Forcerat perspektiv

När jag får svackor så tänker jag att SHIT nu är det kört IGEN!
Och det blir startskottet för en hel del andra tankar och känslor som ivrigt kör igång.

Har också lagt märke till att jag då tappar tidsperspektivet. Att jag funkat ok i kanske två veckor spelar ingen roll, det faller bort. Även om min "malfunction" bara varar i tre dar så blir det så att det väger så mycket tyngre än de två veckorna av att funka ok.

När jag tänker efter så har jag ofta reagerat sådär. Sådant som jag ser som misslyckanden får enorma proportioner jämfört med sådant jag varit nöjd med.
Under min utbildning fick jag dessutom en utmärkt träning i att aldrig nöja mig, att ständigt identifiera och jobba med det som INTE funkade, att öva, öva, öva tills det satt och då genast fortsätta med nästa... jakten på det perfekta. Inte nöja sig. Det kunde alltid bli renare, tightare, mer uttrycksfullt... leta djupt inombords för att hitta rätta känslan att förmedla. Allt för att göra stycket rättvisa och leverera.
Och jag gillade det. Gillade att öva och öva och öva och bli bättre och bättre. Framförallt gillade jag att spela med andra, att "komma i trans" liksom. Helt underbart. Bättre lön för mödan finns inte. Då när tid och rum upphör, när allt bara stämmer, när jaget och musiken liksom har smält ihop, då är allt bara positiv energi. Mental orgasm.

Nu har jag efter ett antal år lämnat den yrkesbanan. men tänket sitter i.
Bättre och bättre. Mycket och mer. Ge allt. DÅ kommer det, det fantastiska!
Men det stämmer inte. Det kommer inget fantastiskt när jag ger allt. Det går inte att överföra det musiska till det världsliga.
Jag börjar äntligen fatta den fulla innebörden av det.

När jag går ner mig i malfunction-träsket måste jag tvinga mig att se saker o ting i sina rätta dimensioner.
Jag måste få rimliga perspektiv på saker och ting! Om jag så måste tvinga fram det! För så här kan jag ju inte hålla på och fortsätta, då går jag ju sönder!

Jag behöver nog sticka hål på några av mina "sanningar", mina myter. De som jag har om mig själv. Mina förväntningar på mig. Mina måsten...
Att jag måste klara allt, att jag inte får misslyckas för då är katastrofen ett faktum, att jag måste göra rätt hela tiden annars... Att jag får bära skulden för det som går fel, att jag borde kunna förutse och därmed förhindra annalkande katastrofer. Att jag måste se till att alla har det bra.




... Herregud, jag är för i helsike ingen superhjälte...



Tänk att jag fick ur mig det... här sitter jag och skälver! Slut för idag minsann.