Som vanligt, och några naiva trötta tankar på kvällskvisten

Har gått exakt 7 dagar sen jag trappade av ytterligare 2,5 mg av dosen m Paroxetin.
Och idag börjar jag känna de där otäcka "zapparna" i huvudet, hur skallen liksom inte hänger med när jag vrider huvudet. Yrseln som slår till. Seghet.

Somnade vid åtta igår, vaknade halv åtta i morse. Som vanligt svettig och med lakanet ihopknölat och fuktigt. Kan inte minnas drömmen, men nåt var det. En blek liten aning som jagar utanför minnet, liksom.
Trots att jag sover så mycket är jag så väldigt, väldigt trött. Som vanligt.

Tog mig ut i förmiddags på en promenad. Ville egentligen springa men S rådde mig att promenera. Har ju varit så väldigt mycket förkyld så länge.
Men på måndag ska jag banne mig hitta på nåt som gör mig riktigt trött, svettig, slutkörd. Gymmet kanske, eller löpning.

Har läst!
Det är så skönt. Härligt skönt att försvinna in i en berättelse.
Det blev Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar", hela trilogin.
Jag grät vid ett par ställen och det kändes så himla skönt att känna något. Har velat läsa den länge, sen den kom ut faktiskt. Men då hann jag inte och sen gick ju saker o ting åt helvete. Så lite skönt att äntligen komma till skott och göra nåt jag velat göra ett tag.

Han hade en del intressanta vinklingar kring sjukdom och skuldbeläggning.
Nu kan det jag gått - och går - igenom näppeligen jämföras med hiv. Absolut inte. Men det här med sjuka och att förtjäna den. Har stött på förtäckta förebråelser och även helt öppna beskyllningar; om att mitt mående, min sjukdom, min ohälsa, skulle ha med mina livsval att göra. Att jag fick skylla mig själv för att ha skaffat fyra barn, då kan man ju inte orka jobba heller! Eller att jag fick räkna med att må kasst när jag inte tagit föräldraledigt ett år för varje barn. Eller att jag får skylla mig sjölv som tagit på mig "så mycket" (vad det skulle vara vet jag inte..)

Är väl naiv. Men jag trodde att värderingar och fördomar hade utvecklats respektive avvecklats i takt med t ex informationssamhällets uppgång.
Att man är mer än sitt kön, mer än sin roll i familjen.

En naiv förhoppning om att få bli sedd som den person jag hoppas att jag ändå är.