Nu skiter jag i att "hålla ordning". Välkommen, kreativa kaos!

Mitt skrivbord verkar aldrig ha tillräckligt med utrymme för de papper, häften, böcker, tekoppar, pennställ, almanackor och anteckningsblock jag har i omlopp. Hyllorna ler lite som en tandlös gamling åt mig – det finns gott om gluggar att stoppa in böcker, pärmar o annat i, men det är liksom omöjligt för mig att hålla saker i hyllan. Det är ju inte i en hylla jag sitter och jobbar…

Min almanacka kämpar tappert med att hålla sidorna hela efter ständiga attacker med suddgummit, som tunnar ut sidorna i takt med att möten byter plats, flyttas, tas bort, kommer till. Kom-ihåg notiser trängs med telefonnummer, bokningsnummer och inköpslistor.

I möten med ”kunder” har jag alltid målet att hålla mig till den där mallen med frågor som är bra att få svar på. Men jag låter mig allt som oftast dras med i berättelserna, det där från verkligheten, det som personen varit med om, upplevt och som personens vardag färgas av. Det är mer regel än undantag att samtalen tar längre tid än jag tänkt. Det är mer regel än undantag att jag också får veta mer än jag tänkt. Det är mer regel än undantag att det där med att hålla huvudet kallt får backa för hjärtat blir så varmt och mjukt.

Är en såndär slarv-kollega. Glömmer disk i hon i personalrummet, missar att tömma pappersinsamlingen och förlägger jämt mina nycklar på olika ställen i bygget. 

Jag är djupt fascinerad av ordning och ordningsamma människor. Önskar att jag var en såndär välorganiserad, strukturerad person med ordning på torpet. En som har välordnade dokumentskåp, väldiskad kopp och prunkande, välfriserade växter i fönstret. En vinkelrät, oklanderlig besättningsman utan skrynklor på uniformen. 

När jag någon gång lyckats städa undan känner jag sådan vördnad för ordningen att jag knappt kan vara mig själv, så rädd för att sabba de vackra, fria ytorna, sabba den välordnade strukturen i hyllorna, trubba av spetsarna på de nyvässade pennorna...

När jag trivs som bäst, när jag verkligen känner mig bekväm och tillfreds. När jag kan tänka, göra, vara som jag vill utan att känna mig varken rädd att sabba – eller äcklad av smuts… det är när det är lagom rörigt. De saker jag behöver använda ligger på bekvämt räckhåll, hyllorna gapar trivsamt tandlöst mot mig, glatt beredda på att ta emot vad det nu kan vara som jag inte behöver längre. Papper, pärmar och böcker jag använder vinglar i hjälpligt stabila högar. Någonstans en ljummen kopp, redo att släcka suget efter te.

För så funkar jag. För att jag ska kunna smälta ihop allt jag hör, ser, läser, så behöver det blandas. Skrivbordet får liksom spegla skallen min. Har kämpat så jäkla länge med att hålla isär, sortera in och kategorisera. Men nu är det en gång så att kaos kan vara så vansinnigt… fruktbart? Trivsamt?Härligt? Befriande? Rofyllt? Nyskapande? Eller kanske är det kreativt? Kan inte riktigt sätta fingret på det. Eller, det kan jag kanske. Det är jäkligt mycket jag.

Så, helt enkelt, nu begraver jag den där delen av mig själv som dyrkat, vördat ordning, etiketter och välorganiserade bokhyllor. Antar att den kommer försöka göra come-back – rise of the living dead är ju populärt tema, och må så vara. Ska ha nåt på lut om den sidan skulle vara omöjlig att helt begrava. Sortera foton, lösa geometriska gåtor eller nåt.

Nu ska jag återgå till att bejaka min fruktsamma, impulsiva, kaosälskande del. Det är nog varken bättre eller sämre. Men skönare.