Har skallen full av sånt som vill ut, ut, UT - och hittar inte sättet att göra det.
Tankar, långa tankebanor kring arbete, fixeringen kring arbete och arbetslivets roller, sociala koder, olika konsekvenser av att bryta de sociala konstruktionerna - de där tankefällorna som hela samhällen har gemensamt...
Det blir väldigt mycket tankeverksamhet. Mer än jag skulle önska. Skriver mindre än jag skulle vilja (jag har ju liksom självklart redan skrivit så mycket så kroppen sagt ifrån. Högersidan är i princip helt oanvändbar.) Sjukt frustrerande.
All uppdämd, ackumulerad frustration, alla oskrivna tankar och ännu inte helt utmejslade funderingar bubblar och fräser och här och var kommer det ut som vassa kaststjärnor mot folk i närheten.
Det är liksom inte bra, detta. Jag fattar det. Men vet inte hur fasen jag ska göra för att få rätsida på eländet.
Jag tror iallafall inte att jag kommer bli utmattad av det, iallafall inte nu. Det är ju bra. Eller åtminstone o-dåligt.
Privat finns sen en del skit att hantera. Maken förlorade, extremt oväntat, jobbet - som vi flyttat långt för. Konsekvensen blir att jag får agera annorlunda framöver än jag tänkt. En anställning istället för "free flying" som frilansare, gigare, konsult, skribent. Typ.
Jag vill för fan inte HA nån chef! Eller, för den delen, stämpelklockor, personalavdelningar, semesterplaneringar, arbetstid 8-16, ändlösa policydokument som saknar verklighetsförankring, märkliga stödsystem (snarare stöRsystem...!) och arbetsledning... det sista kan jag slippa undan lite, så länge en sköter sig brukar det gå bra. Jag är förvånansvärt bra på att sköta mig. Oftast iallafall.
Men skulle så gärna låta mitt obstinata, undersökande, ifrågasättande, arga, ilska jag få blomma fritt ett tag. Få teckna ner allt det här obegripliga, ologiska, kaosartade med arbets- och samhällsorganisation. Men jag får självbeskära mig på den punkten.
Grejen är att om/när jag går all-in på att skriva så smittar det av på allt jag gör. Att blogga eller skriva en artikel eller FB-tjafsa spiller över bara litegrann. Att ge sig i kast med ett större projekt skulle dränka min omgivning i verbala kaststjärnor, irritera(n)de ifrågasättanden, jag skulle göra mig otillgänglig i perioder - och jag skulle förmodligen inte kunna dölja mitt växande förakt mot vissa typer av människor och företeelser. Det skulle, kort sagt, göra mig helt oanställningsbar.
Och jag skulle definitivt inte vara nån bra coach. Sorry, jag har tagit mig an coachuppdrag. Joined the dark side... Dock med visst ansvar tycker jag. Bara stabila människor, och såna som har jobb och vill byta. Det går "bra".
Men fasen, det blir ganska fucked-up i huvudet för egentligen vill jag bara säga: skit för fan i jobbet!
Men fasen, det blir ganska fucked-up i huvudet för egentligen vill jag bara säga: skit för fan i jobbet!
Skulle jag gå all-in i de här tankarna, följa dom till källan... så skulle den impulsen nog inte stanna i huvudet.
Samtidigt tror jag att det är det jag måste. Det är som att ha en jävla chokladkaka liggande i kylen. Den kommer störa tankarna ända tills den är uppäten.
Jag lagt ner pluggandet. Jag springer knappt nånting nuförtiden. Jag skriver inte ner mina tankar, de bara växer hejvilt åt alla håll utan styrsel. Jag är i en situation i jobb där jag behöver vara trevlig och utåtriktad mot en massa människor, och det ska vara snabbt snabbt snabbt hela tiden...
Helt enkelt, jag har på nåt sätt hamnat i en inverterad version av mig själv. Det sliter. Kan ibland liksom nästan betrakta mig utifrån, på möten t ex, och häpet notera att jag gör för mig helt oväntade saker. Det är illa.
Jag har t o m övervägt att kontakta P. Herregud.
