycker är viktigt.
Han pekade också på vikten av ett gott stöd; från chef, kolleger, hemifrån.
Jag har varit väldigt upptagen av att slåss. Mot arbetsbörda, mot tidsbrist, mot min i mitt tycke idiotiske närmste chef. Har även lagt väldigt mkt energi på att bekymra mig för både mina kunder och mina kolleger och slagit knut på mig för att försöka göra alla nöjda.
Ja, nånstans har jag gått från att tänka att jag ska göra så bra jag kan på jobbet, sen är det bra med det, till att vilja göra alla NÖJDA. Nöjda, men helst VÄLDIGT nöjda. ALLA. Inte bara kunder/klienter men också mina kolleger. Och helst också min idiotiske chef. Men särskilt min väldigt mycket top-notch kontorschef. Och definitivt min familj.
Ju sämre jag mådde desto mer fokus på att göra alla nöjda. Glada.
Ju sämre jag mådde desto mer gick jag vilse.
Jag gick all-in i varje uppgift utan att fundera på hur viktigt jag tyckte det var - eller BORDE tycka det var. Var det värt att lägga så mycket kraft på just det jag gjorde? Mitt svar nu - solklart inte. Vissa saker kan man gå in i med själ och hjärta. Men inte allt.
Bland annat svarade jag så inihelvete noggrant på en arbetsmiljöenkät. Skrev en massa förslag på förbättringar om allt möjligt. Lyckligtvis slarvade jag bort den, för jag hittade den i en av lådorna när jag städade för några månader sen. Då när jag skulle börja jobba igen, för andra gången.
Det var ju inte klokt vad jag skrivit! Hade någon läst hade den antingen tyckt att jag var en jävla gnällspik eller trott att jag bodde på jobbet för jag hade ju koll på varenda liten jäkla tröskel och lös spik på hela bygget.
Var det värt att lägga så mycket tid o energi på det? Nej. Vi har ett skyddsombud, som har koll på trösklar och spikar. Min uppgift var att ge förslag på förbättringar av MIN arbetsmiljö. Gissa vem på hela kontoret som saknar skrivbordslampa? Fortfarande?!
Jag hade tappat bort mig själv. Gått vilse i fokus på andra.
Och istället för att göra vad jag hann på min arbetstid, vände jag på det och försökte "utöka" min arbetstid så jag skulle hinna göra alla nöjda. Glada.
Tror inte nån blev varken nöjdare eller gladare på grund av det, men då var jag övertygad om det.
Hur jag än gjorde blev det fel. Antingen hann jag inte med mitt jobb, eller så hann jag inte med min
familj.
Ju sämre jag mådde desto viktigare blev det att alla andra hade det bra. Och ju mer jag fokuserade på att alla andra skulle ha det bra, desto värre blev det.
Nu, efter ett drygt år som sjukskriven i olika omfattning, har jag lyckats bromsa mig så pass att tunnelseendet är borta.
Jag kan ta in fler aspekter av omvärlden än arbetet och familjen.
Till exempel kan jag se mig själv. Jag har också behov. Jag behöver också vara nöjd emellanåt.
För ett tag sen skrev jag:
"För mig är det svårt att se det som ett självändamål, att njuta. Njutning brukar för mig uppstå som en "sidoeffekt" av någonting jag gör eller uträttar./.../ Så funkar det med det mesta, det jag gör eller uträttar för andra som får dem att må bra, som jag gör för att jag tycker om och älskar dem och för att jag vill att de ska må bra, DÅ njuter jag när jag lyckas med det."
Har nu mer o mer börjat hitta någon slags egen"njutning", eller "lust", eller kanske "kul".
Var o gympade på Friskis häromdan. Efteråt, när endorfinerna rusade i kroppen, kände jag mig inte bara sådär "endorfinhög" utan faktiskt fick jag LUST till nåt. Efter passet fick jag en enorm lust att dra ut och springa en runda. Det gjorde jag inte, men LUSTEN att göra det kom.
Senare, på biblioteket, fann jag att jag fick lust att läsa en massa i ett visst ämne. Inte bara att jag ville ta reda på saker i ett visst syfte (som när jag läste på om kompostering...). Jag hade helt enkelt LUST att läsa på. Att ta reda på. För att det är KUL! Har en enorm trave böcker som jag börjat plöja i. Vissa återlämnas i stort sett olästa men några har jag lånat om flera gånger. Det går ju tyvärr fortfarande rätt långsamt med läsningen efsom jag behöver pausa så ofta.
Och njutning...
När jag kommer in på mitt arbetsrum och utför de uppgifter jag fått på ett bra sätt, då njuter jag.
När jag ligger i sängen om morronen och hör mina barn ivrigt hälsa varann god morgon och sedan börjar leka med varann. När jag hör dem sjunga, skratta, berätta saker för varann. Då njuter jag.
När S och jag skrattar tillsammans för att vi är helt synkade och har köpt exakt samma saker helt oberoende av varann, eller för att vi går ut i köket precis samtidigt för att göra te, eller när den ene säger högt precis vad den andre av oss tänker. Då njuter jag av vetskapen att jag kan vila i honom. Njuter av att han känner mig så väl, att jag känner honom så väl. Njuter av att vi finns för varann. Alltid.
Jag tror att en hel del av oss som blir utmattade, inte nödvändigvis är tokpresterare eller sådana som gnäller över hur saker o ting borde vara av rent missnöje.
För mig känns det som om det är en smygande sjukdom, något som kryper på så sakta att man inte har en chans att kunna stoppa sig i tid. Lite som närsynthet. Du märker inte det eftersom det sker så gradvis. Inte förrän du kört in i en stolpe "som inte fanns där!", tvingats till optikern och fått på dig ett par glasögon, inte förrän DÅ, när du ser alla grässtrån i gräset och alla små fina tunna kvistar i träden och alla hårstrån och textilfibrerna i kläderna - DÅ fattar du att du är närsynt och du inser vad du inte har sett på väääldigt länge.
På samma sått menar jag att utmattade människor inte är missnöjda, illvilliga, grälsjuka gnällspikar. Gradvis har deras synfält blivit suddigare, gradvis har de börjat gå vilse, gradvis har de tappat perspektivet och kan därför inte annat än se just den uppgift som ligger framför dem just nu. Därför kan de inte heller inse att det finns grader av engagemang. Att det finns olika nivåer av hängivenhet. Det är nämligen antingen av eller på. Ett eller noll. Allt eller inget.
Förhoppningsvis behöver en närsynt person inte krascha i trafiken innan det kommer signaler om att synen behöver kollas.
Tyvärr verkar det som att en utmattad behöver krascha rätt rejält innan det händer något. Dels för att vi i det här landet är lite reserverade och inte gärna lägger oss i andras liv. Tyvärr. Dels för att de av oss som faktiskt blir utmattade nog är så pass inbitna tjurskallar att vi inte ändrar på oss förrän vi absolut, definitivt inte har något annat val i hela världen än att ändra på vårt beteende.
För trots allt så är det nog en hel del personer som är på väg in i stressrelaterad sjukdom men som märker vad som är på väg att hända och som inser att det inte är bra och att det är dags att byta riktning. Som dämpar hastigheten och tar hand om sig i tid.
Vi andra envisa åsnor har inte den förmågan eller vill inte inse faktum och kör på. Och kraschar så det sjunger om det.
Jag kommer aldrig mer vara tyst och reserverad och inte lägga mig i andras liv.
Jag kommer ställa de där frågorna. De där som jag själv innerst inne hoppades få slippa - och slapp - från min omgivning alldeles för länge. Jag kommer också ställa alla de där frågorna jag önskat att vuxna runtomkring hade ställt till mig när jag var barn och "ungdom".
Vi är alla en del av någon annans tillvaro.
Ibland får vi möjligheten till att förbättra någon annans liv.
Men om vi inte frågar, får vi aldrig veta.
Har varit så fokuserad, så ensidigt fokuserad, att jag liksom nästan helt tappat bort att ifrågasätta, reflektera, fundera. Varför gör jag det här? Med vilket syfte? Ligger det här i linje med vad jag vill, med mina framtidsplaner, med mina värderingar?
Det är med allt större skamkänsla jag inser att jag slarvat bort en herrans massa kraft och tid på sådant som jag egentligen tycker är skitsaker.
P betonade vikten av att det man gör ligger i linje med sina värderingar, vad man tycker är viktigt.
Han pekade också på vikten av ett gott stöd; från chef, kolleger, hemifrån.
Jag har varit väldigt upptagen av att slåss. Mot arbetsbörda, mot tidsbrist, mot min i mitt tycke idiotiske närmste chef. Har även lagt väldigt mkt energi på att bekymra mig för både mina kunder och mina kolleger och slagit knut på mig för att försöka göra alla nöjda.
Ja, nånstans har jag gått från att tänka att jag ska göra så bra jag kan på jobbet, sen är det bra med det, till att vilja göra alla NÖJDA. Nöjda, men helst VÄLDIGT nöjda. ALLA. Inte bara kunder/klienter men också mina kolleger. Och helst också min idiotiske chef. Men särskilt min väldigt mycket top-notch kontorschef. Och definitivt min familj.
Ju sämre jag mådde desto mer fokus på att göra alla nöjda. Glada.
Ju sämre jag mådde desto mer gick jag vilse.
Jag gick all-in i varje uppgift utan att fundera på hur viktigt jag tyckte det var - eller BORDE tycka det var. Var det värt att lägga så mycket kraft på just det jag gjorde? Mitt svar nu - solklart inte. Vissa saker kan man gå in i med själ och hjärta. Men inte allt.
Bland annat svarade jag så inihelvete noggrant på en arbetsmiljöenkät. Skrev en massa förslag på förbättringar om allt möjligt. Lyckligtvis slarvade jag bort den, för jag hittade den i en av lådorna när jag städade för några månader sen. Då när jag skulle börja jobba igen, för andra gången.
Det var ju inte klokt vad jag skrivit! Hade någon läst hade den antingen tyckt att jag var en jävla gnällspik eller trott att jag bodde på jobbet för jag hade ju koll på varenda liten jäkla tröskel och lös spik på hela bygget.
Var det värt att lägga så mycket tid o energi på det? Nej. Vi har ett skyddsombud, som har koll på trösklar och spikar. Min uppgift var att ge förslag på förbättringar av MIN arbetsmiljö. Gissa vem på hela kontoret som saknar skrivbordslampa? Fortfarande?!
Jag hade tappat bort mig själv. Gått vilse i fokus på andra.
Och istället för att göra vad jag hann på min arbetstid, vände jag på det och försökte "utöka" min arbetstid så jag skulle hinna göra alla nöjda. Glada.
Tror inte nån blev varken nöjdare eller gladare på grund av det, men då var jag övertygad om det.
Hur jag än gjorde blev det fel. Antingen hann jag inte med mitt jobb, eller så hann jag inte med min
familj.
Ju sämre jag mådde desto viktigare blev det att alla andra hade det bra. Och ju mer jag fokuserade på att alla andra skulle ha det bra, desto värre blev det.
Nu, efter ett drygt år som sjukskriven i olika omfattning, har jag lyckats bromsa mig så pass att tunnelseendet är borta.
Jag kan ta in fler aspekter av omvärlden än arbetet och familjen.
Till exempel kan jag se mig själv. Jag har också behov. Jag behöver också vara nöjd emellanåt.
För ett tag sen skrev jag:
"För mig är det svårt att se det som ett självändamål, att njuta. Njutning brukar för mig uppstå som en "sidoeffekt" av någonting jag gör eller uträttar./.../ Så funkar det med det mesta, det jag gör eller uträttar för andra som får dem att må bra, som jag gör för att jag tycker om och älskar dem och för att jag vill att de ska må bra, DÅ njuter jag när jag lyckas med det."
Har nu mer o mer börjat hitta någon slags egen"njutning", eller "lust", eller kanske "kul".
Var o gympade på Friskis häromdan. Efteråt, när endorfinerna rusade i kroppen, kände jag mig inte bara sådär "endorfinhög" utan faktiskt fick jag LUST till nåt. Efter passet fick jag en enorm lust att dra ut och springa en runda. Det gjorde jag inte, men LUSTEN att göra det kom.
Senare, på biblioteket, fann jag att jag fick lust att läsa en massa i ett visst ämne. Inte bara att jag ville ta reda på saker i ett visst syfte (som när jag läste på om kompostering...). Jag hade helt enkelt LUST att läsa på. Att ta reda på. För att det är KUL! Har en enorm trave böcker som jag börjat plöja i. Vissa återlämnas i stort sett olästa men några har jag lånat om flera gånger. Det går ju tyvärr fortfarande rätt långsamt med läsningen efsom jag behöver pausa så ofta.
Och njutning...
När jag kommer in på mitt arbetsrum och utför de uppgifter jag fått på ett bra sätt, då njuter jag.
När jag ligger i sängen om morronen och hör mina barn ivrigt hälsa varann god morgon och sedan börjar leka med varann. När jag hör dem sjunga, skratta, berätta saker för varann. Då njuter jag.
När S och jag skrattar tillsammans för att vi är helt synkade och har köpt exakt samma saker helt oberoende av varann, eller för att vi går ut i köket precis samtidigt för att göra te, eller när den ene säger högt precis vad den andre av oss tänker. Då njuter jag av vetskapen att jag kan vila i honom. Njuter av att han känner mig så väl, att jag känner honom så väl. Njuter av att vi finns för varann. Alltid.
Jag tror att en hel del av oss som blir utmattade, inte nödvändigvis är tokpresterare eller sådana som gnäller över hur saker o ting borde vara av rent missnöje.
För mig känns det som om det är en smygande sjukdom, något som kryper på så sakta att man inte har en chans att kunna stoppa sig i tid. Lite som närsynthet. Du märker inte det eftersom det sker så gradvis. Inte förrän du kört in i en stolpe "som inte fanns där!", tvingats till optikern och fått på dig ett par glasögon, inte förrän DÅ, när du ser alla grässtrån i gräset och alla små fina tunna kvistar i träden och alla hårstrån och textilfibrerna i kläderna - DÅ fattar du att du är närsynt och du inser vad du inte har sett på väääldigt länge.
På samma sått menar jag att utmattade människor inte är missnöjda, illvilliga, grälsjuka gnällspikar. Gradvis har deras synfält blivit suddigare, gradvis har de börjat gå vilse, gradvis har de tappat perspektivet och kan därför inte annat än se just den uppgift som ligger framför dem just nu. Därför kan de inte heller inse att det finns grader av engagemang. Att det finns olika nivåer av hängivenhet. Det är nämligen antingen av eller på. Ett eller noll. Allt eller inget.
Förhoppningsvis behöver en närsynt person inte krascha i trafiken innan det kommer signaler om att synen behöver kollas.
Tyvärr verkar det som att en utmattad behöver krascha rätt rejält innan det händer något. Dels för att vi i det här landet är lite reserverade och inte gärna lägger oss i andras liv. Tyvärr. Dels för att de av oss som faktiskt blir utmattade nog är så pass inbitna tjurskallar att vi inte ändrar på oss förrän vi absolut, definitivt inte har något annat val i hela världen än att ändra på vårt beteende.
För trots allt så är det nog en hel del personer som är på väg in i stressrelaterad sjukdom men som märker vad som är på väg att hända och som inser att det inte är bra och att det är dags att byta riktning. Som dämpar hastigheten och tar hand om sig i tid.
Vi andra envisa åsnor har inte den förmågan eller vill inte inse faktum och kör på. Och kraschar så det sjunger om det.
Jag kommer aldrig mer vara tyst och reserverad och inte lägga mig i andras liv.
Jag kommer ställa de där frågorna. De där som jag själv innerst inne hoppades få slippa - och slapp - från min omgivning alldeles för länge. Jag kommer också ställa alla de där frågorna jag önskat att vuxna runtomkring hade ställt till mig när jag var barn och "ungdom".
Vi är alla en del av någon annans tillvaro.
Ibland får vi möjligheten till att förbättra någon annans liv.
Men om vi inte frågar, får vi aldrig veta.
10 oktober 2014
Det här med att få tummen ur...
Jahapp.
Här sitter jag nu vid det smuliga köksbordet och skriver. Äntligen. Har tänkt skriva flera gånger men...
Har haft så svårt att komma mig för. Blir så trött nuförtiden, jobbet är roligt och tar helt klart ut sin rätt. Brukar mest bara orka "vara" om eftermiddagarna.
Är uppe i 50% nu. Det vart rätt stor skillnad i att jobba 2 timmar om dan och att jobba 4. Hinner med mer. Kan göra saker som tar längre tid efsm jag har tid på mig att göra klart.
För än så länge funkar det inte riktigt att lämna något halvvägs, för att fortsätta nästa dag. Helt meningslöst faktiskt, för jag måste börja om då.
Det är kul. Och tröttande.
Har alltmer tydligt märkt av en inte så trevlig sida hos mig. Jag har börjat skjuta upp saker. Det behöver inte vara särskilt svåra eller jobbiga grejer. Bara det att det liksom inte... flyter i riktningen, liksom. Svårt o förklara känner jag.
Men som förut, innan liksom, då gjorde jag grejer liksom "bara sådär". Tjoff, tjoff, tjoff, klart, liksom. Oavsett hur mycket eller lite "flyt i riktningen" det var så blev saker gjorda.
Nu är det väldigt mycket "jag ska bara göra x först.... och titta där, vad konstigt, det får jag kolla på...." osv. Det som egentligen borde göras blir ogjort medan en massa annat blir grudligt utfört. Inte är det nån logik i det heller. Om jag vet att "nu behöver jag verkligen tvätta annars blir det kaos i morgon när tjejerna inte har några rena tröjor"... Nä, då blir det med stor säkerhet inte gjort. Nästa grej kanske är att, tja, t ex fixa matlåda till jobbet. Fy så tråkigt. "Men titta, vad mycket tvätt, jag måste dra igång tvättmaskinen ju!"
Och så håller det på. Rätt störigt beteende alltså. Jag blir jävligt irriterad på mig själv, min dåliga självdisciplin och ffa att jag har ju BESTÄMT när jag ska göra det och ÄNDÅ skjuter jag på det.
Och så ställer jag till det. Blir galet irriterad och väldigt uppjagad, när jag hamnar i tidsnöd.
Men så, besynnerligt nog, inträffar "The Triss-moment". Ni vet. PLÖTSLIGT HÄNDER DET. När det råkar flyta i riktningen liksom.
Har länge, flera månader, tänkt skaffa träningskort på Friskis. Som ligger så lååångt bort - inte... Så en dag nyligen råkade jag vara i närheten av Friskis i ett helt annat ärende och DÅ! Minsann, så cyklade jag till Friskis och ordnade med medlemsavgift och träningskort. Det tog ju inte särskilt lång tid, och dessutom så hade jag redan gjort allt jag skulle ändå. Så det var inte så att jag cyklade till Friskis för att skjuta upp nåt annat jag skulle göra. Det var liksom bara så att det flöt i rätt riktning.
Om två veckor ska jag på ACT, för första gången. Är milt skeptisk och hoppas på att det ska ge något. Hittills har de tre frågorna satt myror i skallen på mig och det är väl ett gott tecken tänker jag.
Här sitter jag nu vid det smuliga köksbordet och skriver. Äntligen. Har tänkt skriva flera gånger men...
Har haft så svårt att komma mig för. Blir så trött nuförtiden, jobbet är roligt och tar helt klart ut sin rätt. Brukar mest bara orka "vara" om eftermiddagarna.
Är uppe i 50% nu. Det vart rätt stor skillnad i att jobba 2 timmar om dan och att jobba 4. Hinner med mer. Kan göra saker som tar längre tid efsm jag har tid på mig att göra klart.
För än så länge funkar det inte riktigt att lämna något halvvägs, för att fortsätta nästa dag. Helt meningslöst faktiskt, för jag måste börja om då.
Det är kul. Och tröttande.
Har alltmer tydligt märkt av en inte så trevlig sida hos mig. Jag har börjat skjuta upp saker. Det behöver inte vara särskilt svåra eller jobbiga grejer. Bara det att det liksom inte... flyter i riktningen, liksom. Svårt o förklara känner jag.
Men som förut, innan liksom, då gjorde jag grejer liksom "bara sådär". Tjoff, tjoff, tjoff, klart, liksom. Oavsett hur mycket eller lite "flyt i riktningen" det var så blev saker gjorda.
Nu är det väldigt mycket "jag ska bara göra x först.... och titta där, vad konstigt, det får jag kolla på...." osv. Det som egentligen borde göras blir ogjort medan en massa annat blir grudligt utfört. Inte är det nån logik i det heller. Om jag vet att "nu behöver jag verkligen tvätta annars blir det kaos i morgon när tjejerna inte har några rena tröjor"... Nä, då blir det med stor säkerhet inte gjort. Nästa grej kanske är att, tja, t ex fixa matlåda till jobbet. Fy så tråkigt. "Men titta, vad mycket tvätt, jag måste dra igång tvättmaskinen ju!"
Och så håller det på. Rätt störigt beteende alltså. Jag blir jävligt irriterad på mig själv, min dåliga självdisciplin och ffa att jag har ju BESTÄMT när jag ska göra det och ÄNDÅ skjuter jag på det.
Och så ställer jag till det. Blir galet irriterad och väldigt uppjagad, när jag hamnar i tidsnöd.
Men så, besynnerligt nog, inträffar "The Triss-moment". Ni vet. PLÖTSLIGT HÄNDER DET. När det råkar flyta i riktningen liksom.
Har länge, flera månader, tänkt skaffa träningskort på Friskis. Som ligger så lååångt bort - inte... Så en dag nyligen råkade jag vara i närheten av Friskis i ett helt annat ärende och DÅ! Minsann, så cyklade jag till Friskis och ordnade med medlemsavgift och träningskort. Det tog ju inte särskilt lång tid, och dessutom så hade jag redan gjort allt jag skulle ändå. Så det var inte så att jag cyklade till Friskis för att skjuta upp nåt annat jag skulle göra. Det var liksom bara så att det flöt i rätt riktning.
Om två veckor ska jag på ACT, för första gången. Är milt skeptisk och hoppas på att det ska ge något. Hittills har de tre frågorna satt myror i skallen på mig och det är väl ett gott tecken tänker jag.
Utsättning
En sak jag märker nu är att det är inte helt enkelt att sluta med SSRI.
Det här med utsättning är nåt mysko som är svårt att få tag i vettig info om. Den konspiratoriskt lagde kan nog hitta en mängd anledningar till det..
Har epostat P en fråga, vad det är för skillnad på utsättningssymtom och abstinens, egentligen?
Har inte fått svar från honom ännu.
Ingen aptit. Trampar med fötterna, "trampar symaskin" som mormor skulle sagt. Svettningar och frossa om vartannat. Konstiga "stötar" i musklerna, mest i benen.
Och så själva skallen... rör jag mig för snabbt eller byter riktning hastigt, då känns det som roulette i huvudet. Hjärnan kör en egen spin därinne, hänger inte med resten av kroppen och knoppen.
Mycket obehagligt.
Funderade över det ett tag, googlade en del och hittade en intressant artikel i "Dagens Medicin" från 2013.
"/.../det är skandalöst så dåligt vi förskrivare är informerade om SSRI-utsättnings- och abstinenssymtom. Patienterna frågar om man kan bli beroende av SSRI och vi svarar troskyldigt nekande. Vi borde upplysa dem om att de kan få det mycket besvärligt den dagen som de försöker sluta.
Den andra funderingen är att vi alldeles för lättvindigt förskriver SSRI och SNRI för obehag i tillvaron. Indikationen är endogen depression. Tyvärr har läkemedelstillverkarna lyckats få till ett tämligen brett indikationsområde: Egentlig depression, tvångssyndrom, paniksyndrom, social fobi, generaliserade ångesttillstånd och posttraumatiskt stressyndrom.
Jag finner det helt ansvarslöst att utsätta patienterna för dessa preparat för att de ”gått in i väggen”. Det är inte, och har aldrig varit, en godkänd indikation för förskrivning. /.../"
http://www.dagensmedicin.se/debatt/varning-for-ssris-utsattningssymtom/
Jag lutar mer och mer åt att utsättningssymtom och abstinens är två ord som beskriver samma sak. Fast med olika klang.
Abstinens antyder - för mig - en reaktion man får när kroppen saknar en substans som intas regelbundet, antingen 1. bruk av otillåtna medel eller 2. en icke socialt accepterad mängd alkohol.
Medan utsättningssymptom - för mig - antyder en reaktion man får när kroppen saknar ett regelbundet intag av tillåtna medel.
Vad som är tillåtet eller inte är situationsbundet. Morfin är tillåtet ibland (t ex när det ges av vårdpersonal efter en operation) men inte annars (när du köper och intar det på egen hand. Opererad eller inte.) Alkohol är tillåtet, visserligen, men ingen skulle nånsin få för sig att kalla torrfylla för "utsättningssymtom". Eller...?
Jag har ju fått mina tabletter på lagligt, tillåtet, sätt. Men kroppen min skiter liksom i om jag köpte preparatet på apoteket från en dam i vit rock, eller om jag fixade det på en bakgata från en dam i kappa och för stor hatt.
Jag mår rätt knasigt i vilket fall, när preparatet går ur kroppen.
Det här med utsättning är nåt mysko som är svårt att få tag i vettig info om. Den konspiratoriskt lagde kan nog hitta en mängd anledningar till det..
Har epostat P en fråga, vad det är för skillnad på utsättningssymtom och abstinens, egentligen?
Har inte fått svar från honom ännu.
Ingen aptit. Trampar med fötterna, "trampar symaskin" som mormor skulle sagt. Svettningar och frossa om vartannat. Konstiga "stötar" i musklerna, mest i benen.
Och så själva skallen... rör jag mig för snabbt eller byter riktning hastigt, då känns det som roulette i huvudet. Hjärnan kör en egen spin därinne, hänger inte med resten av kroppen och knoppen.
Mycket obehagligt.
Funderade över det ett tag, googlade en del och hittade en intressant artikel i "Dagens Medicin" från 2013.
"/.../det är skandalöst så dåligt vi förskrivare är informerade om SSRI-utsättnings- och abstinenssymtom. Patienterna frågar om man kan bli beroende av SSRI och vi svarar troskyldigt nekande. Vi borde upplysa dem om att de kan få det mycket besvärligt den dagen som de försöker sluta.
Den andra funderingen är att vi alldeles för lättvindigt förskriver SSRI och SNRI för obehag i tillvaron. Indikationen är endogen depression. Tyvärr har läkemedelstillverkarna lyckats få till ett tämligen brett indikationsområde: Egentlig depression, tvångssyndrom, paniksyndrom, social fobi, generaliserade ångesttillstånd och posttraumatiskt stressyndrom.
Jag finner det helt ansvarslöst att utsätta patienterna för dessa preparat för att de ”gått in i väggen”. Det är inte, och har aldrig varit, en godkänd indikation för förskrivning. /.../"
http://www.dagensmedicin.se/debatt/varning-for-ssris-utsattningssymtom/
Jag lutar mer och mer åt att utsättningssymtom och abstinens är två ord som beskriver samma sak. Fast med olika klang.
Abstinens antyder - för mig - en reaktion man får när kroppen saknar en substans som intas regelbundet, antingen 1. bruk av otillåtna medel eller 2. en icke socialt accepterad mängd alkohol.
Medan utsättningssymptom - för mig - antyder en reaktion man får när kroppen saknar ett regelbundet intag av tillåtna medel.
Vad som är tillåtet eller inte är situationsbundet. Morfin är tillåtet ibland (t ex när det ges av vårdpersonal efter en operation) men inte annars (när du köper och intar det på egen hand. Opererad eller inte.) Alkohol är tillåtet, visserligen, men ingen skulle nånsin få för sig att kalla torrfylla för "utsättningssymtom". Eller...?
Jag har ju fått mina tabletter på lagligt, tillåtet, sätt. Men kroppen min skiter liksom i om jag köpte preparatet på apoteket från en dam i vit rock, eller om jag fixade det på en bakgata från en dam i kappa och för stor hatt.
Jag mår rätt knasigt i vilket fall, när preparatet går ur kroppen.
25 september 2014
Pastisch på Torsten Flinck
En något mer sprucken version än Flincks men ändå. Jag reser mig igen.
Man gör ju det, förr eller senare, uppenbarligen.
Sitter just på biblioteket. Har gjort djupdykningar i lite olika hyllor och har lånat Grossis böcker igen.
Tänkte jag skulle ta till mig en del av hans tips, eller "verktyg" kanske det heter? (Fast verktyg är för mig nåt som man har för att sätta ihop möbler med...)
Ska träffa L senare idag. Vill upp i tid nu. Och så vill jag börja fasa ut paroxetinet.
Är pissetrött MEN det har visat sig att jag har stor järnbrist. Också. Har fått järntabletter och ska också typ "utreda" min extremt kraftiga mens. Helst skulle jag plocka ur hela den där jäkla apparaten för jag vill inte använda den längre.... men då hamnar jag väl i klimakteriet och det vore minst sagt lite övermåttan att förutom utmattnings-allmäntrötthetochbristpåkoncentrationochettsjuhelveteshumörochjävligtanti och järnbrist-trötthet dessutom lägga till klimakterie-bitchighet till min inte särskilt förtjusande personlighet.
Har för övrigt köpt nya byxor i veckan eftersom jag lagt ut så kring midjan. Är ute och springer men det är envist kvar, det där mjuka sladdriga på mitten.
Och så har jag fått ett lönebesked med den intressanta summeringen
"att betala till arbetsgivarens namn : 3000 kr"
Livet är underbart. Sägs det.
Men.
Jag reser mig igen.
Men går det för fort så tuppar jag av.
Så.
Jag reser mig LÅNGSAMT igen.
Man gör ju det, förr eller senare, uppenbarligen.
Sitter just på biblioteket. Har gjort djupdykningar i lite olika hyllor och har lånat Grossis böcker igen.
Tänkte jag skulle ta till mig en del av hans tips, eller "verktyg" kanske det heter? (Fast verktyg är för mig nåt som man har för att sätta ihop möbler med...)
Ska träffa L senare idag. Vill upp i tid nu. Och så vill jag börja fasa ut paroxetinet.
Är pissetrött MEN det har visat sig att jag har stor järnbrist. Också. Har fått järntabletter och ska också typ "utreda" min extremt kraftiga mens. Helst skulle jag plocka ur hela den där jäkla apparaten för jag vill inte använda den längre.... men då hamnar jag väl i klimakteriet och det vore minst sagt lite övermåttan att förutom utmattnings-allmäntrötthetochbristpåkoncentrationochettsjuhelveteshumörochjävligtanti och järnbrist-trötthet dessutom lägga till klimakterie-bitchighet till min inte särskilt förtjusande personlighet.
Har för övrigt köpt nya byxor i veckan eftersom jag lagt ut så kring midjan. Är ute och springer men det är envist kvar, det där mjuka sladdriga på mitten.
Och så har jag fått ett lönebesked med den intressanta summeringen
"att betala till arbetsgivarens namn : 3000 kr"
Livet är underbart. Sägs det.
Men.
Jag reser mig igen.
Men går det för fort så tuppar jag av.
Så.
Jag reser mig LÅNGSAMT igen.
13 september 2014
Ingen luft
För första gången på väldigt länge fick jag panikångest. Världen rasade. Famlar tomt efter nåt slags grepp men får inget fäste.
Huset, det underbara lilla hyreshuset vi bor i, ska säljas. Orsaken är gräslig, fruktansvärd, och jag orkar inte gå in på det nu. Vi kommer inte få bo kvar. En av få trygga punkter i tillvaron är borta.
Och lämnar ett gapande vakuum i min bröstkorg.
Jag vet inte om jag kommer orka andas in igen, ta livet i hornen och kämpa mig tillbaka. Eller om jag bara ska låta det vara. Låta vakuumet släcka ut det sista av gnistor och skita i alltihop.
Huset, det underbara lilla hyreshuset vi bor i, ska säljas. Orsaken är gräslig, fruktansvärd, och jag orkar inte gå in på det nu. Vi kommer inte få bo kvar. En av få trygga punkter i tillvaron är borta.
Och lämnar ett gapande vakuum i min bröstkorg.
Jag vet inte om jag kommer orka andas in igen, ta livet i hornen och kämpa mig tillbaka. Eller om jag bara ska låta det vara. Låta vakuumet släcka ut det sista av gnistor och skita i alltihop.
12 september 2014
Självömkan
Det blir väldigt enahanda, det här.
P ritar sina sinuskurvor över måendet, ringar in toppen och säger "håll igen", ringar in dalen och säger "pressa bara liiite här". Förrädiskt enkelt. Måendet sammanfattat i ett fint, lagom kurvigt streck.
Har surfat på en vågtopp ett litet tag nu. Varit trött visserligen, men senaste två veckorna ungefär har ändå varit okej. En känsla av hoppfullhet, och styrka. Trötthet, absolut, ibland galet trött, men ändå med en underliggande styrka liksom.
Pratade med L idag över telefon. Jag har svimmat några ggr vilket ffa S tycker är oroväckande. Så jag ringde lydigt L för att höra vad han tänkte. Och hörde mig själv liksom utifrån... "jo men förutom det så är det bra, jag är lite trött men det känns bra... jag är inställd på att gå upp i tid... jo det är lättare att stänga av och så, jag mår fint."
Men orden ekade falskt efteråt. Jag var så trött, mentalt tom, vid lunch att jag blev sittandes där jag parkerat arslet, i en och en halv timme bara satt jag där på en stol i lunchrummet medans folk runtomkring kom, åt och gick igen.
Bruset i huvudet tog över allt mer. Bakhuvudet brann. Tillslut tvang jag kroppen att resa sig och gå iväg. En rejäl kraftansträngning. In på mitt rum för att hämta väskan och byta skor. Stod en stund utanför dörren med nyckeln i handen. gäspade och gäspade. En av psykologerna på jobbet gick förbi. "Är det kväll nu?" undrade han med ett vänligt leende. "Mmmm..."
Han stod och tittade på mig när jag fumlade med nyckeln. Fan, gå iväg, titta inte... snälla...
"Gå hem och vik ihop dig en timme" tyckte han och sa hejdå.
Väl hemma gick jag och la mig, inte en timme men tre.
Är så trött och tom.
Och jag är så inihelvetes jävla trött på att vara så inihelvetes jävla trött.
Jag vill inte mer nu!
Hur mycket ska man orka med egentligen? Jag är så satans trött på den här jävla skiten!
HELVETES JÄVLA PISS OCH SKIT! JAG HATAR DET HÄR!
JAG VILL FÖR I HELVETE ORKA LEVA NU!
JAG VILL VILL VILL VILL VILL!!!
...och ju mer jag vill desto mindre orkar jag...
ett dränerande moment 22
Kafka IRL
P ritar sina sinuskurvor över måendet, ringar in toppen och säger "håll igen", ringar in dalen och säger "pressa bara liiite här". Förrädiskt enkelt. Måendet sammanfattat i ett fint, lagom kurvigt streck.
Har surfat på en vågtopp ett litet tag nu. Varit trött visserligen, men senaste två veckorna ungefär har ändå varit okej. En känsla av hoppfullhet, och styrka. Trötthet, absolut, ibland galet trött, men ändå med en underliggande styrka liksom.
Pratade med L idag över telefon. Jag har svimmat några ggr vilket ffa S tycker är oroväckande. Så jag ringde lydigt L för att höra vad han tänkte. Och hörde mig själv liksom utifrån... "jo men förutom det så är det bra, jag är lite trött men det känns bra... jag är inställd på att gå upp i tid... jo det är lättare att stänga av och så, jag mår fint."
Men orden ekade falskt efteråt. Jag var så trött, mentalt tom, vid lunch att jag blev sittandes där jag parkerat arslet, i en och en halv timme bara satt jag där på en stol i lunchrummet medans folk runtomkring kom, åt och gick igen.
Bruset i huvudet tog över allt mer. Bakhuvudet brann. Tillslut tvang jag kroppen att resa sig och gå iväg. En rejäl kraftansträngning. In på mitt rum för att hämta väskan och byta skor. Stod en stund utanför dörren med nyckeln i handen. gäspade och gäspade. En av psykologerna på jobbet gick förbi. "Är det kväll nu?" undrade han med ett vänligt leende. "Mmmm..."
Han stod och tittade på mig när jag fumlade med nyckeln. Fan, gå iväg, titta inte... snälla...
"Gå hem och vik ihop dig en timme" tyckte han och sa hejdå.
Väl hemma gick jag och la mig, inte en timme men tre.
Är så trött och tom.
Och jag är så inihelvetes jävla trött på att vara så inihelvetes jävla trött.
Jag vill inte mer nu!
Hur mycket ska man orka med egentligen? Jag är så satans trött på den här jävla skiten!
HELVETES JÄVLA PISS OCH SKIT! JAG HATAR DET HÄR!
JAG VILL FÖR I HELVETE ORKA LEVA NU!
JAG VILL VILL VILL VILL VILL!!!
...och ju mer jag vill desto mindre orkar jag...
ett dränerande moment 22
Kafka IRL
31 augusti 2014
Frustration - vägen in i helvetet
Vid senaste sittningen pratade P och jag om vad som fått mig att hamna i utmattningen.
Jag pratade om en del situationer på jobbet. Det blev mest skrap på ytan, kändes det som, för min del iallafall. Jag kom inte riktigt ner till det som kändes mest, som kändes tyngst. Mest prat om hur jag inte fixade att liksom stå upp för kunderna.
Idag har jag legat mest hela dan. Antagligen för att jag sprang rätt långt igår men det är en annan historia... Jag har haft lite tid att fundera under tiden huvudet legat på kudden.
När jag först började på jobbet så var jag så himla NÖJD med att jobba där. Det kändes så BRA, liksom! Väldigt meningsfullt, själva arbetsuppgiften. I jobbet ingår att se varje människas potential, styrka, möjligheter. Det ligger i linje med mina värderingar.
Dessutom hade jag fått en massa goa kolleger. Inte bara en eller två. Utan typ sextio! Det kändes skitbra.
Jag tror att jag skulle kunna beskriva mig som väldigt engagerad och lättlärd. En av mina äldre kolleger beskrev att det kändes som att jag kommit in i jobbet så himla snabbt att det för honom kändes som att jag jobbat där länge. Det kändes ju bra.
Men nånstans på vägen började engagemanget och glöden vändas från något positivt till... frustration.
Jag fick ta över en arbetsuppgift från en kollega som hastigt blivit sjukskriven. Det var jätterörigt. Och jag var inte väldigt insatt i arbetsuppgiften. Jag vet att jag jobbade som 17 för att få till det för kunderna och det blev nog början till slutet.
Anmälde mig till internutbildningar för att komma in mer i det hela och det var nog det som höll mig uppe den där hösten. Att emellanåt åka iväg två dar, bo på hotell och bara få liksom... input. Och tid för mig själv. Ensamhet. Ljuva stillhet.
På senhösten kom en kollega in för att hjälpa till med arbetsuppgiften. Nu var vi tre som grejade. Det kändes som att vi var på god väg att liksom få ordning, få saker o ting på rätt plats liksom och jag kämpade rejält och passade på att jobba i mellandagarna för att "få undan".
Sen kom kallduschen. Neddragningar. Vi blev två. Plus att vi fick fler arbetsuppgifter. Och ny chef.
Jag var så inihelvete frustrerad. Hur jag än försökte hitta lösningar så blev det liksom bara värre. Jag sökte stöd hos min nye chef. Fick till svar att jag skulle fråga min kollega. Tredje gången jag bad om hjälp och fick samma svar, kontrade jag med att "du är min chef, om du inte vet får du ta reda på det!". Svaret jag fick sedan gjorde att jag bara gav upp. Jodå, chefen hade tagit reda på att jag enligt prioritetsordningen skulle prioritera uppgift X och Y. Jag jobbade BARA med X och Y så hans svar betydde helt enkelt att jag skulle prioritera hela min kundgrupp... Jag var nära att bara slå huvudet i väggen.
Jag var frustrerad hela arbetsdagarna. Minns att när jag började gå till jobbet kröp det inpå mig och när jag kom fram var jag redan uppe i varv. Jag var så himla irriterad, och kände mig aldrig nöjd med vad jag gjort på jobbet. Det var hemskt.
Kundgruppen, människorna i X och Y, var inte helt lätta att "hantera" och jag fick liksom inget stöd.
Minns särskilt ett tillfälle då jag fått ett självmordshot. Personen tyckte att jag dröjt för länge med nåntng och därför tänkte hen nu ta livet av sig. Jag vände mig till chef, så som våra interna instruktioner är. Vid mötet med chef fick jag den bisarra frågan "jaha, och hur lång tid rör det sig om?"
Ingen fråga om hur jag mådde. Ingen fråga kring min upplevelse. Efter mötet fick jag en panikattack.
En i raden av många.
Fick panikångest under möten på jobbet. Det kom ju ytterligare nedskärningar, ledningen var tämligen vek och saknade dessutom - enligt min uppfattning - förståelse för de olika arbetsuppgifterna. Från att ha känt stort förtroende och eget ansvar och förfogat över tiden relativt fritt, kände jag mig istället styrd, övervakad - varje timme, varje minut, bevakades "uppifrån" och om kalendern inte var fullskriven kallades man ut på "jour" i kundhallen.
Det är så många olika delar i detta att jag vet inte riktigt hur jag ska bryta ner det i småbitar.
Arbetsbördan. Stödet ifrån chef. Detaljstyrning i tid, men brist på ledarskap - det kändes som att jag fått en övervakare istället för en operativ chef.
Pendlade mellan ilska och frustration å ena sidan, hopplöshet och "skit fucking samma" å andra sidan. Och en jävla massa dåligt samvete över hur kunderna blev lidande på grund av det.
Hela situationen gjorde mig så oerhört trött. Var grinig när jag kom hem. Fräste åt familjen. Orkade inte leka. Orkade inte kela. Orkade inte med nånting.
Nånstans ville jag ändå liksom inte ge upp. Jag kämpade på. Fick panikattacker allt oftare. Minns särskilt två episoder.
Den ena var efter en attack då jag vart så matt efteråt att jag somnade till inne i vilrummet. Kontorschefen, T, kom och pratade med mig. Hon följde mig till det rum jag hade då, och vi pratade. Jag fick frossa och hon hämtade en filt. Föreslog att jag skulle ta en vecka sjukledigt (vilket jag naturligtvis inte gjorde). Pratade lugnt och ringde också hem till mig senare på kvällen för att kolla läget. Jag tyckte det var oerhört pinsamt, samtidigt som jag var tacksam över hens omtanke.
Den andra var efter en attack jag fått under ett möte, eller rättare sagt kände jag under mötet att det var på väg så jag gick därifrån, ut i köket för att dricka vatten i djupa klunkar, andas och liksom ta det lugnt. Gick till mitt rum. Då kom min chef. Han hämtade vatten till mig och sen sa han nåt i stil med att såhär kunde jag ju inte ha det. Och sen sa han nåt jag ALDRIG kommer glömma.
"Du behöver ju en tablett eller nåt". Fan vad arg jag blev över det. Inte då, men efteråt, när det sjunkit in lite.
Jag fick iallafall komma till B. Och det var ju starten på hela vändningen. Fast chefen tyckte att jag skulle vända mig till min vårdcentral för att få hjälp där. Men på vårdcentralen sa de att jag skulle vända mig till Företagshälsan. Och så höll bollandet på tills B på eget initiativ bokade in mig hos företagsläkaren.
Om jag då bortser från jobbet?
Om jag ser till min fritid, min familj, min egen tid?
Tja. Jag slutade spela, det var tråkigt och en stor förlust, absolut. Det var inte det att jag inte orkade eller så, utan helt enkelt att jag hade ont i mina axlar. Jag var hos sjukgymnast en del då under hösten för att få hjälp med det där. Gick på vattengympa också.
Ett av barnen hade det tufft med kompisarna i skolan. Hon hade sina kompisar, men så var det några andra som var taskiga. Det var såklart svårt att höra att ens barn har det jobbigt på den fronten. Det går ju inte att finnas där jämt för sitt barn, och det blev plågsamt tydligt.
S hade rätt många järn i elden, både på jobbet och vid sidan av. Men han hämtade alltid barnen på eftermiddan, och ordnade och grejade med att handla och fixa käk de flesta eftermiddagar.
Vi har ingen familj i närheten, ingen "naturlig avlastning" på det sättet men en gymnasietjej kom de flesta gånger vi behövde barnvakt. Och ibland käkade vi middag ihop med en annan barnfamilj, turades om att laga maten.
Så ja, visst hade det kunnat vara lugnare hemmavid. Men å andra sidan var det inte något extremläge heller, kan jag tycka. Som vilken barnfamilj som helst. Vardagen full av utmaningar - men också guldkanter.
Och ärligt talat.
Även om man helt klart ska se över balansen i livet, den mellan vad som ger och vad som tar, så hur jävla balanserat måste livet vara för att man ska klara av en sjuk arbetsorganisation?
För den var tamejfan sjuk.
Och den är fortfarande inte frisk.
Jag pratade om en del situationer på jobbet. Det blev mest skrap på ytan, kändes det som, för min del iallafall. Jag kom inte riktigt ner till det som kändes mest, som kändes tyngst. Mest prat om hur jag inte fixade att liksom stå upp för kunderna.
Idag har jag legat mest hela dan. Antagligen för att jag sprang rätt långt igår men det är en annan historia... Jag har haft lite tid att fundera under tiden huvudet legat på kudden.
När jag först började på jobbet så var jag så himla NÖJD med att jobba där. Det kändes så BRA, liksom! Väldigt meningsfullt, själva arbetsuppgiften. I jobbet ingår att se varje människas potential, styrka, möjligheter. Det ligger i linje med mina värderingar.
Dessutom hade jag fått en massa goa kolleger. Inte bara en eller två. Utan typ sextio! Det kändes skitbra.
Jag tror att jag skulle kunna beskriva mig som väldigt engagerad och lättlärd. En av mina äldre kolleger beskrev att det kändes som att jag kommit in i jobbet så himla snabbt att det för honom kändes som att jag jobbat där länge. Det kändes ju bra.
Men nånstans på vägen började engagemanget och glöden vändas från något positivt till... frustration.
Jag fick ta över en arbetsuppgift från en kollega som hastigt blivit sjukskriven. Det var jätterörigt. Och jag var inte väldigt insatt i arbetsuppgiften. Jag vet att jag jobbade som 17 för att få till det för kunderna och det blev nog början till slutet.
Anmälde mig till internutbildningar för att komma in mer i det hela och det var nog det som höll mig uppe den där hösten. Att emellanåt åka iväg två dar, bo på hotell och bara få liksom... input. Och tid för mig själv. Ensamhet. Ljuva stillhet.
På senhösten kom en kollega in för att hjälpa till med arbetsuppgiften. Nu var vi tre som grejade. Det kändes som att vi var på god väg att liksom få ordning, få saker o ting på rätt plats liksom och jag kämpade rejält och passade på att jobba i mellandagarna för att "få undan".
Sen kom kallduschen. Neddragningar. Vi blev två. Plus att vi fick fler arbetsuppgifter. Och ny chef.
Jag var så inihelvete frustrerad. Hur jag än försökte hitta lösningar så blev det liksom bara värre. Jag sökte stöd hos min nye chef. Fick till svar att jag skulle fråga min kollega. Tredje gången jag bad om hjälp och fick samma svar, kontrade jag med att "du är min chef, om du inte vet får du ta reda på det!". Svaret jag fick sedan gjorde att jag bara gav upp. Jodå, chefen hade tagit reda på att jag enligt prioritetsordningen skulle prioritera uppgift X och Y. Jag jobbade BARA med X och Y så hans svar betydde helt enkelt att jag skulle prioritera hela min kundgrupp... Jag var nära att bara slå huvudet i väggen.
Jag var frustrerad hela arbetsdagarna. Minns att när jag började gå till jobbet kröp det inpå mig och när jag kom fram var jag redan uppe i varv. Jag var så himla irriterad, och kände mig aldrig nöjd med vad jag gjort på jobbet. Det var hemskt.
Kundgruppen, människorna i X och Y, var inte helt lätta att "hantera" och jag fick liksom inget stöd.
Minns särskilt ett tillfälle då jag fått ett självmordshot. Personen tyckte att jag dröjt för länge med nåntng och därför tänkte hen nu ta livet av sig. Jag vände mig till chef, så som våra interna instruktioner är. Vid mötet med chef fick jag den bisarra frågan "jaha, och hur lång tid rör det sig om?"
Ingen fråga om hur jag mådde. Ingen fråga kring min upplevelse. Efter mötet fick jag en panikattack.
En i raden av många.
Fick panikångest under möten på jobbet. Det kom ju ytterligare nedskärningar, ledningen var tämligen vek och saknade dessutom - enligt min uppfattning - förståelse för de olika arbetsuppgifterna. Från att ha känt stort förtroende och eget ansvar och förfogat över tiden relativt fritt, kände jag mig istället styrd, övervakad - varje timme, varje minut, bevakades "uppifrån" och om kalendern inte var fullskriven kallades man ut på "jour" i kundhallen.
Det är så många olika delar i detta att jag vet inte riktigt hur jag ska bryta ner det i småbitar.
Arbetsbördan. Stödet ifrån chef. Detaljstyrning i tid, men brist på ledarskap - det kändes som att jag fått en övervakare istället för en operativ chef.
Pendlade mellan ilska och frustration å ena sidan, hopplöshet och "skit fucking samma" å andra sidan. Och en jävla massa dåligt samvete över hur kunderna blev lidande på grund av det.
Hela situationen gjorde mig så oerhört trött. Var grinig när jag kom hem. Fräste åt familjen. Orkade inte leka. Orkade inte kela. Orkade inte med nånting.
Nånstans ville jag ändå liksom inte ge upp. Jag kämpade på. Fick panikattacker allt oftare. Minns särskilt två episoder.
Den ena var efter en attack då jag vart så matt efteråt att jag somnade till inne i vilrummet. Kontorschefen, T, kom och pratade med mig. Hon följde mig till det rum jag hade då, och vi pratade. Jag fick frossa och hon hämtade en filt. Föreslog att jag skulle ta en vecka sjukledigt (vilket jag naturligtvis inte gjorde). Pratade lugnt och ringde också hem till mig senare på kvällen för att kolla läget. Jag tyckte det var oerhört pinsamt, samtidigt som jag var tacksam över hens omtanke.
Den andra var efter en attack jag fått under ett möte, eller rättare sagt kände jag under mötet att det var på väg så jag gick därifrån, ut i köket för att dricka vatten i djupa klunkar, andas och liksom ta det lugnt. Gick till mitt rum. Då kom min chef. Han hämtade vatten till mig och sen sa han nåt i stil med att såhär kunde jag ju inte ha det. Och sen sa han nåt jag ALDRIG kommer glömma.
"Du behöver ju en tablett eller nåt". Fan vad arg jag blev över det. Inte då, men efteråt, när det sjunkit in lite.
Jag fick iallafall komma till B. Och det var ju starten på hela vändningen. Fast chefen tyckte att jag skulle vända mig till min vårdcentral för att få hjälp där. Men på vårdcentralen sa de att jag skulle vända mig till Företagshälsan. Och så höll bollandet på tills B på eget initiativ bokade in mig hos företagsläkaren.
Om jag då bortser från jobbet?
Om jag ser till min fritid, min familj, min egen tid?
Tja. Jag slutade spela, det var tråkigt och en stor förlust, absolut. Det var inte det att jag inte orkade eller så, utan helt enkelt att jag hade ont i mina axlar. Jag var hos sjukgymnast en del då under hösten för att få hjälp med det där. Gick på vattengympa också.
Ett av barnen hade det tufft med kompisarna i skolan. Hon hade sina kompisar, men så var det några andra som var taskiga. Det var såklart svårt att höra att ens barn har det jobbigt på den fronten. Det går ju inte att finnas där jämt för sitt barn, och det blev plågsamt tydligt.
S hade rätt många järn i elden, både på jobbet och vid sidan av. Men han hämtade alltid barnen på eftermiddan, och ordnade och grejade med att handla och fixa käk de flesta eftermiddagar.
Vi har ingen familj i närheten, ingen "naturlig avlastning" på det sättet men en gymnasietjej kom de flesta gånger vi behövde barnvakt. Och ibland käkade vi middag ihop med en annan barnfamilj, turades om att laga maten.
Så ja, visst hade det kunnat vara lugnare hemmavid. Men å andra sidan var det inte något extremläge heller, kan jag tycka. Som vilken barnfamilj som helst. Vardagen full av utmaningar - men också guldkanter.
Och ärligt talat.
Även om man helt klart ska se över balansen i livet, den mellan vad som ger och vad som tar, så hur jävla balanserat måste livet vara för att man ska klara av en sjuk arbetsorganisation?
För den var tamejfan sjuk.
Och den är fortfarande inte frisk.
27 augusti 2014
4:e veckan.... eller 4:e dagen...
Tänk vad duktig flicka jag varit nu ett par veckor. Gått ifrån jobbet efter två timmar. Trots att det känts väldigt frustrerande.
För ärligt talat. På en vecka nu gör jag knappt ens det jag förut hann med på en dag. EN FUCKING JÄVLA DAG! Tio timmar i veckan. Med avbrott för paus och fika... fast i omvänd ordning förstås. Har börjat nagga på de där timmarna.
Det är fjärde veckan nu. Eller - omräknat - fjärde dagen....
Först vart det liksom sådär att "äh, ska ju ändå bara fika första kvarten kan lika gärna komma in lite senare" och så travade jag in kvart i tio. Och då..."eftersom jag kom kvart i får jag ju stanna till kvart i..."
Sen har jag börjat komma halv iallafall och självfallet stannat till kvart i.
Gav mig själv ett inre förmaningstal och skärpte till mig. Igår höll jag jobbtiden prick.
Idag var jag kvar till... två... med en paus då jag tog en halvtimmes promenad för att hämta ett par koftor. Kom tillbaka t jobbet för att det låg på vägen hemåt och jag hade en baguette i kylen som jag tänkte ta t lunch. Sen blev det liksom bara att jag stannade.
T kom tillslut och tittade mig i ögonen och frågade om jag inte varit väldigt länge på jobbet nu? Dags att kila hem! Ja ja...
Sover en del på eftermiddagarna. Är så himla trött i skallen. Idag sov jag tre timmar. S väckte mig vid halv åtta "nu får du faktiskt ta och komma upp, annars kan du inte sova ikväll!"
Fattar inte hur jädra dum jag är. Jag är ju faktiskt jävligt trött på att vara såhär och vill ju komma upp på banan ordentligt. Och jag är ju inte dummare än att jag fattar att det inte är så jävla bra att "smygjobba".
Ändå gör jag det.
Ungefär som om jag vore en hetsätare vid en galet stor buffé... smäller i mig av allt jag kommer över - för att sen må dåligt och kräkas. Fast jag jobbar och/eller sätter igång en massa projekt som snurrar på samtidigt och sen när det blivit alldeles för mycket så rasar jag ihop...
Adrenalinjunkie? Arbetsnarkoman? Självplågare? Eller bara jävligt korkad???
Igår satt jag med en kompis ute i lusthuset och myste. Det var världens busväder men vi satt därinne med varisin filt, i skenet av levande ljus och med regnet trummande på tak och fönster. Och pratade och pratade. Och så åt vi soppa med bröd och goda ostar. Och pratade. Verkligen liksom pratade. Det var så himla mysigt. Och skönt. Skönt att prata, skönt att vara, skönt att det var så lugnt och skönt att sitta i allt det fina vackra för lusthuset är väldigt vackert - stillsamt vackert - även inuti.
Min kompis, som också har det rätt så tufft nu, tyckte också att det var så skönt. Hon kände sig glad i själen.
Jag med.
14 augusti 2014
14 augusti
Jahapp, jag har nu varit igång 8 arbetsdagar.
Det gick rätt så bra första veckan. Fix med rummet, städa ur gamla papper o broschyrer som var inaktuella.
Fixa med ny telefon och låta datorn köra på med oändliga uppdateringar.
Denna veckan har jag hållit på med internutbildningar, inläsning och sådant. det har inte gått riktigt så bra som jag hoppats på. Huvudvärk, och så det där stickande, krypande ilandet som börjar i nacken och sprider sig upp i skallbasen. Tinnitusen gör sig väldigt påmind. Blä.
Men jag har klarat det iallafall, åtminstone är jag godkänd på proven. Men sen hur säker jag känner mig det är en annan sak... fast i dialog med kunder så kan jag ju be om att få skicka info via epost. Så får jag tid på mig att kolla upp att allt är rätt. Tänker jag. Å andra sidan är det väl ett litet tag till innan det blir skarpt läge på den fronten tror jag.
Har varit en del uppe på odlingslotten. Det var rätt så övervuxet när jag kom dit efter vår lilla semester. Så det har blivit mycket rensning och röjning.
Jäkla ogräs som växer och växer... rätt som det är har det trängt undan grödorna, kvävt dem med både rötter och blad. Snott både näringen och ljuset. Det krävs mer passning än jag gett den här sommaren.
S har hittat ett fint lusthus som vi ska sätta på plats vad det lider. Jag har gillat vår lott väldigt mycket och har haft en del bry kring hur jag ska organisera det liksom med odlingsbäddar och rabatter och så.
Nu får hela lotten en fast utgångspunkt och det tror jag kommer göra det så mycket lättare att få till en trädgårdsdel - och när den är på plats blir det också mer naturligt vart odlingarna hamnar.
Dessutom är lusthuset väldigt tjusigt, som ett litet slott nästan... det kommer pryda sin plats och tänk vad mysigt att sitta där om sensommarkvällen med tända ljus och kura skymning i lugnet.
Har hittat en app där jag fyller i allt möjligt; hur mkt jag sover, vad jag äter, hur mkt jag rör mig och "energi"... den gör att jag får bra koll på det mesta.
Kan få ut kurvor också, och cirkeldiagram. He he. Både över hur mkt jag sover, hur mkt "energi" jag haft under en dag och även t ex fördelningen av kolhydrater, fett och proteiner i mitt matintag.
Har blivit en del aha-grejer. Som lett till viss förändring faktiskt. Mest på matfronten.
Och sen är det lite skönt att "låga" dagar när energistapeln är kort, ofta hänger ihop med just maten och sömnen.
Sovet försöker jag bara skita i så mkt det går. Alltså, inte hänga upp mig för mkt på det. Inte bekymra mig. Och på matfronten så är det så himla lätt nu att se att jo men idag fick jag inte i mig så mkt som jag borde, det är DÄRFÖR jag är trött. Jag håller INTE på att falla tillbaka i utmattning igen.
För det är ju också det där med perspektivet.
Jag har fortfarande en rejäl bugg i tidsuppfattningsfunktionen, liksom. Jag har så himla lätt att dra förhastade slutsatser typ att "Tjohoo, vad jag mår bra idag! Nu är jag tamejtusan frisk!" eller tvärtom, måla allt i svart för att jag varit låg och orkeslös ett par dar.
Nr jag nu kör med personlig bokföring liskom så blir det lättare att ha en mer objektiv, mer realistisk hållning.
Lättare att glädjas lite lagom över en bra dag, och inte falla ihop i hopplösheten - "jag blir ju ALDRIG bra...! - efter en eller ett par orkeslösa dagar.
Annars tyker jag det är rätt svårt det här med hur jag ska förhålla mig till mig själv och mina tankar och känslor.
För uppenbarligen har jag lyssnat för mycket på vissa tankar och känslor (allt hänger på att jag gör det här bra nu, inga misstag, nu måste jag fixa det och det... och så måste jag bara, och sen ska jag bara göra den där när jag ändå håller på och så ska jag passa på att... osv...) och inte alls på annat och inte reflekterat så mycket bara konstaterat att hoppsan vad många oätna lunchlådor jag har i kylen.
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska lyssna på och vad jag inte ska bry mig om så mycket... Det är trassligt liksom.
Som det här med ätandet t ex, jag vet ju nu mycket tack vare appen, att jag behöver äta mer och annorlunda än vad kroppen liksom signalerat om. Där ska jag inte lyssna på kroppen för den ljuger för mig. Jag behöver visst äta även när jag inte är hungrig, för annars mår jag pissigt och sen slutar det med att jag typ tar en glass. I bästa fall. I värsta fall så svimmar jag.
Och sen det här med läsningen på jobbet. Ska jag fortsätta och läsa för att "träna upp mig" eller ska jag låta bli att läsa, då när det börjar ila och krypa bak i nacken och upp i huvudet? Blir det bättre eller sämre eller spelar det ingen roll? Ska jag lyssna på kroppen eller inte?
Lite svårnavigerat område, det här.
Det gick rätt så bra första veckan. Fix med rummet, städa ur gamla papper o broschyrer som var inaktuella.
Fixa med ny telefon och låta datorn köra på med oändliga uppdateringar.
Denna veckan har jag hållit på med internutbildningar, inläsning och sådant. det har inte gått riktigt så bra som jag hoppats på. Huvudvärk, och så det där stickande, krypande ilandet som börjar i nacken och sprider sig upp i skallbasen. Tinnitusen gör sig väldigt påmind. Blä.
Men jag har klarat det iallafall, åtminstone är jag godkänd på proven. Men sen hur säker jag känner mig det är en annan sak... fast i dialog med kunder så kan jag ju be om att få skicka info via epost. Så får jag tid på mig att kolla upp att allt är rätt. Tänker jag. Å andra sidan är det väl ett litet tag till innan det blir skarpt läge på den fronten tror jag.
Har varit en del uppe på odlingslotten. Det var rätt så övervuxet när jag kom dit efter vår lilla semester. Så det har blivit mycket rensning och röjning.
Jäkla ogräs som växer och växer... rätt som det är har det trängt undan grödorna, kvävt dem med både rötter och blad. Snott både näringen och ljuset. Det krävs mer passning än jag gett den här sommaren.
S har hittat ett fint lusthus som vi ska sätta på plats vad det lider. Jag har gillat vår lott väldigt mycket och har haft en del bry kring hur jag ska organisera det liksom med odlingsbäddar och rabatter och så.
Nu får hela lotten en fast utgångspunkt och det tror jag kommer göra det så mycket lättare att få till en trädgårdsdel - och när den är på plats blir det också mer naturligt vart odlingarna hamnar.
Dessutom är lusthuset väldigt tjusigt, som ett litet slott nästan... det kommer pryda sin plats och tänk vad mysigt att sitta där om sensommarkvällen med tända ljus och kura skymning i lugnet.
Har hittat en app där jag fyller i allt möjligt; hur mkt jag sover, vad jag äter, hur mkt jag rör mig och "energi"... den gör att jag får bra koll på det mesta.
Kan få ut kurvor också, och cirkeldiagram. He he. Både över hur mkt jag sover, hur mkt "energi" jag haft under en dag och även t ex fördelningen av kolhydrater, fett och proteiner i mitt matintag.
Har blivit en del aha-grejer. Som lett till viss förändring faktiskt. Mest på matfronten.
Och sen är det lite skönt att "låga" dagar när energistapeln är kort, ofta hänger ihop med just maten och sömnen.
Sovet försöker jag bara skita i så mkt det går. Alltså, inte hänga upp mig för mkt på det. Inte bekymra mig. Och på matfronten så är det så himla lätt nu att se att jo men idag fick jag inte i mig så mkt som jag borde, det är DÄRFÖR jag är trött. Jag håller INTE på att falla tillbaka i utmattning igen.
För det är ju också det där med perspektivet.
Jag har fortfarande en rejäl bugg i tidsuppfattningsfunktionen, liksom. Jag har så himla lätt att dra förhastade slutsatser typ att "Tjohoo, vad jag mår bra idag! Nu är jag tamejtusan frisk!" eller tvärtom, måla allt i svart för att jag varit låg och orkeslös ett par dar.
Nr jag nu kör med personlig bokföring liskom så blir det lättare att ha en mer objektiv, mer realistisk hållning.
Lättare att glädjas lite lagom över en bra dag, och inte falla ihop i hopplösheten - "jag blir ju ALDRIG bra...! - efter en eller ett par orkeslösa dagar.
Annars tyker jag det är rätt svårt det här med hur jag ska förhålla mig till mig själv och mina tankar och känslor.
För uppenbarligen har jag lyssnat för mycket på vissa tankar och känslor (allt hänger på att jag gör det här bra nu, inga misstag, nu måste jag fixa det och det... och så måste jag bara, och sen ska jag bara göra den där när jag ändå håller på och så ska jag passa på att... osv...) och inte alls på annat och inte reflekterat så mycket bara konstaterat att hoppsan vad många oätna lunchlådor jag har i kylen.
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska lyssna på och vad jag inte ska bry mig om så mycket... Det är trassligt liksom.
Som det här med ätandet t ex, jag vet ju nu mycket tack vare appen, att jag behöver äta mer och annorlunda än vad kroppen liksom signalerat om. Där ska jag inte lyssna på kroppen för den ljuger för mig. Jag behöver visst äta även när jag inte är hungrig, för annars mår jag pissigt och sen slutar det med att jag typ tar en glass. I bästa fall. I värsta fall så svimmar jag.
Och sen det här med läsningen på jobbet. Ska jag fortsätta och läsa för att "träna upp mig" eller ska jag låta bli att läsa, då när det börjar ila och krypa bak i nacken och upp i huvudet? Blir det bättre eller sämre eller spelar det ingen roll? Ska jag lyssna på kroppen eller inte?
Lite svårnavigerat område, det här.
5 augusti 2014
Dag 2
Jahapp, då börjar tisdagen rulla mot sitt avslut.
Har jobbat idag också, helt enligt planen. Har fått igång nya jobbtelefonen, kom också ihåg pinkoden till den gamla telefonen (!) så jag kunde tömma den innan jag lämnade in den.
Och jag hittade också lappen med mitt gamla iCloudkonto till jobbtelefonen. Jag är visst inte riktigt så rörig som jag känner mig. Inte i vanliga fall åtminstone, när jag har hela skallen påslagen.
Har fixat på rummet o håller på att städa ur gamla papper o broschyrer, sånt som är inaktuellt eller bara helt onödigt. Och så har jag städat bort efter kollegan också, som lånade rummet när jag var borta.
Kom bra igång, men så var det ju strax dags att gå. Kämpade en stund med mitt gamla "men jag måste bara..." tänk men kunde liksom ändå avsluta och gå hem. Och då retade det mig att jag börjar jobba 9.30 med fika. FIKA - vaddå liksom?!! Jag kunde ju börja 10 och jobba till 12 och ändå dyka in lite före o fika, då fick jag ju mer gjort... tyckte jag en liten stund. Tills jag insåg vad jag tänkte och blev irriterad. Det är ju själva faan att jag inte slagit såna tankar ur skallen än, trots all tid som gått!
Vidare i minusträsket - jag sover för jädra dåligt nu sen i lördags. Det är nog inget unikt, skulle tro att merparten av folket här i hemorten sover pissdåligt nu pga värme, tropiska nätter och vidrigt fuktig, klibbig luft...
Svårt o somna. Och vaknar en tre-fyra gånger under natten. Drömmer skitskumma grejer. Är hur trött som helst när jag vaknar. En natt tog jag en imovane tillslut. Det var så skönt att somna.
På plussidan - jag kan oftast somna om när jag vaknar på natten. Inga långa vakstunder med tankar som far som fäflugor.
Vidare känner jag mig starkare och S påpekar allt som oftast hur jag börjar återgå till mitt gamla jag. Att jag gör saker jag brukade göra - planera, hitta på grejer m barnen, busa o retas med S...
Det känns både bra och skrämmande. Det var ju gamla jag som kraschade.
Har jobbat idag också, helt enligt planen. Har fått igång nya jobbtelefonen, kom också ihåg pinkoden till den gamla telefonen (!) så jag kunde tömma den innan jag lämnade in den.
Och jag hittade också lappen med mitt gamla iCloudkonto till jobbtelefonen. Jag är visst inte riktigt så rörig som jag känner mig. Inte i vanliga fall åtminstone, när jag har hela skallen påslagen.
Har fixat på rummet o håller på att städa ur gamla papper o broschyrer, sånt som är inaktuellt eller bara helt onödigt. Och så har jag städat bort efter kollegan också, som lånade rummet när jag var borta.
Kom bra igång, men så var det ju strax dags att gå. Kämpade en stund med mitt gamla "men jag måste bara..." tänk men kunde liksom ändå avsluta och gå hem. Och då retade det mig att jag börjar jobba 9.30 med fika. FIKA - vaddå liksom?!! Jag kunde ju börja 10 och jobba till 12 och ändå dyka in lite före o fika, då fick jag ju mer gjort... tyckte jag en liten stund. Tills jag insåg vad jag tänkte och blev irriterad. Det är ju själva faan att jag inte slagit såna tankar ur skallen än, trots all tid som gått!
Vidare i minusträsket - jag sover för jädra dåligt nu sen i lördags. Det är nog inget unikt, skulle tro att merparten av folket här i hemorten sover pissdåligt nu pga värme, tropiska nätter och vidrigt fuktig, klibbig luft...
Svårt o somna. Och vaknar en tre-fyra gånger under natten. Drömmer skitskumma grejer. Är hur trött som helst när jag vaknar. En natt tog jag en imovane tillslut. Det var så skönt att somna.
På plussidan - jag kan oftast somna om när jag vaknar på natten. Inga långa vakstunder med tankar som far som fäflugor.
Vidare känner jag mig starkare och S påpekar allt som oftast hur jag börjar återgå till mitt gamla jag. Att jag gör saker jag brukade göra - planera, hitta på grejer m barnen, busa o retas med S...
Det känns både bra och skrämmande. Det var ju gamla jag som kraschade.
1 augusti 2014
Uppladdning
Nej, jag är inte överdrivet taggad inför jobbstarten. Mer att jag vill börja leva, liksom. Känns som om livet varit lite på paus, eller hur jag ska förklara.
Jag har en del mil i benen redan. Och det ska jag fortsätta skaffa mig. Men nu kan jag inte göra det bara sådär när andan faller på (eller för den delen tänka att äh, jag tar det i morgon istället...).
Jag behöver skapa bra rutiner och tänker passa på att göra det nu när jag "bara" ska jobba två timmar om dan.
Två löprundor och två gympass i veckan, tänker jag.
Jag gillar att ta ut mig, röra på kroppen. Jag mår bra då. Blir lugn i själen liksom och så äter jag bättre och sover bättre. Och ärligt talat, sexet blir också skönare.
Det finns också en möjlighet, om än liten, att jag börjar spela igen. Kanske. Eventuellt. Får se hur kroppen tycker om det, provar kanske om nån månad eller så. Kanske.
För jag mår bra av det. Inuti. Och jag gillar det. Mer än att bygga lego faktiskt. Det vill inte säga lite.
Jag har en del mil i benen redan. Och det ska jag fortsätta skaffa mig. Men nu kan jag inte göra det bara sådär när andan faller på (eller för den delen tänka att äh, jag tar det i morgon istället...).
Jag behöver skapa bra rutiner och tänker passa på att göra det nu när jag "bara" ska jobba två timmar om dan.
Två löprundor och två gympass i veckan, tänker jag.
Jag gillar att ta ut mig, röra på kroppen. Jag mår bra då. Blir lugn i själen liksom och så äter jag bättre och sover bättre. Och ärligt talat, sexet blir också skönare.
Det finns också en möjlighet, om än liten, att jag börjar spela igen. Kanske. Eventuellt. Får se hur kroppen tycker om det, provar kanske om nån månad eller så. Kanske.
För jag mår bra av det. Inuti. Och jag gillar det. Mer än att bygga lego faktiskt. Det vill inte säga lite.
31 juli 2014
Dags för jobbstart
Äntligen.
Hade möte idag med kontorschefen. Vi pratade om hur jag mår, vad som funkar o inte funkar så bra, vad jag tänker inför jobbet o hur det känns. Och så la vi upp en plan inför jobbstarten.
Jag börjar nämligen nu på måndag, på 25%.
Jag behövde inte säga så himla mycket, hon hade redan tänkt en hel del och kom med bra förslag. Oväntade, och bra.
Såhär ser mina första veckor ut:
Vecka 1: Jobbar 9.30-11.30. Börjar med att fika m kollegerna vid 9.30. Ska ta ytterligare rast vid 10.45,
Ska fixa iordning mitt rum, få igång tekniken med bla ny telefon. Och tydlig förmaning om att TA DET LUGNT. "Så att du inte sitter här på måndag kl 11 och är klar och känner dig frustrerad över att inte ha nåt att göra". Hm. Nån känner mig bra...
Dessutom: på fredagen ska jag inte vara på kontoret utan "jobba hemifrån" och då vill chefen att jag ska "promenera och reflektera" och fundera över veckan som varit.
Vecka 2: Som vecka 1 med arbetstid och fredagsreflektionen. Så får jag en mapp av chefen med lite grejs som jag ska börja sätta mig in i. I min egen takt, underströk hon.
Vecka 3: Avstämning med henne på måndagen, och fortsatt planering för kommande veckor. Har också tid med P på onsdagen och L på fredagen.
Det känns skitbra. Och ett helt annat läge än när jag skulle börja jobba förra året.
Dels är jag i ett annat mentalt läge nu, mer "laid back" liksom. Dels är jag så jädra återhämtad, jag sover ju faktiskt helt okej och det blir oftast 7 timmar per natt vilket är helt otroligt bra. I stort sett inga uppvak heller och det är ljuvligt! (däremot jävligt sjuka drömmar, men jag sover iaf!)
Och så till sist får jag en sån här mjuk fin start, med "pejlande" frågor och klokt upplägg.
Känner mig väldigt på gång, och det känns väldigt bra!
Samtidigt är jag skitnervös för hur jag ska klara mig.
S peppar på sitt sätt: "En TMJ med halvbra hjärna är faktiskt ändå bättre än de flesta." Jag försöker intala mig att det ligger nåt i det, men det är svårt...
Hade möte idag med kontorschefen. Vi pratade om hur jag mår, vad som funkar o inte funkar så bra, vad jag tänker inför jobbet o hur det känns. Och så la vi upp en plan inför jobbstarten.
Jag börjar nämligen nu på måndag, på 25%.
Jag behövde inte säga så himla mycket, hon hade redan tänkt en hel del och kom med bra förslag. Oväntade, och bra.
Såhär ser mina första veckor ut:
Vecka 1: Jobbar 9.30-11.30. Börjar med att fika m kollegerna vid 9.30. Ska ta ytterligare rast vid 10.45,
Ska fixa iordning mitt rum, få igång tekniken med bla ny telefon. Och tydlig förmaning om att TA DET LUGNT. "Så att du inte sitter här på måndag kl 11 och är klar och känner dig frustrerad över att inte ha nåt att göra". Hm. Nån känner mig bra...
Dessutom: på fredagen ska jag inte vara på kontoret utan "jobba hemifrån" och då vill chefen att jag ska "promenera och reflektera" och fundera över veckan som varit.
Vecka 2: Som vecka 1 med arbetstid och fredagsreflektionen. Så får jag en mapp av chefen med lite grejs som jag ska börja sätta mig in i. I min egen takt, underströk hon.
Vecka 3: Avstämning med henne på måndagen, och fortsatt planering för kommande veckor. Har också tid med P på onsdagen och L på fredagen.
Det känns skitbra. Och ett helt annat läge än när jag skulle börja jobba förra året.
Dels är jag i ett annat mentalt läge nu, mer "laid back" liksom. Dels är jag så jädra återhämtad, jag sover ju faktiskt helt okej och det blir oftast 7 timmar per natt vilket är helt otroligt bra. I stort sett inga uppvak heller och det är ljuvligt! (däremot jävligt sjuka drömmar, men jag sover iaf!)
Och så till sist får jag en sån här mjuk fin start, med "pejlande" frågor och klokt upplägg.
Känner mig väldigt på gång, och det känns väldigt bra!
Samtidigt är jag skitnervös för hur jag ska klara mig.
S peppar på sitt sätt: "En TMJ med halvbra hjärna är faktiskt ändå bättre än de flesta." Jag försöker intala mig att det ligger nåt i det, men det är svårt...
Musik=träning för knoppen
Efter att ha sett det här är jag beredd på att sätta igång och spela nästan vilket instrument som helst.
Det verkar ju kunna förbättra hjärnfunktionerna och det är ju precis vad jag behöver!
http://youtu.be/R0JKCYZ8hng
Det verkar ju kunna förbättra hjärnfunktionerna och det är ju precis vad jag behöver!
http://youtu.be/R0JKCYZ8hng
20 juli 2014
Forcerat perspektiv
När jag får svackor så tänker jag att SHIT nu är det kört IGEN!
Och det blir startskottet för en hel del andra tankar och känslor som ivrigt kör igång.
Har också lagt märke till att jag då tappar tidsperspektivet. Att jag funkat ok i kanske två veckor spelar ingen roll, det faller bort. Även om min "malfunction" bara varar i tre dar så blir det så att det väger så mycket tyngre än de två veckorna av att funka ok.
När jag tänker efter så har jag ofta reagerat sådär. Sådant som jag ser som misslyckanden får enorma proportioner jämfört med sådant jag varit nöjd med.
Under min utbildning fick jag dessutom en utmärkt träning i att aldrig nöja mig, att ständigt identifiera och jobba med det som INTE funkade, att öva, öva, öva tills det satt och då genast fortsätta med nästa... jakten på det perfekta. Inte nöja sig. Det kunde alltid bli renare, tightare, mer uttrycksfullt... leta djupt inombords för att hitta rätta känslan att förmedla. Allt för att göra stycket rättvisa och leverera.
Och jag gillade det. Gillade att öva och öva och öva och bli bättre och bättre. Framförallt gillade jag att spela med andra, att "komma i trans" liksom. Helt underbart. Bättre lön för mödan finns inte. Då när tid och rum upphör, när allt bara stämmer, när jaget och musiken liksom har smält ihop, då är allt bara positiv energi. Mental orgasm.
Nu har jag efter ett antal år lämnat den yrkesbanan. men tänket sitter i.
Bättre och bättre. Mycket och mer. Ge allt. DÅ kommer det, det fantastiska!
Men det stämmer inte. Det kommer inget fantastiskt när jag ger allt. Det går inte att överföra det musiska till det världsliga.
Jag börjar äntligen fatta den fulla innebörden av det.
När jag går ner mig i malfunction-träsket måste jag tvinga mig att se saker o ting i sina rätta dimensioner.
Jag måste få rimliga perspektiv på saker och ting! Om jag så måste tvinga fram det! För så här kan jag ju inte hålla på och fortsätta, då går jag ju sönder!
Jag behöver nog sticka hål på några av mina "sanningar", mina myter. De som jag har om mig själv. Mina förväntningar på mig. Mina måsten...
Att jag måste klara allt, att jag inte får misslyckas för då är katastrofen ett faktum, att jag måste göra rätt hela tiden annars... Att jag får bära skulden för det som går fel, att jag borde kunna förutse och därmed förhindra annalkande katastrofer. Att jag måste se till att alla har det bra.
... Herregud, jag är för i helsike ingen superhjälte...
Tänk att jag fick ur mig det... här sitter jag och skälver! Slut för idag minsann.
Och det blir startskottet för en hel del andra tankar och känslor som ivrigt kör igång.
Har också lagt märke till att jag då tappar tidsperspektivet. Att jag funkat ok i kanske två veckor spelar ingen roll, det faller bort. Även om min "malfunction" bara varar i tre dar så blir det så att det väger så mycket tyngre än de två veckorna av att funka ok.
När jag tänker efter så har jag ofta reagerat sådär. Sådant som jag ser som misslyckanden får enorma proportioner jämfört med sådant jag varit nöjd med.
Under min utbildning fick jag dessutom en utmärkt träning i att aldrig nöja mig, att ständigt identifiera och jobba med det som INTE funkade, att öva, öva, öva tills det satt och då genast fortsätta med nästa... jakten på det perfekta. Inte nöja sig. Det kunde alltid bli renare, tightare, mer uttrycksfullt... leta djupt inombords för att hitta rätta känslan att förmedla. Allt för att göra stycket rättvisa och leverera.
Och jag gillade det. Gillade att öva och öva och öva och bli bättre och bättre. Framförallt gillade jag att spela med andra, att "komma i trans" liksom. Helt underbart. Bättre lön för mödan finns inte. Då när tid och rum upphör, när allt bara stämmer, när jaget och musiken liksom har smält ihop, då är allt bara positiv energi. Mental orgasm.
Nu har jag efter ett antal år lämnat den yrkesbanan. men tänket sitter i.
Bättre och bättre. Mycket och mer. Ge allt. DÅ kommer det, det fantastiska!
Men det stämmer inte. Det kommer inget fantastiskt när jag ger allt. Det går inte att överföra det musiska till det världsliga.
Jag börjar äntligen fatta den fulla innebörden av det.
När jag går ner mig i malfunction-träsket måste jag tvinga mig att se saker o ting i sina rätta dimensioner.
Jag måste få rimliga perspektiv på saker och ting! Om jag så måste tvinga fram det! För så här kan jag ju inte hålla på och fortsätta, då går jag ju sönder!
Jag behöver nog sticka hål på några av mina "sanningar", mina myter. De som jag har om mig själv. Mina förväntningar på mig. Mina måsten...
Att jag måste klara allt, att jag inte får misslyckas för då är katastrofen ett faktum, att jag måste göra rätt hela tiden annars... Att jag får bära skulden för det som går fel, att jag borde kunna förutse och därmed förhindra annalkande katastrofer. Att jag måste se till att alla har det bra.
... Herregud, jag är för i helsike ingen superhjälte...
Tänk att jag fick ur mig det... här sitter jag och skälver! Slut för idag minsann.
17 juli 2014
Groundhog day
Det går framåt. tror jag. Tills jag märker att det är samma - numera faktiskt också gamla - visa om igen.
Sympatiserar starkt med den panikslagne reportern, gestaltad av Bill Murray, som var morgon vaknar upp i en gudsförgäten bonnhåla måndagen den 2 februari. Samma dag utspelas om och om igen. Så småningom börjar han göra helt galna saker. Han testar gränsen till det yttersta och begår självmord. För att återigen vakna upp måndagen den 2 februari. Han begår självmord flera gånger på många olika sätt.
Den stackars reportern kom tillslut ur sin personliga tidsögla. Han fick äntligen - efter en himla massa "första dejten" - tillbringa en natt tillsammans med tjejen han var förälskad i. När de vaknade upp tillsammans var det tisdag.
Jag kämpar liksom på samma hopplösa sätt känns det. Har ägnat mig åt allt möjligt för att komma ur loopen, öglan.
Sjukskrivning. Vila. Motion. Meditation. Basal kroppskännedom. Samtal. Medicinering. Aikido. Tragglat mig igenom böcker om utmattning, stress, KBT, acceptans, för att förstå och kunna ändra på det som inte varit bra... Herregud, jag har till och med lärt mig dricka rött te!
Men ändå, fortfarande...
Blir så fort trött. Det gör mig så extremt begränsad och jag avskyr det!
Hänger inte med när det går fort. Som i film, eller trafiken för den delen. Eller när femåringen förklarar något.
Minnet är lika pålitligt som elen på turkiska landsbygden.
Orden, som varit mina vänner, är ibland helt opålitliga. Jag pratar stundtals mer med gester än med ord.
Och även om orden stannar hos mig så tappar jag ofta tråden. "Vad var det jag skulle säga?" Eller, ännu oftare, "vad var det nu jag var på väg att göra?!"
Har ont i kroppen och spänner mig mycket och ofta i nacken och käkarna.
Sömnen är ostadig.
Mensen är lika oregelbunden som när jag var 16.
Magen är också ofta helt oförutsägbar.
Tvingar mig nu att byta tankespår.
Det HAR hänt grejer.
Jag har slutat med sömntabletterna.
Det går långsamt men ändå, bättre med sovandet - färre uppvak, längre sammanhängande sömn, mer utvilad när jag vaknar.
Är mindre ljud- och ljuskänslig. Behöver fortf solglasögon ute, men sist hos P var taklamporna igång hela sittningen utan att det blev jobbigt.
Filmer jag sett förut/med inte alltför komplicerad handling kan jag hänga med i. Och jag var på bio med S o såg nya X-men filmen och det gick bra att hänga med trots att jag blev trött och det var väldigt stark ljudvolym. Dock en bit kvar innan jag vågar mig på en Tarantino-film.
Det går allt bättre att läsa, jag behöver inte läsa om avsnitt lika mycket nu.
Får lite lättare att minnas vissa saker. Redan för drygt en månad sedan mindes jag koden till min bankdosa. För några veckor sedan började jag minnas pinkoden till telefonen. Så jag vågade stänga av den. Idag kom jag ihåg lösenordet till mitt iCloud-konto.
Och så är jag inte självmordsbenägen längre.
Är igång med löpningen igen. Med målet att få bättre kondis och starkare kropp. Istället för att rasa runt i skogen för det mesta av ren och skär ilska/ångest/desperation/förtvivlan. Som ett led i denna satsning på mig själv har ag till och med anmält mig till tjejmilen i Sthlm och åker dit med tre kompisar. Tänk att jag vågar det - jag orkar umgås med folk på ett annat sätt än för ett halvår sedan.
Så det är inte måndag morgon riktigt varje gång jag vaknar. Emellanåt känns det som att det är halvvägs till tisdag.
Det är svårt bara att finna mig i att härda ut mycket längre nu.
Är så inihelvete trött på att inte fungera "som vanligt". Faktiskt borde jag väl nu formulera det som att jag är trött på att vara som vanligt - för det vanliga nuförtiden är att fungera såhär. Glappkontakt. Blä.
Nåväl. Nog om murmeldjurets dag.
Jag har bestämt mig för att ta en skrivarkurs till våren. På distans. Det känns riktigt, riktigt bra!
Lite typiskt tjejigt kanske att "åh det har var ju kul, nu ska jag gå en kurs och 'lära' mig".
Men jag vill få input, en spark i ändan, och inte minst få läsa andras texter och "vidga mina vyer". För även om orden är mina vänner och jag gillar att använda dem, så vill jag utveckla fiktionen - att snickra ihop och berätta en intressant historia.
Det blir ju rätt enahanda att skriva om sig själv hela tiden...!
Sympatiserar starkt med den panikslagne reportern, gestaltad av Bill Murray, som var morgon vaknar upp i en gudsförgäten bonnhåla måndagen den 2 februari. Samma dag utspelas om och om igen. Så småningom börjar han göra helt galna saker. Han testar gränsen till det yttersta och begår självmord. För att återigen vakna upp måndagen den 2 februari. Han begår självmord flera gånger på många olika sätt.
Den stackars reportern kom tillslut ur sin personliga tidsögla. Han fick äntligen - efter en himla massa "första dejten" - tillbringa en natt tillsammans med tjejen han var förälskad i. När de vaknade upp tillsammans var det tisdag.
Jag kämpar liksom på samma hopplösa sätt känns det. Har ägnat mig åt allt möjligt för att komma ur loopen, öglan.
Sjukskrivning. Vila. Motion. Meditation. Basal kroppskännedom. Samtal. Medicinering. Aikido. Tragglat mig igenom böcker om utmattning, stress, KBT, acceptans, för att förstå och kunna ändra på det som inte varit bra... Herregud, jag har till och med lärt mig dricka rött te!
Men ändå, fortfarande...
Blir så fort trött. Det gör mig så extremt begränsad och jag avskyr det!
Hänger inte med när det går fort. Som i film, eller trafiken för den delen. Eller när femåringen förklarar något.
Minnet är lika pålitligt som elen på turkiska landsbygden.
Orden, som varit mina vänner, är ibland helt opålitliga. Jag pratar stundtals mer med gester än med ord.
Och även om orden stannar hos mig så tappar jag ofta tråden. "Vad var det jag skulle säga?" Eller, ännu oftare, "vad var det nu jag var på väg att göra?!"
Har ont i kroppen och spänner mig mycket och ofta i nacken och käkarna.
Sömnen är ostadig.
Mensen är lika oregelbunden som när jag var 16.
Magen är också ofta helt oförutsägbar.
Tvingar mig nu att byta tankespår.
Det HAR hänt grejer.
Jag har slutat med sömntabletterna.
Det går långsamt men ändå, bättre med sovandet - färre uppvak, längre sammanhängande sömn, mer utvilad när jag vaknar.
Är mindre ljud- och ljuskänslig. Behöver fortf solglasögon ute, men sist hos P var taklamporna igång hela sittningen utan att det blev jobbigt.
Filmer jag sett förut/med inte alltför komplicerad handling kan jag hänga med i. Och jag var på bio med S o såg nya X-men filmen och det gick bra att hänga med trots att jag blev trött och det var väldigt stark ljudvolym. Dock en bit kvar innan jag vågar mig på en Tarantino-film.
Det går allt bättre att läsa, jag behöver inte läsa om avsnitt lika mycket nu.
Får lite lättare att minnas vissa saker. Redan för drygt en månad sedan mindes jag koden till min bankdosa. För några veckor sedan började jag minnas pinkoden till telefonen. Så jag vågade stänga av den. Idag kom jag ihåg lösenordet till mitt iCloud-konto.
Och så är jag inte självmordsbenägen längre.
Är igång med löpningen igen. Med målet att få bättre kondis och starkare kropp. Istället för att rasa runt i skogen för det mesta av ren och skär ilska/ångest/desperation/förtvivlan. Som ett led i denna satsning på mig själv har ag till och med anmält mig till tjejmilen i Sthlm och åker dit med tre kompisar. Tänk att jag vågar det - jag orkar umgås med folk på ett annat sätt än för ett halvår sedan.
Så det är inte måndag morgon riktigt varje gång jag vaknar. Emellanåt känns det som att det är halvvägs till tisdag.
Det är svårt bara att finna mig i att härda ut mycket längre nu.
Är så inihelvete trött på att inte fungera "som vanligt". Faktiskt borde jag väl nu formulera det som att jag är trött på att vara som vanligt - för det vanliga nuförtiden är att fungera såhär. Glappkontakt. Blä.
Nåväl. Nog om murmeldjurets dag.
Jag har bestämt mig för att ta en skrivarkurs till våren. På distans. Det känns riktigt, riktigt bra!
Lite typiskt tjejigt kanske att "åh det har var ju kul, nu ska jag gå en kurs och 'lära' mig".
Men jag vill få input, en spark i ändan, och inte minst få läsa andras texter och "vidga mina vyer". För även om orden är mina vänner och jag gillar att använda dem, så vill jag utveckla fiktionen - att snickra ihop och berätta en intressant historia.
Det blir ju rätt enahanda att skriva om sig själv hela tiden...!
6 juli 2014
4 juli 2014
Semesterångest, semesterfrid...
I vanliga fall har jag sett fram emot helgen. Fredagsfeeling på jobbet. Lugnare tempo, gladare prat i lunchrummet.
Gosa med familjen på kvällen. Dråsa ner i sängen med den sköna vetskapen att i morgonbitti ringer ingen klocka.
Så började det bli annorlunda. Ingen fredagsfeeling. Det mesta blev liksom bara ihopgrötat.
Och sedan. Så skönt i veckorna - med ungarna i skolan eller på förskolan, maken på jobbet. Bara vara ensam. Orkade inte med något annat. Nästan panik om helgerna när alla var hemma, det blev så rörigt och en massa saker att ta ställning till och rodda runt och alla små och stora bråk att medla i och/eller avvärja.
Nu är det sommar och jag har haft en semesterklump i magen full av funderingar på hur det ska gå. Vissa av orosmolnen har visat sig vara onödiga medan andra har varit värre än jag kunnat föreställa mig.
Bara det att börja morgonen med att ta tabletter. En mycket kort men mycket tydlig och besvärad tystnad när tabletterna ljudligt poppar ur kartan. Och förr eller senare de oundvikliga frågorna kring medicinen. Varför? Hur långe då? Märks det skillnad? Ju mer rättframma svaren är desto mer besvärad brukar frågeställaren bli. Hade aldrig kunnat tänka mig att det skulle kunna bli en så stor grej.
Men å andra sidan har det inte varit lika jobbigt med sömnen som jag var rädd för. Har sovit helt okej hittills faktiskt. Mellan 5-8(!) timmars sömn per natt och några enstaka uppvaknanden. Mycket drömmar och mardrömmar visserligen men inga nattliga panikattacker eller så.
Tyvärr hade jag rätt i mina farhågor kring hur det skulle bli att hälsa på hemma hos mor och far. Är lessen för det. Inte så att jag gråter. Mer nån slags molande sorg.
Hemma hos mina svärföräldrar är det så annorlunda. Så tillåtande. Så lugnt. Avspänt. Behagligt. Mjuk glädje. Och över det en orubblig tillit och tillförsikt inför livet.
Det är så enkelt att bara vara i det.
Barnen njuter också. Då kan jag slappna av ännu mer. Och en positiv spiral är igång.
Verklig återhämtning.
Gosa med familjen på kvällen. Dråsa ner i sängen med den sköna vetskapen att i morgonbitti ringer ingen klocka.
Så började det bli annorlunda. Ingen fredagsfeeling. Det mesta blev liksom bara ihopgrötat.
Och sedan. Så skönt i veckorna - med ungarna i skolan eller på förskolan, maken på jobbet. Bara vara ensam. Orkade inte med något annat. Nästan panik om helgerna när alla var hemma, det blev så rörigt och en massa saker att ta ställning till och rodda runt och alla små och stora bråk att medla i och/eller avvärja.
Nu är det sommar och jag har haft en semesterklump i magen full av funderingar på hur det ska gå. Vissa av orosmolnen har visat sig vara onödiga medan andra har varit värre än jag kunnat föreställa mig.
Bara det att börja morgonen med att ta tabletter. En mycket kort men mycket tydlig och besvärad tystnad när tabletterna ljudligt poppar ur kartan. Och förr eller senare de oundvikliga frågorna kring medicinen. Varför? Hur långe då? Märks det skillnad? Ju mer rättframma svaren är desto mer besvärad brukar frågeställaren bli. Hade aldrig kunnat tänka mig att det skulle kunna bli en så stor grej.
Men å andra sidan har det inte varit lika jobbigt med sömnen som jag var rädd för. Har sovit helt okej hittills faktiskt. Mellan 5-8(!) timmars sömn per natt och några enstaka uppvaknanden. Mycket drömmar och mardrömmar visserligen men inga nattliga panikattacker eller så.
Tyvärr hade jag rätt i mina farhågor kring hur det skulle bli att hälsa på hemma hos mor och far. Är lessen för det. Inte så att jag gråter. Mer nån slags molande sorg.
Hemma hos mina svärföräldrar är det så annorlunda. Så tillåtande. Så lugnt. Avspänt. Behagligt. Mjuk glädje. Och över det en orubblig tillit och tillförsikt inför livet.
Det är så enkelt att bara vara i det.
Barnen njuter också. Då kan jag slappna av ännu mer. Och en positiv spiral är igång.
Verklig återhämtning.
1 juli 2014
Helvetes jävla utflykt
Har gjort en familjeutflykt idag.
Tror att den skulle knäckt även helt friska, starka personer.
När ungarna väl var inpackade i bilen och vi äntligen kommit iväg visade det sig strax att maken glömt sin plånbok och därför bytte vi så jag körde istället. Som på given signal började barnen låta en massa; kivas, kommentera varann, vara överdrivet känsliga.
Efter någon kvart, tjugo minuters körtid (som kändes mkt längre pga det hysteriska bakgrundsljudet) tog det stopp. Enfiliga motorvägen var helt blockerad av en låååååång bilkö. Rätt som det var kröp det fram en liten bit. Så stopp. Så småningom (två evigheter ungefär) visade det sig att det var något slags vägarbete längre fram och bilar släpptes fram åtetthåll i taget av vakter.
Vid det här laget hade vi stått länge i kön i gassande sol med trasig AC (givetvis!) och det var varmt och kvavt, barnen skrek och bråkade och jag höll på att gå i bitar. Hjärtat bankade hårt hårt och det pirrade/stacks sådär i bakhuvudet.
Maken hade trots allt lite humor kvar och började filma med sin mobil... behöver jag ens nämna att jag vid detta laget hade tappat bort min humor för länge länge sen...
Väl framme vid vakten fanns äntligen en lucka i avspärrningen mellan körbanorna och jag gjorde en aggressiv U-sväng och gasade så hårt att vår stackars nybytta automatlåda höll på att bli kvar på asfalten.
Bet ihop käkarna hårt, märkte det inte då men de gör fortfarande ont...
Höll på att brista totalt men höll ändå ihop tills vi slutligen stannade vid en rätt stor trevlig lekplats i min hemstad.
Ungarna lät som en hel jädra cirkus och maken plockade med sig dem till lekplatsen medan jag tog en minut för mig själv i bilen med händerna hårt runt ratten och bara andades.
En rätt trevlig stund på lekplatsen följde, även om elvaåringen med jämna mellanrum kom fram och berättade hur trååååkigt det var att vara på en lekplats... tills hon fick syn på nåt och sprang iväg och lekte en stund till.
Sen dags att gå. Jag går före till bilen, tänkte jg, och packar i vagnen. Jo visst. Hade ett följe av tre livliga ungar med mig och den fjärde utövade sitt-och-skrik-strejk på lekplatsen.
Fick in övriga tre i bilen men de kravlade runt på golv och säten isf att sätta sig på sina platser.
Slutligen satt så de fyra älsklingarna på sina platser, minst två av dem skrikande och gråtande. Jag satt på passagerarsätet, maken tog hellre risken att köra utan körkort än att låta mig köra. Jag upplevdes möjligen som lite labil...
Väl "hemma" från utflkten kom maken och jag i gräl om allt möjligt, elvaåringen blev jättelessen och efter att ha skällt ut ungefär hela familjen efter noter och slängt iväg en skopa ovett på min man, stupade jag in i säng o sov i två timmar.
Väcktes av en öm puss på kinden. Maken strök mig över ryggen och berättade att det var dags att vakna.
I bakgrunden hörde jag mina föräldrar bråka som två treåringar.
"De tar kål på mig" sa jag tyst till maken.
"Vi åker inte hit i jul va?" blev hans svar.
Upplyste rakt och rättframt att det inte var rätt tid och plats för funderingar om julfirande. Det kunde väl räcka med ångest för idag?!
Tror att den skulle knäckt även helt friska, starka personer.
När ungarna väl var inpackade i bilen och vi äntligen kommit iväg visade det sig strax att maken glömt sin plånbok och därför bytte vi så jag körde istället. Som på given signal började barnen låta en massa; kivas, kommentera varann, vara överdrivet känsliga.
Efter någon kvart, tjugo minuters körtid (som kändes mkt längre pga det hysteriska bakgrundsljudet) tog det stopp. Enfiliga motorvägen var helt blockerad av en låååååång bilkö. Rätt som det var kröp det fram en liten bit. Så stopp. Så småningom (två evigheter ungefär) visade det sig att det var något slags vägarbete längre fram och bilar släpptes fram åtetthåll i taget av vakter.
Vid det här laget hade vi stått länge i kön i gassande sol med trasig AC (givetvis!) och det var varmt och kvavt, barnen skrek och bråkade och jag höll på att gå i bitar. Hjärtat bankade hårt hårt och det pirrade/stacks sådär i bakhuvudet.
Maken hade trots allt lite humor kvar och började filma med sin mobil... behöver jag ens nämna att jag vid detta laget hade tappat bort min humor för länge länge sen...
Väl framme vid vakten fanns äntligen en lucka i avspärrningen mellan körbanorna och jag gjorde en aggressiv U-sväng och gasade så hårt att vår stackars nybytta automatlåda höll på att bli kvar på asfalten.
Bet ihop käkarna hårt, märkte det inte då men de gör fortfarande ont...
Höll på att brista totalt men höll ändå ihop tills vi slutligen stannade vid en rätt stor trevlig lekplats i min hemstad.
Ungarna lät som en hel jädra cirkus och maken plockade med sig dem till lekplatsen medan jag tog en minut för mig själv i bilen med händerna hårt runt ratten och bara andades.
En rätt trevlig stund på lekplatsen följde, även om elvaåringen med jämna mellanrum kom fram och berättade hur trååååkigt det var att vara på en lekplats... tills hon fick syn på nåt och sprang iväg och lekte en stund till.
Sen dags att gå. Jag går före till bilen, tänkte jg, och packar i vagnen. Jo visst. Hade ett följe av tre livliga ungar med mig och den fjärde utövade sitt-och-skrik-strejk på lekplatsen.
Fick in övriga tre i bilen men de kravlade runt på golv och säten isf att sätta sig på sina platser.
Slutligen satt så de fyra älsklingarna på sina platser, minst två av dem skrikande och gråtande. Jag satt på passagerarsätet, maken tog hellre risken att köra utan körkort än att låta mig köra. Jag upplevdes möjligen som lite labil...
Väl "hemma" från utflkten kom maken och jag i gräl om allt möjligt, elvaåringen blev jättelessen och efter att ha skällt ut ungefär hela familjen efter noter och slängt iväg en skopa ovett på min man, stupade jag in i säng o sov i två timmar.
Väcktes av en öm puss på kinden. Maken strök mig över ryggen och berättade att det var dags att vakna.
I bakgrunden hörde jag mina föräldrar bråka som två treåringar.
"De tar kål på mig" sa jag tyst till maken.
"Vi åker inte hit i jul va?" blev hans svar.
Upplyste rakt och rättframt att det inte var rätt tid och plats för funderingar om julfirande. Det kunde väl räcka med ångest för idag?!
29 juni 2014
Observera lite mera
Har funderat lite, det är ju svårt att låta bli...
Ska ha som målsättning när det gäller vissa nära familjemedlemmar - som mor och far t ex - att ställa mig avvaktande i ordväxlingar, diskussioner, samtal... Det kan lätt bli rätt hård stämning vid såna tillfällen. Kommentarer som svider, gamla oförrätter kommer upp, anklagelser, skuldbelägganden och så är pajkastningen igång...
Tänkte som sagt hålla mig avvaktande och observerande. Vad det är som sker, vad sägs och hur sägs det. I vilka situationer blir det hårt och kallt. Observera vad som väcks i mig, hur jag reagerar. Observera hur de reagerar på vad jag gör, inte gör, säger och inte säger.
Är nyfiken på vad det kan leda till. Och såklart finns det rädsla också. Den jädra eviga följeslagaren...
Ska ha som målsättning när det gäller vissa nära familjemedlemmar - som mor och far t ex - att ställa mig avvaktande i ordväxlingar, diskussioner, samtal... Det kan lätt bli rätt hård stämning vid såna tillfällen. Kommentarer som svider, gamla oförrätter kommer upp, anklagelser, skuldbelägganden och så är pajkastningen igång...
Tänkte som sagt hålla mig avvaktande och observerande. Vad det är som sker, vad sägs och hur sägs det. I vilka situationer blir det hårt och kallt. Observera vad som väcks i mig, hur jag reagerar. Observera hur de reagerar på vad jag gör, inte gör, säger och inte säger.
Är nyfiken på vad det kan leda till. Och såklart finns det rädsla också. Den jädra eviga följeslagaren...
28 juni 2014
Way out
Har haft några svajiga dagar. Uppåt och neråt liksom.
Har också hållit på och städa/röja ur i lägenheten. Tillsammans med S tack o lov. Det blir plågsamt tydligt hur lätt jag tappar tråden. Och hur kort tid jag orkar. Och hur kort stubin jag får då. Inbillar mig ändå att det är bättre än förut, men det är ju svårt att avgöra förstås.
Är nu på väg med familjen mot fastlandet. Vi ska ha semester på resande fot i två veckor. Blandade känslor inför det.
Undrar hur jag kommer orka, om jag kommer fixa att stå ut med att möta alla dessa människor - som jag håller av - utan att braka ihop. Det blir lätt så att när man inte ses så ofta vill man (iaf jag) att det ska vara sådär jättemysigt hela tiden. Det är ju rätt orimligt.
Ska verkligen prioritera och lägga upp dagarna så jag spar mig till sånt jag verkligen vill och har lust till och vilar däremellan.
Och just ja. Jag ska börja springa igen. Ordentligt. Regelbundet, klokt och försiktigt och disciplinerat. Ska springa tjejmilen 6 september. Sist jag sprang i närheten av den distansen var det trettonhelg...!
Har också hållit på och städa/röja ur i lägenheten. Tillsammans med S tack o lov. Det blir plågsamt tydligt hur lätt jag tappar tråden. Och hur kort tid jag orkar. Och hur kort stubin jag får då. Inbillar mig ändå att det är bättre än förut, men det är ju svårt att avgöra förstås.
Är nu på väg med familjen mot fastlandet. Vi ska ha semester på resande fot i två veckor. Blandade känslor inför det.
Undrar hur jag kommer orka, om jag kommer fixa att stå ut med att möta alla dessa människor - som jag håller av - utan att braka ihop. Det blir lätt så att när man inte ses så ofta vill man (iaf jag) att det ska vara sådär jättemysigt hela tiden. Det är ju rätt orimligt.
Ska verkligen prioritera och lägga upp dagarna så jag spar mig till sånt jag verkligen vill och har lust till och vilar däremellan.
Och just ja. Jag ska börja springa igen. Ordentligt. Regelbundet, klokt och försiktigt och disciplinerat. Ska springa tjejmilen 6 september. Sist jag sprang i närheten av den distansen var det trettonhelg...!
18 juni 2014
Sommarlunch
Det blev jag inbjuden till av kontorschefen, T. Den var idag.
Var rätt fundersam innan hur det skulle vara att gå dit och träffa en massa kolleger, samtidigt.
Det visade sig vara helt okej.
Dels var det lagom många i lunchrummet. Dels var det inget märkvärdigt utan trivsamt enkelt med pastasallad och folk kom och gick lite lugnt, inte "allapåengånginnandettarslut" som det annars lätt kan bli.
Prat med kolleger om sommarens planer, småskryt om barns och barnbarns färdigheter och allmänna fantastiskhet, och sen kom min sektionschef och satte sig vid samma bord som jag och jag flippade inte ur - saker o ting går framåt.
Bytte några ord med T också och det kändes bra. Vi önskade varann en skön sommar och så har vi ett möte inbokat 31 juli.
Efterhand som folk droppade av och det blev färre folk kvar så gled samtalen in på jobbet och hur tufft det var och rörigt och hur mjäkiga cheferna var och hur dåligt saker o ting funkade o vilken arbetsbelastning det var... Jag stängde halvt om halvt av och tänkte stenhårt på kolonilotten.
Sen vart lunchen slut och jag började samla ihop mig för att gå. Då kom kollegan TL för att prata lite på tu man hand. TL körde hem mig den där gången när jag inte hittade ut från kontoret, när jag trodde jag skulle kvävas. Då när jag blev sjukskriven.
Han är av en sällsynt sort, en av mycket få som känns genuint god, alltigenom en snäll och välvillig människa.
Han frågade hur det var med mig och vi pratade rätt länge. Om hur vi båda mådde, och om lite fritidsaktiviteter - han är livräddare och jag har ett förflutet som tävlingssimmare (läääänge sen...).
Sorgligt nog så verkade TL inte må så bra. Pressad på jobbet, problem med sömnen. Jag gav några förmaningar om att ta hand om sig. Han konstaterade halvt på skämt att "ja du vet det är svårt för oss gamlingar också, även farbror TL har det tufft". Det är för sorgligt.
Vi kramades hejdå och det var skönt att gå hem.
Var så trött, fast det hade gått bra. Kände mig ganska urlakad. Kom hem till en tom lägenhet - S hade tack o lov åkt o badat m barnen. Visste inte riktigt vad jag skulle göra så jag bara satte mig på en stol för att vila lite. Försöka samla ihop mig liksom.
Det skvalpade runt tankar om jobbet, om TL, rädsla för att gå tillbaka och krascha igen, tankar om samtalet med P igår och det ledde in på tråkiga minnen, sånt jag kunnat stänga av men som nu irriterande poppar upp och faktiskt är rätt plågsamma. Hjärtat bankade hårt i bröstet.
Plötsligt ringde det.
Det var S som förvarnade om att de var på väg och att jag gärna kunde sätta igång med maten. Klockan hade galopperat fram till kvart i sex, hur nu det gått till?! När vi pratade kände jag hur spänd jag var i käkarna, hur hårt jag bitit ihop tänderna och hur stel jag var i nacken.
Ytterligare ett framsteg. Kunna känna att jag spänner mig.
Var rätt fundersam innan hur det skulle vara att gå dit och träffa en massa kolleger, samtidigt.
Det visade sig vara helt okej.
Dels var det lagom många i lunchrummet. Dels var det inget märkvärdigt utan trivsamt enkelt med pastasallad och folk kom och gick lite lugnt, inte "allapåengånginnandettarslut" som det annars lätt kan bli.
Prat med kolleger om sommarens planer, småskryt om barns och barnbarns färdigheter och allmänna fantastiskhet, och sen kom min sektionschef och satte sig vid samma bord som jag och jag flippade inte ur - saker o ting går framåt.
Bytte några ord med T också och det kändes bra. Vi önskade varann en skön sommar och så har vi ett möte inbokat 31 juli.
Efterhand som folk droppade av och det blev färre folk kvar så gled samtalen in på jobbet och hur tufft det var och rörigt och hur mjäkiga cheferna var och hur dåligt saker o ting funkade o vilken arbetsbelastning det var... Jag stängde halvt om halvt av och tänkte stenhårt på kolonilotten.
Sen vart lunchen slut och jag började samla ihop mig för att gå. Då kom kollegan TL för att prata lite på tu man hand. TL körde hem mig den där gången när jag inte hittade ut från kontoret, när jag trodde jag skulle kvävas. Då när jag blev sjukskriven.
Han är av en sällsynt sort, en av mycket få som känns genuint god, alltigenom en snäll och välvillig människa.
Han frågade hur det var med mig och vi pratade rätt länge. Om hur vi båda mådde, och om lite fritidsaktiviteter - han är livräddare och jag har ett förflutet som tävlingssimmare (läääänge sen...).
Sorgligt nog så verkade TL inte må så bra. Pressad på jobbet, problem med sömnen. Jag gav några förmaningar om att ta hand om sig. Han konstaterade halvt på skämt att "ja du vet det är svårt för oss gamlingar också, även farbror TL har det tufft". Det är för sorgligt.
Vi kramades hejdå och det var skönt att gå hem.
Var så trött, fast det hade gått bra. Kände mig ganska urlakad. Kom hem till en tom lägenhet - S hade tack o lov åkt o badat m barnen. Visste inte riktigt vad jag skulle göra så jag bara satte mig på en stol för att vila lite. Försöka samla ihop mig liksom.
Det skvalpade runt tankar om jobbet, om TL, rädsla för att gå tillbaka och krascha igen, tankar om samtalet med P igår och det ledde in på tråkiga minnen, sånt jag kunnat stänga av men som nu irriterande poppar upp och faktiskt är rätt plågsamma. Hjärtat bankade hårt i bröstet.
Plötsligt ringde det.
Det var S som förvarnade om att de var på väg och att jag gärna kunde sätta igång med maten. Klockan hade galopperat fram till kvart i sex, hur nu det gått till?! När vi pratade kände jag hur spänd jag var i käkarna, hur hårt jag bitit ihop tänderna och hur stel jag var i nacken.
Ytterligare ett framsteg. Kunna känna att jag spänner mig.
16 juni 2014
En kväll i juni...
Haft samtal m P idag. Det var rätt jobbigt. Eller, egentligen kändes det bra att komma dig. Men sen ställde han en fråga som rörde upp rätt mycket.
Fick hjärtklappning och på hemvägen flashade rätt många minnesbilder förbi. Mådde skit.
När jag kom hem var jag så trött att jag la mig och sov i ungefär tre timmar.
S väckte mig när middan var klar vid sextiden.
Ingen vidare aptit men åt ändå.
Tillbringade sen kvällen i Botaniska trädgården med en termos te och en bok. Läste inte så mycket men satt och bara satt, helt enkelt. Sippade lite te och insöp lugnet i örtagården.
Ville väl egentligen mest krama om min fina familj men jag bara orkade inte med människor, frågor, att vara mamma och fru... orkade bara med att vara ensam och försöka landa helt enkelt.
Snart sovdags. Trots att jag sovit så mkt i eftermiddags är jag aptrött. Och äntligen, efter ganska lång tid, kan jag faktiskt säga att det ska bli skönt att gå och lägga mig. För jag sover rätt okej nu. Både på dan och på natten.
Fick hjärtklappning och på hemvägen flashade rätt många minnesbilder förbi. Mådde skit.
När jag kom hem var jag så trött att jag la mig och sov i ungefär tre timmar.
S väckte mig när middan var klar vid sextiden.
Ingen vidare aptit men åt ändå.
Tillbringade sen kvällen i Botaniska trädgården med en termos te och en bok. Läste inte så mycket men satt och bara satt, helt enkelt. Sippade lite te och insöp lugnet i örtagården.
Ville väl egentligen mest krama om min fina familj men jag bara orkade inte med människor, frågor, att vara mamma och fru... orkade bara med att vara ensam och försöka landa helt enkelt.
Snart sovdags. Trots att jag sovit så mkt i eftermiddags är jag aptrött. Och äntligen, efter ganska lång tid, kan jag faktiskt säga att det ska bli skönt att gå och lägga mig. För jag sover rätt okej nu. Både på dan och på natten.
Men jag vill HA obalans...!
Kan nog inte tänka mig något tråkigare än ett liv utan stress.
Jag gillar stress. Jag gillar att jobba under press, att ha en deadline, lite för många saker i luften. Gillar att känna adrenalinet.
Sucka inte nu. Jag inser att det inte är hållbart att fortsätta som tidigare, vilket ju uppenbarligen var ohälsosamt.
Osökt tänker jag nu på ordet "balans". "Balans" är synonymt med "jämviktsläge", ett läge där två eller fler lika stora krafter motverkar varann så att ingen rörelse sker.
Jämvikt - och balans - brukar illustreras som en stillastående gungbräda.
Så.
Om jag nu har press/påfrestning/stress i ena änden av brädan, så behöver jag uppenbarligen återhämtning, vila, rekreation, whatever, i den andra.
Jag gillar inte jämviktslägen. När det står still. Orörligt. Odynamiskt.
Jag vill ha rörelse! Jag vill pendla, gunga!
När man gungar gungbräda behöver man antingen 1) vara ungefär lika tunga för att det ska gå, eller, om man inte är det, så kan man 2) justera avståndet till gungbrädans mitt så att den tyngre sitter närmre mitten och den lättare längre ifrån. Då får man mer likvärdiga krafter att hantera och gungandet blir riktigt behagligt och kul.
Enda gången det definitivt INTE går att gunga gungbräda är om man är själv. Det MÅSTE sitta nån i andra änden. Annars spelar det ingen roll hur mycket man än sparkar ifrån, så kommer den antingen stå hopplöst still eller möjligen röra sig en eller ett par decimeter uppåt innan den snabbt landar med en hård duns...
Så vill jag gunga mig fram, pendla, så får jag nog se till att mina påfrestningar får nåt att gunga med. Nån slags balanserad obalans :-)
Nåja, klockan är mycket och jag hade tänkt avsluta lite roligt med någon syftning på livet som lekplats och gungbrädor bla bla bla...
Får inte ihop det utan får helt enkelt nöja mig med att konstatera att jag behöver samla ihop en en del schysst återhämtning till den där inre gungbrädan, om jag vill få fart på den.
Det vill jag.
Jag gillar stress. Jag gillar att jobba under press, att ha en deadline, lite för många saker i luften. Gillar att känna adrenalinet.
Sucka inte nu. Jag inser att det inte är hållbart att fortsätta som tidigare, vilket ju uppenbarligen var ohälsosamt.
Osökt tänker jag nu på ordet "balans". "Balans" är synonymt med "jämviktsläge", ett läge där två eller fler lika stora krafter motverkar varann så att ingen rörelse sker.
Jämvikt - och balans - brukar illustreras som en stillastående gungbräda.
Så.
Om jag nu har press/påfrestning/stress i ena änden av brädan, så behöver jag uppenbarligen återhämtning, vila, rekreation, whatever, i den andra.
Jag gillar inte jämviktslägen. När det står still. Orörligt. Odynamiskt.
Jag vill ha rörelse! Jag vill pendla, gunga!
När man gungar gungbräda behöver man antingen 1) vara ungefär lika tunga för att det ska gå, eller, om man inte är det, så kan man 2) justera avståndet till gungbrädans mitt så att den tyngre sitter närmre mitten och den lättare längre ifrån. Då får man mer likvärdiga krafter att hantera och gungandet blir riktigt behagligt och kul.
Enda gången det definitivt INTE går att gunga gungbräda är om man är själv. Det MÅSTE sitta nån i andra änden. Annars spelar det ingen roll hur mycket man än sparkar ifrån, så kommer den antingen stå hopplöst still eller möjligen röra sig en eller ett par decimeter uppåt innan den snabbt landar med en hård duns...
Så vill jag gunga mig fram, pendla, så får jag nog se till att mina påfrestningar får nåt att gunga med. Nån slags balanserad obalans :-)
Nåja, klockan är mycket och jag hade tänkt avsluta lite roligt med någon syftning på livet som lekplats och gungbrädor bla bla bla...
Får inte ihop det utan får helt enkelt nöja mig med att konstatera att jag behöver samla ihop en en del schysst återhämtning till den där inre gungbrädan, om jag vill få fart på den.
Det vill jag.
14 juni 2014
14 juni
Är fortfarande så negativt inställd att jag räknar dåliga saker isf bra...
Hur som så ser övre delen av fuck-it listan ut såhär
Koncentration & minne - den jävla röda tråden trasslar ihop sig hela tiden.
Skillnaden mellan att Vilja och Kunna - orken tar slut PANG bara, och då MÅSTE jag lägga mig och sova en stund. Blir ungefär vid ett/tvåtiden på dan, lite beroende på vad jag hittat på. Ena dan fick jag för mig att springa en runda på morronen vid åtta. Då somnade jag redan vid elva.
Rädsla - för allt möjligt. Att inte kunna börja jobba som planerat. Eller att börja jobba och krascha IGEN. Att inte kunna säga nej och ta på mig för mycket. Att säga nej och bli uppfattad som en trist tråkmåns och svikare som inte ställer upp när det behövs. Rädd för att fundera på jobbiga saker. Rädd för att inte fundera på jobbiga saker/inte reda ut mina issues. Rädd för att inte orka. Rädd för att vara otillräcklig. Rädd för att bli en fetknopp. Rädd för att bli en pinne. Rädd för att prata med P. Rädd för att inte prata med P. Rädd för att prata med K på försäkringskassan. Rädd för att inte ring o prata med K.
(Jag är verkligen genialisk på att sätta snubbeltråd för mig själv för med det sättet att gå och vara rädd för allting så kan jag ju fasen inte lyckas med mycket...
Är så förbannat trött på att vara rädd, trött, ofokuserad och glömsk.
Hur som så ser övre delen av fuck-it listan ut såhär
Koncentration & minne - den jävla röda tråden trasslar ihop sig hela tiden.
Skillnaden mellan att Vilja och Kunna - orken tar slut PANG bara, och då MÅSTE jag lägga mig och sova en stund. Blir ungefär vid ett/tvåtiden på dan, lite beroende på vad jag hittat på. Ena dan fick jag för mig att springa en runda på morronen vid åtta. Då somnade jag redan vid elva.
Rädsla - för allt möjligt. Att inte kunna börja jobba som planerat. Eller att börja jobba och krascha IGEN. Att inte kunna säga nej och ta på mig för mycket. Att säga nej och bli uppfattad som en trist tråkmåns och svikare som inte ställer upp när det behövs. Rädd för att fundera på jobbiga saker. Rädd för att inte fundera på jobbiga saker/inte reda ut mina issues. Rädd för att inte orka. Rädd för att vara otillräcklig. Rädd för att bli en fetknopp. Rädd för att bli en pinne. Rädd för att prata med P. Rädd för att inte prata med P. Rädd för att prata med K på försäkringskassan. Rädd för att inte ring o prata med K.
(Jag är verkligen genialisk på att sätta snubbeltråd för mig själv för med det sättet att gå och vara rädd för allting så kan jag ju fasen inte lyckas med mycket...
Är så förbannat trött på att vara rädd, trött, ofokuserad och glömsk.
13 juni 2014
Semester...
Har fått okej från FK att fortsätta vara sjukskriven, trots att jag nu passerat någon slags magisk gräns i systemet.
Man ska visst helst vara frisk inom ett år. Nu blev jag ju inte det. Men får som sagt lov att fortsätta vara sjukskriven. Får lite mindre pengar. Nåt straff ska man väl ha för att inte ha kurerat sig inom ramen för regelverket.
Har hängt en del på facebook och blir så heligt irriterad på den där trenden att skriva "tre bra saker idag" eller "dagens tre positiva"... Fan vad folk är hurtiga!
Mina tre anti-punkter utkristalliserade sig tämligen snabbt:
- efter sol kommer regn
- ingenting spelar egentligen någon roll ändå
- rätt som det är dör man iallafall
Vidare har jag funderat en del på att ta mig vidare i skrivandet. Har gått runt lite på biblioteket (fan ta deras kortare öppettider "sommaröppet"... fnys! "Sommarstängt" vore mer passande beskrivning!) och kikat på böcker som heter saker i stil med "att skriva noveller", "att skriva för barn", "att berätta en historia" osv. Har reserverat en bok som jag kan hämta ut i morgon.
Det är ju en sak att beskriva sin egen vardag, en helt annan att faktiskt skapa något eget. Fiktion.
Får se hur det kan gå.
Har också budat på en laptop av äldre modell, får se om jag vinner. Den är äldre så förmodligen kan jag få ha den ifred för barnen - för seg att spela på förhoppningsvis. Behöver en egen skrivmaskin känner jag. Shit. Det börjar bli lite på allvar...!
Har också börjat läsa allt mer. Det går hyfsat när jag är ensam och det är lugnt runtomkring.
Just nu håller jag på med en bok med den storartat fantasilösa titeln "Hantera din stress med kognitiv beteendeterapi". Samma författare har också skrivit "I balans" (grandiost och fantasilöst samtidigt - nästintill genialiskt titelsatt) som jag nu är färdig med.
De är lite mer tilltalande än Anna Kåvers bok, måste jag säga. För även om titeln är mossbelupet trist så är innehållet desto bättre skrivet.
Lagom information, lagom snackigt och tack och lov inga utbroderade flicksöta liknelser om hur man kan se livet som en teaterscen bla bla bla... Mer konkret liksom. Jag gillar det.
Då och då tar jag långa promenader med en god vän. Vi promenerade i tisdags. Två timmar.
Vi pratade bland annat om att vara "vuxet barn". Alltså, att som barn gå in och ta på sig en vuxenroll. Och hur det hänger efter en även som vuxen. Det väckte en hel del funderingar.
Man ska visst helst vara frisk inom ett år. Nu blev jag ju inte det. Men får som sagt lov att fortsätta vara sjukskriven. Får lite mindre pengar. Nåt straff ska man väl ha för att inte ha kurerat sig inom ramen för regelverket.
Har hängt en del på facebook och blir så heligt irriterad på den där trenden att skriva "tre bra saker idag" eller "dagens tre positiva"... Fan vad folk är hurtiga!
Mina tre anti-punkter utkristalliserade sig tämligen snabbt:
- efter sol kommer regn
- ingenting spelar egentligen någon roll ändå
- rätt som det är dör man iallafall
Vidare har jag funderat en del på att ta mig vidare i skrivandet. Har gått runt lite på biblioteket (fan ta deras kortare öppettider "sommaröppet"... fnys! "Sommarstängt" vore mer passande beskrivning!) och kikat på böcker som heter saker i stil med "att skriva noveller", "att skriva för barn", "att berätta en historia" osv. Har reserverat en bok som jag kan hämta ut i morgon.
Det är ju en sak att beskriva sin egen vardag, en helt annan att faktiskt skapa något eget. Fiktion.
Får se hur det kan gå.
Har också budat på en laptop av äldre modell, får se om jag vinner. Den är äldre så förmodligen kan jag få ha den ifred för barnen - för seg att spela på förhoppningsvis. Behöver en egen skrivmaskin känner jag. Shit. Det börjar bli lite på allvar...!
Har också börjat läsa allt mer. Det går hyfsat när jag är ensam och det är lugnt runtomkring.
Just nu håller jag på med en bok med den storartat fantasilösa titeln "Hantera din stress med kognitiv beteendeterapi". Samma författare har också skrivit "I balans" (grandiost och fantasilöst samtidigt - nästintill genialiskt titelsatt) som jag nu är färdig med.
De är lite mer tilltalande än Anna Kåvers bok, måste jag säga. För även om titeln är mossbelupet trist så är innehållet desto bättre skrivet.
Lagom information, lagom snackigt och tack och lov inga utbroderade flicksöta liknelser om hur man kan se livet som en teaterscen bla bla bla... Mer konkret liksom. Jag gillar det.
Då och då tar jag långa promenader med en god vän. Vi promenerade i tisdags. Två timmar.
Vi pratade bland annat om att vara "vuxet barn". Alltså, att som barn gå in och ta på sig en vuxenroll. Och hur det hänger efter en även som vuxen. Det väckte en hel del funderingar.
12 juni 2014
Tid och otid
Nej, jag har inte läst Bodil Jänssons tankar om tid...
Jag har funderat på egen hand.
Det är markligt det där med inställningen till tid och hur den aldrig verkar räcka till. Inte ens när man kan vara så effektiv att man mha smarta telefonen till och med kan mejla och socialisera över nätet till och med inifrån toaletten...
Och hur det som redan skett kan fortsätta snärja en trots ett ibland väldigt långt tidsmässigt avstånd.
Och hur min egen inställning till "min" tid kan vara så skev att jag mer ser den som andras ägodel att förfoga över, än min egen att fördela hur jag vill.
Nog tänkt, nog skrivet. Trött som sagt, i skallen.
Dock - tack och lov - verkar Krig- och Katastrofavdelningen ha minskat bemanningen. Ibland har de till och med stängt på nätterna!!
Jag har funderat på egen hand.
Det är markligt det där med inställningen till tid och hur den aldrig verkar räcka till. Inte ens när man kan vara så effektiv att man mha smarta telefonen till och med kan mejla och socialisera över nätet till och med inifrån toaletten...
Och hur det som redan skett kan fortsätta snärja en trots ett ibland väldigt långt tidsmässigt avstånd.
Och hur min egen inställning till "min" tid kan vara så skev att jag mer ser den som andras ägodel att förfoga över, än min egen att fördela hur jag vill.
Nog tänkt, nog skrivet. Trött som sagt, i skallen.
Dock - tack och lov - verkar Krig- och Katastrofavdelningen ha minskat bemanningen. Ibland har de till och med stängt på nätterna!!
Jävligt
Gillar ju att skriva egentligen men har inte kommit mig för på länge nu.
Antar att jag är rätt trött på tillvaron och likaså på att beskriva den.
Det står mig faktiskt upp i halsen.
Det får gärna vara nog nu, med trötthet, orkeslöshet, att vilja men inte kunna, att ha idéer som jag bara blir besviken på att inte klara ut att genomföra.
Har exempel på misslyckanden i allt från trädgårdsprojekt till legobyggen, läsning, att spela, till mer basic-grejer som matlagning och planering av semestern.
Den som säger att jag ska "se vad du HAR gjort istället för vad du INTE har gjort" kommer att få känna en kraftfull närkontakt mellan sin kind och min hand...
Skulle inte beskriva mig som deppig. Bara jävligt trött på hela jävla skiten.
Antar att jag är rätt trött på tillvaron och likaså på att beskriva den.
Det står mig faktiskt upp i halsen.
Det får gärna vara nog nu, med trötthet, orkeslöshet, att vilja men inte kunna, att ha idéer som jag bara blir besviken på att inte klara ut att genomföra.
Har exempel på misslyckanden i allt från trädgårdsprojekt till legobyggen, läsning, att spela, till mer basic-grejer som matlagning och planering av semestern.
Den som säger att jag ska "se vad du HAR gjort istället för vad du INTE har gjort" kommer att få känna en kraftfull närkontakt mellan sin kind och min hand...
Skulle inte beskriva mig som deppig. Bara jävligt trött på hela jävla skiten.
14 maj 2014
Samma jävla signaturmelodi
Börjar kännas enahanda att skriva.
Samma ord, samma tema.
Trött.
Frustrerad.
Hoppfull.
Hopplös.
Vrålhungrig.
Illamående.
Aptitlös.
Idag rätt så mycket trött. Seg. Trög. Kom i går em, har hållit i sig o blivit värre under dagen.
Hade bestämt en tur neråt södra delen av ön för å gärva upp lite astrar som jag skulle få till lotten. Redan när jag vred om nyckeln kände jag att det vore egentligen bra att gå in o lägga mig igen.
Envisa jag åkte såklart ändå. Ville väl bevisa nåt... Det var en pärs. Täta pauser blev det.
Det var SÅ vrät att åka ner. Jag har fått en ny vän! (och blommor...)
Men hon får kmoma upp till stan om hon vill ses i det närmsta.
För en så lång bitlur gör jag inte igen på ett tag. Jag kan ju köra ihjäl nån när jag blir så törtt!
I morron ska jag gräva irodning till astrarna. Hoppas jag.
Samma ord, samma tema.
Trött.
Frustrerad.
Hoppfull.
Hopplös.
Vrålhungrig.
Illamående.
Aptitlös.
Idag rätt så mycket trött. Seg. Trög. Kom i går em, har hållit i sig o blivit värre under dagen.
Hade bestämt en tur neråt södra delen av ön för å gärva upp lite astrar som jag skulle få till lotten. Redan när jag vred om nyckeln kände jag att det vore egentligen bra att gå in o lägga mig igen.
Envisa jag åkte såklart ändå. Ville väl bevisa nåt... Det var en pärs. Täta pauser blev det.
Det var SÅ vrät att åka ner. Jag har fått en ny vän! (och blommor...)
Men hon får kmoma upp till stan om hon vill ses i det närmsta.
För en så lång bitlur gör jag inte igen på ett tag. Jag kan ju köra ihjäl nån när jag blir så törtt!
I morron ska jag gräva irodning till astrarna. Hoppas jag.
10 maj 2014
Den Fantastiska Människan...
Funderar en del på min sjukskrivning och återgången till arbete.
Jag vill inget hellre än att börja jobba igen. Fast jag är lite mer försiktig än i höstas, då hade jag bara ett för ögonen och det var att komma tillbaka så fort som bara möjligt. Kosta vad det ville...
Och kostade gjorde det.
Mer än jag trodde, mer än jag fattade att jag betalade. Mycket mer än det var värt. Det kostade nästan mitt äktenskap. Det har kostat bråk, besvikelser och tid. Mängder med tid. Tid som jag hellre spenderat på annat sätt, men som nu är spenderad och inget att grubbla mer över. Inte mer än att inte göra om misstaget. För det ska jag banne mig inte göra om.
Jag tänker INTE springa som en blind galning i det förbannade ekorrhjulet igen!
Nånstans är det ju fel.
Nånstans har vi, allihop, slutat tänka. Slutat vara mänskliga.
För trots att vi med dagens teknik kan räkna ut och få siffror på allt möjligt - och omöjligt - så blir inställningen till människor, till den mänskliga resursen, allt mer spartansk.
Jag tror inte jag är den ende som verkat på ett arbete där "resultat" är det som räknas och "resultat" är samma sak som en hög med siffror utifrån variabler som är mer eller mindre obegripliga.
Jag arbetade ett tag inom utbildningsvärlden. En kommun slutade kalla sina skolområden för just skolområde. Det blev "resultatenheter" istället. Alla barn, ungdomar och personal blev "resultatbärare" istället för människor. Resultat i form av vad?
Pengar. Såklart. Och det som genererar mer pengar; minskade utgifter och ökade inkomster.
För tillfället jobbar jag statligt inom en myndighet som ska stötta människor som mer eller mindre ofrivilligt befinner sig i en förändring.
Även här är resultatstyrning och resultat i form av siffror av största vikt.
Det som inte går att mäta har inget värde.
Hur mäter man en människa?
Människan är inte en människa längre, vi är resultatbärare, som ska producera.
Och de av oss som inte hänger med i ekorrhjulets tempo, de av oss som blir utmattade och sjukskrivna, vad göra med oss?
Medicineras och terapeutas och samtalas med tills vi orkar harva på efter bästa förmåga, oftast på deltid eftersom det inte längre är okej att inte hänga med i det höga varvtalet.
Allt fler mår dåligt. Allt fler blir åksjuka.
Ändå tillåter vi oss att springa fortare och fortare. Ändå lyssnar vi på de få som står bredvid och hetsar oss att springa, som lockar med en morot som vi ändå aldrig kommer nå hur mycket vi än tar i.
Hur kan det vara att vi låter det hålla på?!
En "slimmad människa" är i dag något hedersamt, något positivt, ett tecken på hälsa och kanske också självkontroll. Eller?! Hur hälsosamt är det att sitta på en cykel som sitter fast, med någon som illvrålar på dig för att du ska kämpa på som en galning utan att komma nånstans.. hur hälsosamt är det att dricka avfettad mjölk, mat som upprätthåller förg och form med hjälp av konstgjorda tillsatser, hur sunt är det att äta superprocessade pulversoppor för att "se slimmad ut"?
En "slimmad organisation" är definitivt varken hedersam, hälsosam eller ett under av självkontroll.
En slimmad organisation är något som håller på att kvävas. En organisation där det inte finns utrymme. Där det inte finns plats.
Människor behöver utrymme. Människor tar plats.
Människor som får det utrymme de behöver och en plats de trivs på kommer att ge så mycket.
Kommer att ge allt det där som inte för plats i ett excelark.
Allt det där som inte ryms i excelarket - det är det som göder samvetsgrannhet, stolthet, viljan att göra sitt allra bästa och en strävan efter ständig förbättring. Det är DET som är det verkliga värdet!
Det är DET som gör oss mänskliga, som ger oss vår mänsklighet tillbaka!
Oavsett om vi jobbar med att göra schampo, laga bilar, undervisa eller läka människor.
Vi, allihop, behöver ägna oss mer åt att vara mänskliga och sluta försöka pressa in oss i excelarkets enahanda rutnät.
Hur man mäter en människa?
En människa mäter man inte!
En människa står utom all möjlighet att rama in med siffror, ekvationer och tabeller.
En människa är fantastisk, enastående och fullkomligt ovärderlig.
Låt oss vara det också!!
Jag vill inget hellre än att börja jobba igen. Fast jag är lite mer försiktig än i höstas, då hade jag bara ett för ögonen och det var att komma tillbaka så fort som bara möjligt. Kosta vad det ville...
Och kostade gjorde det.
Mer än jag trodde, mer än jag fattade att jag betalade. Mycket mer än det var värt. Det kostade nästan mitt äktenskap. Det har kostat bråk, besvikelser och tid. Mängder med tid. Tid som jag hellre spenderat på annat sätt, men som nu är spenderad och inget att grubbla mer över. Inte mer än att inte göra om misstaget. För det ska jag banne mig inte göra om.
Jag tänker INTE springa som en blind galning i det förbannade ekorrhjulet igen!
Nånstans är det ju fel.
Nånstans har vi, allihop, slutat tänka. Slutat vara mänskliga.
För trots att vi med dagens teknik kan räkna ut och få siffror på allt möjligt - och omöjligt - så blir inställningen till människor, till den mänskliga resursen, allt mer spartansk.
Jag tror inte jag är den ende som verkat på ett arbete där "resultat" är det som räknas och "resultat" är samma sak som en hög med siffror utifrån variabler som är mer eller mindre obegripliga.
Jag arbetade ett tag inom utbildningsvärlden. En kommun slutade kalla sina skolområden för just skolområde. Det blev "resultatenheter" istället. Alla barn, ungdomar och personal blev "resultatbärare" istället för människor. Resultat i form av vad?
Pengar. Såklart. Och det som genererar mer pengar; minskade utgifter och ökade inkomster.
För tillfället jobbar jag statligt inom en myndighet som ska stötta människor som mer eller mindre ofrivilligt befinner sig i en förändring.
Även här är resultatstyrning och resultat i form av siffror av största vikt.
Det som inte går att mäta har inget värde.
Hur mäter man en människa?
Människan är inte en människa längre, vi är resultatbärare, som ska producera.
Och de av oss som inte hänger med i ekorrhjulets tempo, de av oss som blir utmattade och sjukskrivna, vad göra med oss?
Medicineras och terapeutas och samtalas med tills vi orkar harva på efter bästa förmåga, oftast på deltid eftersom det inte längre är okej att inte hänga med i det höga varvtalet.
Allt fler mår dåligt. Allt fler blir åksjuka.
Ändå tillåter vi oss att springa fortare och fortare. Ändå lyssnar vi på de få som står bredvid och hetsar oss att springa, som lockar med en morot som vi ändå aldrig kommer nå hur mycket vi än tar i.
Hur kan det vara att vi låter det hålla på?!
En "slimmad människa" är i dag något hedersamt, något positivt, ett tecken på hälsa och kanske också självkontroll. Eller?! Hur hälsosamt är det att sitta på en cykel som sitter fast, med någon som illvrålar på dig för att du ska kämpa på som en galning utan att komma nånstans.. hur hälsosamt är det att dricka avfettad mjölk, mat som upprätthåller förg och form med hjälp av konstgjorda tillsatser, hur sunt är det att äta superprocessade pulversoppor för att "se slimmad ut"?
En "slimmad organisation" är definitivt varken hedersam, hälsosam eller ett under av självkontroll.
En slimmad organisation är något som håller på att kvävas. En organisation där det inte finns utrymme. Där det inte finns plats.
Människor behöver utrymme. Människor tar plats.
Människor som får det utrymme de behöver och en plats de trivs på kommer att ge så mycket.
Kommer att ge allt det där som inte för plats i ett excelark.
Allt det där som inte ryms i excelarket - det är det som göder samvetsgrannhet, stolthet, viljan att göra sitt allra bästa och en strävan efter ständig förbättring. Det är DET som är det verkliga värdet!
Det är DET som gör oss mänskliga, som ger oss vår mänsklighet tillbaka!
Oavsett om vi jobbar med att göra schampo, laga bilar, undervisa eller läka människor.
Vi, allihop, behöver ägna oss mer åt att vara mänskliga och sluta försöka pressa in oss i excelarkets enahanda rutnät.
Hur man mäter en människa?
En människa mäter man inte!
En människa står utom all möjlighet att rama in med siffror, ekvationer och tabeller.
En människa är fantastisk, enastående och fullkomligt ovärderlig.
Låt oss vara det också!!
8 maj 2014
Balansövning IRL
Det är rätt svårt att hitta balansen. Det som utmanar och är roligt men inte blir för mycket.
Som att lära sig cykla. Ingen kan förklara, man måste själv prova och prova och träna och träna... en del skrubbsår blir det innan det sitter där.
Har just haft en vecka med en del "mentala skrubbsår". Har kollat runt på sidor på nätet och budat på lite trädgårdsgrejer o så. Det går hyfsat. Men sen att hålla reda på vilka grejer jag fått köpa, och sen åka och hämta dem vid rätt tid på rätt dag... där finns det utvecklingspotential, så att säga.
Kan inte hålla nåt i skallen det blev smärtsamt tydligt. Så nu har jag börjat skriva ner ALLT i min kalender. Min egna kalender. Det blir plottrigt, och jag kan se att jag nog gör för mycket vissa dagar.
Att jag lägger in lite för många tider att passa. Det är sorgligt att jag itne kan boka in mer än 2 grejer om dan.
Har försökt flera ggr att lägga in mer men jag tar helt slut. Blir så trött att jag bara liksom stänger av, bara MÅSTE lägga mig ner.
Det är jäkligt frustrerande. Men. Det är så det är.
Drömmer skumma drömmar. Vaknar ofta svettig och med rätt hög puls. Tanken på att ta de där jädra tabletterna är fortfarande väldigt lockande, men har hållit mig ifrån ändå.
Har gett mig fan på att jag ska komma tillrätta med sovet UTAN dem. Får väl se hur det blir med det...
Ska träffa P på tisdag. Vet inte riktigt vad jag känner inför det. Eventuellt är det sista gången vi träffas. Hm. Känns lite tråkigt.
Har funderat en del på det där med ACT och kanske skulle jag våga mig på det ändå. Fast jag vete 17 om jag orkar. Sen fattar jag inte riktigt vad skillnaden är mellan terapi och samtalen med P. Får fråga på tisdag.
Den 19 maj är det möte med L och T, ev också P? men det vet jag inte än... Avstämningsmöte. Samma dag fyller jag 35.
Av allt som jag kunnat tänka mig kring mitt 35-årsfirande så hade jag aldrig föreställt mig att jag skulle tillbringa eftermiddagen på företagshälsan och prata om min sjukskrivning som jag haft i ett år.
Snarare hade jag tänkt mig att bjuda kollegerna på tårta på eftermiddan, sen flexa ut vid halvfyratiden och sen tillbringa dagen med familj o vänner.
Får väl se vad jag orkar med efter det där mötet. Sist vi hade möte var jag tämligen spak länge efteråt.
Livet tar verkligen oväntade vändningar....
Som att lära sig cykla. Ingen kan förklara, man måste själv prova och prova och träna och träna... en del skrubbsår blir det innan det sitter där.
Har just haft en vecka med en del "mentala skrubbsår". Har kollat runt på sidor på nätet och budat på lite trädgårdsgrejer o så. Det går hyfsat. Men sen att hålla reda på vilka grejer jag fått köpa, och sen åka och hämta dem vid rätt tid på rätt dag... där finns det utvecklingspotential, så att säga.
Kan inte hålla nåt i skallen det blev smärtsamt tydligt. Så nu har jag börjat skriva ner ALLT i min kalender. Min egna kalender. Det blir plottrigt, och jag kan se att jag nog gör för mycket vissa dagar.
Att jag lägger in lite för många tider att passa. Det är sorgligt att jag itne kan boka in mer än 2 grejer om dan.
Har försökt flera ggr att lägga in mer men jag tar helt slut. Blir så trött att jag bara liksom stänger av, bara MÅSTE lägga mig ner.
Det är jäkligt frustrerande. Men. Det är så det är.
Drömmer skumma drömmar. Vaknar ofta svettig och med rätt hög puls. Tanken på att ta de där jädra tabletterna är fortfarande väldigt lockande, men har hållit mig ifrån ändå.
Har gett mig fan på att jag ska komma tillrätta med sovet UTAN dem. Får väl se hur det blir med det...
Ska träffa P på tisdag. Vet inte riktigt vad jag känner inför det. Eventuellt är det sista gången vi träffas. Hm. Känns lite tråkigt.
Har funderat en del på det där med ACT och kanske skulle jag våga mig på det ändå. Fast jag vete 17 om jag orkar. Sen fattar jag inte riktigt vad skillnaden är mellan terapi och samtalen med P. Får fråga på tisdag.
Den 19 maj är det möte med L och T, ev också P? men det vet jag inte än... Avstämningsmöte. Samma dag fyller jag 35.
Av allt som jag kunnat tänka mig kring mitt 35-årsfirande så hade jag aldrig föreställt mig att jag skulle tillbringa eftermiddagen på företagshälsan och prata om min sjukskrivning som jag haft i ett år.
Snarare hade jag tänkt mig att bjuda kollegerna på tårta på eftermiddan, sen flexa ut vid halvfyratiden och sen tillbringa dagen med familj o vänner.
Får väl se vad jag orkar med efter det där mötet. Sist vi hade möte var jag tämligen spak länge efteråt.
Livet tar verkligen oväntade vändningar....
4 maj 2014
Om jag kunde...
Om jag hade mer ork/fokus/koncentration/minne skulle jag (utan inbördes ordning)
- svara på mina barns alla frågor isf att säga "jag vet inte" innan de ens hunnit ställa frågan färdigt
- inventera vinds- och källarförrådet och sälja av alla prylar vi inte använder längre
- hämta mina yngsta barn direkt efter lunch på förskolan och vara ute på äventyr med dem tills de äldsta kommer hem från skolan. Då skulle vi baka mellis tillsammans och vara glada allihopa
- hitta på egna godnattsagor med ungarna, precis som förr
- skriva ner alla ideer och uppslag som ramlar ner i skallen
- baka riktigt snygga tårtor
- fila på en artikel, eller två
- lära mig åka skateboard
- njuta av att det är helg och barnen är lediga, isf att se fram mot helgen med fasa...
- bygga en spillvirkeskoja med barnen
- gräva om hela lotten och flytta om växterna efter eget huvud
- förmodligen skulle jag starta upp någon form av verksamhet...
- jag skulle se film. massor med film.
- jag skulel läsa också. massor med böcker. om allt. och inget. bara för att jag vill, och KAN.
- svara på mina barns alla frågor isf att säga "jag vet inte" innan de ens hunnit ställa frågan färdigt
- inventera vinds- och källarförrådet och sälja av alla prylar vi inte använder längre
- hämta mina yngsta barn direkt efter lunch på förskolan och vara ute på äventyr med dem tills de äldsta kommer hem från skolan. Då skulle vi baka mellis tillsammans och vara glada allihopa
- hitta på egna godnattsagor med ungarna, precis som förr
- skriva ner alla ideer och uppslag som ramlar ner i skallen
- baka riktigt snygga tårtor
- fila på en artikel, eller två
- lära mig åka skateboard
- njuta av att det är helg och barnen är lediga, isf att se fram mot helgen med fasa...
- bygga en spillvirkeskoja med barnen
- gräva om hela lotten och flytta om växterna efter eget huvud
- förmodligen skulle jag starta upp någon form av verksamhet...
- jag skulle se film. massor med film.
- jag skulel läsa också. massor med böcker. om allt. och inget. bara för att jag vill, och KAN.
3 maj 2014
Så tar vi det en gång till...
Jaha, det här känner jag igen.
Uppskruvad och trött.
Helt slut, men inte sömnig alls.
Magen är i uppror.
Huvudet bultar och förutom mitt vanliga brus så har jag en envis myggsvärm som piper också.
Nacken och bakhuvudet sticker, svider, liksom pirrar.
Axlarna spända, uppskjutna, ryggen böjd, händerna kalla, benen trampar utan att ta mig någonstans.
Är så nära, så nära nu att ta en sömntablett... har två kommentatorer i skallen, den ena säger "Såklart du ska ta den, du kommer aldrig att somna annars och då blir det skit i morgon" och den andra säger "Låt bli, låt bli! Du kommer bli beroende och då blir det skit resten av ditt liv!"
Så då är jag tillbaka i oktober igen. Ungefär.
Uppskruvad och trött.
Helt slut, men inte sömnig alls.
Magen är i uppror.
Huvudet bultar och förutom mitt vanliga brus så har jag en envis myggsvärm som piper också.
Nacken och bakhuvudet sticker, svider, liksom pirrar.
Axlarna spända, uppskjutna, ryggen böjd, händerna kalla, benen trampar utan att ta mig någonstans.
Är så nära, så nära nu att ta en sömntablett... har två kommentatorer i skallen, den ena säger "Såklart du ska ta den, du kommer aldrig att somna annars och då blir det skit i morgon" och den andra säger "Låt bli, låt bli! Du kommer bli beroende och då blir det skit resten av ditt liv!"
Så då är jag tillbaka i oktober igen. Ungefär.
1 maj 2014
Dygnsrytm i otakt...
Idag har jag varit som trasa...
Vilat och sovit nästan hela dagen. Ont i kroppen, öm liksom. Kaos i skallen. Seg i både kropp o knopp. Jag vilade inte igår. Dumma mig.
Min tillvaro känns så flytande. Nu har det börjat ballat ur med dygnsrytmen igen. Känner mig speedad, uppvarvad, samtidigt supertrött men inte sömnig och kan inte komma till ro. Så är jag vaken istället. Får lite upphackad sömn och sen räcker jag fram till kl 13-14 ungeför och sen är jag helt slut. Vilar, somnar... Halvsover lite upphackat kanske 2 timmar och sen är det samma visa igen, med uppvarvning och den onda cirkeln är sluten...
Har verkligen försökt med den där sömnrestriktionen som P och jag pratade lite om senast vi sågs. Men det har gått åt pipan och nu är jag SÅ nära att bara stoppa de jävla pillren i munnen och somna.
Vad är värst... extrem sömnbrist eller pillerknaprande? Jag lutar åt det första faktiskt.
Jag hoppas att jag inte drivit in i ett bakslag IGEN.
Fan också.
Vilat och sovit nästan hela dagen. Ont i kroppen, öm liksom. Kaos i skallen. Seg i både kropp o knopp. Jag vilade inte igår. Dumma mig.
Min tillvaro känns så flytande. Nu har det börjat ballat ur med dygnsrytmen igen. Känner mig speedad, uppvarvad, samtidigt supertrött men inte sömnig och kan inte komma till ro. Så är jag vaken istället. Får lite upphackad sömn och sen räcker jag fram till kl 13-14 ungeför och sen är jag helt slut. Vilar, somnar... Halvsover lite upphackat kanske 2 timmar och sen är det samma visa igen, med uppvarvning och den onda cirkeln är sluten...
Har verkligen försökt med den där sömnrestriktionen som P och jag pratade lite om senast vi sågs. Men det har gått åt pipan och nu är jag SÅ nära att bara stoppa de jävla pillren i munnen och somna.
Vad är värst... extrem sömnbrist eller pillerknaprande? Jag lutar åt det första faktiskt.
Jag hoppas att jag inte drivit in i ett bakslag IGEN.
Fan också.
30 april 2014
Bra och dåligt
Igår var jag på jobbet och hälsade på.
Det är så svajigt med känslan kring jobbet. Ibland känns det jobbigt att gå dit, men så kan det vända när jag är där. Och tvärtom, att det känns ok att gå dit, men när jag kommer in faller känslor av hopplöshet och motvilja över mig.
Mycket beror på vilka männsikor jag träffar på just när jag kommer in.
Jag skulle träffa min sektionschef.
Jag gillar inte min sektionschef. Jag uppfattar att han är en såndär som bara ser siffror, scheman, luckor som ska fyllas. Som en sån som inte ser människan. Jag har svårt för personer som är sådana.
Mötet gick både bra och dåligt.
Dåligt eftersom jag inte nådde fram, liksom. Dåligt för att jag inte fick ut det jag ville.
Bra eftersom jag 1. inte svimmade, 2. inte fick panikångest, 3. kunde ställa relevanta följdfrågor eftersom jag 4. tog tid på mig att tänka efter och vägrade känna mig jäktad, 5. tog initiativ till att avsluta mötet när vi nått vägs ände - vilket tog ca 20 minuter.
Efteråt var jag jättearg. Och lättad. Jag hade stått på mig, vilket kändes jävligt bra. Min sektionschef, som jag idiotförklarat för länge sen, visade sig dock tyvärr fortfarande vara en idiot. Det gjorde mig arg.
Gick ut i personalrummet för att ta en kopp te och hälsa lite på kolleger.
Där var rätt så trevligt, och dessutom väldigt få personer. Lagom ljudnivå alltså. Men det tog inte lång stund förrän en alltför välbekant känsla spred sig från nacken upp i bakhuvudet.
Jag fick svårt att fokusera, först var det koncentrationen som sviktade sen fick jag svårt att fokusera blicken också.
Så jag sa hejdå och gick hem. Lydde kroppen. Lyssnade på kroppen. Ser det som ett stort framsteg. För jag brukar mest bara be kroppen hålla käften, och jag brukar ha svårt att slita mig när jag har trevligt, och det var trevligt i personalrummet.
Väl hemma kände jag efter ordenligt på lite basal-kroppskännedom-vis och jo, det var väldigt många spända muskler... Fan, vad lättpåverkad jag är!
Cyklade ut till lotten. Hade svårt att komma igång. Det är rätt mycket att fixa med men kunde liksom inte bestämma mig för var jag skulle börja. Efter att ha stått och tittat rätt länge tog jag iallafall och började rensa i en av "rabatterna". Grävde, vände runt jorden, krafsade ut ogräs och blev trött i ryggen. Började fixa på ett anant ställe, en såbädd som jag började rensa lite i. Sen paus. Vatten och kexchoklad.
Sen... tror jag att jag började i pallkragarna och sätta broccoli. Sen grejade jag med rabatten, sen gick jag över till såbädden igen och gjorde två diken så att det blev tre upphöjda "åsar". Så satte jag sockerärter i två av åsarna.
Gick ut i grusgången med vattenkannan för att hämta vatten. På tillbakavägen såg jag lotten - hela lotten, där är inget som skymmer varken träd eller nån byggnad - och höll på att bryta ihop.
Det krävdes ingen Sherlock Holmes för att följa min framfart... Runtomkring låg redskap hur som haver, det var ogräshögar lite överallt och jordhögar och fröpåsar och faaan och hans anhang...
Jag belv jättelessen, känslosam, tårarna stod i avgångshallen och det brände i halsen. Magen knöt sig och jag fick tvinga mig de sista metrarna in på lotten. Rasade ner bakom redskapslådan.
Under vad som kan ha varit fem minuter eller kanske femtio? satt jag och åkte emotionell bergodalbana i hundratrettio och mådde faktiskt illa också.
Va fan. Tog en kexchoklad till. Klyftigt.
Det är ju själva FAAAN! Vad har jag blivit?! Varför är jag så rörig och VARFÖR I HELVETE måste jag börja gråta för och DET ÄR JU SJÄLVA FAN vad pissigt det kan vara...
På cykelturen hemåt var jag såpass samlad att jag kunde tänka lite.
Kan detta ha med sömnbrist att göra? Vissa likheter med hur jag mådde och kände mig i höstas.
Väl hemma satt jag still i soffan med frossa och huvudvärk. Jag behövde verkligen sova. Funderade starkt på att ta en sömntablett. Men det blev en varm dusch istället.
Det är så svajigt med känslan kring jobbet. Ibland känns det jobbigt att gå dit, men så kan det vända när jag är där. Och tvärtom, att det känns ok att gå dit, men när jag kommer in faller känslor av hopplöshet och motvilja över mig.
Mycket beror på vilka männsikor jag träffar på just när jag kommer in.
Jag skulle träffa min sektionschef.
Jag gillar inte min sektionschef. Jag uppfattar att han är en såndär som bara ser siffror, scheman, luckor som ska fyllas. Som en sån som inte ser människan. Jag har svårt för personer som är sådana.
Mötet gick både bra och dåligt.
Dåligt eftersom jag inte nådde fram, liksom. Dåligt för att jag inte fick ut det jag ville.
Bra eftersom jag 1. inte svimmade, 2. inte fick panikångest, 3. kunde ställa relevanta följdfrågor eftersom jag 4. tog tid på mig att tänka efter och vägrade känna mig jäktad, 5. tog initiativ till att avsluta mötet när vi nått vägs ände - vilket tog ca 20 minuter.
Efteråt var jag jättearg. Och lättad. Jag hade stått på mig, vilket kändes jävligt bra. Min sektionschef, som jag idiotförklarat för länge sen, visade sig dock tyvärr fortfarande vara en idiot. Det gjorde mig arg.
Gick ut i personalrummet för att ta en kopp te och hälsa lite på kolleger.
Där var rätt så trevligt, och dessutom väldigt få personer. Lagom ljudnivå alltså. Men det tog inte lång stund förrän en alltför välbekant känsla spred sig från nacken upp i bakhuvudet.
Jag fick svårt att fokusera, först var det koncentrationen som sviktade sen fick jag svårt att fokusera blicken också.
Så jag sa hejdå och gick hem. Lydde kroppen. Lyssnade på kroppen. Ser det som ett stort framsteg. För jag brukar mest bara be kroppen hålla käften, och jag brukar ha svårt att slita mig när jag har trevligt, och det var trevligt i personalrummet.
Väl hemma kände jag efter ordenligt på lite basal-kroppskännedom-vis och jo, det var väldigt många spända muskler... Fan, vad lättpåverkad jag är!
Cyklade ut till lotten. Hade svårt att komma igång. Det är rätt mycket att fixa med men kunde liksom inte bestämma mig för var jag skulle börja. Efter att ha stått och tittat rätt länge tog jag iallafall och började rensa i en av "rabatterna". Grävde, vände runt jorden, krafsade ut ogräs och blev trött i ryggen. Började fixa på ett anant ställe, en såbädd som jag började rensa lite i. Sen paus. Vatten och kexchoklad.
Sen... tror jag att jag började i pallkragarna och sätta broccoli. Sen grejade jag med rabatten, sen gick jag över till såbädden igen och gjorde två diken så att det blev tre upphöjda "åsar". Så satte jag sockerärter i två av åsarna.
Gick ut i grusgången med vattenkannan för att hämta vatten. På tillbakavägen såg jag lotten - hela lotten, där är inget som skymmer varken träd eller nån byggnad - och höll på att bryta ihop.
Det krävdes ingen Sherlock Holmes för att följa min framfart... Runtomkring låg redskap hur som haver, det var ogräshögar lite överallt och jordhögar och fröpåsar och faaan och hans anhang...
Jag belv jättelessen, känslosam, tårarna stod i avgångshallen och det brände i halsen. Magen knöt sig och jag fick tvinga mig de sista metrarna in på lotten. Rasade ner bakom redskapslådan.
Under vad som kan ha varit fem minuter eller kanske femtio? satt jag och åkte emotionell bergodalbana i hundratrettio och mådde faktiskt illa också.
Va fan. Tog en kexchoklad till. Klyftigt.
Det är ju själva FAAAN! Vad har jag blivit?! Varför är jag så rörig och VARFÖR I HELVETE måste jag börja gråta för och DET ÄR JU SJÄLVA FAN vad pissigt det kan vara...
På cykelturen hemåt var jag såpass samlad att jag kunde tänka lite.
Kan detta ha med sömnbrist att göra? Vissa likheter med hur jag mådde och kände mig i höstas.
Väl hemma satt jag still i soffan med frossa och huvudvärk. Jag behövde verkligen sova. Funderade starkt på att ta en sömntablett. Men det blev en varm dusch istället.
28 april 2014
Hur ska man se ut när man är utbränd?!
Förutom att jag är heligt trött på att inte fungera som jag tycker att jag borde, så finns det några fler grejer som gör mig både trött, lite arg, lite frustrerad och mycket irriterad.
Det handlar om att bli bemött av omgivningen. Av vanliga människor. Vänner. Kolleger. Familj.
"Men å, är du fortfarande hemma, du ser ju så pigg ut nu!"
HUR FAN SKA JAG SE UT, SOM UTMATTAD, TYCKER DU? SKA JAG FÄSTA ETT TOMT VÄRMELJUS I PANNAN ELLER??
Jag är inte sjukskriven pga mörka ringar under ögonen. Eller dålig hållning. Eller svag utstrålning. Det sitter inte utanpå, det här!!
"Utmattning... men du får ta och vila en stund på eftermiddagen, det gör susen!"
"Utmattning... min kusins bästa kompis svåger har börjat med D-vitamin och är SÅ mycket piggare nu!"
"Utmattning... har du testat yoga? Det är superskönt och efter ett pass har jag SÅÅÅ mycket energi!"
Snälla, jag träffar läkare och psykolog och sjukgymnast och det räcker bra tack. Jag är SÅ. JÄVLA. TRÖTT. på att få "goda råd" från höger och vänster så snälla håll bara käften. Kom inte med "goda råd" eller "uppmuntran". Om du vill veta hur jag mår så LYSSNA på mig istället för att avbryta med dina "goda råd". Det är försent för det. För sent och för lite.
"Jaha, är du hemma och är sjukskriven. Vad skönt! Då hinner du ju städa/läsa/ägna dig åt hobby/motionera/vara m barnen/gå på föreläsningar/hänga på stan/shoppa/åka o hälsa på folk."
NEJ. Jag har inte semester. Jag är fucking jävla sjukskriven. Jag är SJUK. Hemskt, ville inte erkänna det själv först, det tog mig säkert ett drygt halvår att erkänna det. Jag är SJUK. I en hemsk åkomma för ju mer jag kämpar desot värre blir den. Vissa dagar orkar jag inte ens gå upp. En del dagar går jag i morronrock hela dagen. Att ta mig ut bland folk är ett så stort projekt att jag helst bara vill vara hemma. Jag orkar inte med alla intryck, allt "kaos" ute i världen. Det du beskriver är sånt du skulle göra m du hade semester. Men jag har inte semester. Jag är sjukskriven. eftersom jag inte fungerar. Eftersom jag är SJUK.
"Å, är du utmattad? Tänk så mycket du kommer LÄRA dig om dig själv!"
Jaså, måste jag hålla på och LÄRA mig också, kan jag inte bara få vara ifred och återhämta mig så gott jag kan utan att vara duktig i sjukskrivningen också och LÄRA mig en massa då?!
Min upplevelse är att den enda lärdomen utmattningen ger är att det inte funkar att fortsätta som tidigare. Och den lärdomen är brutal och skoningslös. Det är inget du erövrar. Den lärdomen erövrar dig. Den kastar sig över dig och fäller dig till marken, gnuggar in skiten i ditt ansikte så att du varken ser eller hör eller kan andas. Den sätter sig över ryggen på dig så du inte kommer upp. Och ju mer du kämpar och försöker vrida dig loss, desto hårdare håller den sitt järngrepp över dig, desto hårdare trycker den ner dig i skiten och du får allt svårare att andas...
Den "lärdomen" vill jag bespara dig, och alla andra. Den "lärdomen" önskar jag ingen.
"Åh, träffar du en psykolog? Tänk vad mycket du får LÄRA dig om dig själv!"
Jaså. Det har jag inte märkt. Psykologen gör inte jobbet. Det gör jag. Det enda jag "fått lära mig" är att det inte finns genvägar. Psykologen hejar på mig. Psykologen kan ställa frågor. Och jag gör jobbet med att hitta svaren, hitta mig själv. Jag LÄR mig inget om mig själv på det sättet. Psykologen kör inte in en apparat i skallen på mig för att se vem jag är för att därefter hålla föredrag för mig vem jag är och vad som felas mig.
"Men, är du FORTFARANDE sjukskriven? När kommer du tillbaka då?"
Ja, jo den femtonde då är jag frisk, då funkar jag igen. Eller hur?!
JAG VET FÖR I HELVETE INTE MEN DU KAN LITA PÅ ATT JAG INTE ÄR HEMMA EN ENDA JÄVLA DAG TILL OM JAG INTE MÅSTE!!
"Men vad GÖR du hela dagarna?"
Ja du, ofta gör jag inte så mycket eftersom JAG INTE KAN eftersom jag tappar tråden hela tiden och inte kan avsluta eller så kommer jag inte till skott eftersom jag inte kan reda ut var jag ska börja eller så sover jag/vilar nästan hela dan. Och ofta gör jag inte så mycket eftersom jag är så inihelvete trött och långsam och HINNER helt enkelt inte göra nåt eftersom jag är så långsam nuförtiden. Jag är sjuk, JAG HAR INTE SEMESTER, JAG FIXAR INGA PROJEKT. JAG GÖR NÄSTAN INGENTING OCH DET ÄR APTRÅKIGT MEN JAG KLARAR INTE UT ATT GÖRA EN MASSA SAKER!!
Det handlar om att bli bemött av omgivningen. Av vanliga människor. Vänner. Kolleger. Familj.
"Men å, är du fortfarande hemma, du ser ju så pigg ut nu!"
HUR FAN SKA JAG SE UT, SOM UTMATTAD, TYCKER DU? SKA JAG FÄSTA ETT TOMT VÄRMELJUS I PANNAN ELLER??
Jag är inte sjukskriven pga mörka ringar under ögonen. Eller dålig hållning. Eller svag utstrålning. Det sitter inte utanpå, det här!!
"Utmattning... men du får ta och vila en stund på eftermiddagen, det gör susen!"
"Utmattning... min kusins bästa kompis svåger har börjat med D-vitamin och är SÅ mycket piggare nu!"
"Utmattning... har du testat yoga? Det är superskönt och efter ett pass har jag SÅÅÅ mycket energi!"
Snälla, jag träffar läkare och psykolog och sjukgymnast och det räcker bra tack. Jag är SÅ. JÄVLA. TRÖTT. på att få "goda råd" från höger och vänster så snälla håll bara käften. Kom inte med "goda råd" eller "uppmuntran". Om du vill veta hur jag mår så LYSSNA på mig istället för att avbryta med dina "goda råd". Det är försent för det. För sent och för lite.
"Jaha, är du hemma och är sjukskriven. Vad skönt! Då hinner du ju städa/läsa/ägna dig åt hobby/motionera/vara m barnen/gå på föreläsningar/hänga på stan/shoppa/åka o hälsa på folk."
NEJ. Jag har inte semester. Jag är fucking jävla sjukskriven. Jag är SJUK. Hemskt, ville inte erkänna det själv först, det tog mig säkert ett drygt halvår att erkänna det. Jag är SJUK. I en hemsk åkomma för ju mer jag kämpar desot värre blir den. Vissa dagar orkar jag inte ens gå upp. En del dagar går jag i morronrock hela dagen. Att ta mig ut bland folk är ett så stort projekt att jag helst bara vill vara hemma. Jag orkar inte med alla intryck, allt "kaos" ute i världen. Det du beskriver är sånt du skulle göra m du hade semester. Men jag har inte semester. Jag är sjukskriven. eftersom jag inte fungerar. Eftersom jag är SJUK.
"Å, är du utmattad? Tänk så mycket du kommer LÄRA dig om dig själv!"
Jaså, måste jag hålla på och LÄRA mig också, kan jag inte bara få vara ifred och återhämta mig så gott jag kan utan att vara duktig i sjukskrivningen också och LÄRA mig en massa då?!
Min upplevelse är att den enda lärdomen utmattningen ger är att det inte funkar att fortsätta som tidigare. Och den lärdomen är brutal och skoningslös. Det är inget du erövrar. Den lärdomen erövrar dig. Den kastar sig över dig och fäller dig till marken, gnuggar in skiten i ditt ansikte så att du varken ser eller hör eller kan andas. Den sätter sig över ryggen på dig så du inte kommer upp. Och ju mer du kämpar och försöker vrida dig loss, desto hårdare håller den sitt järngrepp över dig, desto hårdare trycker den ner dig i skiten och du får allt svårare att andas...
Den "lärdomen" vill jag bespara dig, och alla andra. Den "lärdomen" önskar jag ingen.
"Åh, träffar du en psykolog? Tänk vad mycket du får LÄRA dig om dig själv!"
Jaså. Det har jag inte märkt. Psykologen gör inte jobbet. Det gör jag. Det enda jag "fått lära mig" är att det inte finns genvägar. Psykologen hejar på mig. Psykologen kan ställa frågor. Och jag gör jobbet med att hitta svaren, hitta mig själv. Jag LÄR mig inget om mig själv på det sättet. Psykologen kör inte in en apparat i skallen på mig för att se vem jag är för att därefter hålla föredrag för mig vem jag är och vad som felas mig.
"Men, är du FORTFARANDE sjukskriven? När kommer du tillbaka då?"
Ja, jo den femtonde då är jag frisk, då funkar jag igen. Eller hur?!
JAG VET FÖR I HELVETE INTE MEN DU KAN LITA PÅ ATT JAG INTE ÄR HEMMA EN ENDA JÄVLA DAG TILL OM JAG INTE MÅSTE!!
"Men vad GÖR du hela dagarna?"
Ja du, ofta gör jag inte så mycket eftersom JAG INTE KAN eftersom jag tappar tråden hela tiden och inte kan avsluta eller så kommer jag inte till skott eftersom jag inte kan reda ut var jag ska börja eller så sover jag/vilar nästan hela dan. Och ofta gör jag inte så mycket eftersom jag är så inihelvete trött och långsam och HINNER helt enkelt inte göra nåt eftersom jag är så långsam nuförtiden. Jag är sjuk, JAG HAR INTE SEMESTER, JAG FIXAR INGA PROJEKT. JAG GÖR NÄSTAN INGENTING OCH DET ÄR APTRÅKIGT MEN JAG KLARAR INTE UT ATT GÖRA EN MASSA SAKER!!
Hushålla med energin...
Hade en fin dag igår.
Lekte med barnen och trots att S var och jobbade från lunch till sena kvällen, funkade det mesta.
Dessutom orkade jag vara med ungarna. På deras villkor, liksom.
Sparkade boll på gården med lilleman. Gick till lekplatsen med de tre yngsta. Och lekte, jag också, klättrade, klängde, jagade, blev jagad, gungade, blev gungad...
Blev inte yr, fick inte ågren, ingen panik, ingen plötslig extrem trötthet, ingen blixtrande huvudvärk och inga utbrott. Kort sagt så var jag lugn.
Vi hade så mysigt. På vägen hem plockade barnen blommor och det var nästintill löjligt pittoreskt.
Och jag kände mig för första gången på länge som en rätt ok morsa.
Det kändes som om jag var solid igen, på nåt sätt. Har länge känt det nästan som om jag vore bara en skugga av mig själv, ungefär sådär som spöken ibland görs på film, liksom genomskinliga,...
Men igår var jag inte genomskinlig.
Idag har varit en mycket mycket trött och långsam dag. S jobbade bara en föreställning idag och det var på eftermiddanm så han var hemma rätt länge och tog med barnen ut på lekplatsen. Jag låg kvar hemma i solstolen och bara satt. Trött, avslagen och rätt så känslig för intryck. Skallen kändes som ett skrapsår, svidande liksom. Eller egentligen mer som stickande svid. I bakhuvudet. Svårt att förklara.
Tillbaks i spöklikt genomskinligt läge igen.
Och det var så värt det. SÅ VÄRT en dag av mys, en dag av att känna mig lugn, en dag av att känna mig hyfast tillräcklig och som en hyfsat okej morsa.
Nu vill jag ha mer av det här. Det får faan vara slut på den här jävla skiten nu!
Är så jävla trött på det. Jag vill ju göra, vill fixa, vill vill vill!
Trött på att vara trött. Trött på att glömma saker. Trött på att blanda ihop saker och vara allmänt förvirrad. Trött på att få utbrott och skälla och gorma. Trött på att ta slut. Trött på att vara som jag är just nu. Bara trött, trött...
Nån slags lärdom ändå av dagen och gårdagen.
OM det nu är så att jag har en mindre skopa energi än andra... OM det nu är så att jag måste finna mig i att det är såhär...
Ja, då ska jag nog fundera två gånger innan jag gör något. Fundera över hur jag kommer känna mig dagen efter, om jag gör det jag tänkt/blivit tillfrågad. Och sedan fundera över om jag kommer tycka att det var värt det, då dagen efter.
Vid minsta tvekan ska jag skita i det/säga nej. För då sparar jag mig till något som kommer vara värt det.
Och det är det värt!
Lekte med barnen och trots att S var och jobbade från lunch till sena kvällen, funkade det mesta.
Dessutom orkade jag vara med ungarna. På deras villkor, liksom.
Sparkade boll på gården med lilleman. Gick till lekplatsen med de tre yngsta. Och lekte, jag också, klättrade, klängde, jagade, blev jagad, gungade, blev gungad...
Blev inte yr, fick inte ågren, ingen panik, ingen plötslig extrem trötthet, ingen blixtrande huvudvärk och inga utbrott. Kort sagt så var jag lugn.
Vi hade så mysigt. På vägen hem plockade barnen blommor och det var nästintill löjligt pittoreskt.
Och jag kände mig för första gången på länge som en rätt ok morsa.
Det kändes som om jag var solid igen, på nåt sätt. Har länge känt det nästan som om jag vore bara en skugga av mig själv, ungefär sådär som spöken ibland görs på film, liksom genomskinliga,...
Men igår var jag inte genomskinlig.
Idag har varit en mycket mycket trött och långsam dag. S jobbade bara en föreställning idag och det var på eftermiddanm så han var hemma rätt länge och tog med barnen ut på lekplatsen. Jag låg kvar hemma i solstolen och bara satt. Trött, avslagen och rätt så känslig för intryck. Skallen kändes som ett skrapsår, svidande liksom. Eller egentligen mer som stickande svid. I bakhuvudet. Svårt att förklara.
Tillbaks i spöklikt genomskinligt läge igen.
Och det var så värt det. SÅ VÄRT en dag av mys, en dag av att känna mig lugn, en dag av att känna mig hyfast tillräcklig och som en hyfsat okej morsa.
Nu vill jag ha mer av det här. Det får faan vara slut på den här jävla skiten nu!
Är så jävla trött på det. Jag vill ju göra, vill fixa, vill vill vill!
Trött på att vara trött. Trött på att glömma saker. Trött på att blanda ihop saker och vara allmänt förvirrad. Trött på att få utbrott och skälla och gorma. Trött på att ta slut. Trött på att vara som jag är just nu. Bara trött, trött...
Nån slags lärdom ändå av dagen och gårdagen.
OM det nu är så att jag har en mindre skopa energi än andra... OM det nu är så att jag måste finna mig i att det är såhär...
Ja, då ska jag nog fundera två gånger innan jag gör något. Fundera över hur jag kommer känna mig dagen efter, om jag gör det jag tänkt/blivit tillfrågad. Och sedan fundera över om jag kommer tycka att det var värt det, då dagen efter.
Vid minsta tvekan ska jag skita i det/säga nej. För då sparar jag mig till något som kommer vara värt det.
Och det är det värt!
24 april 2014
Fortsatt sjukskriven, fortfarande...
Har haft några fina dagar i påsk.
Soligt och varmt.
Skärtorsdagen var ingen toppendag i o för sig. Fullt ös. Bland annat ville maken att vi skulle köpa skor till barnen. Det behövdes verkligen och det var skönt att han tog initiativet. Men att köpa skor till fyra ungar är ett helt företag. Och sen lunch på Gyllene Måsen. Som var fullt av folk givetvis. Och sen ville ena dottern köpa byxor. Med mig... och sen var det påskmarschen och den andra dottern ville ha hjälp NU GENAST med att hitta kläder och kvast och korg och vad det nu var.
Jag svimmade. Hemskt. Yngre dottern blev jätterädd.
Men sen blev det bättre - lugnare - dagar.
På annandagen var vi på stranden hela dan och grillade och badade - ja faktiskt! och barnen hade det så bra och lekte så härligt i bara badkläder dessutom.
Själv gick jag i linne och uppvikta jeans och tog en lång barfotapromenad i sanden. Älskar att gå barfota i sand. Hade glömt det. Gjorde inte det förra sommaren. Men nu! Ljuvligt.
Kände mig varm ända in i själens minsta skrymslen. Kände mig också hoppfull och stark. En skön känsla. Och trött. Skönt att ligga i den varma sanden med solen smekande på ryggen.
Sen blev det onsdag.
Ännu ett läkarbesök åt helvete.
Träffade L igår och nej, han tyckte inte det var läge att börja jobba. Hade även denna gång en förhoppning om att jag repat mig såpass att jag skulle kunna rulla igång med 25% åtminstone. Men nähä.
Och som ett brev på posten kommer en massa borde-ha och borde-inte-ha och måste och måste-sluta-med tankar i skallen. Kommentatorsbåset i skallen har fullt upp nu, kan jag säga!
Träffade T igår också. Vi pratade en timme ungefär och efteråt var jag rejält trött i skallen. Det pirrar liksom i nacken och bakhuvudet, en stickande känsla ungefär som när ens fot somnar, eller tja, svårt att beskriva. vilade lite hemma sen var jag ute på lotten. Grävde och grävde. Fortsätter jag vara såhär frustrerad kommer vi ha kolonimrådets mest välgrävda lott...
Har sovit lite sämre ett tag nu men hoppas på att det vänder sig snart. Det är ingen katastrof, runt 5,5-6,5 timmar per natt. Men det vore gött o sova en eller två timmar mer.
I natt var det givetvis åt helsike men det hade jag nästan väntat mig efter möte med både L och T. Får väl se, det blir säkert bättre i natt.
Drömmer så konstigt nuförtiden. Inatt drömde jag om en våldsam björnjakt och explosioner och vikingaskepp, om elaka kaptener och hårt arbetande däckskarlar och olycklig kärlek. Ska inte läsa in för mycket i det...
Natten till igår hade jag också mycket livliga drömmar och vaknade alldeles svettig, som så ofta nuförtiden.
Men ingen ångest, tack och lov!
Soligt och varmt.
Skärtorsdagen var ingen toppendag i o för sig. Fullt ös. Bland annat ville maken att vi skulle köpa skor till barnen. Det behövdes verkligen och det var skönt att han tog initiativet. Men att köpa skor till fyra ungar är ett helt företag. Och sen lunch på Gyllene Måsen. Som var fullt av folk givetvis. Och sen ville ena dottern köpa byxor. Med mig... och sen var det påskmarschen och den andra dottern ville ha hjälp NU GENAST med att hitta kläder och kvast och korg och vad det nu var.
Jag svimmade. Hemskt. Yngre dottern blev jätterädd.
Men sen blev det bättre - lugnare - dagar.
På annandagen var vi på stranden hela dan och grillade och badade - ja faktiskt! och barnen hade det så bra och lekte så härligt i bara badkläder dessutom.
Själv gick jag i linne och uppvikta jeans och tog en lång barfotapromenad i sanden. Älskar att gå barfota i sand. Hade glömt det. Gjorde inte det förra sommaren. Men nu! Ljuvligt.
Kände mig varm ända in i själens minsta skrymslen. Kände mig också hoppfull och stark. En skön känsla. Och trött. Skönt att ligga i den varma sanden med solen smekande på ryggen.
Sen blev det onsdag.
Ännu ett läkarbesök åt helvete.
Träffade L igår och nej, han tyckte inte det var läge att börja jobba. Hade även denna gång en förhoppning om att jag repat mig såpass att jag skulle kunna rulla igång med 25% åtminstone. Men nähä.
Och som ett brev på posten kommer en massa borde-ha och borde-inte-ha och måste och måste-sluta-med tankar i skallen. Kommentatorsbåset i skallen har fullt upp nu, kan jag säga!
Träffade T igår också. Vi pratade en timme ungefär och efteråt var jag rejält trött i skallen. Det pirrar liksom i nacken och bakhuvudet, en stickande känsla ungefär som när ens fot somnar, eller tja, svårt att beskriva. vilade lite hemma sen var jag ute på lotten. Grävde och grävde. Fortsätter jag vara såhär frustrerad kommer vi ha kolonimrådets mest välgrävda lott...
Har sovit lite sämre ett tag nu men hoppas på att det vänder sig snart. Det är ingen katastrof, runt 5,5-6,5 timmar per natt. Men det vore gött o sova en eller två timmar mer.
I natt var det givetvis åt helsike men det hade jag nästan väntat mig efter möte med både L och T. Får väl se, det blir säkert bättre i natt.
Drömmer så konstigt nuförtiden. Inatt drömde jag om en våldsam björnjakt och explosioner och vikingaskepp, om elaka kaptener och hårt arbetande däckskarlar och olycklig kärlek. Ska inte läsa in för mycket i det...
Natten till igår hade jag också mycket livliga drömmar och vaknade alldeles svettig, som så ofta nuförtiden.
Men ingen ångest, tack och lov!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)