Byggde lego i förrgår, byggsats nr 2.
Hade plockat fram en bricka att bygga på, resonerade med mig själv att nu ska det här vara kul och roligt och inte pressande, det spelar ingen roll när det blir klart eller hur "bra" det går. Det är ju faktiskt LEGO, liksom!!
Det gick hur bra som helst. Att ha kul, och att bygga. Och det kändes lugnt, lite mysigt. Blev irriterad ibland på bitarna när de inte ville som jag men det blåste över snabbt.
Tyvärr blev jag klar rätt snabbt. Hade sett lite fram emot att sitta och pillra i ett par dar men den blev klar under eftermiddagen.
TADAAA! Nu är jag nog itne så värdelös längre, nu kan ske jag skulle kunna börja jobba igen då den 10:e på säkert 50% för det här är ju strålande....!
Eller hur?!
Träffade kontorschefen igår och pratade. Var skitnervös innan och det var rätt jobbigt att gå upp till jobbet, och att komma in där. Tog bakvägen in, men stötte ändå direkt på två kolleger. Två riktigt goa kolleger. Det kändes faktiskt okej att prata med dem, de är så fina...!
Mötet med chefen gick väl också okej. Det kändes bra efteråt. Men en sak sa hon som jag funderade på efteråt. "Du ska ju inte göra våld på dig för att kunna jobba här". Hon menade kanske nåt annat men i min skalle betydde det ungefär att jag kanske inte passade till jobbet och att jag skulle se mig om efter annat?
Jag blev rätt stirrig av just den meningen och hasplade ur mig en massa saker snabbt om hur bra jag ändå trivts förut och hur rätt själva grunduppdraget, själva arbetsuppgiftens kärna, kändes.
Okej sa hon, det var ju bra, och då var det ju annat runtomkring som jag behövde förhålla mig till på ett klokt sätt. Typ. Minns inte ordagrant men ungefär så.
Jag funderar fortfarande. Det är ju jäkligt smidigt för en arbetsgivare att säga typ att "ja, men om du mår dålilgt av jobbet här så ska du inte 'göra våld på dig' för att passa in" - då behöver ju inte arbetsgivaren göra några förändringar "till det bättre" utan kan fortsätta omorganisera till förbannelse och beordra övertid och ställa omäskliga krav på resultat med ständigt minskade resurser....
Jag önskar att alla, inte bara arbetsgivare utan hela samhället, kan börja se på alla människor som en tillgång, något som det är värt att "investera" i, att lägga tid kraft och resurser på. Att tro på och se varje människa, dess förmåga och vilja till utveckling, dess betydelse för resten av världen. Vi är alla en del av varandras tillvaro. Alla. Varför kan vi inte se oss som positiva, oumbärliga varelser, oavsett vad vi råkar ha för "förmågor", för studnen och mer bestående?
Vi är väl mer än så? Visst kan vi alla se och förstå magin med ett samhälle där var och en värderas för sig, sin egenhet, för just det som den personen är?
Förstå och uppskatta olikheter, heterogeniteten, att var och en av oss och våra egenheter gör världen mer intressant, komplex... tillför ytterligare färger till den palett som livets och tillvarons tavla hämtar färg ifrån?
Jag kämpar själv med detta. Inte för att jag har svårt att se andras värde. Utan för att jag har svårt, nästan omöjligt, att uppskatta mig själv där jag är just nu. Men ändå.
Det är egentligen för jävligt att man blivit så insocialiserad i vissa värderingar att man tappar sig själv. Fy fan.
Det jag också funderar på mycket är hur detta gör att man pressar sig själv.
När man känner att ens värde och existensberättigande avgörs av vilken arbetsförmåga man har, vad man kan uträtta och hur bra, snabbt och smidigt man kan utföre det, då är det svårt att hitta någon mening med livet när man blivit utmattad.
Eftersom allt det man byggt sitt egenvärde på är borta. Eller iallafall nästan helt borta.
Så när jag nu i glädje över att han byggt ihop en liten legofarkost genast drog iväg till att nu är jag halvvägs tillbaka.... så är det nog den där arbetsdjävulen som viskar i örat på mig.
Som piskar på att komma tillbaka och så snabbt som möjligt också gärna tre steg i taget. För att jag ska känna mitt värde igen.
Stopp där.
Jag vill ju ha ett samhälle där varje människa uppskattas för den hon är. Den hon är och förmår just nu och på sikt.
Det är nog dags att inbegripa mig själv i den tanken också. För jag ingår också i samhället. Även när jag är sjukskriven på heltid. Trots allt...
Så, om jag nu gått ur den totala utmattningen så betyder det inte att jag därmed är helt på banan.
Det är okej att klara av att bygga en legosats för sjuåringar, även om man är sjukskriven. Att fungera då och då är okej. Och det är möjligen också okej att jag stannar hemma och blir mer stabil innan jag går tillbaka i jobb.
Det är ju möjligen så att det finns grader i sjukdomen. Och för att kunna jobba, behöver man ändå ha en del grunder som funkar. Att sova på natten och inte på dagen. Laga lite mat åt sig. Äta. Kunna passa en tid varje dag. Kunna läsa iallafall sina mail. Att kunna sortera lite, prioritera. Att ta sig till jobbet och koncentrera sig i åtminstone två timmar. Och sen kunna ta sig hem.
Fan. Det är svårt för mig att erkänna att jag inte funkar riktigt. Att erkänna att jag just nu behöver vila. Jag som aldrig vilar!
Matchen har börjat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar