Skakigt

Står på darriga ben.
Det kändes bra och stadigt före jul. Orkade med både jobbet och livet, liksom.
Sen efter julledigheten har jag jobbat heltid. Och har somnat runt sextiden flera kvällar, nån gång varit vaken ända till åtta, nio-tiden. Inte så kul för S. Han känner sig som ensamstående fembarnsfar...

I förra veckan var jag och min kollega M långt iväg på möte, sov till o med över. På väg hem var det bedrövligt väder med snö, temp runt nollan och halt som rackarns.
Det låg nåt konstigt över vägen. När vi kom nämre såg vi att det var taket på ett lastbilssläp vi såg. M bromsade in väldigt bestämt, så att vi stannade några meter ifrån ekipaget. Det spärrade av hela vägen. Förarhytten låg på andra sidan släpet, i vinkel liksom.
M gick ut för att kolla hur det var med föraren. När han öppnade dörren var det så kusligt tyst. Jag satt kvar i bilen, med dörren öppen, och ringde 112.
Såg hur M försvann bakom ekipaget och berättade för larmoperatören varitfrån vi hade åkt och vart vi var på väg och vad som hade hänt.

Just då ser jag ett ljussken bakom det välta lastbilsekipaget. Sen ser jag hur en lastbilsfront brakar fram i full kraft vid sidan av förarhytten, just den vägen M gått för att titta till föraren.
Jag vrålade till larmoperatören men minns inte riktigt vad.
Var helt säker på att M hade blivit krossad, att han var död. Var också säker på att den här lastbilen skulle få med sig det välta ekipaget och att det skulle krossa bilen och mig.
Allt måste ha skett på en bråkdels sekund.
Föraren av den framrusande lastbilen lyckades välta sitt ekipage ner i diket, lägga det på sidan liksom. Det redan havererade ekipaget hade inte rört på sig.
Och efter vad som kändes som en evighet, såg jag M komma fram ur skogen. Han hade sett ljuset från lastbilen och rusat upp i skogen, långt upp. Tack och lov!

Sen dess sover jag inget vidare. Har varit trött förut men nu känns det som jag inte sovit alls, när det är dags att vakna.
Är trött, uppskruvad, tänker på M och lastbilsfronten, just när den brakade fram och jag trodde att M var borta.

Ibland drömmer jag. Drömmer så kusligt.
En dröm handlade om att jag skulle inhysa spindlar på mig själv, i fickor och klädveck, och för varje spindel fick jag pengar. Och därför tog jag på mig uppdraget, för att jag måste tjäna pengar. Och ajg var tvungen att röra mig så försiktigt, helst inte alls, för att jag inte skulle råka krossa någon spindel, eller ännu värre bli biten av en.
En annan dröm handlade om en tävling där jag var med och bland annat var jag med i en jakt av något slag och i nästa gren var det simning och jag höll på att drunkna hela tiden.

Och ibland vaknar jag utan att minnas nån dröm. Är bara obehaglig till mods, varm och svettig och med lakanet ihoptrasslat som ett dragspel, ofta helt uppdraget i en smal skrynklig sträng.

Har pratat med L och kollat om det skulle vara idé att ta imovane ett par nätter bara för att få sova.
Är så vansinnigt jävla rädd att jag ska falla tillbaka ner i hålet, ner i helvetet. Vet att sömnen är så viktig och det här skrämmer skiten ur mig. Fick okej på imovanet. Och vi ska träffas på tisdag.
Undrar när P har tid att träffas igen.

Har haft möte med min chef, T, också. Hon är bra. Men den ständigt återkommande frågan "hur återhämtar du dig?" går mig på nerverna.
Jag sover. Äter. Det är min återhämtning. Och käkar järntabletter, paroxetin och få-lite-stopp-på-mensblödningen-tabletter. Jag vet inte vad mer jag kan göra för att FÅ energi. Stoppa fingrarna i eluttaget?!