För första gången på väldigt länge fick jag panikångest. Världen rasade. Famlar tomt efter nåt slags grepp men får inget fäste.
Huset, det underbara lilla hyreshuset vi bor i, ska säljas. Orsaken är gräslig, fruktansvärd, och jag orkar inte gå in på det nu. Vi kommer inte få bo kvar. En av få trygga punkter i tillvaron är borta.
Och lämnar ett gapande vakuum i min bröstkorg.
Jag vet inte om jag kommer orka andas in igen, ta livet i hornen och kämpa mig tillbaka. Eller om jag bara ska låta det vara. Låta vakuumet släcka ut det sista av gnistor och skita i alltihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar