Skallen kokar

Den stora, härliga kudden är helt omöjlig. Hur fan ska jag ligga skönt... Kallt på rummet, men täcket är iallafall för varmt. Ömsom fryser, ömsom svettas jag. 

De noggrant nedpackade träningskläderna är fortfarande oanvända. Fast gymmet är mindre än en minut bort med hissen.

Har varit en fin dag med sol och kall, klar luft full av kvitter och en föraning av vår. 

Har betraktat dagen inifrån, genom fönstret i det varma, kvava klassrummet. Hade hellre varit ute. Tog en lång promenad också sen, efter att dagens föreläsningar var klara. 

Tankar far i skallen. Det kokar därinne. All jävla nformation, alla intryck, mängder av frågor, tvivel och anklagelser... Varför har jag gått med på detta?! Hur fan kunde jag tro att jag skulle klara det här? En dag, bara EN jävla dag och skallen håller på att gå i bitar.

Fucking jävla skit. Hade mer än ett hopp, faktiskt en övertygelse, om att jag skulle klara det här. 

Ibland gör det så jävla ont att tvivla.

Nu skiter jag i att "hålla ordning". Välkommen, kreativa kaos!

Mitt skrivbord verkar aldrig ha tillräckligt med utrymme för de papper, häften, böcker, tekoppar, pennställ, almanackor och anteckningsblock jag har i omlopp. Hyllorna ler lite som en tandlös gamling åt mig – det finns gott om gluggar att stoppa in böcker, pärmar o annat i, men det är liksom omöjligt för mig att hålla saker i hyllan. Det är ju inte i en hylla jag sitter och jobbar…

Min almanacka kämpar tappert med att hålla sidorna hela efter ständiga attacker med suddgummit, som tunnar ut sidorna i takt med att möten byter plats, flyttas, tas bort, kommer till. Kom-ihåg notiser trängs med telefonnummer, bokningsnummer och inköpslistor.

I möten med ”kunder” har jag alltid målet att hålla mig till den där mallen med frågor som är bra att få svar på. Men jag låter mig allt som oftast dras med i berättelserna, det där från verkligheten, det som personen varit med om, upplevt och som personens vardag färgas av. Det är mer regel än undantag att samtalen tar längre tid än jag tänkt. Det är mer regel än undantag att jag också får veta mer än jag tänkt. Det är mer regel än undantag att det där med att hålla huvudet kallt får backa för hjärtat blir så varmt och mjukt.

Är en såndär slarv-kollega. Glömmer disk i hon i personalrummet, missar att tömma pappersinsamlingen och förlägger jämt mina nycklar på olika ställen i bygget. 

Jag är djupt fascinerad av ordning och ordningsamma människor. Önskar att jag var en såndär välorganiserad, strukturerad person med ordning på torpet. En som har välordnade dokumentskåp, väldiskad kopp och prunkande, välfriserade växter i fönstret. En vinkelrät, oklanderlig besättningsman utan skrynklor på uniformen. 

När jag någon gång lyckats städa undan känner jag sådan vördnad för ordningen att jag knappt kan vara mig själv, så rädd för att sabba de vackra, fria ytorna, sabba den välordnade strukturen i hyllorna, trubba av spetsarna på de nyvässade pennorna...

När jag trivs som bäst, när jag verkligen känner mig bekväm och tillfreds. När jag kan tänka, göra, vara som jag vill utan att känna mig varken rädd att sabba – eller äcklad av smuts… det är när det är lagom rörigt. De saker jag behöver använda ligger på bekvämt räckhåll, hyllorna gapar trivsamt tandlöst mot mig, glatt beredda på att ta emot vad det nu kan vara som jag inte behöver längre. Papper, pärmar och böcker jag använder vinglar i hjälpligt stabila högar. Någonstans en ljummen kopp, redo att släcka suget efter te.

För så funkar jag. För att jag ska kunna smälta ihop allt jag hör, ser, läser, så behöver det blandas. Skrivbordet får liksom spegla skallen min. Har kämpat så jäkla länge med att hålla isär, sortera in och kategorisera. Men nu är det en gång så att kaos kan vara så vansinnigt… fruktbart? Trivsamt?Härligt? Befriande? Rofyllt? Nyskapande? Eller kanske är det kreativt? Kan inte riktigt sätta fingret på det. Eller, det kan jag kanske. Det är jäkligt mycket jag.

Så, helt enkelt, nu begraver jag den där delen av mig själv som dyrkat, vördat ordning, etiketter och välorganiserade bokhyllor. Antar att den kommer försöka göra come-back – rise of the living dead är ju populärt tema, och må så vara. Ska ha nåt på lut om den sidan skulle vara omöjlig att helt begrava. Sortera foton, lösa geometriska gåtor eller nåt.

Nu ska jag återgå till att bejaka min fruktsamma, impulsiva, kaosälskande del. Det är nog varken bättre eller sämre. Men skönare.

Det här är fan inte ett individproblem!

Hyser irritation, ilska men också sorg, över att det hela tiden känns som om den allmänna uppfattningen är att "du får skylla dig själv".
Bodil Jönsson säger nåt trösterikt i en artikel iallafall;

Det var många som gick in i väggen vid 2000-talet?
"Jo, vid den första ohälsan sade man till människor att det handlade om att lära sig sätta gränser när det i själva verket var företagen som inte satte gränser. Om jag hade sagt att jag skulle sätta mina egna gränser när jag var ung hade jag fått svaret vem tror du att du är."

(Ur artikeln "Vi borde bara jobba två timmar per dag" )

Riskfri arbetsglädje?

Har haft en del väldigt bra dagar på jobbet.
Inte det att jag inte blir trött, för det blir jag. Vansinnigt trött.

Men bra utifrån att ha en arbetslust, att jag känner att jag gör nytta, att jag känner att jag gör ett bra jobb. Att jag gör skillnad. Att jag är en del i ett sammanhang. Att det är kul, spännande, intressant. Att jag får göra nåt av det jag gillar riktigt mycket; hitta lösningar och vägar runt "problem" eller "hinder".

Och hela tiden den där skräckslagna känslan... det här är för bra. Nu går jag in i det för mycket, nu kommer jag att krascha!
Har levt så länge med "live-today-die-hard-tomorrow"-syndrom... ju mer energi, livslust, kreativitet jag har idag, desto hårdare fall blir det i morgon. Med trötthet, ont i kroppen, huvudvärk, yrsel och svajigt blodtryck.

Det är tärande att hela tiden analysera och försöka förutse möjliga konsekvenser av sitt handlande. Gick jag in för mycket, var det där ok, skulle jag backat, klarar jag den här uppgiften...
Ett sånt självtvivel har jag aldrig känt förut. Har haft tämligen klart för mig vad jag klarat av och inte.
Aldrig behövt tveka. Åtminstone inte på min ork.

Och så en enorm ilska.
Jag har haft en tanke, ambition, önskan, whatever, om att "kratta manegen", vara "underlättare", eller som kanske de flesta säger, arbeta i en arbetsledande position... Vill gärna skapa förutsättningar för andra att göra ett bra jobb. Sammafoga detaljnivå med helhetsperspektiv, föra idéer till praktisk verklighet. Låta verksamhet och personal få blomstra, för att bli riktigt patetisk...

Och nu är jag bara arg över att det verkar som att det här jävla utmattningshålet förföljer mig och stoppar mig från att faktiskt sikta. Som om det vore ett jävla svart hål som håller mig kvar innanför sin händelsehorisont.
Hur skulle svajiga jag klara ett sånt arbete?! Hur skulle jag ens kunna tänka mig...
Ibland försöker jag ändå föreställa mig att jag är i ergosfären av det där hålet. Att det ska kunna ge mig större kraft än jag haft förut.

Är utmattning och svarta hål jämförbara? Det återstår att se...

Som vanligt, och några naiva trötta tankar på kvällskvisten

Har gått exakt 7 dagar sen jag trappade av ytterligare 2,5 mg av dosen m Paroxetin.
Och idag börjar jag känna de där otäcka "zapparna" i huvudet, hur skallen liksom inte hänger med när jag vrider huvudet. Yrseln som slår till. Seghet.

Somnade vid åtta igår, vaknade halv åtta i morse. Som vanligt svettig och med lakanet ihopknölat och fuktigt. Kan inte minnas drömmen, men nåt var det. En blek liten aning som jagar utanför minnet, liksom.
Trots att jag sover så mycket är jag så väldigt, väldigt trött. Som vanligt.

Tog mig ut i förmiddags på en promenad. Ville egentligen springa men S rådde mig att promenera. Har ju varit så väldigt mycket förkyld så länge.
Men på måndag ska jag banne mig hitta på nåt som gör mig riktigt trött, svettig, slutkörd. Gymmet kanske, eller löpning.

Har läst!
Det är så skönt. Härligt skönt att försvinna in i en berättelse.
Det blev Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar", hela trilogin.
Jag grät vid ett par ställen och det kändes så himla skönt att känna något. Har velat läsa den länge, sen den kom ut faktiskt. Men då hann jag inte och sen gick ju saker o ting åt helvete. Så lite skönt att äntligen komma till skott och göra nåt jag velat göra ett tag.

Han hade en del intressanta vinklingar kring sjukdom och skuldbeläggning.
Nu kan det jag gått - och går - igenom näppeligen jämföras med hiv. Absolut inte. Men det här med sjuka och att förtjäna den. Har stött på förtäckta förebråelser och även helt öppna beskyllningar; om att mitt mående, min sjukdom, min ohälsa, skulle ha med mina livsval att göra. Att jag fick skylla mig själv för att ha skaffat fyra barn, då kan man ju inte orka jobba heller! Eller att jag fick räkna med att må kasst när jag inte tagit föräldraledigt ett år för varje barn. Eller att jag får skylla mig sjölv som tagit på mig "så mycket" (vad det skulle vara vet jag inte..)

Är väl naiv. Men jag trodde att värderingar och fördomar hade utvecklats respektive avvecklats i takt med t ex informationssamhällets uppgång.
Att man är mer än sitt kön, mer än sin roll i familjen.

En naiv förhoppning om att få bli sedd som den person jag hoppas att jag ändå är.

Ofokuserad & spattig till 1000...

Har verkligen bytt beteendemönster... 
Började i morse m att helt oplanerat flexa en timme... Är nu på jobbet o helt ofokuserad, ska läsa in en massa inför utbildning i v 9 men jag bara flippar runt - tömmer pappersinsamlingen, fixar nya tejprullar, "städar" skrivbordet... Helt spattig!
Och just ja, kommer gå hem två timmar tidigare också. För att hämta sonen med kompis, de ska leka i em. 

Jag har liksom inte nån riktig lust att jobba alls... just nu iaf... Märkligt att känna så...
Och så är jag så konstigt jävla spattig!!!