Jag gillar stress. Jag gillar att jobba under press, att ha en deadline, lite för många saker i luften. Gillar att känna adrenalinet.
Sucka inte nu. Jag inser att det inte är hållbart att fortsätta som tidigare, vilket ju uppenbarligen var ohälsosamt.
Osökt tänker jag nu på ordet "balans". "Balans" är synonymt med "jämviktsläge", ett läge där två eller fler lika stora krafter motverkar varann så att ingen rörelse sker.
Jämvikt - och balans - brukar illustreras som en stillastående gungbräda.
Så.
Om jag nu har press/påfrestning/stress i ena änden av brädan, så behöver jag uppenbarligen återhämtning, vila, rekreation, whatever, i den andra.
Jag gillar inte jämviktslägen. När det står still. Orörligt. Odynamiskt.
Jag vill ha rörelse! Jag vill pendla, gunga!
När man gungar gungbräda behöver man antingen 1) vara ungefär lika tunga för att det ska gå, eller, om man inte är det, så kan man 2) justera avståndet till gungbrädans mitt så att den tyngre sitter närmre mitten och den lättare längre ifrån. Då får man mer likvärdiga krafter att hantera och gungandet blir riktigt behagligt och kul.
Enda gången det definitivt INTE går att gunga gungbräda är om man är själv. Det MÅSTE sitta nån i andra änden. Annars spelar det ingen roll hur mycket man än sparkar ifrån, så kommer den antingen stå hopplöst still eller möjligen röra sig en eller ett par decimeter uppåt innan den snabbt landar med en hård duns...
Så vill jag gunga mig fram, pendla, så får jag nog se till att mina påfrestningar får nåt att gunga med. Nån slags balanserad obalans :-)
Nåja, klockan är mycket och jag hade tänkt avsluta lite roligt med någon syftning på livet som lekplats och gungbrädor bla bla bla...
Får inte ihop det utan får helt enkelt nöja mig med att konstatera att jag behöver samla ihop en en del schysst återhämtning till den där inre gungbrädan, om jag vill få fart på den.
Det vill jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar