Cirkeln sluts?

Tydligen är det lätt att bli utmattad igen, när man väl varit det en gång. Säger vissa.
Kanske är det sant.

Jag blev sjuk i en sjuk organisation. Som P uttryckte det - jag var symptomet på att nåt haltade på arbetsplatsen.
När jag så småningom kom upp ur träsket och kom på banan igen, fick jag delta i ett karriärutvecklingsprogram. Det som kom fram där var, bland många andra saker, att jag har en ganska stark entreprenöranda som nog blev alltför kvävd på min dåvarande arbetsplats.

Nu har jag satt några järn i elden och jobbar på flera fronter för att nå någon slags resultat. Egen firma. Bok. Flytta till ny ort. Eventuellt söka en ny arbetsplats - igen...

Ironiskt nog verkar jag bli helt slutkörd av att jobba på att få en bättre arbetssituation.

Kommer jag halka dit igen?
Kommer cirkeln slutas?

Skakigt

Står på darriga ben.
Det kändes bra och stadigt före jul. Orkade med både jobbet och livet, liksom.
Sen efter julledigheten har jag jobbat heltid. Och har somnat runt sextiden flera kvällar, nån gång varit vaken ända till åtta, nio-tiden. Inte så kul för S. Han känner sig som ensamstående fembarnsfar...

I förra veckan var jag och min kollega M långt iväg på möte, sov till o med över. På väg hem var det bedrövligt väder med snö, temp runt nollan och halt som rackarns.
Det låg nåt konstigt över vägen. När vi kom nämre såg vi att det var taket på ett lastbilssläp vi såg. M bromsade in väldigt bestämt, så att vi stannade några meter ifrån ekipaget. Det spärrade av hela vägen. Förarhytten låg på andra sidan släpet, i vinkel liksom.
M gick ut för att kolla hur det var med föraren. När han öppnade dörren var det så kusligt tyst. Jag satt kvar i bilen, med dörren öppen, och ringde 112.
Såg hur M försvann bakom ekipaget och berättade för larmoperatören varitfrån vi hade åkt och vart vi var på väg och vad som hade hänt.

Just då ser jag ett ljussken bakom det välta lastbilsekipaget. Sen ser jag hur en lastbilsfront brakar fram i full kraft vid sidan av förarhytten, just den vägen M gått för att titta till föraren.
Jag vrålade till larmoperatören men minns inte riktigt vad.
Var helt säker på att M hade blivit krossad, att han var död. Var också säker på att den här lastbilen skulle få med sig det välta ekipaget och att det skulle krossa bilen och mig.
Allt måste ha skett på en bråkdels sekund.
Föraren av den framrusande lastbilen lyckades välta sitt ekipage ner i diket, lägga det på sidan liksom. Det redan havererade ekipaget hade inte rört på sig.
Och efter vad som kändes som en evighet, såg jag M komma fram ur skogen. Han hade sett ljuset från lastbilen och rusat upp i skogen, långt upp. Tack och lov!

Sen dess sover jag inget vidare. Har varit trött förut men nu känns det som jag inte sovit alls, när det är dags att vakna.
Är trött, uppskruvad, tänker på M och lastbilsfronten, just när den brakade fram och jag trodde att M var borta.

Ibland drömmer jag. Drömmer så kusligt.
En dröm handlade om att jag skulle inhysa spindlar på mig själv, i fickor och klädveck, och för varje spindel fick jag pengar. Och därför tog jag på mig uppdraget, för att jag måste tjäna pengar. Och ajg var tvungen att röra mig så försiktigt, helst inte alls, för att jag inte skulle råka krossa någon spindel, eller ännu värre bli biten av en.
En annan dröm handlade om en tävling där jag var med och bland annat var jag med i en jakt av något slag och i nästa gren var det simning och jag höll på att drunkna hela tiden.

Och ibland vaknar jag utan att minnas nån dröm. Är bara obehaglig till mods, varm och svettig och med lakanet ihoptrasslat som ett dragspel, ofta helt uppdraget i en smal skrynklig sträng.

Har pratat med L och kollat om det skulle vara idé att ta imovane ett par nätter bara för att få sova.
Är så vansinnigt jävla rädd att jag ska falla tillbaka ner i hålet, ner i helvetet. Vet att sömnen är så viktig och det här skrämmer skiten ur mig. Fick okej på imovanet. Och vi ska träffas på tisdag.
Undrar när P har tid att träffas igen.

Har haft möte med min chef, T, också. Hon är bra. Men den ständigt återkommande frågan "hur återhämtar du dig?" går mig på nerverna.
Jag sover. Äter. Det är min återhämtning. Och käkar järntabletter, paroxetin och få-lite-stopp-på-mensblödningen-tabletter. Jag vet inte vad mer jag kan göra för att FÅ energi. Stoppa fingrarna i eluttaget?!

Sommarlunch

Det blev jag inbjuden till av kontorschefen, T. Den var idag.

Var rätt fundersam innan hur det skulle vara att gå dit och träffa en massa kolleger, samtidigt.
Det visade sig vara helt okej.
Dels var det lagom många i lunchrummet. Dels var det inget märkvärdigt utan trivsamt enkelt med pastasallad och folk kom och gick lite lugnt, inte "allapåengånginnandettarslut" som det annars lätt kan bli.

Prat med kolleger om sommarens planer, småskryt om barns och barnbarns färdigheter och allmänna fantastiskhet, och sen kom min sektionschef och satte sig vid samma bord som jag och jag flippade inte ur - saker o ting går framåt.
Bytte några ord med T också och det kändes bra. Vi önskade varann en skön sommar och så har vi ett möte inbokat 31 juli.
Efterhand som folk droppade av och det blev färre folk kvar så gled samtalen in på jobbet och hur tufft det var och rörigt och hur mjäkiga cheferna var och hur dåligt saker o ting funkade o vilken arbetsbelastning det var... Jag stängde halvt om halvt av och tänkte stenhårt på kolonilotten.

Sen vart lunchen slut och jag började samla ihop mig för att gå. Då kom kollegan TL för att prata lite på tu man hand. TL körde hem mig den där gången när jag inte hittade ut från kontoret, när jag trodde jag skulle kvävas. Då när jag blev sjukskriven.
Han är av en sällsynt sort, en av mycket få som känns genuint god, alltigenom en snäll och välvillig människa.
Han frågade hur det var med mig och vi pratade rätt länge. Om hur vi båda mådde, och om lite fritidsaktiviteter - han är livräddare och jag har ett förflutet som tävlingssimmare (läääänge sen...).
Sorgligt nog så verkade TL inte må så bra. Pressad på jobbet, problem med sömnen. Jag gav några förmaningar om att ta hand om sig. Han konstaterade halvt på skämt att "ja du vet det är svårt för oss gamlingar också, även farbror TL har det tufft". Det är för sorgligt.
Vi kramades hejdå och det var skönt att gå hem.

Var så trött, fast det hade gått bra. Kände mig ganska urlakad. Kom hem till en tom lägenhet - S hade tack o lov åkt o badat m barnen. Visste inte riktigt vad jag skulle göra så jag bara satte mig på en stol för att vila lite. Försöka samla ihop mig liksom.
Det skvalpade runt tankar om jobbet, om TL, rädsla för att gå tillbaka och krascha igen, tankar om samtalet med P igår och det ledde in på tråkiga minnen, sånt jag kunnat stänga av men som nu irriterande poppar upp och faktiskt är rätt plågsamma. Hjärtat bankade hårt i bröstet.

Plötsligt ringde det.
Det var S som förvarnade om att de var på väg och att jag gärna kunde sätta igång med maten. Klockan hade galopperat fram till kvart i sex, hur nu det gått till?! När vi pratade kände jag hur spänd jag var i käkarna, hur hårt jag bitit ihop tänderna och hur stel jag var i nacken.
Ytterligare ett framsteg. Kunna känna att jag spänner mig.

En kväll i juni...

Haft samtal m P idag. Det var rätt jobbigt. Eller, egentligen kändes det bra att komma dig. Men sen ställde han en fråga som rörde upp rätt mycket.
Fick hjärtklappning och på hemvägen flashade rätt många minnesbilder förbi. Mådde skit.
När jag kom hem var jag så trött att jag la mig och sov i ungefär tre timmar.

S väckte mig när middan var klar vid sextiden.
Ingen vidare aptit men åt ändå.

Tillbringade sen kvällen i Botaniska trädgården med en termos te och en bok. Läste inte så mycket men satt och bara satt, helt enkelt. Sippade lite te och insöp lugnet i örtagården.
Ville väl egentligen mest krama om min fina familj men jag bara orkade inte med människor, frågor, att vara mamma och fru... orkade bara med att vara ensam och försöka landa helt enkelt.

Snart sovdags. Trots att jag sovit så mkt i eftermiddags är jag aptrött. Och äntligen, efter ganska lång tid, kan jag faktiskt säga att det ska bli skönt att gå och lägga mig. För jag sover rätt okej nu. Både på dan och på natten.

Balansövning IRL

Det är rätt svårt att hitta balansen. Det som utmanar och är roligt men inte blir för mycket.
Som att lära sig cykla. Ingen kan förklara, man måste själv prova och prova och träna och träna... en del skrubbsår blir det innan det sitter där.

Har just haft en vecka med en del "mentala skrubbsår". Har kollat runt på sidor på nätet och budat på lite trädgårdsgrejer o så. Det går hyfsat. Men sen att hålla reda på vilka grejer jag fått köpa, och sen åka och hämta dem vid rätt tid på rätt dag... där finns det utvecklingspotential, så att säga.
Kan inte hålla nåt i skallen det blev smärtsamt tydligt. Så nu har jag börjat skriva ner ALLT i min kalender. Min egna kalender. Det blir plottrigt, och jag kan se att jag nog gör för mycket vissa dagar.

Att jag lägger in lite för många tider att passa. Det är sorgligt att jag itne kan boka in mer än 2 grejer om dan.
Har försökt flera ggr att lägga in mer men jag tar helt slut. Blir så trött att jag bara liksom stänger av, bara MÅSTE lägga mig ner.
Det är jäkligt frustrerande. Men. Det är så det är.

Drömmer skumma drömmar. Vaknar ofta svettig och med rätt hög puls. Tanken på att ta de där jädra tabletterna är fortfarande väldigt lockande, men har hållit mig ifrån ändå.
Har gett mig fan på att jag ska komma tillrätta med sovet UTAN dem. Får väl se hur det blir med det...

Ska träffa P på tisdag. Vet inte riktigt vad jag känner inför det. Eventuellt är det sista gången vi träffas. Hm. Känns lite tråkigt.
Har funderat en del på det där med ACT och kanske skulle jag våga mig på det ändå. Fast jag vete 17 om jag orkar. Sen fattar jag inte riktigt vad skillnaden är mellan terapi och samtalen med P. Får fråga på tisdag.

Den 19 maj är det möte med L och T, ev också P? men det vet jag inte än... Avstämningsmöte. Samma dag fyller jag 35.
Av allt som jag kunnat tänka mig kring mitt 35-årsfirande så hade jag aldrig föreställt mig att jag skulle tillbringa eftermiddagen på företagshälsan och prata om min sjukskrivning som jag haft i ett år.
Snarare hade jag tänkt mig att bjuda kollegerna på tårta på eftermiddan, sen flexa ut vid halvfyratiden och sen tillbringa dagen med familj o vänner.
Får väl se vad jag orkar med efter det där mötet. Sist vi hade möte var jag tämligen spak länge efteråt.

Livet tar verkligen oväntade vändningar....

Så tar vi det en gång till...

Jaha, det här känner jag igen.

Uppskruvad och trött.
Helt slut, men inte sömnig alls.
Magen är i uppror.
Huvudet bultar och förutom mitt vanliga brus så har jag en envis myggsvärm som piper också.
Nacken och bakhuvudet sticker, svider, liksom pirrar.
Axlarna spända, uppskjutna, ryggen böjd, händerna kalla, benen trampar utan att ta mig någonstans.

Är så nära, så nära nu att ta en sömntablett... har två kommentatorer i skallen, den ena säger "Såklart du ska ta den, du kommer aldrig att somna annars och då blir det skit i morgon" och den andra säger "Låt bli, låt bli! Du kommer bli beroende och då blir det skit resten av ditt liv!"

Så då är jag tillbaka i oktober igen. Ungefär.

Dygnsrytm i otakt...

Idag har jag varit som trasa...
Vilat och sovit nästan hela dagen. Ont i kroppen, öm liksom. Kaos i skallen. Seg i både kropp o knopp. Jag vilade inte igår. Dumma mig.

Min tillvaro känns så flytande. Nu har det börjat ballat ur med dygnsrytmen igen. Känner mig speedad, uppvarvad, samtidigt supertrött men inte sömnig och kan inte komma till ro. Så är jag vaken istället. Får lite upphackad sömn och sen räcker jag fram till kl  13-14 ungeför och sen är jag helt slut. Vilar, somnar... Halvsover lite upphackat kanske 2 timmar och sen är det samma visa igen, med uppvarvning och den onda cirkeln är sluten...

Har verkligen försökt med den där sömnrestriktionen som P och jag pratade lite om senast vi sågs. Men det har gått åt pipan och nu är jag SÅ nära att bara stoppa de jävla pillren i munnen och somna.
Vad är värst... extrem sömnbrist eller pillerknaprande? Jag lutar åt det första faktiskt.

Jag hoppas att jag inte drivit in i ett bakslag IGEN.
Fan också.

Bra och dåligt

Igår var jag på jobbet och hälsade på.

Det är så svajigt med känslan kring jobbet. Ibland känns det jobbigt att gå dit, men så kan det vända när jag är där. Och tvärtom, att det känns ok att gå dit, men när jag kommer in faller känslor av hopplöshet och motvilja över mig.
Mycket beror på vilka männsikor jag träffar på just när jag kommer in.

Jag skulle träffa min sektionschef.
Jag gillar inte min sektionschef. Jag uppfattar att han är en såndär som bara ser siffror, scheman, luckor som ska fyllas. Som en sån som inte ser människan. Jag har svårt för personer som är sådana.

Mötet gick både bra och dåligt.
Dåligt eftersom jag inte nådde fram, liksom. Dåligt för att jag inte fick ut det jag ville.
Bra eftersom jag 1. inte svimmade, 2. inte fick panikångest, 3. kunde ställa relevanta följdfrågor eftersom jag 4. tog tid på mig att tänka efter och vägrade känna mig jäktad, 5. tog initiativ till att avsluta mötet när vi nått vägs ände - vilket tog ca 20 minuter.

Efteråt var jag jättearg. Och lättad. Jag hade stått på mig, vilket kändes jävligt bra. Min sektionschef, som jag idiotförklarat för länge sen, visade sig dock tyvärr fortfarande vara en idiot. Det gjorde mig arg.

Gick ut i personalrummet för att ta en kopp te och hälsa lite på kolleger.
Där var rätt så trevligt, och dessutom väldigt få personer. Lagom ljudnivå alltså. Men det tog inte lång stund förrän en alltför välbekant känsla spred sig från nacken upp i bakhuvudet.
Jag fick svårt att fokusera, först var det koncentrationen som sviktade sen fick jag svårt att fokusera blicken också.
Så jag sa hejdå och gick hem. Lydde kroppen. Lyssnade på kroppen. Ser det som ett stort framsteg. För jag brukar mest bara be kroppen hålla käften, och jag brukar ha svårt att slita mig när jag har trevligt, och det var trevligt i personalrummet.

Väl hemma kände jag efter ordenligt på lite basal-kroppskännedom-vis och jo, det var väldigt många spända muskler... Fan, vad lättpåverkad jag är!

Cyklade ut till lotten. Hade svårt att komma igång. Det är rätt mycket att fixa med men kunde liksom inte bestämma mig för var jag skulle börja. Efter att ha stått och tittat rätt länge tog jag iallafall och började rensa i en av "rabatterna". Grävde, vände runt jorden, krafsade ut ogräs och blev trött i ryggen. Började fixa på ett anant ställe, en såbädd som jag började rensa lite i. Sen paus. Vatten och kexchoklad.
Sen... tror jag att jag började i pallkragarna och sätta broccoli. Sen grejade jag med rabatten, sen gick jag över till såbädden igen och gjorde två diken så att det blev tre upphöjda "åsar". Så satte jag sockerärter i två av åsarna.
Gick ut i grusgången med vattenkannan för att hämta vatten. På tillbakavägen såg jag lotten - hela lotten, där är inget som skymmer varken träd eller nån byggnad - och höll på att bryta ihop.
Det krävdes ingen Sherlock Holmes för att följa min framfart... Runtomkring låg redskap hur som haver, det var ogräshögar lite överallt och jordhögar och fröpåsar och faaan och hans anhang...
Jag belv jättelessen, känslosam, tårarna stod i avgångshallen och det brände i halsen. Magen knöt sig och jag fick tvinga mig de sista metrarna in på lotten. Rasade ner bakom redskapslådan.
Under vad som kan ha varit fem minuter eller kanske femtio? satt jag och åkte emotionell bergodalbana i hundratrettio och mådde faktiskt illa också.
Va fan. Tog en kexchoklad till. Klyftigt.
Det är ju själva FAAAN! Vad har jag blivit?! Varför är jag så rörig och VARFÖR I HELVETE måste jag börja gråta för och DET ÄR JU SJÄLVA FAN vad pissigt det kan vara...

På cykelturen hemåt var jag såpass samlad att jag kunde tänka lite.
Kan detta ha med sömnbrist att göra? Vissa likheter med hur jag mådde och kände mig i höstas.

Väl hemma satt jag still i soffan med frossa och huvudvärk. Jag behövde verkligen sova. Funderade starkt på att ta en sömntablett. Men det blev en varm dusch istället.

Fortsatt sjukskriven, fortfarande...

Har haft några fina dagar i påsk.
Soligt och varmt.
Skärtorsdagen var ingen toppendag i o för sig. Fullt ös. Bland annat ville maken att vi skulle köpa skor till barnen. Det behövdes verkligen och det var skönt att han tog initiativet. Men att köpa skor till fyra ungar är ett helt företag. Och sen lunch på Gyllene Måsen. Som var fullt av folk givetvis. Och sen ville ena dottern köpa byxor. Med mig... och sen var det påskmarschen och den andra dottern ville ha hjälp NU GENAST med att hitta kläder och kvast och korg och vad det nu var.
Jag svimmade. Hemskt. Yngre dottern blev jätterädd.
Men sen blev det bättre - lugnare - dagar.

På annandagen var vi på stranden hela dan och grillade och badade - ja faktiskt! och barnen hade det så bra och lekte så härligt i bara badkläder dessutom.
Själv gick jag i linne och uppvikta jeans och tog en lång barfotapromenad i sanden. Älskar att gå barfota i sand. Hade glömt det. Gjorde inte det förra sommaren. Men nu! Ljuvligt.
Kände mig varm ända in i själens minsta skrymslen. Kände mig också hoppfull och stark. En skön känsla. Och trött. Skönt att ligga i den varma sanden med solen smekande på ryggen.

Sen blev det onsdag.
Ännu ett läkarbesök åt helvete.
Träffade L igår och nej, han tyckte inte det var läge att börja jobba. Hade även denna gång en förhoppning om att jag repat mig såpass att jag skulle kunna rulla igång med 25% åtminstone. Men nähä.
Och som ett brev på posten kommer en massa borde-ha och borde-inte-ha och måste och måste-sluta-med tankar i skallen. Kommentatorsbåset i skallen har fullt upp nu, kan jag säga!

Träffade T igår också. Vi pratade en timme ungefär och efteråt var jag rejält trött i skallen. Det pirrar liksom i nacken och bakhuvudet, en stickande känsla ungefär som när ens fot somnar, eller tja, svårt att beskriva. vilade lite hemma sen var jag ute på lotten. Grävde och grävde. Fortsätter jag vara såhär frustrerad kommer vi ha kolonimrådets mest välgrävda lott...

Har sovit lite sämre ett tag nu men hoppas på att det vänder sig snart. Det är ingen katastrof, runt 5,5-6,5 timmar per natt. Men det vore gött o sova en eller två timmar mer.
I natt var det givetvis åt helsike men det hade jag nästan väntat mig efter möte med både L och T. Får väl se, det blir säkert bättre i natt.

Drömmer så konstigt nuförtiden. Inatt drömde jag om en våldsam björnjakt och explosioner och vikingaskepp, om elaka kaptener och hårt arbetande däckskarlar och olycklig kärlek. Ska inte läsa in för mycket i det...
Natten till igår hade jag också mycket livliga drömmar och vaknade alldeles svettig, som så ofta nuförtiden.
Men ingen ångest, tack och lov!

Hej hej jobbet... eller...

Igår var jag på jobbet och hälsade på.
Kom vid tvåtiden ungefär. Satte igång en kanna te. På eftermiddagarna brukar det vara lite drop-in i fikarummet, till skillnad från förmiddagar då i stort sett alla tar fika kl 0930-0945.
Men igår kom nästan halva kontoret in som jag stod där. Det hade varit nåt möte.

Hur som helst så satte jag mig i soffan med min tekanna. Folk satt runtom och pratade. Nästan uteslutande om mötet och just sådana saker som jag lätt går igång på, sånt som rör det jag jobbat med och som också rör ledningsfrågor.
Det kom ingen panikattack vilket jag är tacksam för. Däremot blev jag irriterad över att problemen som fanns då jag blev sjukskriven fortfarande finns och snarare har blivit större än mindre.
Innan jag gick hem satt jag på tu man hand med en kollega. Hon berättade att hon nu var så less att hon bett om tjänstledigt under hösten för att plugga. Hon visste inte vad hon skulle läsa, bara att hon inte kunde vara kvar.

Tankarna malde i huvudet under eftermiddagen och kvällen.
Vill tillbaka så fort som bara är möjligt och hjälpa mina kolleger. Det är ju helt galet där. Känns så väldigt fel att jag är hemma. Känner mig inte så väldigt sjuk just nu. Bara arg och trött och frustrerad.

Hade svårt att somna igårkväll. Och så vaknade jag i vargtimmen igen. Har ändå blivit okej antal sovtimmar men jag är så himla rädd för att jag ska trilla tillbaka i sömntrasslet. Har ju knappt kommit på benen än på den fronten.
Har börjat föra sömndagbok där jag också skriver några ord om vad jag gjort under dagen. Ska se om det finns något mönster i när jag sover och inte.

Och så viskar en liten röst i bakhuvudet. Ska jag verkligen dit igen? Klarar jag att hålla distansen? Klarar jag att gå hem och lämna jobbet på jobbet?
Finns det några alternativ?

Väck väck, sömntablett...

Har nu hart uppehåll från imovane/zopiklon sedan... natten mot tisdag... det blir 5 nätter nu. Funkar över förväntan.
Tog 7,5 mg i ca 2 månader, sedan 5 mg ca 2 månader, sedan 3,25 (en halv 7,5 tablett) i typ 10 nätter tills 7,5 mg tabletterna var helt slut. Då köpte jag en liten manick på apoteket som man delar tabletter med, och då kunde jag dela 5 mg tabletten också och tog 2,5 mg i ca en vecka.
Sedan skulle maken iväg och för att våga köra bilen ville jag inte ta några tabletter alls. Så jag gjorde inte det. Och tänk - det gick okej att somna, och även om ajg vaknade till ett par ggr på natten så kunde jag somna om direkt, det var liksom bara som ett kort tillfälligt uppehåll i sömnen. Istället för som tidigare när jag vaknat, att hela jag både kropp och knopp var "på" och gick inte att få ner i sovläge igen.

Är fortfarande lite nere efter sista läkarbesöket. Ville ju komma igång nu. Ville slippa gå hemma i tomhet och vakuum... men det börjar våras rejält så jag ska verkligen göra allt jag kan för att försöka njuta av att inte vara på jobbet.
Sitta ute i vårsolen, och sånt där.

Ett steg i taget

Har börjat trappa ner på imovane/zopiklon.
Vill verkligen inte äta tabletter och nu märker jag att jag kan bli sömning av mig själv.
Pratade lite med P om det när vi träffades senast. Han rådde mig att göra en plan, och nu har jag gjort det. Känns bra.
I planen ingår förutom en långsam nedtrappning av dos, också att sluta sova på dagen. Har gått okej att inte göra det ett litet tag nu så det känns rimligt att klara.

Har varit tokigt förkyld i ett par veckor nu. Skulle gärna vilja komma ut och springa men det får vänta tills förkylningen klingat av. Är grymt otålig. Men kan samtidigt se att jag tänker lite klokare nu; i höstas hade jag sprungit ändå, förkyld eller inte.

Ägnar därför dagarna åt att tänka, fundera, småfilosofiera lite. Kanske blir det ett nytt legobygge vad det lider. Just nu tecknar jag lite. Vet inte ens om jag gillar det, men det är en skön känsla att dra kolet eller pennan mot papperet.

Gör också mitt bästa för att läsa lite. Berättade för P att jag börjat läsa en bok av Anna Kåver. "Vad handlar den om då?" undrade han och då fick jag hjärnfrys, kunde inte för mitt liv komma ihåg vad den handlade om...
Men så är det nu. Minne som ett såll. Otålig, rastlös och trött. Koncentrationsförmågan växlar mellan dålig och usel.

Igår plockade jag fram min kalender. Den som jag fick från jobbet innan jul, den för 2014. Inser att framtiden ligger där och väntar. Så igår bläddrade jag i den och skrev in makens semesterveckor, ungarnas skolavslutning, lovdagar, och en resa jag ska göra i maj.
Funderade också på hur min egen sommar kan se ut. Oavsett om jag då är fullt arbetsför eller fortfarande sjukskriven, så kommer ju sommaren.
Och innan dess en vår, även om den för tillfället verkar vara gisslan i Kung Bores klor.

Sjukskrivning

Idag har jag varit vid företagshälsan. Igen.
Tärffade läkaren, L, idag.

Det har inte gått så bra som jag har hoppas. Fasktiskt har det gått riktigt dåligt. Nu har jag ju iofs haft semester ett par veckor. Men innan dess var det ett litet helsike på jobbet.
Hade halv sjukskrivning men orkade knappt med de 4 timmarna per dag. Det var hemskt. Och NEJ, det hade inte med någon "julstress" att göra. Det var min mans år i år så jag la inget krut öht på att fundera över julklappar. Pepparkaksdegen ligger fortfarande oöppnad i kylen. Har nog aldrig varit så ointresserad av julförberedelser.

Det är väl själva kärnan i det hela. Jag är rätt ointresserad av det mesta just nu, det spelar liksom ingen roll, jag bryr mig inte. Orkar inte bry mig.
Jag har liksom tappat tron på att det nånsin ska bli bättre. Jag kommer fortsätta leva mitt liv med en hjärna som beter sig som om den har glappkontakt blandat med kortslutning. Rytmen i kroppen är helt skev, mensen hoppar hit och dit, hjärtat slår ibland så hårt att jag tror bröstkorgen ska sprängas, jag blir aldrig sömning trots att jag är hur trätt som helst och temperaturen i kroppen skiftar så än har jag frossa, än är jag varm och nästan svettig. Ibland svettas jag fast jag fryser.
Aptiten är borta. Men trots att jag inte äter har jag svårt att kommar ner, komma till ro, jag är så rastlös och orolig ibland så det räcker inte ens att springa en mil. Jag fattar inte var energin kommer ifrån. Eller, jo. Kanske. Jag väger idag ca 13 kilo mindre än för ett år sen. Det mesta tappade jag i mars-april förra året. Sen en dipp i september/oktober. Nu ligger jag faktiskt tämligen stilla. Än så länge.

Idag hos L fick jag fylla i ett MADRS test. Har gjort det förut. Fick... vad var det nu? 36? Efter att jag gjort testet pratade L om antidepressiva. Igen.
Har hittils testat Mirtazapin och Sertralin. Ingen av dem vågade jag testa mer än någon vecka. Mest är jag nog rädd för att... tja... dels att bli tjock. Sen är jag nog rädd för hur känslolivet blir. Har hört om dem som blir helt avtrubbade. Med Mirtazapinet blev jag alldeles jättetrött. Vaknade liksom inte. Fast nu, om jag skulle få den biverkningen nu, så skull jag nog bara bli glad. Lättad. Skönt att sova, liksom.
Nu fick jag recept på en annan tablett. Paro... nånting. Paroxin? Minns inte... Hoppas den funkar.

För några dagar sen skrev jag ett mail till läkaren L och psykologen P. Jag skrev att okej, om de båda två trodde att jag skulle må bättre av att inte gå till jobbet, så gick jag med på att ta en "time-out". Jag ville helst inte använda ordet heltidssjukskrivning...
Så mot slutet av mötet med L så gick han iväg för att dra kopior på sitt läkarutlåtande. När han kom tillbaka hade han P med sig. Det hade jag inte väntat mig. Men de var väldigt lugna och snälla båda två. Annars kan jag ofta känna mig liksom väldigt granskad, där på företagshälsan. Men inte nu.
Mitt dåliga samvete bara skrek. NEJ! Inte sjukskriven! Försökte låta bli att lyssna. det gick rätt bra ända tills de frågade om de skulle kontakta min arbetsgivare eller om jag gjorde det själv. Då tappade jag liksom greppet. Kunde inte bestämma nåt längre. Orkade inte mer.
Mötet avslutades tack och lov. Efteråt fick jag världens frossa. Skakade som ett asplöv hela vägen hem och en bra stund i soffan hemma sen. Fy fan. Sen kom ångesten också. Tack för det. Sen gav magen upp och kastade ur sig sitt lilla innehåll.

Känner mig tom på alla sätt nu. Tom och meningslös.

Sömnen

Under sommaren, när jag var helt sjukskriven från jobbet, då hade jag börjat få ordning på sovandet. Tyckte jag iallafall. Jag sov inte åtta timmar i sträck, men jag sov de timmar jag behövde lite jämnt uppdelade över dygnet.

Under sensommaren började jag få mer ordning på dygnet tack vare S och löpningen. När jag började jobba i slutet av september hade jag fått skaplig ordning på mat-och-sov-klockan. Dessutom hade jag fått bättre kondition och även gått ner ytterligare ungefär sex kilo. Alltså ungefär tretton kilo mindre på ungefär ett halvår.
Rocky hade kommit i form. Men var det samma sak som att vara redo för Den Stora Matchen?

Känslorna inför att börja jobba var minst sagt blandade.
Dels hade jag en enorm skuldkänsla över att ha svikit mina kolleger och mina kunder/klienter. Dels var jag livrädd för att inte klara jobbet. Så var jag ju skitförbannad på chefen. Och så hade jag en stor lust att visa att jag kunde och att nånstans skaffa mig ett -i mina ögon alltså - existensberättigande.
Genom att finnas till för andra, genom att göra skillnad och utföra saker och genom att vara en del i ett sammanhang, skulle jag ju liksom ha ett värde.

Så började jag på 25 %. Först lite längre pass uppdelat på tre dar, men det gick bättre att köra två timmar om dan i fem dar istället. Trots de korta passen var jag rätt trött, särskilt i början.
Så småningom blev jag varm i kläderna och hade svårt att avsluta arbetet i tid.
Jag fick också svårare att sova. Igen.

Då fick jag börja med sömndagboken. I två veckor skrev jag ner hur jag sov. P kollade igenom och konstaterade att jag sov mer på natt mot lördag och söndag, och minst under nätterna mitt i veckan. Han drog slutsatsen att jag nog varvade upp pga jobbet. Vid lite eftertanke kunde jag hålla med om det.

Så för att komma tillrätta med sömnen föreslog P att vi skulle prova emd nåt som hette sömnrestriktion. Jag skulle korta ner tiden i sängen till 5 timmar, tillatt börja med. På så sätt skulle jag vara så trött att jaginte skulle kunna göra nåt annat än att sova.
Jag ville vakna kl 06 på morgonen och då blir det läggdags kl 01. I fyra nätter. Därefter lägger man sig 20 minuter tidigare, håller den nattiden i fyra nätter och sen lägger man sig 20 min tidigare igen, osv.. tills man är uppe i "rätt" sömnlängd.
Lätt som en plätt. Inte.

Kroppen fattade inte. Jag var uppe i varv. Orolig. Det var inte svårt att vara vaken. Det som var svårt var att somna. Och att fortsätta sova. Jag var nere i 3 timmars sömn per natt, mådde illa, var yr och kände mig... konstig. Ringde P och vi pratade en stund. Vi avbröt sömnrestriktionen. Han pratade med L. L ringde upp och så fick jag utskrivet en tablett som hette Zopiklon. Jag var livrädd för den. Rädd för att bli beroende. Rädd för att inte fungera dagen efter. Rädd för att kanske ha blivit ett vrak.
Det tog ungefär två veckor för mig innan jag mådde så dåligt och var så trött, att jag ändå tog tabletten. En lördagkväll. Och shit vad jag sov. Inte bara somnade. Jag sov hela natten. Åtta timmar! När jag vaknade kände jag mig märklig. Det tog en stund innan jag fattade att jag inte var rastlös. Jag hade lite vanlig jäkla ork bara.Och mindre ont i kroppen.
Efter ytterligare några dagar kom jag överens med mig själv att göra som L skrivit på receptet och faktiskt ta tabletten varje kväll.

Så småningom kom en helg när jag skulle vara själv med barnen. Vågade inte ta tabletten då. För tänk om något av barnen skulle vakna, eller ännu värre, bli sjuk under natten, och jag inte skulle märka det och itne kunna vakna för att jag... drogat ner mig med zopiklon?? Det fanns inte. Så jag var utan tablett den helgen.
Fick ont i huvudet. Och ont i axlar och nacke - spänningsvärk liksom. Och ångest. Inte panik, tack och lov. Mer en molande, ihållande, tärande ångest. Och så sov jag ju dåligt också.
Blev rätt fundersam ver det där. Hade tabletterna blivit så viktiga att jag inte klarade mig utan dem? Hur som helst tog jag tabletterna igen sedan. Och har testat att vara utan ibland. Ångesten kommer som ett brev på posten. Även värken i axlarna och nacken.

Efter ungefär fyra veckor tror jag (har dålig tidsuppfattning) började jag vakna tidigt. Tabletterna hjälper mig att somna, men jag vaknar efter 4-5 timmar. Det är hopplöst.
Jag har förstått att en del som vaknar ligger och tänker på att de inte sover och att de blir bekymrade över att de inte ska orka nästa dag.
Det där stadiet har jag passerat, för länge länge sen. Nu när jag vaknar är det bara så att kroppen är i högvarv. Allt är "på". Det går inte att somna för nu är kroppen och alla system vakna, redo att sätta igång med dagen. Så det är bara att gå upp.
Dessutom. För min del finns inget "att inte orka med morgondagen". Det är bara att resa sig upp och göra det man ska. Ingen idé att ligga och känna efter en massa och gnälla. För trots allt så har man sina uppgifter, sitt att sköta. Oavsett hur man mår.

Att sova ungefär 5 timmar per natt är kanske ingen katastrof. Men som L sa, det är inget att skryta med heller. Och nu har jag sovit rätt så lite väldigt länge. Flera månader faktiskt, med kortare perioder av mer sömn (tack och lov!) som i somras och den första tiden med zopiklon.
Ibland får jag lust att dubbla dosen med z. Men jag är för feg. Nu i julas råkade jag ta en tablett fast jag druckit alkohol på kvällen. Den natten sov jag sju timmar. Men att blanda alkohol med tabletter känns inte som en lyckad väg. Eller hållbar. Trots det gjorde jag om det. Tre gånger har jag grundat med ett par glas vin och sedan tagit z, bara för att få sova.
Har inte utvärderat hur pass utvilad jag känner mig efteråt. Det är lite som i skolan i årskurs tre - det är den som har räknat flest tal som är bäst i matte, inte den som räknat mest rätt... det är jäkligt skönt att känna att "jag har ju sovit i sju timmar i natt!" - sen att det varit oroligt och konstiga drömmar, det spelar mindre roll.