Har funderat över begreppet "känslor".
Och över begreppet "personlighet".
Är väl i grunden för att jag är så tveksam till paroxetint jag tar. Vad gör det med mig egentligen? Skär det av en del av mig så att jag blir "en annan", eller slipar det av det som står ivägen för att jag ska kunna vara "mig själv" fullt ut?
Får det mig att se världen grumligare, eller klarare?
Helt säker är jag iallafall på en sak. Hade det inte varit för tabletterna och mina samtal med P så hade jag mått mycket mycket sämre. I bemärkelsen haft mer besvär, mer... "lidande".
Har lekt med känslobegreppet;
det jag känner med kroppen - ett getingstick, ont i magen, avslappnad, varm...
hur jag känner mig i sinnet - mina "känslor" helt enkelt, lessen, irriterad, glad...
hur jag upplever världen - stämningen liksom, om världen går i moll eller dur...
Och funderingar kring "personlighet", vad är det egentligen?
Om personligheten består dels av mina karaktärsdrag och dels av min läggning... skulle det kunna vara så att min läggning är det som avgör hur jag upplever världen, "stämningsläget"?
Och skulle det i nästa steg kunna vara så att mina karaktärsdrag får kraft, eller växer ur, min läggning och det stämningsläge jag uppfattar världen i?
Och vidare; vad är det paroxetinet gör egentligen? Det förändrar mina känslor, förändrar stämningsläget. Och därmed får mina karaktärsdrag en annan mylla att växa i...
Samtidigt. Jag känner det så tydligt. Det gödsel som paroxetinet ger min lilla "karaktärsplanta" är inte lika kraftfull som "naturjorden".
Jag får inte lika starka känslolägen. Och inte heller lika mycket... kan kalla det "kreativitet", även om det är ett ganska vitt begrepp. Riktigt riktigt starka känslolägen är iofs inte heller särskilt kreativa.
Och så inser jag en sak.
Minskad kreativitet och tama moods är en skitsak jämfört med hur jag förmodligen hade mått annars.
Kanske inte ens hade mått alls, för den delen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar