Helvetes jävla utflykt

Har gjort en familjeutflykt idag.

Tror att den skulle knäckt även helt friska, starka personer.
När ungarna väl var inpackade i bilen och vi äntligen kommit iväg visade det sig strax att maken glömt sin plånbok och därför bytte vi så jag körde istället. Som på given signal började barnen låta en massa; kivas, kommentera varann, vara överdrivet känsliga.

Efter någon kvart, tjugo minuters körtid (som kändes mkt längre pga det hysteriska bakgrundsljudet) tog det stopp. Enfiliga motorvägen var helt blockerad av en låååååång bilkö. Rätt som det var kröp det fram en liten bit. Så stopp. Så småningom (två evigheter ungefär) visade det sig att det var något slags vägarbete längre fram och bilar släpptes fram åtetthåll i taget av vakter.

Vid det här laget hade vi stått länge i kön i gassande sol med trasig AC (givetvis!) och det var varmt och kvavt, barnen skrek och bråkade och jag höll på att gå i bitar. Hjärtat bankade hårt hårt och det pirrade/stacks sådär i bakhuvudet.
Maken hade trots allt lite humor kvar och började filma med sin mobil... behöver jag ens nämna att jag vid detta laget hade tappat bort min humor för länge länge sen...

Väl framme vid vakten fanns äntligen en lucka i avspärrningen mellan körbanorna och jag gjorde en aggressiv U-sväng och gasade så hårt att vår stackars nybytta automatlåda höll på att bli kvar på asfalten.
Bet ihop käkarna hårt, märkte det inte då men de gör fortfarande ont...
Höll på att brista totalt men höll ändå ihop tills vi slutligen stannade vid en rätt stor trevlig lekplats i min hemstad.

Ungarna lät som en hel jädra cirkus och maken plockade med sig dem till lekplatsen medan jag tog en minut för mig själv i bilen med händerna hårt runt ratten och bara andades.

En rätt trevlig stund på lekplatsen följde, även om elvaåringen med jämna mellanrum kom fram och berättade hur trååååkigt det var att vara på en lekplats... tills hon fick syn på nåt och sprang iväg och lekte en stund till.

Sen dags att gå. Jag går före till bilen, tänkte jg, och packar i vagnen. Jo visst. Hade ett följe av tre livliga ungar med mig och den fjärde utövade sitt-och-skrik-strejk på lekplatsen.
Fick in övriga tre i bilen men de kravlade runt på golv och säten isf att sätta sig på sina platser.

Slutligen satt så de fyra älsklingarna på sina platser, minst två av dem skrikande och gråtande. Jag satt på passagerarsätet, maken tog hellre risken att köra utan körkort än att låta mig köra. Jag upplevdes möjligen som lite labil...

Väl "hemma" från utflkten kom maken och jag i gräl om allt möjligt, elvaåringen blev jättelessen och efter att ha skällt ut ungefär hela familjen efter noter och slängt iväg en skopa ovett på min man, stupade jag in i säng o sov i två timmar.

Väcktes av en öm puss på kinden. Maken strök mig över ryggen och berättade att det var dags att vakna.
I bakgrunden hörde jag mina föräldrar bråka som två treåringar.
"De tar kål på mig" sa jag tyst till maken.
"Vi åker inte hit i jul va?" blev hans svar.

Upplyste rakt och rättframt att det inte var rätt tid och plats för funderingar om julfirande. Det kunde väl räcka med ångest för idag?!