Efterskalv från rehabmötet

Hemma nu, från det där mötet.

Gick över förväntan. Fast jag var stirrig innan. Sådär stirrig att jag liksom fick hålla mig som ett stenansikte för att inte falla ihop. Så nervös som jag brukat vara inför provspelningar, eller inför betingsspelningarna i slutet av varje studietermin.
Så nervös att när jag väl kom in var jag nästan överladdad och pratade på och ansträngde mig till yttersta gränsen för att fokusera, vara samlad, tänka igenom svaren osv.

Efteråt fick jag frossa. Satt en liten stund efteråt m P och L samt maken som kommit. Det kändes okej. Men hu vad jag mådde skit. Trodde jag skulle falla ner i panikens kvävande järnklor men lyckades hålla det stånget.

Känner fortfarande att jag balanserar på gränsen till ångest. Frossan kommer över mig då och då.
Är rastlös, trött, utmattad, uppskruvad, lättad, pressad, splittrad... Känns som om jag är på väg att slitas itu.
Som om vinterns demoner kommit över mig igen.

Men jag ska FAAAN INTE trilla dit. Inte igen. Inte nu, aldrig mer.
Jag vill, jag SKA fixa det här.
Jag ska låta mig vila, låta mig ta det lugnt, låta bli att kriga mot kroppen och skallen, låta det vara som det är även om jag inte gillar det. Men jag ska fan i mig inte få ångest, tappa viljan till livet, tappa fotfästet igen.

Jag ska fan i mig igenom det här och ut på andra sidan.



****


Sitter nu här på kvällskvisten och försöker greppa dagens möte.
Var så insnärjd i katastroftankar att jag var helt övertygad om att bli uppsagd.
Men istället var det ett så himla schysst möte och det pratades om långsiktighet och att komma tillbaka med kloka förutsättningar och att skynda långsamt...
Är så jäkla lättad över inställningen hos min arbetsgivare. Jag tror och hoppas att det inte bara var fina ord utan att det faktiskt är en helhjärtad ambition.
Blir nästan lite rörd. Att de vill satsa på lilla mig... men... nånstans djupt inne har en liten röst börjat viska - "klart de vill satsa, jag är ju bra när jag är frisk"...