Jag träffade B på företagshälsan vid tre tillfällen under våren. Vid tredje besöket sa han att "Du ska inte vara på jobbet. Nu tar jag det beslutet åt dig. Och nu ringer jag till din chef".
Vid den här tidpunkten hade jag redan varit på vårdcentralen flera gånger.
Jag gick dit under vintern eftersom jag hade ont i kroppen. Och jag var så trött, sov inte så bra. Sliten. Inte sömnig eller dåsig. Mera matt, liksom.
En läkare, en äldre man, tyckte att det var väl inte så konstigt att jag var trött, "du har ju fyra barn". Jag undrade argt om han hade ställt samma diagnos på en person med PENIS?
Träffade en ny läkare som trodde att jag kanske hade artros? Eftersom jag också hade mycket problem med mina knän. Jag fick Naproxen av honom samt rådet att försöka gå ner ett par kilo.
Jo, för hösten hade ju också varit rätt stressig och det blev sisådär med maten då. Mycket godis på eftermiddagarna för att hålla skallen på topp. Och de där kilona var väl rätt bra att tappa, det höll jag också med om. Jag ändrade faktiskt mina matvanor då. Och gick ner 1,5 kilo, det fick väl räcka.
Det togs prover. Allt fint, utom järnet som låg "lite lågt". Annars inget fel nånstans.
Jag började nu må allt sämre.
Det blev svårare att sköta de administrativa arbetsuppgifterna. Jag blandade ihop saker och ting. Jag blev väldigt dålig på att skriva - både stavning och att formulera vettiga meningar. Orden gled iväg när jag pratade.
Fick panikattacker. Hade aldrig stiftat bekantskap med ångest förut men nu fick jag så det räckte. Det kom alltid på jobbet, nästan uteslutande vid möten. Resultatmöten, erpsonalmöten, alla slags möten egentligen där vi fick veta antingen hur mycket vi inte gjort, som vi borde hunnit med att göra, eller att vi skulle få mer neddragningar i personalen eller att det var dags för omorganisering . igen... Varje gång fick jag panik. Halsen blev trång, luften räckte inte till. Marken gungade. Hjärtat rusade. Fick domningar i hander och ansikte, världen runtomkring zoomade bort och kvar fanns bara skräck och total panik.
Fick också svårt med minnet. Vi har lite olika kalendersystem på jobbet, och jag lyckades alltid missa något. Eftersom jag aldrig redde ut ifall jag skrivit upp allt i alla kalendrar.
Efter ett tag blev det också svårare att möta kunder, eller klienter, eller vad jag ska kalla dem. De personer jag mötte oftast hade väldigt trassliga liv och svårigheter med sig, och för mig var det svårt att hålla ifrån mig.
Jag sov allt sämre och vaknade ofta på nätterna. Ibland vaknade jag av konsktiga drömmar, ibland vaknade jag av att jag hade panik och ganska ofta vaknade jag med mina klienter eller med min chef i sängen - rent bildligt alltså...
Dessutom - och det här skäms jag verkligen för - så blev jag väldigt otrevlig mot mina kolleger. Tappade tålamodet fullständigt, blev cynisk och ironisk och var fruktansvärt grälsjuk. Det sistnämnda höll också på att ta livet av mitt äktenskap med S. S och jag hade vid den här tidpunkten varit ett par i cirka 13 år och gifta i snart 10. Och vi har som sagt också fyra barn tillsammans.
Emellanåt hade jag rejäla snuvor, halsbaciller och småfeber. Inte för att det höll mig hemma. Då och då fick jag såklart vabba.
Jag hade börjat ta promenader för att jag hade sån oro i kroppen. Så småningom började jag springa. Knäna var inte riktigt glada för det men det var på nåt sätt väldigt SKÖNT när de gjorde ont för då fick jag nåt annat att tänka på än jobbet och allt jag inte hunnit och allt jag borde fixa.
Nåstans under våren försvann också min aptit. På något sätt påminde det om känslan den första tiden av en graviditet, då när man är vansinnigt trött och mår lite illa hela tiden. Fast jag var ju inte gravid.
Jag hade bara verkligen ingen matlust. Och en stor rastlöshet. Och en enorm känsla av att inte räcka till. Jag var verkligen fullständigt otillräcklig på alla plan.
Gick till vårdcentralen för att få hjälp med sömnen. Fick träffa en okej läkare som skrev ut Mirtazapin. Tyvärr kändes tabletterna inte okej och jag slutade efter någon vecka.
Panikångesten var nu inte längre något som bara jag och mina närmsta kolleger kände till. Hela kontoret visste om. Och mina fina kolleger höll ett öga på mig, har jag fått veta nu i efterhand. vid några tillfällen blev jag skjutsad hem. Vid ett tillfälle, alldeles innan jag blev sjukskriven, hittade jag inte ut från kontoret. Jag hade haft en panikattack och även om paniken släppte så ville inte ångesten ge sig. Jag vet att jag letade och till slut hittade kollegan T. Bad honom köra hem mig, vilket han gjorde. Det är inte långt hem till mig från jobbet men det kändes som en halv dag innan vi var framme. Och hela tiden var jag övertygad om att jag skulle kvävas.
Från slutet av februari till mitten av april gick jag ner drygt sju kilo. Det gjorde mig ingenting. Jag hade varit rätt rund innan. Fyra graviditeter, liksom, där varje lämnar 2-3 kilon efter sig, hade gjort sitt till. Men nu var jag inte överviktig längre. Jag minns att det irriterade mig att jag inte hade byxor som passade. Och så var det obehagligt att tappa i vikt när jag inte ens medvetet hade försökt gå ner.
Jag hade dålig aptit. Jag sov väldigt lite. Jag var ständigt orolig, rastlös. Jag kom inte ihåg saker och ting, inte ens viktiga saker (som födelsedagar, möten eller besökstider på företagshälsan), och jag hade panikångestattacker ofta. Och så var jag arg nästan jämt, förbannad på min chef och hela organiseringen av jobbet, var nästan livrädd för möten med kund/klient, tappade ord och hade öht svårt med att uttrycka mig, både i tal men också skriftligt.
Men mest av allt var jag skitförbannad.
Jag vände mig till vårdcentralen igen. Fick träffa en sk "hyrläkare" och blev sjukskriven i två veckor. För depression. "Men jag är inte deprimerad" protesterade jag. För det var jag inte. Jag var skitförbannad, stressad och totalt uppvarvad och kunde inte sova, och åt inte. Men deprimerad var jag inte. "Det är det man sjukskrivs för med dina symptom", var hennes kommentar och så fick jag papperet i handen.
Efter en och en halv vecka hemma stod jag inte ut, nu måste jag väl upp på banan iallfall tänkte jag och gick till jobbet. Jag gjorde inget strålande arbete, precis.
Några dagar efteråt träffade jag så B på företagshälsan för tredje (och sista) gången.
B ordnade en tid med företagsläkaren L till dagen därpå.
L satt med mig i över två timmar. Jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom och panikångest. Jag minns att jag protesterade. "Jag är inte sjuk heller".
Lars lade huvudet lite på sned och tittade på mig och sa lite dröjande "Nähä... men har du någon arbetsförmåga då, tycker du?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar