Jävla envishet. Du har lett mig dit jag aldrig trott jag kunde komma. Du har fört mig till fantastiska platser som jag inte kunnat drömma om. Du har gett mig en hög troféer som jag ibland är stolt över.
Och du har kastat mig rätt ner i helvetet.
Du svek mig, envisheten. Fan vad jag hatar hur jag är nu. Jag hatar hur jag inte orkar, hur jag inte kan få ihop saker och ting, hur hjärnan är en enda jävla röra. Hatar hur jag ändå envist försöker bara för att misslyckas.
Jävla envishet, din förrädare! Jag hatar dig! Jag hatar dig så hett!
Ändå vill jag inte vara utan dig. Hur ska jag få dig att sluta spåra ur? Sluta göra tokiga saker? Sluta driva mig själv till den yttersta randen och bortom den?
---
Det är min fjärde arbetsdag som heltidsfrisk.
På de här fyra dagarna har jag lyckats med att hoppa över en frukost och två luncher, återtagit en semesterdag för att gå in och jobba eftersom det var så jäkla viktigt att vara med vid ett möte, stannat kvar på jobbet efter stängningsdags eftersom jag absolut ville "bli klar först"...
Jag är nog ingen bra klient för företagshälsovården. Har skakat av mig det de försökt pränta in i mig. Eller, tja, det finns ju nånstans och skvalpar i bakhuvudet och ger mig lite dåligt samvete.
Å andra sidan är det inget som får mig att ändra beteendet.
Men jag vill. Vill verkligen göra sådär klokt och genomtänkt, vill kunna släppa jobbet när det är slut för dagen. Vill kunna känna ett lugn i att göra det jag kan, och inte mer. Att känna att det är tillåtet och bra att sluta fastän det bara är okej, och inte perfekt.
---
På den där ACT-kursen upprepade A vid flera tillfällen att det är bättre att sätta lite lägre mål, s åatt det finns en chans att uppfylla dem.
Men det är ju också svårt. För mig känns små mål meningslösa. Samtidigt som när jag satte ett mål att äta en frukt om dan, så vet jag att fastän jag tyckte det var ett fjösigt mål så var jag nöjd äver att ha lyckats med det.
Så nu har jag ett mål och det är att träna mindfulness (fan vad jag hatat det uttrycket... "träna mindfulness"... hrmpf!) en stund varje dag.
Och håll i hatten, jag har till och med köpt en bok om det... en bok av Ola Schenström (får mig att tänka på Itzhak Schenström vilket knappast bidrar till ett större förtroende för hela grejen. Men ändå...) Får se vad det kan leda till...
Tio minuter om dagen. Det ska väl till och med jag klara av.
Kom igen nu! Du är nära. Du ifrågasätter ditt beteende. Ta dig tid. Förändring tar tid.
SvaraRaderaJag vill bara tacka dig, av hela mitt hjärta. Jag läste just texten "hur ska man se ut som utbränd?" som en vän delat på Facebook. Få gånger har jag känt som då.. Din text var så innihelvetetsjävla mitt i prick att jag nästan började gråta. Jag är i samma situation som du och blir galen på exakt det du beskriver i texten. En lättnad svepte över mig samtidigt som jag också blev blev arg. Lättnad för att jag inte är ensam och ilska för att andra ska behöva känna som jag. Men tack.. Tack.. Jag hade aldrig kunnat uttrycka mig och förklara mig så bra som du gör i texten, men nu har jag stora delar av mitt mående förklarat i svart på vitt tack vare dig. Så igen.. Tack.
SvaraRaderaTack för dina fina ord.
RaderaVisst är det för jäkligt att vi är så många som drivit oss in i detta. Det gör även mig både ledsen och arg.
Jag hoppas att du får det stöd du behöver för att hitta din väg till hälsa.
Ha tålamod!