Semester...

Har fått okej från FK att fortsätta vara sjukskriven, trots att jag nu passerat någon slags magisk gräns i systemet.
Man ska visst helst vara frisk inom ett år. Nu blev jag ju inte det. Men får som sagt lov att fortsätta vara sjukskriven. Får lite mindre pengar. Nåt straff ska man väl ha för att inte ha kurerat sig inom ramen för regelverket.

Har hängt en del på facebook och blir så heligt irriterad på den där trenden att skriva "tre bra saker idag" eller "dagens tre positiva"... Fan vad folk är hurtiga!
Mina tre anti-punkter utkristalliserade sig tämligen snabbt:
- efter sol kommer regn
- ingenting spelar egentligen någon roll ändå
- rätt som det är dör man iallafall

Vidare har jag funderat en del på att ta mig vidare i skrivandet. Har gått runt lite på biblioteket (fan ta deras kortare öppettider "sommaröppet"... fnys! "Sommarstängt" vore mer passande beskrivning!) och kikat på böcker som heter saker i stil med "att skriva noveller", "att skriva för barn", "att berätta en historia" osv. Har reserverat en bok som jag kan hämta ut i morgon.
Det är ju en sak att beskriva sin egen vardag, en helt annan att faktiskt skapa något eget. Fiktion.
Får se hur det kan gå.
Har också budat på en laptop av äldre modell, får se om jag vinner. Den är äldre så förmodligen kan jag få ha den ifred för barnen - för seg att spela på förhoppningsvis. Behöver en egen skrivmaskin känner jag. Shit. Det börjar bli lite på allvar...!

Har också börjat läsa allt mer. Det går hyfsat när jag är ensam och det är lugnt runtomkring.
Just nu håller jag på med en bok med den storartat fantasilösa titeln "Hantera din stress med kognitiv beteendeterapi". Samma författare har också skrivit "I balans" (grandiost och fantasilöst samtidigt - nästintill genialiskt titelsatt) som jag nu är färdig med.
De är lite mer tilltalande än Anna Kåvers bok, måste jag säga. För även om titeln är mossbelupet trist så är innehållet desto bättre skrivet.
Lagom information, lagom snackigt och tack och lov inga utbroderade flicksöta liknelser om hur man kan se livet som en teaterscen bla bla bla... Mer konkret liksom. Jag gillar det.

Då och då tar jag långa promenader med en god vän. Vi promenerade i tisdags. Två timmar.
Vi pratade bland annat om att vara "vuxet barn". Alltså, att som barn gå in och ta på sig en vuxenroll. Och hur det hänger efter en även som vuxen. Det väckte en hel del funderingar.