Det där att hålla emot, att kämpa för att inte drunkna, det fortsätter.
Gläds åt att det är på den nivån att jag kämpar, och inte är nedslagen :-)
Det är svårt att ändra på gamla vanor. Och jag är väldigt mån om att inte riskera att falla tillbaka i de där hjulspåren som ledde mig så fel förut.
Så jag jobbr på att skapa nya vägar, nya hjulspår, och det tar.
Det tar kraft att reflektera och fundera på om det verkligen är en ny vana, det jag nu gör, eller om jag lurar mig själv. Det tar kraft att fundera över hur jag kan göra annorlunda, hur och vad och när. Att ständigt utvärdera, ifrågasätta sig själv.
Har sätta saker utanför jobbet högt. Familjen, kolonilotten, mig. Tillåter mig, nej, faktiskt pushar jag mig till att gå in i det med liv och lust. Håller jobbet på armlängds avstånd. Tillåter mig inte att gå in i det med liv och lust. Avstånd... Det är svårt. Svårt att mota och stå emot lusten att börja brinna, liksom. Jag har varit rätt så "lättantändlig", är det fortfarande. Men som sagt nu låter jag mig bara brinna för sådant utanför jobbet, sådant som också ger mig kraft. Eller, jag försöker iallafall.
Ibalnd lyckas jag inte så bra.
Då och då känner jag hur det börjar suga och dra åt det där hållet som jag är så rädd för.
Och det är det värsta av allt. Jag hatar att vara rädd.
Jag känner igen mig väldigt mycket. Jag har några olika funktionsnedsättningar som gör att vardagen tar väldigt mycket energi för mig. Det har jag varit ruskigt dålig på att ta hänsyn till. Jag har blundat och kört på och p.g.a. det har jag gått in i väggen upprepade gånger. Det senaste året har jag kämpat hårt för att bli snällare mot mig själv och försökt intala mig själv att det viktigaste faktiskt är att jag mår bra. Det går bättre och bättre, men det ÄR verkligen svårt att inte falla tillbaka i gamla hjulspår.
SvaraRaderaKänner igen mig i dig. Själv har jag mått fantastiskt hela våren. Tills i fredags då jag var vaken hela natten. Jag blir så när stressen säger ifrån. Höll även på att vara vaken i natt oxå men föll till föga och tog en insomningstablett och fick sen sova.
SvaraRaderaVet ofta inte vad som jag gjorde fel eller varför det slår just då. Det är så otroligt jobbigt att inte veta när jag ska falla ner i träsket igen. Förbannade jobbiga sjukdom.
Försöker göra en sak i taget och inte ta på mig för mycket, vare sig det gäller jobbet eller privat. Men hur lätt är det när vi på jobbet ska omorganisera oss för andra gången i år. Ej bestämt hur. Vi ska byta arbetssätt, till något som tar mycket tid och kraft av oss att lära, inklusive läxor.
Dessutom ska vi byta våra datorsystem och lära oss allt nytt.
Även detta inte bestämt riktigt hur och när.
Privat har närstående blivit drabbade av förluster och sjukdomar och tillslut går det väl inte att stå emot, även om jag själv inte direkt är berörd. Man lever sig ju in i andras liv oxå.
Utöver detta som jag förstår tar kraft så vill jag planera för roliga saker. Utflyker, renoveringar, trädgården mm men orken tryter.
Tyvärr är det där man får börja dra in på det man vill göra.
För hur kul det än är så tar det enormt med kraft.
Känns ibland som att man blir straffad även om man sköter sig. Men det är kanske att lura sig själv. Jag vet inte. Det är jobbigt att vilja så mycket.
Kramar till dig!
Undrar hur det går för dig...?
SvaraRaderaTack för din tanke. Det tuffar på. Skrev just ett nytt inlägg.
Radera