Sommarlunch

Det blev jag inbjuden till av kontorschefen, T. Den var idag.

Var rätt fundersam innan hur det skulle vara att gå dit och träffa en massa kolleger, samtidigt.
Det visade sig vara helt okej.
Dels var det lagom många i lunchrummet. Dels var det inget märkvärdigt utan trivsamt enkelt med pastasallad och folk kom och gick lite lugnt, inte "allapåengånginnandettarslut" som det annars lätt kan bli.

Prat med kolleger om sommarens planer, småskryt om barns och barnbarns färdigheter och allmänna fantastiskhet, och sen kom min sektionschef och satte sig vid samma bord som jag och jag flippade inte ur - saker o ting går framåt.
Bytte några ord med T också och det kändes bra. Vi önskade varann en skön sommar och så har vi ett möte inbokat 31 juli.
Efterhand som folk droppade av och det blev färre folk kvar så gled samtalen in på jobbet och hur tufft det var och rörigt och hur mjäkiga cheferna var och hur dåligt saker o ting funkade o vilken arbetsbelastning det var... Jag stängde halvt om halvt av och tänkte stenhårt på kolonilotten.

Sen vart lunchen slut och jag började samla ihop mig för att gå. Då kom kollegan TL för att prata lite på tu man hand. TL körde hem mig den där gången när jag inte hittade ut från kontoret, när jag trodde jag skulle kvävas. Då när jag blev sjukskriven.
Han är av en sällsynt sort, en av mycket få som känns genuint god, alltigenom en snäll och välvillig människa.
Han frågade hur det var med mig och vi pratade rätt länge. Om hur vi båda mådde, och om lite fritidsaktiviteter - han är livräddare och jag har ett förflutet som tävlingssimmare (läääänge sen...).
Sorgligt nog så verkade TL inte må så bra. Pressad på jobbet, problem med sömnen. Jag gav några förmaningar om att ta hand om sig. Han konstaterade halvt på skämt att "ja du vet det är svårt för oss gamlingar också, även farbror TL har det tufft". Det är för sorgligt.
Vi kramades hejdå och det var skönt att gå hem.

Var så trött, fast det hade gått bra. Kände mig ganska urlakad. Kom hem till en tom lägenhet - S hade tack o lov åkt o badat m barnen. Visste inte riktigt vad jag skulle göra så jag bara satte mig på en stol för att vila lite. Försöka samla ihop mig liksom.
Det skvalpade runt tankar om jobbet, om TL, rädsla för att gå tillbaka och krascha igen, tankar om samtalet med P igår och det ledde in på tråkiga minnen, sånt jag kunnat stänga av men som nu irriterande poppar upp och faktiskt är rätt plågsamma. Hjärtat bankade hårt i bröstet.

Plötsligt ringde det.
Det var S som förvarnade om att de var på väg och att jag gärna kunde sätta igång med maten. Klockan hade galopperat fram till kvart i sex, hur nu det gått till?! När vi pratade kände jag hur spänd jag var i käkarna, hur hårt jag bitit ihop tänderna och hur stel jag var i nacken.
Ytterligare ett framsteg. Kunna känna att jag spänner mig.