Har märkt att jag under rätt lång tid, förmodligen flera år, varit oerhört uppgiftsorienterad. Utan att reflektera särskilt djupt över själva uppgifterna har jag gett mig i kast med dem med stor energi och hängivenhet. Eller snarare tunnelseende.
Har varit så fokuserad, så ensidigt fokuserad, att jag liksom nästan helt tappat bort att ifrågasätta, reflektera, fundera. Varför gör jag det här? Med vilket syfte? Ligger det här i linje med vad jag vill, med mina framtidsplaner, med mina värderingar?
Det är med allt större skamkänsla jag inser att jag slarvat bort en herrans massa kraft och tid på sådant som jag egentligen tycker är skitsaker.
P betonade vikten av att det man gör ligger i linje med sina värderingar, vad man tycker är viktigt.
Han pekade också på vikten av ett gott stöd; från chef, kolleger, hemifrån.
Jag har varit väldigt upptagen av att slåss. Mot arbetsbörda, mot tidsbrist, mot min i mitt tycke idiotiske närmste chef. Har även lagt väldigt mkt energi på att bekymra mig för både mina kunder och mina kolleger och slagit knut på mig för att försöka göra alla nöjda.
Ja, nånstans har jag gått från att tänka att jag ska göra så bra jag kan på jobbet, sen är det bra med det, till att vilja göra alla NÖJDA. Nöjda, men helst VÄLDIGT nöjda. ALLA. Inte bara kunder/klienter men också mina kolleger. Och helst också min idiotiske chef. Men särskilt min väldigt mycket top-notch kontorschef. Och definitivt min familj.
Ju sämre jag mådde desto mer fokus på att göra alla nöjda. Glada.
Ju sämre jag mådde desto mer gick jag vilse.
Jag gick all-in i varje uppgift utan att fundera på hur viktigt jag tyckte det var - eller BORDE tycka det var. Var det värt att lägga så mycket kraft på just det jag gjorde? Mitt svar nu - solklart inte. Vissa saker kan man gå in i med själ och hjärta. Men inte allt.
Bland annat svarade jag så inihelvete noggrant på en arbetsmiljöenkät. Skrev en massa förslag på förbättringar om allt möjligt. Lyckligtvis slarvade jag bort den, för jag hittade den i en av lådorna när jag städade för några månader sen. Då när jag skulle börja jobba igen, för andra gången.
Det var ju inte klokt vad jag skrivit! Hade någon läst hade den antingen tyckt att jag var en jävla gnällspik eller trott att jag bodde på jobbet för jag hade ju koll på varenda liten jäkla tröskel och lös spik på hela bygget.
Var det värt att lägga så mycket tid o energi på det? Nej. Vi har ett skyddsombud, som har koll på trösklar och spikar. Min uppgift var att ge förslag på förbättringar av MIN arbetsmiljö. Gissa vem på hela kontoret som saknar skrivbordslampa? Fortfarande?!
Jag hade tappat bort mig själv. Gått vilse i fokus på andra.
Och istället för att göra vad jag hann på min arbetstid, vände jag på det och försökte "utöka" min arbetstid så jag skulle hinna göra alla nöjda. Glada.
Tror inte nån blev varken nöjdare eller gladare på grund av det, men då var jag övertygad om det.
Hur jag än gjorde blev det fel. Antingen hann jag inte med mitt jobb, eller så hann jag inte med min
familj.
Ju sämre jag mådde desto viktigare blev det att alla andra hade det bra. Och ju mer jag fokuserade på att alla andra skulle ha det bra, desto värre blev det.
Nu, efter ett drygt år som sjukskriven i olika omfattning, har jag lyckats bromsa mig så pass att tunnelseendet är borta.
Jag kan ta in fler aspekter av omvärlden än arbetet och familjen.
Till exempel kan jag se mig själv. Jag har också behov. Jag behöver också vara nöjd emellanåt.
För ett tag sen skrev jag:
"För mig är det svårt att se det som ett självändamål, att njuta. Njutning brukar för mig uppstå som en "sidoeffekt" av någonting jag gör eller uträttar./.../ Så funkar det med det mesta, det jag gör eller uträttar för andra som får dem att må bra, som jag gör för att jag tycker om och älskar dem och för att jag vill att de ska må bra, DÅ njuter jag när jag lyckas med det."
Har nu mer o mer börjat hitta någon slags egen"njutning", eller "lust", eller kanske "kul".
Var o gympade på Friskis häromdan. Efteråt, när endorfinerna rusade i kroppen, kände jag mig inte bara sådär "endorfinhög" utan faktiskt fick jag LUST till nåt. Efter passet fick jag en enorm lust att dra ut och springa en runda. Det gjorde jag inte, men LUSTEN att göra det kom.
Senare, på biblioteket, fann jag att jag fick lust att läsa en massa i ett visst ämne. Inte bara att jag ville ta reda på saker i ett visst syfte (som när jag läste på om kompostering...). Jag hade helt enkelt LUST att läsa på. Att ta reda på. För att det är KUL! Har en enorm trave böcker som jag börjat plöja i. Vissa återlämnas i stort sett olästa men några har jag lånat om flera gånger. Det går ju tyvärr fortfarande rätt långsamt med läsningen efsom jag behöver pausa så ofta.
Och njutning...
När jag kommer in på mitt arbetsrum och utför de uppgifter jag fått på ett bra sätt, då njuter jag.
När jag ligger i sängen om morronen och hör mina barn ivrigt hälsa varann god morgon och sedan börjar leka med varann. När jag hör dem sjunga, skratta, berätta saker för varann. Då njuter jag.
När S och jag skrattar tillsammans för att vi är helt synkade och har köpt exakt samma saker helt oberoende av varann, eller för att vi går ut i köket precis samtidigt för att göra te, eller när den ene säger högt precis vad den andre av oss tänker. Då njuter jag av vetskapen att jag kan vila i honom. Njuter av att han känner mig så väl, att jag känner honom så väl. Njuter av att vi finns för varann. Alltid.
Jag tror att en hel del av oss som blir utmattade, inte nödvändigvis är tokpresterare eller sådana som gnäller över hur saker o ting borde vara av rent missnöje.
För mig känns det som om det är en smygande sjukdom, något som kryper på så sakta att man inte har en chans att kunna stoppa sig i tid. Lite som närsynthet. Du märker inte det eftersom det sker så gradvis. Inte förrän du kört in i en stolpe "som inte fanns där!", tvingats till optikern och fått på dig ett par glasögon, inte förrän DÅ, när du ser alla grässtrån i gräset och alla små fina tunna kvistar i träden och alla hårstrån och textilfibrerna i kläderna - DÅ fattar du att du är närsynt och du inser vad du inte har sett på väääldigt länge.
På samma sått menar jag att utmattade människor inte är missnöjda, illvilliga, grälsjuka gnällspikar. Gradvis har deras synfält blivit suddigare, gradvis har de börjat gå vilse, gradvis har de tappat perspektivet och kan därför inte annat än se just den uppgift som ligger framför dem just nu. Därför kan de inte heller inse att det finns grader av engagemang. Att det finns olika nivåer av hängivenhet. Det är nämligen antingen av eller på. Ett eller noll. Allt eller inget.
Förhoppningsvis behöver en närsynt person inte krascha i trafiken innan det kommer signaler om att synen behöver kollas.
Tyvärr verkar det som att en utmattad behöver krascha rätt rejält innan det händer något. Dels för att vi i det här landet är lite reserverade och inte gärna lägger oss i andras liv. Tyvärr. Dels för att de av oss som faktiskt blir utmattade nog är så pass inbitna tjurskallar att vi inte ändrar på oss förrän vi absolut, definitivt inte har något annat val i hela världen än att ändra på vårt beteende.
För trots allt så är det nog en hel del personer som är på väg in i stressrelaterad sjukdom men som märker vad som är på väg att hända och som inser att det inte är bra och att det är dags att byta riktning. Som dämpar hastigheten och tar hand om sig i tid.
Vi andra envisa åsnor har inte den förmågan eller vill inte inse faktum och kör på. Och kraschar så det sjunger om det.
Jag kommer aldrig mer vara tyst och reserverad och inte lägga mig i andras liv.
Jag kommer ställa de där frågorna. De där som jag själv innerst inne hoppades få slippa - och slapp - från min omgivning alldeles för länge. Jag kommer också ställa alla de där frågorna jag önskat att vuxna runtomkring hade ställt till mig när jag var barn och "ungdom".
Vi är alla en del av någon annans tillvaro.
Ibland får vi möjligheten till att förbättra någon annans liv.
Men om vi inte frågar, får vi aldrig veta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar