Tillit till psykologen

Det är jäkligt skumt att sitta och prata om sitt innersta med någon man inte känner.

För mig är det svårt att öppna upp för folk i största allmänhet. Jag vill gärna känna personen väl, vara trygg med den, känna förtroende och tillit. För mig utvecklas det över tid. Ibland fortare, ibland knappt alls.

Dessutom känns det svårt med just P eftersom det inte är JAG som är "kunden", liksom, utan min arbetsgivare. Det är så konstigt med vård nuförtiden. Det enkla förhållandet "jag har ett hälsoproblem och du är een läkare/sjukgymnast/psykolog/terapeut som kan hjäla mig komma tillrätta med det här" har komplicerats av företeelser som företagshälsa, att "köpa in" "tjänster" och inte minst det förvirrande kundbegreppet. Jag undrar vem som är kund i detta fallet. Jag känner mig inte som en kund. Det är väl min arbetsgivare då, som köper psykologtimmar till mig för att jag förhoppningsvis ska fungera bättre (eller kanske fungera över huvud taget...) på jobbet.
Vad jag är i detta läget känns tämligen oklart.

Så.
Jag kommer till psykologen P ungefär var 14:e dag.

Hittills har jag känt mig väldigt obekväm. Det är inte hans fel. Det är det ovanstående, i kombination med att jag har oerhört svårt för att prata om vissa saker.

Och jag var nog rätt öppen de första sittningarna, och pratade om hur det var på jobbet, om hur mycket det var att göra, vilken idiot min chef var och sånt.
Sen en dag frågade P väldigt rakt på hur mycket självmordstankar jag hade. Jag minns att jag blev knäpptyst och jag kände hur kinderna hettade.
Då insåg jag att han kunde förstå mig, fatta vissa grejer, utan att jag ens nämnt något om det. Det kändes jävligt otäckt. Lite som om nån hade röntgenblick och kunde se igenom kläderna, se en naken, liksom. Det kändes som om jag inte kunde skyla mig för honom, som om P plötsligt fått förmågan att se rakt in i mina tankar. Och det skrämde livet ur mig.
Jag skämdes också. För jag tycker egentligen inte att det är schysst att begå självmord.

Första gången han frågade sa jag "nej, jag har inte planer på att avsluta nånting".
Gången därpå frågade han, igen. Jag blev tyst, igen. Och rodnade, igen. Jag var tyst länge. Till slut frågade han när jag tänkte göra det, och hur? Jag mumlade till svar att jag inte tänkt ut nån speciell tidpunkt och att jag hade tänkt kasta mig från ett stup som låg inte så långt bort.
Och jag skämdes, kände mig livrädd och lite lite lättad samtidigt. Fan att jag inte fick panikångest, det är lite konstigt.

Därefter blev jag mer och mer sluten under sittningarna. Till slut frågade P om jag ville fortsätta? Kanske ville jag träffa B istället? Eller vända mig till vårdcentralen?
Jag svarade att jag inte ville träffa B. Och inte ville gå till vårdcentralen. Fan, jag ville ju ändå liksom. Nu hade jag ändå börjat hos P och berättat saker och han förstod mig. Vilket som sagt var väldigt läskigt och samtidigt väldigt skönt. Iallfall efter ett par dar. Fast just under själva sittningen kunde jag ofta känna mig helt paralyserad.

Vi hade ett uppehåll på ett par veckor. Under den tiden hade vi "avstämning" tillsammans med min kontorschef och läkaren, L, men utan försäkringskassekillen, K.

Jag minns fragment av mötet. Det jag minns mest är hur jag upplevde att P och kontorschefen verkade vara som två magneter som repellerade varann. Jag upplevde dem som nästan fientligt inställda mot varann. Och jag tyckte det var obehagligt. Min chef verkade - som jag minns och upplevde det - fiska efter hur det kunde komma sig att jag mådde som jag gjorde, det kunde väl ändå inte bara vara jobbet... eller?
Och vid dessa antydningar upplevde jag att P ställde sig som en vägg och, tja... Inte fan vet jag. Men det kändes som om han ställde sig mellan mig och chefen och det kändes bra.

Vid mötet då kom vi iallafall överens om att P och jag skulle fortsätta träffas (om jag ville, och det ville jag). Och nu har det väl vänt litegrann, eller vad man ska säga. Jag tror att jag är lite mindre fientligt inställd nuförtiden.
Åtminstone har jag hasplat ur mig en del grejer som jag med kraft skjutit bort och undan lååångt bort. Gammal skit också.

Men fortfarnde känns det skitläskigt. Kanske skulle berätta det. Att det känns läskigt. Han har nog redan fattat det. Men jag tror kanske ändå det vore bra att säga det. Om jag törs.

Men tillit finns det nog lite nu. Det är mitt mod som saknas.