Samma jävla signaturmelodi

Börjar kännas enahanda att skriva.
Samma ord, samma tema.
Trött.
Frustrerad.
Hoppfull.
Hopplös.
Vrålhungrig.
Illamående.
Aptitlös.

Idag rätt så mycket trött. Seg. Trög. Kom i går em, har hållit i sig o blivit värre under dagen.

Hade bestämt en tur neråt södra delen av ön för å gärva upp lite astrar som jag skulle få till lotten. Redan när jag vred om nyckeln kände jag att det vore egentligen bra att gå in o lägga mig igen.
Envisa jag åkte såklart ändå. Ville väl bevisa nåt... Det var en pärs. Täta pauser blev det.

Det var SÅ vrät att åka ner. Jag har fått en ny vän! (och blommor...)
Men hon får kmoma upp till stan om hon vill ses i det närmsta.
För en så lång bitlur gör jag inte igen på ett tag. Jag kan ju köra ihjäl nån när jag blir så törtt!

I morron ska jag gräva irodning till astrarna. Hoppas jag.

Den Fantastiska Människan...

Funderar en del på min sjukskrivning och återgången till arbete.

Jag vill inget hellre än att börja jobba igen. Fast jag är lite mer försiktig än i höstas, då hade jag bara ett för ögonen och det var att komma tillbaka så fort som bara möjligt. Kosta vad det ville...

Och kostade gjorde det.
Mer än jag trodde, mer än jag fattade att jag betalade. Mycket mer än det var värt. Det kostade nästan mitt äktenskap. Det har kostat bråk, besvikelser och tid. Mängder med tid. Tid som jag hellre spenderat på annat sätt, men som nu är spenderad och inget att grubbla mer över. Inte mer än att inte göra om misstaget. För det ska jag banne mig inte göra om.
Jag tänker INTE springa som en blind galning i det förbannade ekorrhjulet igen!

Nånstans är det ju fel.
Nånstans har vi, allihop, slutat tänka. Slutat vara mänskliga.
För trots att vi med dagens teknik kan räkna ut och få siffror på allt möjligt - och omöjligt - så blir inställningen till människor, till den mänskliga resursen, allt mer spartansk.
Jag tror inte jag är den ende som verkat på ett arbete där "resultat" är det som räknas och "resultat" är samma sak som en hög med siffror utifrån variabler som är mer eller mindre obegripliga.

Jag arbetade ett tag inom utbildningsvärlden. En kommun slutade kalla sina skolområden för just skolområde. Det blev "resultatenheter" istället. Alla barn, ungdomar och personal blev "resultatbärare" istället för människor. Resultat i form av vad?
Pengar. Såklart. Och det som genererar mer pengar; minskade utgifter och ökade inkomster.
För tillfället jobbar jag statligt inom en myndighet som ska stötta människor som mer eller mindre ofrivilligt befinner sig i en förändring.
Även här är resultatstyrning och resultat i form av siffror av största vikt.

Det som inte går att mäta har inget värde.
Hur mäter man en människa?
Människan är inte en människa längre, vi är resultatbärare, som ska producera.

Och de av oss som inte hänger med i ekorrhjulets tempo, de av oss som blir utmattade och sjukskrivna, vad göra med oss?
Medicineras och terapeutas och samtalas med tills vi orkar harva på efter bästa förmåga, oftast på deltid eftersom det inte längre är okej att inte hänga med i det höga varvtalet.

Allt fler mår dåligt. Allt fler blir åksjuka.
Ändå tillåter vi oss att springa fortare och fortare. Ändå lyssnar vi på de få som står bredvid och hetsar oss att springa, som lockar med en morot som vi ändå aldrig kommer nå hur mycket vi än tar i.
Hur kan det vara att vi låter det hålla på?!

En "slimmad människa" är i dag något hedersamt, något positivt, ett tecken på hälsa och kanske också självkontroll. Eller?! Hur hälsosamt är det att sitta på en cykel som sitter fast, med någon som illvrålar på dig för att du ska kämpa på som en galning utan att komma nånstans.. hur hälsosamt är det att dricka avfettad mjölk, mat som upprätthåller förg och form med hjälp av konstgjorda tillsatser, hur sunt är det att äta superprocessade pulversoppor för att "se slimmad ut"?

En "slimmad organisation" är definitivt varken hedersam, hälsosam eller ett under av självkontroll.
En slimmad organisation är något som håller på att kvävas. En organisation där det inte finns utrymme. Där det inte finns plats.

Människor behöver utrymme. Människor tar plats.

Människor som får det utrymme de behöver och en plats de trivs på kommer att ge så mycket.
Kommer att ge allt det där som inte för plats i ett excelark.
Allt det där som inte ryms i excelarket - det är det som göder samvetsgrannhet, stolthet, viljan att göra sitt allra bästa och en strävan efter ständig förbättring. Det är DET som är det verkliga värdet!
Det är DET som gör oss mänskliga, som ger oss vår mänsklighet tillbaka!
Oavsett om vi jobbar med att göra schampo, laga bilar, undervisa eller läka människor.

Vi, allihop, behöver ägna oss mer åt att vara mänskliga och sluta försöka pressa in oss i excelarkets enahanda rutnät.

Hur man mäter en människa?

En människa mäter man inte!
En människa står utom all möjlighet att rama in med siffror, ekvationer och tabeller.
En människa är fantastisk, enastående och fullkomligt ovärderlig.

Låt oss vara det också!!

Balansövning IRL

Det är rätt svårt att hitta balansen. Det som utmanar och är roligt men inte blir för mycket.
Som att lära sig cykla. Ingen kan förklara, man måste själv prova och prova och träna och träna... en del skrubbsår blir det innan det sitter där.

Har just haft en vecka med en del "mentala skrubbsår". Har kollat runt på sidor på nätet och budat på lite trädgårdsgrejer o så. Det går hyfsat. Men sen att hålla reda på vilka grejer jag fått köpa, och sen åka och hämta dem vid rätt tid på rätt dag... där finns det utvecklingspotential, så att säga.
Kan inte hålla nåt i skallen det blev smärtsamt tydligt. Så nu har jag börjat skriva ner ALLT i min kalender. Min egna kalender. Det blir plottrigt, och jag kan se att jag nog gör för mycket vissa dagar.

Att jag lägger in lite för många tider att passa. Det är sorgligt att jag itne kan boka in mer än 2 grejer om dan.
Har försökt flera ggr att lägga in mer men jag tar helt slut. Blir så trött att jag bara liksom stänger av, bara MÅSTE lägga mig ner.
Det är jäkligt frustrerande. Men. Det är så det är.

Drömmer skumma drömmar. Vaknar ofta svettig och med rätt hög puls. Tanken på att ta de där jädra tabletterna är fortfarande väldigt lockande, men har hållit mig ifrån ändå.
Har gett mig fan på att jag ska komma tillrätta med sovet UTAN dem. Får väl se hur det blir med det...

Ska träffa P på tisdag. Vet inte riktigt vad jag känner inför det. Eventuellt är det sista gången vi träffas. Hm. Känns lite tråkigt.
Har funderat en del på det där med ACT och kanske skulle jag våga mig på det ändå. Fast jag vete 17 om jag orkar. Sen fattar jag inte riktigt vad skillnaden är mellan terapi och samtalen med P. Får fråga på tisdag.

Den 19 maj är det möte med L och T, ev också P? men det vet jag inte än... Avstämningsmöte. Samma dag fyller jag 35.
Av allt som jag kunnat tänka mig kring mitt 35-årsfirande så hade jag aldrig föreställt mig att jag skulle tillbringa eftermiddagen på företagshälsan och prata om min sjukskrivning som jag haft i ett år.
Snarare hade jag tänkt mig att bjuda kollegerna på tårta på eftermiddan, sen flexa ut vid halvfyratiden och sen tillbringa dagen med familj o vänner.
Får väl se vad jag orkar med efter det där mötet. Sist vi hade möte var jag tämligen spak länge efteråt.

Livet tar verkligen oväntade vändningar....

Om jag kunde...

Om jag hade mer ork/fokus/koncentration/minne skulle jag (utan inbördes ordning)

- svara på mina barns alla frågor isf att säga "jag vet inte" innan de ens hunnit ställa frågan färdigt

- inventera vinds- och källarförrådet och sälja av alla prylar vi inte använder längre

- hämta mina yngsta barn direkt efter lunch på förskolan och vara ute på äventyr med dem tills de äldsta kommer hem från skolan. Då skulle vi baka mellis tillsammans och vara glada allihopa

- hitta på egna godnattsagor med ungarna, precis som förr

- skriva ner alla ideer och uppslag som ramlar ner i skallen

- baka riktigt snygga tårtor

- fila på en artikel, eller två

- lära mig åka skateboard

- njuta av att det är helg och barnen är lediga, isf att se fram mot helgen med fasa...

- bygga en spillvirkeskoja med barnen

- gräva om hela lotten och flytta om växterna efter eget huvud

- förmodligen skulle jag starta upp någon form av verksamhet...

- jag skulle se film. massor med film.

- jag skulel läsa också. massor med böcker. om allt. och inget. bara för att jag vill, och KAN.

Så tar vi det en gång till...

Jaha, det här känner jag igen.

Uppskruvad och trött.
Helt slut, men inte sömnig alls.
Magen är i uppror.
Huvudet bultar och förutom mitt vanliga brus så har jag en envis myggsvärm som piper också.
Nacken och bakhuvudet sticker, svider, liksom pirrar.
Axlarna spända, uppskjutna, ryggen böjd, händerna kalla, benen trampar utan att ta mig någonstans.

Är så nära, så nära nu att ta en sömntablett... har två kommentatorer i skallen, den ena säger "Såklart du ska ta den, du kommer aldrig att somna annars och då blir det skit i morgon" och den andra säger "Låt bli, låt bli! Du kommer bli beroende och då blir det skit resten av ditt liv!"

Så då är jag tillbaka i oktober igen. Ungefär.

Dygnsrytm i otakt...

Idag har jag varit som trasa...
Vilat och sovit nästan hela dagen. Ont i kroppen, öm liksom. Kaos i skallen. Seg i både kropp o knopp. Jag vilade inte igår. Dumma mig.

Min tillvaro känns så flytande. Nu har det börjat ballat ur med dygnsrytmen igen. Känner mig speedad, uppvarvad, samtidigt supertrött men inte sömnig och kan inte komma till ro. Så är jag vaken istället. Får lite upphackad sömn och sen räcker jag fram till kl  13-14 ungeför och sen är jag helt slut. Vilar, somnar... Halvsover lite upphackat kanske 2 timmar och sen är det samma visa igen, med uppvarvning och den onda cirkeln är sluten...

Har verkligen försökt med den där sömnrestriktionen som P och jag pratade lite om senast vi sågs. Men det har gått åt pipan och nu är jag SÅ nära att bara stoppa de jävla pillren i munnen och somna.
Vad är värst... extrem sömnbrist eller pillerknaprande? Jag lutar åt det första faktiskt.

Jag hoppas att jag inte drivit in i ett bakslag IGEN.
Fan också.