Skit fucking samma

Benen går igen, trampar symaskin... Känner mig sådär rastlös igen.
Rastlös, frustrerad.

Vill komma igång. Och ju mer jag vill ju mer försöker jag, och ju mer jag försöker desto sämre går det.
Det är lätt att tappa modet då. Tappa framtidstron. Tappa sig själv, till och med.

Har blivit yr nu också, golvet lutar liksom åt vänster, lite mer, så lite mindre, så lite mer, så lite mindre... Svårt att förhålla mig till det, typ...

Är så less. Vill inte mer nu. Vill ha tillbaka mig själv nu. Alla de där vanliga sakerna jag brukde göra. Sånt där jag gillar. Som inte funkar nu.
Gå på bio. Gå på restaurang med maken nån kväll. Handla ensam. Tänka ut saker. Planera. Göra utflykter med familjen. Ha filmkväll, spela spel, hitta på sagor med barnen. Bygga kojor och leka kurragömma med dem.
Jobba. Känna mig nöjd med dagsverket. Känna att "åh, äntligen fredag" och sjunka ner på ändan i soffan. Känna glädje över att det är helg, glädje över att vara tillsammans hela familjen.

Är så full av frustration över att det inte är som det borde vara. Frustration som börjar övergå i nåt slags hat. Jag hatar livet just nu. Fan!! Samtidigt - skit fucking samma. Jag orkar ju inte hata så länge. Orkar inte hålla p åoch känna en massa. Blir bara trött, trött, trött.

Trött och less.

Bedövad och bedrövad

Fallit ner i hopplösheten.
Hur ska det nånsin bli okej, det här? Jag kommer ju ingenstans!

Är helt värdelöst hopplöst förvirrad, oförmögen att utföra ens de enklare uppgifter... orkar inget, blir så trött så trött av minsta lilla.
Kan inte hålla ifrån mig utan allt, allt, allt skär som spikar in i skallen, in i hjärtat. Alla slags intryck är så förvirrande. Kan inte sortera, de översvämmar mig. Berättelser jag hör om andra människors liv går rakt in i maggropen. Men trots att jag blir så illa berörd av andra människors tragiska öden, kan jag inte känna liksom.
Är som om jag blivit känslomässigt bortdomnad. Har ingen kraft kvar till känslorna. Ändå är stubinen kort och jag exploderar för minsta lilla.

Tror inte ens att jag orkar bry mig om att jag inte bryr mig om.
Är så matt, så trött, så sliten.
Bortdomnad.
Tom.

Fortsatt helt utmattad... fan också!

Är trött och nere, det känns så hopplöst.
Var till läkaren igår och kände liksom att jag var på gång och tänkte att jag kunde rulla igång med jobbet snart.
Men nähä. "Det är inte läge ännu", sa läkaren.

Träffade psykologen senare samma dag.
Berättade hur förvirrat och konstigt det känns att tydligen inte ha koll på vad jag klarar av. Jag tycker nog att jag har NÅGON slags arbetsförmåga nu... men tydligen inte.
Psykologen resonerade så att jag varit på väg nedåt under väldigt lång tid och därför fått lite skeva referensramar om vad ett "bra" mående är.

Så nu känner jag mig rätt så tom, aningslös på nåt sätt. Om jag inte själv kan avgöra när jag mår bra... hur ska jag då nånsin veta när jag är frisk?

SSRI, känslor och personlighet

Har funderat över begreppet "känslor".
Och över begreppet "personlighet".

Är väl i grunden för att jag är så tveksam till paroxetint jag tar. Vad gör det med mig egentligen? Skär det av en del av mig så att jag blir "en annan", eller slipar det av det som står ivägen för att jag ska kunna vara "mig själv" fullt ut?
Får det mig att se världen grumligare, eller klarare?

Helt säker är jag iallafall på en sak. Hade det inte varit för tabletterna och mina samtal med P så hade jag mått mycket mycket sämre. I bemärkelsen haft mer besvär, mer... "lidande".

Har lekt med känslobegreppet;
det jag känner med kroppen - ett getingstick, ont i magen, avslappnad, varm...
hur jag känner mig i sinnet - mina "känslor" helt enkelt, lessen, irriterad, glad...
hur jag upplever världen - stämningen liksom, om världen går i moll eller dur...

Och funderingar kring "personlighet", vad är det egentligen?
Om personligheten består dels av mina karaktärsdrag och dels av min läggning... skulle det kunna vara så att min läggning är det som avgör hur jag upplever världen, "stämningsläget"?
Och skulle det i nästa steg kunna vara så att mina karaktärsdrag får kraft, eller växer ur, min läggning och det stämningsläge jag uppfattar världen i?

Och vidare; vad är det paroxetinet gör egentligen? Det förändrar mina känslor, förändrar stämningsläget. Och därmed får mina karaktärsdrag en annan mylla att växa i...

Samtidigt. Jag känner det så tydligt. Det gödsel som paroxetinet ger min lilla "karaktärsplanta" är inte lika kraftfull som "naturjorden".
Jag får inte lika starka känslolägen. Och inte heller lika mycket... kan kalla det "kreativitet", även om det är ett ganska vitt begrepp. Riktigt riktigt starka känslolägen är iofs inte heller särskilt kreativa.

Och så inser jag en sak.
Minskad kreativitet och tama moods är en skitsak jämfört med hur jag förmodligen hade mått annars.
Kanske inte ens hade mått alls, för den delen.

Efterskalv från rehabmötet

Hemma nu, från det där mötet.

Gick över förväntan. Fast jag var stirrig innan. Sådär stirrig att jag liksom fick hålla mig som ett stenansikte för att inte falla ihop. Så nervös som jag brukat vara inför provspelningar, eller inför betingsspelningarna i slutet av varje studietermin.
Så nervös att när jag väl kom in var jag nästan överladdad och pratade på och ansträngde mig till yttersta gränsen för att fokusera, vara samlad, tänka igenom svaren osv.

Efteråt fick jag frossa. Satt en liten stund efteråt m P och L samt maken som kommit. Det kändes okej. Men hu vad jag mådde skit. Trodde jag skulle falla ner i panikens kvävande järnklor men lyckades hålla det stånget.

Känner fortfarande att jag balanserar på gränsen till ångest. Frossan kommer över mig då och då.
Är rastlös, trött, utmattad, uppskruvad, lättad, pressad, splittrad... Känns som om jag är på väg att slitas itu.
Som om vinterns demoner kommit över mig igen.

Men jag ska FAAAN INTE trilla dit. Inte igen. Inte nu, aldrig mer.
Jag vill, jag SKA fixa det här.
Jag ska låta mig vila, låta mig ta det lugnt, låta bli att kriga mot kroppen och skallen, låta det vara som det är även om jag inte gillar det. Men jag ska fan i mig inte få ångest, tappa viljan till livet, tappa fotfästet igen.

Jag ska fan i mig igenom det här och ut på andra sidan.



****


Sitter nu här på kvällskvisten och försöker greppa dagens möte.
Var så insnärjd i katastroftankar att jag var helt övertygad om att bli uppsagd.
Men istället var det ett så himla schysst möte och det pratades om långsiktighet och att komma tillbaka med kloka förutsättningar och att skynda långsamt...
Är så jäkla lättad över inställningen hos min arbetsgivare. Jag tror och hoppas att det inte bara var fina ord utan att det faktiskt är en helhjärtad ambition.
Blir nästan lite rörd. Att de vill satsa på lilla mig... men... nånstans djupt inne har en liten röst börjat viska - "klart de vill satsa, jag är ju bra när jag är frisk"...

Redo för jobb?

Ett skirt hopp spirar inuti.

Meningslösheten som legat som en våt filt över tillvaron, känns lite annorlunda. Det finns en vilja att finna meningen.
Det ihåliga, stumma ljudet av omvärlden som ekat så tomt har långsamt blivit mjukare, fått mer klang, fler nyanser.

Jag räcker längre.
Min ena unge berättade idag att det var skönt nu när jag inte blev "såhääär arg " (sträckte ut armarna åt sidorna så långt hon kunde) utan "bara såhär mycket arg" (minskade avståndet mellan händerna till ungefär hälften).
Och det är inte så svårt att komma upp på morronen. Energin räcker till lite lättare. Behöver inte fjösa runt på sparlåga hela tiden och gå och vila så ofta. Kan klara ut att både ta en promenad, fixa en kanna te, laga lite käk, till och med skriva inköpslistor som inte är uppåt väggarna... och - inte minst - jag läser lättare nu.

Har börjat känna efter mer i kroppen. Märker att jag ofta spänner mig väldigt mycket, i väldigt många muskler. Stod och skalade en morot och började känna efter lite i kroppen, som jag stod där. Hoppsan! Shit vad en massa onödig anspänning i benen, axlarna, nacken... Har känt efter vid fler tillfällen. Kan upptäcka när jag sitter i soffan och vilar att axlar, nacke, rygg är alldeles hård och spänd.
Tänker att jag ska slappna av, eller åtminstone inte spänna/anstränga musklerna mer än vad som behövs. Det är svårt, men blir lättare. Och jag antar att det är bra, att känna in detta och lära om musklerna till ett mer normalt "normalläge".
Inte minst vid läggdags är det ju skönt att spänna av, låta kroppen bli mjuk - och varm! Fryser ofta och funderar på om det möjligen beror på att jag spänner mig så mycket.

Sovandet går fortfarande bra. Tar zopiklon/imovane fortfarande men har gått ner i dos. Har fått lite skumma drömmar men sover sex-åtta timmar per natt vilket är helt otroligt skönt. Ibland vaknar jag till vid fyra/femrycket men har hittills kunnat somna om rätt snabbt.
Ett tag tog jag tabletten varannan dag men det fungerade verkligen inte bra. Vill gärna trappa ut tabletterna men tror det är bättre åtminstone för mig att trappa ner lugnt och stilla med lägre och lägre dos isf att köra på varannan natt.

Tror mig vara redo att börja rulla igång med jobba så smått. Men jag vet inte riktigt om jag vågar lita på mitt eget omdöme. Har en riktigt envis, högljudd arbetsmyra i skallen. Och den myran kan det vara svårt att sluta lyssna på.

Ska träffa både läkaren L och kontorschefen nu i veckan. Och nästa vecka är det sittning med psykologen P igen. Och även möte med någon från personalavdelningen tillsammans med P, L, kontorschefen och mig. DET mötet ser jag inte fram emot. Känner mig så usel, misslyckad, dålig... det är jobbigt att träffa alla som liksom "granskar" en, vid ett och samma tillfälle. Känner mig sönderbränd av ett antal förstoringsglas, liksom...

Känna efter, lyssna inåt...

Har ofta tryckt bort sånt jag inte velat känna av. Obehagligheter. Jobbiga saker.
Men när jag stänger av det där så är det andra saker också som stängs av.

Och motsatt - nu när jag av nöd är tvungen att lyssna inåt, känna efter hur det känns, då spolas en del gammal skit upp på köpet.
Det är svårt att navigera i det där. Riktigt svårt.

Då och då känner jag mig som ett barn, som inte riktigt kan hantera sig och i ren frustration slänger sig på golvet och skriker eller kanske rusar in i sitt rum och smäller igen dörren efter sig.

Ibalnd blir jag bara panikslagen. Fast nu var det längesen jag blev det - tabletterna kapar av paniken. Det blir mer bara väldigt oroligt och jag kan inte vara stilla och det är kaos band tankar och känslor.

Det krävs en del mod att låta känslorna komma. Jag övar ibland på att låta dem finnas där, att inte fästa för stor vikt vid dem men inte heller låta dem ta över fullständigt.
Det är svårt. För även om min hjärna verkar ha glappkontakt och rent allmänt i dåligt skick så är katastrofavdelningen i full verksamhet fortfarande. Den har snarare överbemanning.
Fan, att de inte kan skicka ner några killar till avdelningen för logiskt och rationellt tänkande!

Tre veckor med paroxetin

Den första tiden med SSRI sägs vara jobbig. Det är sant.

Har haft en period med enorm trötthet - har inte sovit så mycket på flera år som jag gjort nu! Skönt iofs. För mig åtminstone. Den enorma tröttheten börjar släppa lite nu.
Själva utmattningen i sig gör en ju enormt trött. Men detta var på ett annat vis. Utmattningströttheten känner åtminstone jag på ett mer mentalt plan, att jag inte har någon ork att påbörja saker, avsluta saker, ta initiativ, göra det som "behövs". Paroxetintröttheten är mer kroppslig. Kroppen blir tung, seg, helt omöjlig att hålla vaken.

Så har jag varit i en ännu djupare svacka också rent psykiskt. Självmordstankarna har stundtals varit väldigt påträngande. Har legat och funderat på tillvägagångssätt och vägt olika metoder mot varann. Har känt en enorm meningslöshet, tomhet, förtvivlan. Ångestattacker, inte riktigt panikartade utan mer utdraget, tärande.

För övrigt så är jag torr i munnen hela tiden, saker och ting smakar märkligt (och ibland lite äckligt) men det kan iofs bero på zopiklonet.
Jag har svårt att hålla benen stilla. "Trampar symaskin" hela tiden och när jag ligger ner "trampar" jag med fötterna ända tills jag somnar. Min man finner detta extremt irriterande.

Men.
Tröttheten börjar släppa lite nu alltså. Jag har varit ute och promenerat nu i dagarna, vilket var skönt. Annars har jag blivit förkyld och ont i halsen, så springa blir det inte än på ett tag.
Jag tror och hoppas att jag är på väg upp ur min mentala svacka också. I fredags skrattade jag faktiskt!
Muntorrheten lär sitta i under hela medicineringen vad jag förstår, men jag hoppas att trampandet ska klinga av. Om inte annat så för min käre makes skull.

"Gör nåt som bereder dig njutning"

Ja, det är min hemläxa från förra sittningen med P.

Men fan vad klurigt det är.
Först så känns ju tillvaron meningslös, riktningslös, tom och utan syfte.
Så ska jag njuta av något...

Funderade länge kring det där med vad njutning är. För mig är det svårt att se det som ett självändamål, att njuta. Njutning brukar för mig uppstå som en "sidoeffekt" av någonting jag gör eller uträttar.
Exempel.
Om jag bygger lego med mina barn, är det inte själva byggandet i sig eller att jag leker med dem utan det faktum att vi gör något tillsammans som får DEM att vara glada. DÅ känns det gött - njutning antar jag.

Så funkar det med det mesta, det jag gör eller uträttar för andra som får dem att må bra, som jag gör för att jag tycker om och älskar dem och för att jag vill att de ska må bra, DÅ njuter jag när jag lyckas med det.

Att gå in för något med målet att "nu ska jag njuta" - det går liksom inte. Att göra njutningen till själva huvudnumret gör att det inte går. Moment 22.

Meningen med allting?

Ligger hopkurad med filten tätt omkring mig. Kylan har kroppen i sitt grepp och jag tror jag aldrig blir varm mer.

De stunder jag är vaken kretsar tankarna mycket kring vad som är meningen med allting? Vad har livet för mening, egenligen?
Jag gissar att det är upp till varje människa att komma fram till sitt eget svar på den frågan. Och för mig handlar det väl nu om att vilja hitta meningen. Vete fan om jag ens orkar vilja nånting. Befinner mig i nåt slags vakuum, liksom. Har ingen vilja, ingen riktning.

Tänker att där jag är nu, den jag är just precis nu, summan av allt jag gjort, tänkt och varit med om - att befinna sig där är ingen riktning. Det är en punkt.
För mig har livet till stor del handlat om att gå framåt, utvecklas, komma vidare.
Nu vet jag inte vart jag är på väg. Eftersom jag inte vet vart jag är på väg, vart jag vill eller ens åt vilket håll jag ska börja röra mig, kan jag inte flytta mig ur min punkt.
Jag kan inte komma vidare från där jag är just nu.

Jag är fast i ett tillstånd av meningslöshet, hopplöshet.
En punkt där min skalle inte fungerar, har konstant glappkontakt och inte går att lita på över huvud taget. En punkt där jag inte kan lita på det min skalle säger att jag upplever/minns/känner - så jag får inte någon magkänsla för saker och ting, vad eller vart jag vill. En punkt där jag inte har någon kompass. Jag är fast i en punkt där kroppen är seg, öm, orkeslös.
En punkt full av frustration, ilska, sorgsenhet, skuldkänslor och en förtvivlan som är större än själva min existens.
En punkt av ångest, panik och desperation.

En punkt som inte går att komma ur.

Sjukskrivning

Idag har jag varit vid företagshälsan. Igen.
Tärffade läkaren, L, idag.

Det har inte gått så bra som jag har hoppas. Fasktiskt har det gått riktigt dåligt. Nu har jag ju iofs haft semester ett par veckor. Men innan dess var det ett litet helsike på jobbet.
Hade halv sjukskrivning men orkade knappt med de 4 timmarna per dag. Det var hemskt. Och NEJ, det hade inte med någon "julstress" att göra. Det var min mans år i år så jag la inget krut öht på att fundera över julklappar. Pepparkaksdegen ligger fortfarande oöppnad i kylen. Har nog aldrig varit så ointresserad av julförberedelser.

Det är väl själva kärnan i det hela. Jag är rätt ointresserad av det mesta just nu, det spelar liksom ingen roll, jag bryr mig inte. Orkar inte bry mig.
Jag har liksom tappat tron på att det nånsin ska bli bättre. Jag kommer fortsätta leva mitt liv med en hjärna som beter sig som om den har glappkontakt blandat med kortslutning. Rytmen i kroppen är helt skev, mensen hoppar hit och dit, hjärtat slår ibland så hårt att jag tror bröstkorgen ska sprängas, jag blir aldrig sömning trots att jag är hur trätt som helst och temperaturen i kroppen skiftar så än har jag frossa, än är jag varm och nästan svettig. Ibland svettas jag fast jag fryser.
Aptiten är borta. Men trots att jag inte äter har jag svårt att kommar ner, komma till ro, jag är så rastlös och orolig ibland så det räcker inte ens att springa en mil. Jag fattar inte var energin kommer ifrån. Eller, jo. Kanske. Jag väger idag ca 13 kilo mindre än för ett år sen. Det mesta tappade jag i mars-april förra året. Sen en dipp i september/oktober. Nu ligger jag faktiskt tämligen stilla. Än så länge.

Idag hos L fick jag fylla i ett MADRS test. Har gjort det förut. Fick... vad var det nu? 36? Efter att jag gjort testet pratade L om antidepressiva. Igen.
Har hittils testat Mirtazapin och Sertralin. Ingen av dem vågade jag testa mer än någon vecka. Mest är jag nog rädd för att... tja... dels att bli tjock. Sen är jag nog rädd för hur känslolivet blir. Har hört om dem som blir helt avtrubbade. Med Mirtazapinet blev jag alldeles jättetrött. Vaknade liksom inte. Fast nu, om jag skulle få den biverkningen nu, så skull jag nog bara bli glad. Lättad. Skönt att sova, liksom.
Nu fick jag recept på en annan tablett. Paro... nånting. Paroxin? Minns inte... Hoppas den funkar.

För några dagar sen skrev jag ett mail till läkaren L och psykologen P. Jag skrev att okej, om de båda två trodde att jag skulle må bättre av att inte gå till jobbet, så gick jag med på att ta en "time-out". Jag ville helst inte använda ordet heltidssjukskrivning...
Så mot slutet av mötet med L så gick han iväg för att dra kopior på sitt läkarutlåtande. När han kom tillbaka hade han P med sig. Det hade jag inte väntat mig. Men de var väldigt lugna och snälla båda två. Annars kan jag ofta känna mig liksom väldigt granskad, där på företagshälsan. Men inte nu.
Mitt dåliga samvete bara skrek. NEJ! Inte sjukskriven! Försökte låta bli att lyssna. det gick rätt bra ända tills de frågade om de skulle kontakta min arbetsgivare eller om jag gjorde det själv. Då tappade jag liksom greppet. Kunde inte bestämma nåt längre. Orkade inte mer.
Mötet avslutades tack och lov. Efteråt fick jag världens frossa. Skakade som ett asplöv hela vägen hem och en bra stund i soffan hemma sen. Fy fan. Sen kom ångesten också. Tack för det. Sen gav magen upp och kastade ur sig sitt lilla innehåll.

Känner mig tom på alla sätt nu. Tom och meningslös.

Mina utmattningssymtom

Satt en stund med fuck-it listan och tankarna började snurra en del. Hur jag fungerar nu, hur jag fungerade innan och hur jag vill att det ska vara.

Hur jag brukade funka, så som jag minns det:
- Var aktiv och driftig inom flera grupper på jobbet. Både inom det "professionella", själva jobbet alltså, men också genom att ta initiativ till t ex knytfika och så vidare.
- Höga ambitioner och en drivkraft att alltid göra mitt allra allra bästa - det viktiga var itne att bara "komma över ribban" utan att göra det precis så bra som jag tyckte att det skulle vara.
- Kunde inte hålla tyst på möten, APT osv. Frågade, ifrågasatte och kom med idéer, problematiserade, fann lösningar eller åtmistone pusselbitar av en lösning. Starkt helhetstänk.
- Mån om kunder/klienter och mina kolleger. Tog grna på mig saker, utan att reflektera närmre över om jag kanske gjorde mer än någon annan. Jag ansåg att jag gjorde det jag hade kapacitet att göra.
- Tog gärna hand om andras "behov". Satte jobbet först. Sen familjen.
- Kände stort ansvar för att "allt" skulle funka. Om något behövde göras, gjorde jag det.  Väntade inte på "tillåtelse" eller på att någon annan skulle märka eller att någon annan skulle "delegera". Jag var en "fixare", liksom. Alltid på väg till nästa grej. Och så fixade jag lite smågrejer på vägen. "Många bollar i luften".
- Blev lite taggad av att jobba under press. Jobbade mest och bäst när det var kort om tid och snabba puckar. Jag gillade det.
Och så vidare.


Hur jag funkar nu:
- Kan bara göra en sak i taget, eller rättare hålla en sak i taget i skallen. Annars blir det pannkaka av alltihop. Kan inte hålla isär olika uppgifter.
- Har svårt att hålla tråden. Kan börja med att jag vattnar blommorna, ser vissna blad och plockar dem och på väg till soptunnan ser jag smutsig tvätt så går jag till tvättkorgen och på vägen går jag förbi toa och kommer på att jag ska borsta tänderna. Typ.
- Får panikattacker. Då slutar jag fungera över huvud taget.
- När jag får för mycket att göra blir jag "fastfrusen", kan inte sortera ut vad jag ska börja göra, liksom vilken ordning. Ibland om jag känner mig pressad försvinner/förvrängs sinnesintrycken, både det jag ser och hör. Jag kan plötsligt inte tolka vad som står på en datorskärm, t ex.
- Svårt för texter, läser långsamt och har svårt att ta till mig vad texten innebär, betyder.
- Kan inte räkna ut hur mycket jag ska betala om jag går och handlar. Vilket är lite märkligt för jag gillar att sitta med polynomekvationer....
- Jag har svårt att varva ner.
- Jag har svårt att somna, att sova hela natten och att sova tillräckligt länge. Dvs jag har svårt med insomning, problem med uppvaknande på natten och att jag vaknar förtidigt på morgonen. Sådär runt fyra-femrycket.
- När jag pratar försvinner orden. Särskilt saker, alltså substantiv. Är det riktigt illa kan jag inte formulera mig alls. Men mest blir det att jag tar till gester och visar vad jag menar. Min man tycker det är rätt roligt. Ibalnd kan jag också skratta åt det. Men oftast känns det bara skitjobbigt.

- Jag har blivit lite lugnare och kan njuta av att natta mina barn. Jag har börjat tycka det är mysigt faktiskt.
- Jag har tvingat mig att börja känna efter vad jag faktiskt orkar, kan klara.
- Och jag har börjat träna på att säga NEJ till saker och ting Och det är fruktansvärt svårt.
- Jag har insett att jag ofta får skuldkänslor när jag låter bli att göra vissa saker, särskilt när det handlar om att andra ber mig om hjälp med känsliga saker.
- Jag har börjat upptäcka hur ofta jag tänker att "jag borde"... Istället för att fundera på vad jag vill. Intressant... eller kanske mest tragiskt. Jag vet inte riktigt.

På sistone, typ de senaste månaderna, har jag blivit rätt nere. Det magiska skimret har försvunnit. En solnedgång är inte underbar längre. Jag orkar inte stå vid mina barns sida och upptäcka den fantastiska världen och alla dess mirakler.
Tillvaron känns alltmer hopplös och jag har slutat tro och hoppas på att nånsin fungera som vanligt igen. En del dagar vill jag bara göra slut på alltihop. Men så kommer skuldkänslorna, eller om det är skam. Hur bortskämd får man vara som inte uppskattar livet, som ens funderar på att avsluta i förtid, kasta in handduken? Vilken slags förälder är jag som planerar att lämna mina barn i sticket? Vilken schysst partner som lämnar sin älskade på detta vis?


Hur jag skulle vilja funka:
- Jag skulle vilja känna mig nöjd med mina insatser.
- Jag skulle vilja veta hur det känns att följa sin vilja, istället för sitt dåliga samvete. Typ.
- Jag leker med tanken på att ta vara på mig själv mer. Också. Kanske kan man se efter både andra och sig själv.
- Jag skulle vilja uppleva tillvarons magi igen. Känna livslust.
- Jag vill kunna sova lugnt.